9789137133881

Lucifer

Connie Palmen

Lucifer

Översättning Per Holmer Forum

Tidigare utgivning Lagarna 1993 Din tillgivne 2004

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Nederländska originalets titel Lucifer Copyright © Connie Palmen 2007 Omslagsfoto © James Reid/Millennium Images, Storbritannien Omslagsdesign Janne Cervin Satt hos Ljungbergs sätteri i Köping med Adobe Garamond 10,5/12,5 Tryckt 2009 hos GGP Media GmbH i Tyskland ISBN 978-91-37-13388-1

”But what’s confusing you is just the nature of my game” Sympathy for the Devil (1968) the rolling stones

Inneh å ll

Första akten 9 Andra akten 39 Tredje akten 103 Fjärde akten 211 Femte akten 329

Efterord 377

Litteratur 379

fรถr s ta a k t en

D

et har gått tjugofyra år sedan jag råkade läsa en mening i en dagstidning. Det här är berättelsen om just den meningen, eller rättare sagt om spaningen efter dess innebörd. Hade den väl stått omgiven av andra meningar, i en teaterrecension eller möjligen i en skildring av någon då bemärkt figur, så skulle den inte ha fortsatt att förfölja mig i tjugofyra år. I så fall skulle den utan tvivel ha mist all gåtfullhet, genom en uppsättning övriga meningar som då hade gjort den mindre mångtydig och fått mig att utesluta andra tolkningar. Men så var nu inte fallet. Meningen stod där helt för sig själv. Och lika fullt var det just på grund av omgivningen som den insveptes i en mystik, som har fått till följd att den aldrig släppt sitt grepp om mig.

Den stod inom svart ram.

Den stod upptill i en dödsannons.

Det är de levande som tillkännager att ett dödsfall ägt rum. I akt och mening att offentliggöra dödsfallet stänger de tillfälligt in sig i den fyrkantiga cellen innanför sorgkanten, tillsammans med den döde. Namnet på mannen som sommaren 1981 utstod det tunga ödet att tvingas rapportera om sin hustrus död, var på den tiden välkänt för alla i kulturvärlden. Den inramade meningen, fjättrad vid ett namn 11

som redan hunnit färgas av anekdoter, kom under sommaren 2005 att väckas upp ur minnets långa slummer.

Sent i juli kom jag gående utmed Elandsgracht, då jag hörde någon ropa från en uteterrass. På andra sidan kanalen kunde jag skymta en liten grupp runt ett kafébord. Någon viftade inbjudande, och jag kunde enkelt urskilja Albertus Prins, en musikforskare, pianist, dramatiker och poet som i synnerhet under det svunna seklets sextio- och sjuttiotal gjorde sig bemärkt med sin kontroversiella teater. Till och med den här varma sommardagen påminde Prinsens silhuett om Zorro, något som barn ibland brukade ropa efter honom på gatan. Oavsett väder brukade han drapera en elegant slängkappa över axlarna och han gick ständigt omkring i en och samma vidlyftiga sammetsbasker. På den eleganta kroknäsan vilade ett par små brillor med mörka glas, han visade sällan sina ögon offentligt. Ingen nämnde någonsin hans förnamn, han tilltalades med Prinsen och då andra förde honom på tal handlade det jämt om Prinsen.

Trots att jag inte är någon vän av excentrisk klädsel, eftersom det i nio fall av tio rör sig om den talanglöses iögonfallande maskering, unnade jag gladeligen Prinsen hans utstyrsel. Även om åren då han åtnjöt stor ryktbarhet var förbi, hade han åtminstone grundat och bevisat sin originalitet genom vad han själv hade åstadkommit. Precis som den anakronistiska förförarkonsten uppfattade jag klädvalet som en svaghet i själva karaktären. För mig var alltihop ett försök att låta en svunnen epok leva vidare, en epok då konstnären med blotta sin uppenbarelse och ett avvikande beteende gav till känna att han åtlydde andra lagar än vi vanliga dödliga.

12

Med svaghet i karaktären syftar jag inte på lusten att konservera det förflutna, den kan jag väl begripa. Vad jag däremot inte begriper mig på är själva idén att man skulle vara olik andra enbart genom arbetet, trostillhörigheten eller bakgrunden. Varje människa är olik andra.

Det finns de som förmår ta in hela omgivningen i ett enda ögonkast, men dit hör inte jag. Jag måste först övervinna blygheten och min lätta aversion mot oväntade möten, innan jag kan hörsamma den värld som kallar och styra den till mötes. Eftersom jag brottades med dessa motstridiga känslor lyckades jag korsa gatan enbart genom att hålla blicken stint fäst på mannen som stack handen i luften för att både locka och lotsa mig.

Sålunda stegade jag den 26 juli 2005 fram till det lilla sällskapet. Då visste jag ännu inte att jag i samma ögonblick stävade emot min berättelse och att just där, på en uteterrass i Amsterdam, en spaning tog sin början som under året som följde skulle komma att ta all min tid i anspråk. Omsider kom det att bli en spaning utmed avgrunderna i ett turbulent äktenskap och en lika turbulent epok, ett utforskande av innebörden i en ensam mening i en dödsannons och av vansinnet i en konstart som får till och med ateister att tro på Gud: musiken.

Att stäva emot en berättelse är en missvisande formulering, som om berättelsen skulle ligga fix och färdig på gatan och bara låta sig plockas upp. Så är inte fallet. Berättelser är skapelser och just därför intressanta. Alla skapelser röjer sin skapare.

13

När jag väl lyckats ta mig loss ur Prinsens alltid en smula överdrivet erotiska omfamning, vågade jag vidga blicken.

Med rodnaden kvar på kinderna efter det alltför utdragna pussandet och smickerfraserna som jag fått mig viskade i örat, hälsade jag på resten av sällskapet genom att skaka hand med var och en. Runt bordet satt en något äldre skådespelerska, som jag av och till sett uppträda i Prinsens pjäser, Mica van Hoorn. Den andra ungefär jämnåriga kvinnan var Jacoba Malink, en operasångerska. Mellan dem båda satt målaren Thomas Burggraaf, Jacobas ex och Micas nuvarande make. Prinsen sköt galant fram en ledig korgstol och väntade tills jag hunnit sätta mig innan han själv tog plats. ”Du kommer till dukat bord”, sa han sedan, ”vi talar om mord och dråp.” ”Det får stå för dig”, invände Thomas. ”Du kommer till dukat bord”, upprepade Prinsen släpigt och klöv symboliskt itu kretsen med en knotig hand, ”halva detta illustra sällskap menar att vi talar om mord. Ena hälften av den andra halvan anser sig däremot ha med en tragisk olycka att göra och en av oss vidhåller benhårt att det rör sig om självmord.”

Underligt nog förstod jag med en gång vilket drama han syftade på. Det kanske heller inte var så underligt, ty trots att alltihop utspelades för över tjugo sedan, hade historien i somliga kretsar aldrig mist sin lyskraft. Därtill kom att jag kunde länka samtliga runt bordet till tonsättaren Lucas Loos. Prinsen författade librettot till hans mest kända opera, där de två kvinnorna tolkat var sin roll, och Thomas Burggraaf var hans fasta scenograf. ”Vår ängel har fallit”, citerade jag.

14

”Å fan, du minns det!” utbrast Prinsen. ”I dag har det gått exakt tjugofyra år”, upplyste Mica i en dämpad sidoreplik, ”det var så vi kom in på saken. Själv reder jag mig utan datum, jag tänker ju på det dagligen.” ”Men nog ger den meningen kalla kårar: Vår ängel har fallit. Eftersom det stod så i tidningen, är det inte bara jag som tror att det rör sig om självmord”, upphävde Jacoba Malink sin stämma. Hon slog an ett segervisst tonfall, som tydde på att hon stod ensam bakom sin hypotes och dessutom tvingats försvara den tidigare under samtalet. ”Hon var olycklig nog att kunna göra det”, sa Thomas Burggraaf överslätande, ”men hon älskade sonen alldeles för mycket för att ta sitt eget liv. Det fanns ett speciellt band dem emellan, hon skulle aldrig ha svikit honom.” ”Med sprit i kroppen glömmer man lätt att det finns somliga man älskar av hela sitt hjärta”, suckade Prinsen likt en som själv besatt riklig erfarenhet, ”vilket mycket riktigt är supandets syfte. För fylltrattar utgör kärleken en börda, de älskar nämligen alltför mycket.” ”Gör dig inte till, Prinsen”, snäste Mica van Hoorn med en diktion som lät en smula gammaldags. ”När vi väl fått höra det, tänkte alla som kände dem i åtminstone bråkdelen av en sekund på självmord. Själv umgicks jag flitigt med dem och jag tror likadant än i denna dag. De grälade jämt och ständigt, och gudarna ska veta att det var mer än bara gräl. Serviser genom luften, brev och dagböcker i brand, sönderrivna paltor, förgiftade husdjur, rabbla upp vad som helst och det var vad de gjorde mot varandra. Normala samtal hörde till sällsyntheten, i stället fräste, hånade, förnedrade och tråkade de varandra i allas åsyn. Jämfört med 15

dem förbleknar Virginia Woolf till en fridfull pastoral. De trancherade varandra med ord, än virtuost, än rent ut sagt vulgärt, det skiftade. Och gjorde de det inte muntligen, så grep de till pennan. Trapporna i huset var ständigt översållade med lappar som de skrev till varandra och där de bara grälade vidare. Den här kvällen hade hon återigen kallat honom bögäckel eller något i den stilen, han blev förbannad, puffade till henne, och så vips.” ”I så fall är det inget mord, utan en olycka”, konstaterade Thomas lugnt. ”Mord och olycka kan ibland gå på ett ut, älskling”, svarade Mica. ”Inte för domaren.” ”Kom igen, Thomas, du var först på ort och ställe, försök inte inbilla mig att du uteslöt det scenariot redan från början, att du, som enda rättskaffens amsterdamare, inte för ett ögonblick övervägde mord”, fortsatte Mica. ”Visst, för ett ögonblick, på sin höjd. När han ringde upp mig i Amsterdam befarade jag först att de hade grälat och att det var vad som förorsakat fallet. Men han berättade på telefon vad som hände den där natten och själv har jag aldrig tvivlat på sanningshalten. Efteråt ödslade vi inte ett ord på saken. Jag har alltid trott på hans version och inte dessa ondskefulla dussintals andra som varit i omlopp.” ”Men kära älskling, det finns ju inte bara en Lucasversion, för om Lucas över huvud taget yppade något om den där kvällen så berättade han ditt för den ene och datt för den andre. Tag bara den där amerikanen som påstods ha varit närvarande. I ena stunden pratade han om en gosse, en annan gång handlade det plötsligt om två studenter.

Och inte heller var han någonsin entydig om exakt vad som 16

hände. För en berättade han att hon ramlat från en klippa och för en annan att hon suttit på en mur och trillat ned.

Lucas Loos ljög som en häst travar.” ”Det får stå för dig. Det är skillnad på lögnare och fantast. Lucas var fantast.” ”Vad i Herrans namn är skillnaden?” ”Genialitet”, sa Thomas. Han tog en klunk av sitt svalnade kaffe, gjorde en äcklad grimas, varpå han stirrade obevekligt på Mica och upprepade ordet som enligt honom en gång för alla klargjorde skillnaden: ”Genialitet.” ”Genialitet, jo jag tackar jag!” fräste Mica gällt. ”Det var därför som den mannen slapp undan med vad som helst, att ni ansåg honom så genial!” ”Det där har jag så svårt för”, avbröt Thomas, ”att man i en handvändning ska förvandlas till plural. Med ens har jag blivit ’ni’. Vadå ’ni’? Vilka ’ni’? Faller jag under någon kategori?” ”Men, kära du, nog begriper du vad jag syftar på: vänner, alla musiker, kolleger, beundrare, det är dem jag åsyftar med ’ni’. Och minsann inte enbart männen och gossarna, dessutom fanns det nog så gott om kvinnor som okritiskt stod ut med hans beteende bara för att han ansågs så briljant.

Till och med hans egen hustru dukade under för samma vanföreställning, den kom att bli hennes död. Om hon inte hade sett sig som hustru till ett geni av kalibern som bara infinner sig en gång per sekel, så skulle hon aldrig ha låtit sig hunsas av honom i alla dessa år, då hade hon för länge sedan tjutande gått ifrån honom.” ”Men om väl tillfälle bjöds brukade hon tvärtom göra narr av hans arbete”, invände Jacoba. ”Då gick snacket om Lucas och hans helveteslarm. Tyckte hon väl någon gång 17

om ett stycke, så visade det sig vara ett stilcitat från Beethoven eller Chopin.” ”Mica, jag kysser marken du går på, men musik begriper du dig inte på”, instämde Thomas med Jacoba. ”Men desto mer om så kallat geniala mäns äktenskap”, gick Jacoba i god för skådespelerskan, även om det lät en smula dubiöst. ”Du vill väl inte heller sätta vår inhemske Schönberg på någon alltför hög piedestal, eller?” vände sig Mica till Jacoba, en snygg list för att stämma fienden välvillig och locka med en allians. Jacoba gick inte på det. Hon låtsades fundera på saken medan hon slöt upp bakom sitt ex genom att säga att samtliga stycken av Lucas Loos hur som helst besatt en personlig klangfärg och att hon tyckte riktigt bra om somliga. ”Bron till exempel”, sa hon, ”även om jag aldrig har kunnat sjunga den igen efter begravningen.” ”Nåväl, hur som helst är ni bättre än jag på att bedöma Lucas Loos talang och musikaliska intelligens”, avrundade Mica. ”Mozart, Beethoven, Bach, dem kan jag ta till mig, men redan Sjostakovitj är över min nivå. Lucas utvecklade väl ett alldeles nytt musikspråk, Thomas?”

Prinsen visade sig som en finkänslig vän genom att i rättan tid rycka loss Thomas från bollspelet mellan kvinnorna.

Om väl Thomas bifallit Jacoba, skulle han strax därhemma fått utstå Micas förebråelser, och Prinsen visste om hur ihärdigt Mica kunde sätta andras lojalitet på prov, eftersom han själv levt i ett mångårigt förhållande med henne. ”Mina damer, mina damer, vi tappar tråden. Thomas tar upp en betydligt intressantare fråga, en som ligger oss alla varmt om hjärtat i ett fack där allting handlar om förförelse.

18

Frågan är: är det någon skillnad på lögnaren och fantasten, och i så fall vilken?” ”Genialitet”, muttrade Thomas. ”Mördade Lucas Loos sin hustru nämnda sommarkväll?

Begick Lucas Loos hustru självmord nämnda sommarkväll?

Rörde det sig om en tragisk olycka nämnda sommarkväll?

Hur så än må vara, kom Lucas Loos att ljuga eller fantisera om vad som tilldrog sig nämnda sommarkväll?” ”Eller tala sanning”, tillade den envetne konstnären. ”Varför ska det alltid vara du som kommer dragande med den minst intressanta möjligheten?” retades Mica.

Trots att Prinsen måste lägga band på sig för att inte brista ut i skratt, gick han nu för andra gången i bräschen för sin vän. ”Mica, Mica, hur passionerat du än må älska lögner och svek, drama och teater, så gillar du inte folk som ljuger och sviker, spelare och teatrala dårar. Och enkom för att Thomas förfogar över samma teatralitet som en amöba var det honom du gifte dig med.” ”Jag som älskar teatern, mitt yrke. Det är världens bästa yrke!” ”Säkert, men som alla goda aktörer kan du samtidigt så smått hata att spela teater och kommer ständigt att upptäcka att goda aktörer aldrig förälskar sig i andra goda aktörer, för dem skyr man som pesten. De letar upp någon som Thomas, en som inte kan ljuga eller är duktig på att ge intryck av att vara oförmögen att ljuga.”

Av rädsla för att berättelsen skulle ta en annan vändning blandade jag mig i samtalet och vände mig till Prinsen. ”Om Jacoba anser att det var självmord och Thomas att det var en olycka, i så fall delar du Micas uppfattning 19

att det handlade om mord.” ”Kände du honom?” frågade Prinsen. ”Nej”, sa jag, ”nej, honom kände jag inte.” ”I så fall tarvar mitt svar en förklaring. Ja, jag tror att Lucas Loos mördade sin hustru. Även om det är min fasta övertygelse att han inte knuffade ned henne från klippan eller ens vidrörde henne med ett finger, så tror jag likafullt att han mördade henne, i synnerhet som Lucas själv trodde detsamma. Jag har mina skäl, men dem ska jag inte gå in på nu. Lucas kom, på komplett eget och därmed teatralt vis, att be om förlåtelse, och den som visar ånger bär också skuld. Tvärtemot intrycket som må ha väckts här runt bordet var Lucas en ytterst älskvärd person, varm och rolig att umgås med. Dessutom var han en stilig karl, en märkvärdig uppenbarelse.” ”Det stämmer”, sa Jacoba, ”nog var han tilldragande, med sin resliga gestalt och stora skalle med blond lejonman.” ”För all del”, sa Mica. ”Lucas liknade en vildsint ängel, hjässan full med gyllengula lockar, de skarpa dragen, blicken som lyste – ett yttre som nästan var för bra för en person med naturliga ledaregenskaper. Var han än klev in blev han den självklara medelpunkten. Han drog till sig uppmärksamheten utan att behöva anstränga sig. I åratal hörde han till mina bästa vänner, och det var ingen lätt match att behålla vänskapen.

Lucas var överdådig, omåttlig, hjärtlig, gästfri, på gott humör av princip, han kunde visa sig spontan och tillgiven, men lika gärna kolerisk, uppblåst och missunnsam. Något i själva karaktären trånade efter konflikter och den trånsjukan syntes i blicken, en nästan djurisk glupskhet, en otyglad attacklysten hunger.”

20