Kapitel ett I vilket vi är med om en jordbävning …
Det finns stunder i livet när man plötsligt ifrågasätter sitt agerande. Stunder av utomordentlig klarhet och tankeskärpa, när man ser sig omkring, betraktar omgivningen, tänker igenom hur man hamnade här och kommer fram till att någonting är fel. För mig hände det exakt nu. Exakt nu, i just det här ögonblicket, mitt ute på den ödsliga och karga japanska landsbygden, lite drygt en vecka före min trettioårsdag, utanför en stad som jag inte visste namnet på och som var fylld av människor vars namn jag inte kunde uttala. Min adressbok – en skamfilad svart adressbok med bara tolv namn, en adressbok som hade fört mig runt Storbritannien, till Amerika, Australien och nu hit – hade visat sig vara värdelös den här gången. Klockan var fyra och jag såg mig omkring. Jag betraktade omgivningen. Jag tänkte igenom hur jag hade hamnat här. Och jag kom fram till att någonting var fel. Här stod jag på ett risfält nedanför ett berg i eftermiddagssolen, en västerlänning i fjärran Fjärran Östern, klädd i leriga träningsskor, skitiga jeans och en t-shirt med en liten japansk pojkes ansikte på bröstet. Och jag hade gått vilse. Jag grävde i fickan och halade fram dokumentet som jag hade tagit med mig. Och jag tittade på det.
11