9789137134291

Fr책n singel till sj채lvbo Konsten att trivas i sitt eget s채llskap

KICKI BIÄRSJÖ

Från singel till självbo Konsten att trivas i sitt eget sällskap

FORUM

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Kicki Biärsjö 2009 Omslagsbild © Fotograf Milton H. Greene, © 2008 Joshua Greene, www.legendslicensing.com Omslagsdesign WOF factory Satt hos Ljungbergs sätteri i Köping Tryckt 2009 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13429-1

Till mamma

”Varför jag gick baklänges? sa Pippi. Lever vi inte i ett fritt land kanske? Får man inte gå hur man vill? Förresten ska jag säga dej, att i Egypten går alla människor på det viset och ingen tycker att det är det minsta konstigt.”

Ur Pippi Långstrump av Astrid Lindgren

Innehåll

Innanord 9 Civilstånd singel 13 De andra och jag 21 Min tid som halv normopat 29 Äntligen på Bättringsvägen 35 App, lapp sa att jag slapp 41 Hur blev normopati det rätta? 45 Jämförandets förbannelse 51 Att leva ensam eller samman med sig själv 69 Jag är en barnfri mamma 79 Hjärtevänner och bekantingar 93 Aktiebolaget Mig&Jag 101 Fröken Duktlunds rekorderliga sparbössa 103 Gördel – kvinnans främsta attribut? 105 När du blandar alla färger blir det grått 109 Hej då! 113 God jul från mig 115 Självvald dam reser själv 119 Kärleken vill bli större 125 Tacksamhetens presenter 139 Vägen ut går genom dörren 151 Finfin utsikt från glasberget 161 Tack är för litet, men tack ändå

171

Innanord

Det här är en reseskildring om förflyttningen mellan kontinenterna singel och självbo. Med några få undantag har jag känt mig som en singlande singel. Halv, ofärdig, i väntan på. För att göra något åt detta utlämnande tillstånd har jag hängt i barer och i männens ögon i väntan på bekräftelse och helst på att någon skulle ansöka om vårdnaden av mig. Sedan fem år gör jag inte det längre. Jag kom hem till mig själv och blev självbo.

Det som jag skriver om gör inga anspråk på att utgöra ett vetenskapligt underlag. Innehållet är snarare upplevt än inläst.

Jag inser att det emellanåt finns en risk att jag låter som en som talar om ”hur det är här i världen”. Förlåt i sådana fall. Om du förväntar dig en quick-fix-instruktion blir du förmodligen besviken. Jag bara berättar hur jag gjort för att komma hem till mig själv.

Jag har gått mina ronder mot livet och känt mig utkastad i tillvaron; utsatt, kränkt, hjälplös. När människor betraktar mig ser de en självsäker och företagsam kvinna. Själv kände jag mig ofta bortkommen. Numera får jag känna mig så när det händer.

Det fick jag inte förr. Då gällde det att hålla masken.

9

På vilket sätt ska man leva? Svaret på den frågan är nog att det bara finns ett slags framgång: att leva sitt liv på sitt eget sätt.

För mig tog det tid innan jag nådde dit. Jag är som vi alla är: ett pussel som strävar mot att bli en hel människa. När jag är mig själv är jag nyfiken, fantasifull, självständig, full av bus och vill gå min egen väg, en överlevare. Den andra sidan av mig, som kom fram genom att jag tog hand om omgivningens outtalade och uttalade krav, fick ta största platsen i många år. Den Kicki var arrogant, destruktiv, behagande och väldigt rädd. Min bakgrund har gjort mig till en sanningssökare. Det fanns så många koder i det land jag färdats ifrån, det blev många frågetecken att räta ut. Jag är glad om jag har några kvar.

Jag arbetade som copywriter tills jag parallellt började jobba ideellt inom Stockholms Stadsmission för de människor som saknar yttre hem, och insåg hur många av oss som fattas ett inre rede. Det blev svårt för mig att arbeta med reklam. Istället blev jag journalist och skriver om det jag ser. Jag skriver för att försöka upprätta människor och få dem att känna sig mindre ensamma. Genom många och långa intervjuer har jag insett och försökt förmedla hur lika vi människor är. Och att ingen kan dömas.

Till det yttre påminner jag inte ett skvatt om Marilyn Monroe.

Men det som förenar alla oss kvinnor med henne är att vi, mer eller mindre, är skolade i att behaga andra. När vi diskuterade omslagsbild till boken var bilden av en nöjd Marilyn självklar.

Och här ligger hon och ser tillfreds ut, som om hon behagar sig själv. Ljuvligt!

10

Jag har lagt ner massor av tid och pengar och lika mycket smärta hos olika psykoterapeuter. Ett av målen med allt mitt jobb har varit att bryta mönster, bli en del av mänskligheten, vara öppen och släppa in omvärlden och därmed mig själv i mitt liv – kort sagt att leva det liv jag själv vill.

Jag lämnar ut mig. Idag är jag över femtio år och har ingen lust att snåla med mig själv. Jag har inget att dölja. Och är övertygad om att jag inte är ensam om att känna som jag gjorde och gör. Vi lever alla under olika omständigheter. Sorg och glädje ser olika ut, men eftersom alla har förmågan att känna så är vi mer lika än vad vi kan tro.

Troll kan vara läskiga. Det är därför vi behöver dra fram dem i ljuset. Själv har jag haft en hel ljusskygg trollkoloni inom mig. Sorgetrollet. Skamtrollet. Behagtrollet. Utanförtrollet.

Argtrollet. Grämelsetrollet. Jämförandetrollet. Nu lever de alla på ett solbelyst fält, men jag har utrustat fältet med ett parasoll där jag kan dra mig undan ibland.

När jag intervjuar människor för mina artiklar börjar de alltid med samma kommentar: ”Jag har inget att berätta.” Efter en stund kommer det så en historia som kan matcha vilken stor klassiker som helst: livet. När jag kom på att jag skulle skriva den här boken tänkte jag samma sak. Jag har väl inget att berätta. Om mitt liv är värt att läsa om avgör du. Allteftersom du läser kanske du tycker att det verkar ha varit en enkel resa. På ett sätt var den det. För jag kommer aldrig tillbaka, helt enkelt därför att när man en gång satt sig på tåget går det inte att vända om. Och att resan är mödan värd, kan jag lova.

11

Jag hoppas innerligt att den här boken kan inspirera dig till att få det liv du vill ha. Det är ju faktiskt bara du själv som bestämmer om ditt liv är gott eller inte.

Kicki Biärsjö

12

Civilstånd singel

Jag drog den första nitlotten på herravdelningen när jag var åtta år. Då skrev jag ett kärleksbrev med rosa bläck till min klasskamrat Erik. Han visade det för hela klassen, alla skrattade och retade mig sedan i månader efteråt.

Så småningom repade jag mig från detta trauma och började svärma för andra män, den ena mer svåråtkomlig än den andra.

Jag fick tag på ett foto av Steve McQueen som jag kysste tills det luckrades upp. Sven Wollter som Raskens på tv var även han föremål för min gigantiska kärlek, samtidigt som jag alltid piffade till mig då mina storasystrars pojkvänner kom på besök.

Att det gällde att göra sig till för att fånga mäns uppmärksamhet blev jag tidigt varse. Min pappa var en karismatisk och ibland oberäknelig natur som det gällde att hålla på gott humör.

Han var orkesterledaren som antingen kunde slänga en ros till sin publik, dundrande förbanna den eller helt sluta spela. Man visste bara inte riktigt när. Så jag fick tidigt börja i behagandets skola och gick självklart ut med högsta betyg.

Jag lekte mamma, barn med mina dockor för att skolas in i vuxenlivet. Mina små flickkamrater och jag slängde upp grus och vände på händerna för att se hur många stenar som landade

13

på ovansidan, för då visste vi hur många barn vi skulle få när vi blev stora. I lätt panik började jag alltid med sista sidan i Starlet för att förvissa mig om att den mörke mannen verkligen kysste den blonda kvinnan och allt andades idyll. Det gjorde det alltid.

I tonåren drog storkriget mot Jätten Normal igång på allvar. Jag fortsatte att med frenesi brodera på den väv som mina kvinnliga förebilder överlämnat. Traska uppför altargången, få 1,8 barn och en villa med grässlänt som slutar vid vattnet, först då blir du lycklig&normal. Och jag gick på det.

Efter mina första erfarenheter av skådisar och andra ouppnåeliga män fortsatte jag på den inslagna vägen och var, som sig bör, ofta rejält kär. Att vara kär var biljetten som legitimerade umgänge med männen. Föremålen för min kärlek skiftade som ett aprilväder. Det var ett ansträngande heltidsjobb att hoppas på Den Stora Kärleken. Då jag hade ett förhållande bar jag skottsäker väst. När förhållandet tog slut for västen av. Livet liknade en berg- och dalbana där männens bekräftelse var ett berg och jag själv bara dalen. Jag tränade mig i att bli normal men blev mer olycklig för varje gång. Det var som om jag blev legitimerad av män, bara de kunde få mig hel. Tillvaron handlade enbart om att para ihop sig och ingenting om att leva själv.

Själv var skamligt. Ensamhet var fult&konstigt. Alltså var jag underlig som inte lyckades med mina föresatser.

Jag rakade benen in till märgen och var på ett passande sätt kul/trevlig/behaglig/sexig/charmig/rolig/intressant/tyst, kort sagt allt som jag trodde att en man vill ha. Jag integrerade en mix av mammas, mina systrars, väninnors, medias och rekla-

14

mens drömmar och trodde att de var mina egna. Mitt mantra malde i det undermedvetna: ”jag måste bli gift, jag måste bli gift, jag måste bli gift”. För jag ville till varje pris bli lycklig& normal.

Under alla år på Jag-Måste-Bli-Gift-Anstalten var det faktiskt nära några gånger. Jag har upplevt kärlek, värme och samhörighet. Det var bara det att jag inte ville, när det väl kom till kritan. Jag upptäckte att jag inte tyckte om att någon annan bestämde vad jag skulle göra, tycka, säga. Jag ville komma hem när jag ville, resa dit jag ville, jag ville se den film jag ville, skratta högt åt det som roade mig, umgås med dem jag ville. Jag minns när jag satt vid en kajkant och analyserade mig själv och höll på att trilla i plurret då jag kom fram till att jag någonstans var en självständig person. Det var oförenligt för mig att få ihop självständighet med lycklig&normal.

Nästan ingen sa rakt ut att jag levde fel som singel. Det handlade mer om en uppmuntran till hur jag skulle kunna leva. ”Det är synd att du som är så trevlig ska vara ensam”, ”det skulle verkligen passa dig att vara gift och ha barn.” En bekant sa att han tyckte det var konstigt att jag som var så rar inte hade någon man. Efter ett par månader berättade han att han funderat på vad det berodde på och att han kommit fram till att jag nog var lesbisk och att jag borde prova att ha ett förhållande med en kvinna. Det skulle jag gärna ha gjort om jag intresserat mig för kvinnor på det sättet. Men det gör jag inte.

Min nyupptäckta självständighet var tunn som en hinna och

15

jag fortsatte min kamp för att bli lycklig&normal. Det var ju en oskriven och outtalad lag att man skulle bli gift. Det gick under inga omständigheter att bryta mot den. När jag var runt tjugofem år sa en nära släkting, som jag på den tiden beundrade kolossalt, åt mig att om jag träffade en man som var över trettio måste jag förvissa mig om att han antingen var skild eller änkeman. Annars var det något fel på honom, sa hon. När jag själv fyllde trettio och varken var änka eller skild förstod jag att det var något allvarligt fel på mig.

Jag minns alla släktmiddagar då jag dök upp utan någon partner. Igen. Jag stod med handväskan i ena handen och skammen i den andra. Ingen sa något om mitt ogifta tillstånd. Jag bad tyst: ”Tala! Det är så mörkt.” Hela jag hade ett enda stort intresse och det var att träffa en man. Men detta intresse verkade vara mycket obehagligt för omgivningen och måste tigas ihjäl. Jag hade tre miljoner gånger hellre varit intresserad av knyppling.

Då hade de kanske pratat med mig om det som intresserade mig.

Istället blev jag den som var osynlig på släktfotografierna, det där vita tomrummet bland de andras avbilder. Den opassande och onämnbara. Jag kände mig som Sovjetunionen i skolatlaserna, ett oändligt landskap som ingen fick besöka och än mindre komma ut ifrån.

Men skam den som ger sig. Jag slog in på den outsägligt söta och behagliga vägen, för att på det sättet möjligen kunna möta en partner. Under de här åren var en av mina sysselsättningar att knyta rosetter. Det var nämligen det sötaste jag visste. Och med bandens hjälp knöt jag ihop mig själv efter bästa förmåga.

En dag räknade jag till 27 rosetter placerade på olika platser

16

i min lilla etta. Plus att jag själv hade några som uppiffare.

Helst satt en rosett strax nedanför mitt pärlcollier, som jag bar tillsammans med sötblusen under koftan, till den helveckade kjolen och loafers från Svan Skodon som smyckades av en liten hästvagn i guld. Under hela härligheten bar jag dock en svart t-shirt med texten Kafka hade inte heller så roligt (just den delen av minnet är jag speciellt förtjust i idag). Jag satt ofta på NK:s konditori med knäna ihop och åt chokladbiskvier till mitt te.

En kväll träffade jag en man som var lika ledsen som jag.

Vi flyttade ihop och lekte lyckade tills vi höll på att ta kål på varandra och han försvann. Efter att vi separerat knöt jag rosetterna allt hårdare.

Rosettknytarperioden slutade emellertid i katastrof. Jag gick på krogen tillsammans med en väninna och kvällen slutade med att jag dansade på borden så att rosetterna sprätte sin kos.

NK-fikat var definitivt ett avslutat kapitel. Att någon som NKmannen skulle bli min make hägrade inte längre på samma vis.

Det hade lyckligtvis uppstått en spricka i fasaden, där den som verkligen är jag försiktigt kunde börja pysa ut. Sakta var jag på väg att förstå att jag inte var en behagfull, fjäskig kvinna som likt en kuttrande duva ville utplåna mig själv. Så jag valde en annan väg för utplånande och gick över till de vilda konstnärerna på krogen. De var ballare, passade bättre med mig och med t-shirten. Men de ville inte gifta sig. De ville ha mig som älskarinna. Så då blev jag det. Det var ju ändå friare än söttillvaron, tyckte jag. Jag var precis så änglalik de önskade och så jävlig som de ville ha mig. Min moraliska gräns flyttades i samma takt som min toleransnivå ökade. Man kunde vara elak mot mig.

17

Det gjorde inget. Jag blev en fena på att gråta ljudlöst.

Mina vänner brukade likna mig vid en sådan där mugg som småbarn har, en som inte kan trilla på grund av tyngden i botten. Men ofta föll jag som ett snöskred och landade på stelfrusen mark. Jag reste mig alltid och träffade en ny man som så småningom fick mig att falla, eller som jag inte stod ut med.

Snart insåg jag att jaktmarkerna inte var de bästa och tänkte att jag skulle bli lycklig&normal om jag svarade på en kontaktannons. Det blev jag inte. Så jag svarade på fler, med samma resultat. Jag fick tips av en singelcoach (inte en sådan som ska stötta singlar att vara singlar, utan en sådan som tar för givet att man vill bort från sitt tillstånd). Hon lärde mig att flirta, gav mig råd om öppningsfraser, anförtrodde mig att det var superviktigt att vara pigg och glad på en dejt samt att man skulle vara lite tyst (!) för att lyckas fånga någon. Det gick inte.

När jag började närma mig fyrtio år fick jag panik och blev den desperata damen personifierad. Jag fixerade mig vid männens omständigheter, därför att jag inte hade mycket kvar av mig och således bara kunde snudda vid deras yttre med mitt yttre. Jag snuddade vid flera. Den store konstnären. Den italienske piloten. Höjdare inom näringsliv och politik. Jag diade krampaktigt overklighetens nappflaska för jag befann mig i broderiets sluttamp. Det var ruskigt bråttom att bli lycklig&normal.

Jag hasade längtande runt bland bardiskarna, förbi bartendrarnas frågande ögon och intalade mig att jag levde ett liv i sus&dus. Det tog en stund att inse att epitetet istället var sorg&saknad. Den jag grät över och saknade var mig själv. Var

18

fanns den lilla pigga tjejen som alltid gjorde som hon ville? Dog hon när jag var sju och klasskamraterna skrattade åt mig? Eller dog hon av omgivningens förväntningar som jag lät bli mina?

Idag är jag övertygad om att hon dog därför att jag själv tillät henne att dö.

Var det jag som ville gifta mig eller var det omgivningen som ville gifta mig? I verkligheten ville jag inte ha någon av männen. Men verkligheten, att jag ville leva själv, var så skrämmande och förbjuden så jag låtsades att jag ville. Jag gick en dimhöljd framtid till mötes. Och det tog en stund innan den klarnade.

19