9789137134536

Innehåll

Prolog: 23 maj 1992 9

1 Corleone 1905–1963 Dr Michele Navarra, ”Vår fader” 17 Luciano Leggio 30 Placido Rizzotto, ”Nordanvinden” 35 ”Vår fader” gör sorti 43 Leggio, Salvatore Riina och Bernardo Provenzano – ”Den heliga treenigheten” 49 Kulor och omertà 54

2 ”Böndernas” uppgång 1963–1974 Palermo: Etablissemanget utmanas 63 ”Fatta ett klokt beslut” – rättvisa enligt maffian 69 Kobrans död 80 Om triumviratet 90 ”Jag älskar Riina” – Ninetta i rätten 96

3 En diktatur grundas 1974–1983 Nya vänner och fiender 103 Tigerns sista strid 109 Tommaso Buscetta, ”bossen i två världar” 118 Utrensningar och festmåltider 126 General Dalla Chiesa 137 Buscetta försöker vinna tid 145 AB Corleone 151

4 Statens ”tjänare” slår tillbaka 1983–1992 Domare Falcone i ”fiendens land” 161 Maxiprocessen 170 ”En hederssak” – Riina slåss för att hålla sina löften 184

5 Maffiaterrorism 1992–1996 Giovanni Brusca i ”skarpt läge” 197 ”Jag för en kamp mot klockan” – Paolo Borsellino 209 Klanens första förrädare 217 ”Vem är Judas i den här historien?” – Riinas fall 221 Böner, politik och slaget om att ta Riinas plats 231 Kidnappningen av den tolvårige Giuseppe Di Matteo 240

6 Maffian går under jorden 1995–2002 ”Inga fler massakrer, inga fler mord” – Provenzano tar befälet 261 Brusca erkänner 269 Jakten på ett spöke 278

7 Corleonesarnas fall 2002–2008 Provenzano och hans skyddspatron 289 Katedralgruppen och tvättmysteriet 296 På Hästberget 304 Författarens tack 319 Bildrättigheter 321 Källor och litteratur 322 Noter 333 Register 346

Prolog: 23 maj 1992

Strax efter klockan fyra på eftermiddagen den 23 maj 1992, en lördag, kryssar Italiens antimaffiahjälte domare Giovanni Falcone, hans hustru Francesca och ett följe av livvakter genom Roms ständigt kaotiska trafik. Med blinkande blå varningsljus och tjutande sirener rundar kortegen Colosseum, ett sönderfallande minnesmärke över människans grymhet, innan den viker av söderut mot flygplatsen och staden där Falcone föddes – Palermo på Sicilien.

Efter rader av framgångar som allmän åklagare i Palermo – hans största rättegång med hela 338 åtalade mafiosi slutade med 19 livstidsdomar och fängelsedomar på sammanlagt 2 665 år – hade den kortvuxne Falcone ett år tidigare flyttat till Rom och blivit straffrättslig direktör vid justitiedepartementet. Med sedvanlig beslutsamhet inrättade den 53-årige arbetsnarkomanen två nya organ som skulle samordna polisens och åklagarnas maffiaspaning över hela Italien.

Därmed fick staten äntligen de verktyg den behövde för att tackla den växande organiserade brottsligheten – förutsatt att den ville det.

Men något kom att underminera Falcones senaste triumf. Nu, som så många gånger förr under karriären, plågas han av sina kollegers avund och av motvilja från dem som hellre förbigår maffian med tystnad. Hans nerver är på helspänn. I en svekfull kampanj har han anklagats för att inrätta det nya ämbetet som nationell antimaffiaåklagare, som i pressen omtalas som ”superåklagarämbetet”, åt sig själv.1 Några dagar tidigare hade Falcone för en kollega skämtat bittert om fiendernas angrepp: ”Tror folk verkligen att jag bryr 9

d e n s i s t e g u d fa d e r n

mig om i fall jag blir superåklagare när jag ändå en dag kommer att mördas?”

Att skämta om sådant var typiskt för Falcone, som hade sicilianarnas djupt rotade fatalistiska attityd. Han var en av Italiens mest välbevakade personer – ofta följdes hans kortege av en helikopter – och hade hittills utsatts för två mordförsök. Första gången hade maffian skickat en lejd mördare som skulle skjuta honom när han besökte ett fängelse och när det misslyckades placerade man en bomb i en väska vid hans villa vid kusten. Båda gångerna lyckades polisen undanröja faran i sista stund. När jag träffade Falcone i bunkern i Rom sju månader tidigare och frågade honom hur det kändes att alltid stå under hot svarade han uppriktigt: ”De som verkar för en sak som de anser är bra för samhället är alltid mer utsatta – på grund av andras förändringsovilja, feghet och okunnighet. Sådana personer blir förr eller senare röjda ur vägen. Så är det bara.”2 Medan hans kortege susar fram genom den eviga stadens antika murar har Falcone och hans fru något att se fram mot: Francesca, som på grund av sitt arbete inte har kunnat flytta till Rom med sin man, har just fått tjänst i huvudstaden. Paret ska snart bo tillsammans igen och detta är en av de sista gångerna Falcone måste åka hem till Sicilien över veckoslutet.

Klockan 16:30 ringer Falcone sin chaufför i Palermo, Giuseppe Costanza, för att tala om att han är på väg. Costanza beger sig till Falcones gamla bostad för att hämta domarens bepansrade bil. En halvtimme senare lyfter ett jetplan tillhörigt den militära underrättelsetjänsten SISDE från Ciampinoflygplatsen utanför Rom på en hemlig, inofficiell flygning som ska ta Falcone och Francesca till Palermo.

Cirka femtio mil längre söderut, i Palermo, njuter en klanboss och förmögen affärsman, ägaren till ett köttföretag, en restaurangkedja och en slakteributik, av en drink i baren Ciro’s belägen på en bred, livligt trafikerad aveny mittemot Falcones hyreshus. Ungefär klockan 16:45 får bossen syn på en vit bil som han omedelbart känner igen när den kör ut från garaget mittemot – en bepansrad Fiat Croma som tillhör Falcone.

10

P r o l o g : 2 3 m a j 19 9 2

Bossen antar att bilen är på väg till Palermos flygplats för att hämta Falcone och kilar över till slakteributiken i närheten. Hans son är på väg att betjäna några kunder när bossen med skarp ton säger åt honom: ”Ge dig iväg, bilen har kört, följ efter den!” Sonen hoppar upp på sin vespa, kör snabbt i fatt Falcones bil och ser den svänga in på motorvägen till flygplatsen.

Från det ögonblicket går kuggarna i den avancerade plan som regisserats av maffians corleonesiske gudfader Salvatore Riina in i varandra med kuslig precision.

Jetplanet med Falcone landar på Palermos flygplats Punta Raisi några meter från Medelhavskusten klockan 17:43. På landningsbanan väntar tre bepansrade bilar med motorn i gång på honom och hans fru, och sex livvakter från polisen håller hårt i sina vapen under jackorna. Falcone ber Costanza att få köra och Costanza räcker över nycklarna. Falcone tycker om att köra själv när Francesca är med – varje gnutta normalt liv är värd mycket. Francesca sätter sig i passagerarsätet, Costanza i baksätet. Konvojen kör iväg med Falcones bil i mitten.

Maffian har posterat en spejare vid en flygplatsgrind som bara polisen får använda. Han har fått stränga förhållningsorder av den knubbige bossen Giovanni Brusca, som visserligen ser snäll ut men är expert på att lösa upp döda kroppar i svavelsyra. ”Du måste titta in i Falcones bil. Vi måste veta säkert att det är han som sitter i den.

Det får inte gå åt helvete. Du måste se honom med egna ögon”, har Brusca sagt åt honom. Spejaren koncentrerar sig så hårt på att lyda order att han känner igen Falcone i förarsätet när bilen passerar, men undgår att lägga märke till såväl Francesca som chauffören i baksätet, vilket ändå inte hade spelat någon roll. Klockan 17:48 ringer han en kumpan, Gioacchino La Barbera, och ger en kort, avtalad signal: ”Allt går som det ska.”

En minut senare ringer La Barbera en annan boss, Antonino Gioè, som kedjeröker nervöst medan han spanar över en sträcka av motorvägen från sin position på en kulle en halv mil från flygplatsen. Vid Gioès sida står Brusca själv, mordplanens tekniske expert. I handen håller han en fjärrkontroll av samma typ som används till radio11

d e n s i s t e g u d fa d e r n

styrda leksaksflygplan. Den enkla apparaten ska utlösa en bomb som har gömts i ett smalt dräneringsrör under motorvägen – cirka 350 kilo sprängämnen inpackade i tretton metallcylindrar. De båda maffiamännen står vid ett mandelträd och har kapat en gren för att få fri sikt mot motorvägen. De turas om att sitta på en pall och titta i ett teleskop.

Gioè pratar med La Barbera på mobilen. Medan de talar med varandra skuggar La Barbera Falcones konvoj genom att köra på en väg som löper parallellt med motorvägen. Han oroar sig för att samtalet är avlyssnat och kallpratar en stund.

Han ser konvojen så tydligt att han kan urskilja livvakterna som är redo med sina automatkarbiner.

Från sin plats i baksätet frågar Falcones chaufför Costanza när domaren behöver hans tjänster nästa gång. ”På måndag morgon”, svarar Falcone. ”När vi kommer fram till er lägenhet kan ni kanske ge mig mina nycklar så att jag kan hämta bilen på måndag morgon”, föreslår Costanza.

Till hans förvåning rycker Falcone plötsligt ut nycklarna ur tändningslåset och räcker dem till honom. ”Vad tar ni er till? Ska ni ha ihjäl oss?!” säger Costanza förebrående till Falcone när han känner att bilen tappar fart, fortfarande med fyrans växel i.

Falcone hade tydligen velat byta nyckelknippa i farten – Costanzas mot hans egen, som även innehöll nycklarna till lägenheten.

Falcone vänder sig mot Costanza och möter i rörelsen Francescas blick. ”Förlåt”, säger han. ”Förlåt.”3 La Barbera skuggar fortfarande konvojen och märker att den färdas med en hastighet av 80 kilometer i timmen – hälften så fort som dödspatrullen hade kalkylerat med – och fortsätter att prata i telefon.

Han hoppas att de båda männen på kullen av samtalets längd drar slutsatsen att konvojen inte närmar sig så snabbt som beräknat. ”Vad ska du göra i kväll?” frågar La Barbera. ”Ingenting. Om du är ledig kan vi gå ut och äta pizza”, svarar Gioè medan han tittar i teleskopet.

12

P r o l o g : 2 3 m a j 19 9 2

”Okej”, säger La Barbera.

Strax därefter säger La Barbera plötsligt: ”Vi får prata sen, ciao.”

Det fem minuter långa samtalet avslutas klockan 17:54.

Gioè förstår. Han ser konvojen närma sig bomben.

Bruscas plan är att trycka på fjärrutlösaren så snart han ser att Falcones bil passerar ett kylskåp som dumpats i vägkanten för att tjäna som markör. Brusca har ännu inte sett bilen när han hör Gioè kommendera: ”Vai (Sätt i gång)!”

Brusca rör inte en fena. ”Vai!” upprepar Gioè.

Brusca står fortfarande passiv. Han känner sig balsamerad som en egyptisk mumie. Ett ögonblick senare får Brusca till slut syn på Falcones vita Croma och i den stunden inser han till sin förvåning att bilen har saktat in. Den passerar kylskåpet men Brusca tvekar ett ögonblick. ”Vai!” uppmanar Gioè en tredje och sista gång.

Brusca trycker på knappen.

13

1 Corleone 1905–1963

Dr Michele Navarra, ”Vår fader”

Corleone är en stad med grå hustak som ligger inklämd mellan bergen och de ökenliknande slätterna söder om Palermo. Den tycks huka sig som om den vore rädd för att krossas av en väldig svart stenklippa som reser sig lodrätt över de smutsiga stenhusen nedanför. På toppen av klippan tronar ett övergivet fängelse, som en gång byggdes som fästning, och en flock kråkor.

Ett saracenskt utsiktstorn är beläget på en annan utskjutande klippa, en lämning från den tid då staden var en betydande strategisk ort på vägen mellan den sicilianska huvudstaden Palermo och öns sydvästra kust. Staden ligger inkilad i en sluttning och dess branta gator är trånga och slingriga som tarmar; när den heta fuktiga vind som kallas lo scirocco drar in från Sahara blir det varmt som i en ugn.

I sin klassiska roman Leoparden skildrade Giuseppe Tomasi di Lampedusa denna karga miljö, som bönderna i städer som Corleone var beroende av för sin utkomsts skull: ”Detta landskap som inte vet av någon medelväg mellan förvekligad slapphet och fördömelsens brand, som aldrig är småskuret, prosaiskt, vilsamt som det landskap bör vara som bebos av förnuftiga varelser … det här klimatet som ger oss sex månader med fyrtio graders feber.”4 I Corleone visar sig landskapet från ännu en dålig sida: det är på många sätt ypperligt för brottslingar. Den täta Ficuzzaskogen i närheten, som en gång var Bourbonkungarnas jaktmarker och ett idealiskt gömställe för boskapstjuvar, har länge varit populär att gömma undan döda kroppar i. Det 1 600 meter höga berget Rocca Busambra, som höjer sig över Corleone, är genomsållat av kalk17

d e n s i s t e g u d fa d e r n

stensgrottor och smala pass som erbjuder en säker tillflyktsort åt efterspanade brottslingar.

Corleone, vars namn tros komma från Kurliyun (Lejonhjärta), en arabisk krigare som erövrade staden år 840 e.Kr., har en stolt tradition av att strida för sina rättigheter – även med våld. Under sicilianska aftonsången 1282, då befolkningen gjorde uppror mot de franska ockupanterna, dödade Corleoneborna fler inkräktare än någon av grannstädernas invånare och staden fick öknamnet den eldfängda. En av de personer som de 14 000 invånarna rankar högst är sankt Bernhard, som högaktas inte bara för sin helighet utan också för sitt krigiska förflutna. Denne skomakare från 1600-talet blev Siciliens skickligaste fäktare och försvarade fattiga och kvinnor mot rika aristokrater, som han utmanade på duell. Senare blev han kapucinmunk och ägnade resten av sitt liv åt att sona den synd han hade begått då han spillt människors blod.

Den katolska tron har alltid spelat en viktig roll i denna stad, som en gång hade sextio kyrkor och ett dussin kloster och kunde ståta med hela 74 helgon i paraden på Kristi kropps och blods högtid.

Folkhopen som följde vart och ett av helgonen, som bars i axelhöjd, var så stor att dekanen och borgmästaren bestämde helgonens paradordning i förväg och utsåg en präst för att dirigera processionståget.

Det är ingen slump att don Michele Navarra, som grundade den familj, corleonesarna, som mer än någon annan kom att sätta sin prägel på maffian, kom att kallas U Patru Nostru (Vår Fader) – det namn som brukade reserveras för Gud. Likt en gud bestämde denne doktor, en kortvuxen, korpulent man med tjurnacke och brett ansikte som utstrålade vänlighet, över varenda invånares liv och död.

När Navarra föddes 1905 som ett av åtta barn till en tillsynsman hade livet i Corleone inte förändrats på flera årtionden och i vissa avseenden på flera århundraden. Hans familj hade en hög social ställning i en stad mestadels bestående av bönder, fåraherdar och daglönare. Fattigdomen var så utbredd att arbetare som ägde inte en utan två mulåsnor gick under namnet i borghesi – ”borgarna”.

18

D r M ic h e l e N ava r r a , ” Vå r fa d e r ”

De flesta bönder bodde i husets bottenvåning tillsammans med sina djur och en och annan gris eller höna, ofta bara med ett draperi mellan sig och djuren, så människornas svettdoft blandades obehindrat med stanken från djuren. Familjerna lagade spagetti och soppa på vilda örter i samma vattenspann som de tvättade fötterna. En get tilläts röra sig fritt i huset som om den vore helig, för tack vare dess mjölk slapp barnen att dö i tuberkulos.

I gryningen ringlade sig långa led av män till fots eller ridande på mulåsnor ut ur Corleone. De färdades på leriga, ljusbruna jordvägar i två till tre timmar genom det karga landskapet på väg till en stenig åkerlapp med vete, vinrankor eller olivträd, kanske fyra till fem hektar stor och utspridd över de gula kullarna som övergick i brunt när bönderna svedde allmänningarnas gräs. På kvällen återvände processionen av män och mulåsnor hem lagom till Ave Maria-bönen, sedan de uttröttade bönderna stannat till vid vattenreservoarer i stadens utkant där djuren fick dricka medan deras ben och hovar tvättades rena från smuts.

Navarra ansågs ha haft det väl förspänt ända sedan födseln inte bara på grund av sin fars ställning, utan även på grund av sin familjs kopplingar till en hemlig brottsorganisation i Corleone. Hans farbror var medlem av I Fratuzzi (”Bröderna”), en förrädiskt gemytlig etikett på stadens första mafiosi. Första gången I Fratuzzi lät höra tala om sig var i början av 1800-talet, då medlemmarna utgjordes av auktoritära tillsynsmän som drev gods åt frånvarande jordägare som hellre bodde i Palermo 35 kilometer längre norrut. Beväpnade privata milismän, som upprätthöll ordningen på godsen och inte tvekade att bruka våld, hörde också till I Fratuzzis medlemmar.

Navarras farbror hörde till dem som deltog i den förbrödrande ritual som hölls i närvaro av sällskapets ledare. Med en dolk skar man ett litet sår i rekrytens underläpp och lät blodet droppa ner på ett papper som man hade ritat en dödskalle på. Rekryten svor sedan en ed genom vilken han lovade att vara sällskapet trogen. Medlemmarna kände igen varandra antingen med hjälp av ett lösenord eller genom att vidröra framtänderna i överkäken som om de hade tandvärk. Sådana ritualer skulle kanske vara charmiga om det inte vore för de bekymmer som I Fratuzzi åsamkade staden. De stal 19

d e n s i s t e g u d fa d e r n

boskap, bestämde över vilka som skulle få anställning på gårdarna och pressade jordägare och butiksinnehavare på pengar i utbyte mot ”beskydd”. Kidnappningar och mordbränder var vanliga straff för dem som vågade opponera sig.

När och hur, eller ens om, I Fratuzzi blev en del av den sicilianska maffian, som bildades omkring 1860, är ett mysterium. Det är inte ens klart varifrån ordet ”maffia” kommer. En del tror att det har sina rötter i den arabiska överhögheten över Sicilien mellan år 827 och 1061 och i det arabiska ordet mafias (djärv) eller i Ma àfir (namnet på en saracensk stam). År 1658 omtalas i en officiell urkund från Palermo en häxa som kallades Maffia, vilket syftade på hennes intensiva personlighet. År 1863 vallfärdade Palermoborna till Teatro di Sant’Anna för att se en nyskriven komedi, I mafiusi di la Vicaria (”Vicariafängelsets mafiosi”), som utspelade sig i stadens fängelse och handlade om medlemmarna av ett slutet sällskap som i praktiken var de som bestämde i fängelset. Märkligt nog förekommer ordet ”mafioso” aldrig i själva pjäsen.

Två år senare beskrev statens representant i Palermo, markis Filippo Antonio Gualtiero, ”den så kallade maffian eller brottssällskapet” som ”ett stort och efterhängset sår”. I och med det kom ordet i allmänt bruk och år 1875 genomförde två toscanska sociologer den första studien någonsin av sällskapet. Den ene, Leopoldo Franchetti, blev till en början förtrollad av det sicilianska landskapet, men berättelserna om fruktansvärda våldsdåd fick honom att känna att ”bilden successivt förändrades. Färger skiftar, saker och ting är inte vad de ser ut att vara … När man fått höra ett antal sådana berättelser börjar doften av apelsin- och citronblom att övergå i liklukt.”5 När Navarra var tio år, 1915, påstås hans farbror ha mördat den förste hjälten i trakten som vågade trotsa maffian. I Corleone har flera sådana modiga personer fötts – fler än i någon annan siciliansk stad av jämförbar storlek – och man misstänker nästan att antalet står i proportion till den lokala maffians inflytande. Bernardino Verro var socialist och grundare av den sicilianska bonderörelsen, som utlyste strejker och genomförde symboliska ockupationer av jorden i ett försök att bryta godsägarnas makt. Hans mod och omdöme svek honom tillfälligt år 1893 när han trodde på I Fratuzzis 20

D r M ic h e l e N ava r r a , ” Vå r fa d e r ”

påstående att hans fiender hade beslutat att mörda honom. I tron att brödraskapet skulle rädda livet på honom om han blev medlem valde han att underkasta sig initiationsriten och låta sig skäras i läppen.

Det var en viktig seger för I Fratuzzi, som var angelägna dels att bevara den rådande samhällsordningen, som gynnade dem, dels att slå ner bondeupproret. Men segern slog snart tillbaka mot dem själva när Verro upptäckte vilka metoder de använde sig av. Han vände snabbt organisationen ryggen och avslöjade senare både dess sätt att verka och dess hemliga ritual. Verro var den förste som vittnade om att maffian var en hemlig organisation med egna regler. I ett tal inför en folkmassa på ett torg i Corleone drog han sig inte för att anklaga maffian för att förvandla Corleone till ”den olycksaligaste av alla sicilianska städer”.6 Han vann en triumfartad seger i borgmästarvalet, men mördades ett år senare.

De som åtalades för mordet på honom, däribland Navarras far, frikändes alla. Sådana segrar i domstolen skulle bli ett lysande signum för arvtagarna till I Fratuzzi – Corleoneklanen.

Navarras föräldrar verkar ha gjort vad de kunnat för att hindra att sonen gick i farbroderns fotspår. De såg till att han fick en bra skolgång i Corleone innan de skickade honom till Palermo för att studera medicin. Strax efter att Navarra tagit examen såg han till att bli utsedd till distriktsläkare i Corleone, vid en tid då Benito Mussolinis fascistregim prioriterade kampen mot malaria och tuberkulos.

Enligt en statlig förordning skulle alla offentliga kontor och skolor utrustas med spottkoppar, men då kommunen hade ont om pengar hade den bara råd att köpa in sju stycken.

Den unge doktorn återvände till Corleone lagom för att hinna bevittna en annan, mer ambitiös kampanj som också hade initierats av Mussolini. Diktatorn tålde inte att något hindrade honom i hans maktutövning – maffian var både en stat i staten och en utmaning mot hans totalitära vision – och lovade att befria Sicilien från maffian en gång för alla. ”Vi kan inte längre acceptera att några hundra mörkermän förtrycker, utarmar och våldför sig på ett så magnifikt folk som ert”, dundrade han under ett kort besök på Sicilien.7 Mussolini utsåg Cesare Mori att leda kampen mot maffian. Mori 21

d e n s i s t e g u d fa d e r n

var känd som Järnprefekten (en prefekt är statens högste representant i en provins) på grund av sina brutala metoder. När han for fram på landsbygden på jakt efter banditer sköt han gärna ihjäl några själv.

Han lovade att utrota maffian ”som en kirurg tränger in i köttet med eld och stål tills han kauteriserar körtelfeberns varbölder”. I gryningen fem dagar före jul 1926 förstörde Mori firandena i Corleone genom att låta polisen belägra staden och gripa 150 misstänkta.

Med namnlistor i händerna och ledda av en entusiastisk polischef knackade Moris styrkor på där de visste att maffiamännen bodde.

När man fann någon efterspanad satte man på honom handbojor varpå polisbefälet läste upp följande formulering: ”På befallning av Hans Excellens prefekt Cesare Mori förklarar jag er härmed arresterad!”

På Järnprefektens sedvanligt demonstrativa sätt fördes fångarna, med handbojor och i kedjor, längs huvudgatan i Corleone innan de sattes i fängelse i Palermo. Men uppvisningen blev inte så imponerande som Mori hade hoppats. Hälften av männen på listorna hade undkommit polisens razzia. Många mafiosi hade flytt till bergen och när ryktet om Moris kampanj spreds hade några till och med valt att utvandra till USA. En av de flyende mördarna, som hade mer erfarenhet av döden än de flesta av sina nya landsmän, startade en mycket lönsam begravningsbyrå. Överallt på Sicilien utnyttjade Mori maffiamännens så kallade hederskodex för att pressa fångarna att erkänna brott och förmå rymlingar att ange sig själva. Mori skickade polispatruller för att göra husrannsakan hos mafiosi; i familjefaderns frånvaro beboddes husen ofta bara av kvinnor och barn. Patrullerna stannade ofta tills maffiamännen, som våndades över att deras heder svärtades av sexuella förbindelser mellan deras fruar och poliserna, erkände eller gav upp. Fångar torterades, tvingades dricka hela kannor med saltvatten, misshandlades med käppar eller piskades, utsattes för slag mot testiklarna eller gavs elchocker. Fruar till misstänkta som flytt våldtogs.

Inget av detta verkar ha påverkat doktor Navarras vilja att gå med i maffian. Vad fick egentligen en ung småstadsläkare med en bekväm och tryggad karriär framför sig att ta ett sådant steg – det är svårt 22

D r M ic h e l e N ava r r a , ” Vå r fa d e r ”

att tänka sig en större kontrast än den mellan en läkare som räddar liv och en brottsling som begår mord? Av hans senare gärningar att döma är en trolig förklaring att det i första hand var maktlystnad som drev Navarra. Och i Corleone erbjöd maffian en gräddfil till makten. Navarra gick ut försiktigt men kom senare att med allt större självsäkerhet skaffa sig inflytande bland brottsorganisationens lokala bossar genom att utnyttja sin farbrors kontakter.

Ett tidigt exempel på Navarras principlösa slughet är att han sökte upp de fascistiska myndigheterna för att ange ett antal bossar och ”soldater” (lågt rankade medlemmar av maffian) i grannstäderna.

Därmed gjorde han sig inte bara av med potentiella rivaler utan fick också tillfälle att ställa sig in hos de sittande politikerna. För att skaffa sig en maktbas bildade Navarra en egen klan till vilken han rekryterade småbrottslingar och före detta dömda som hade sluppit ut ur Mussolinis garn.

Navarras brottsliga verksamhet hindrade honom inte att utföra sitt mer ärofulla värv som kirurg med både skicklighet och finess.

Han beviljade sina patienter många förmåner, som att ordna plats åt dem på kliniker i Palermo eller behandla dem gratis. Han hedrade gärna familjer genom att ställa upp som fadder vid deras barns dop och konfirmationer. Genom att dra nytta av det sociala anseende som hans yrke var förenat med i en liten och fattig stad som Corleone såg han till att skaffa sig vänner i stadshuset och bland prästerna.

Inte minst de senare var en betydande grupp som måste tas hänsyn till.

Doktorns uppmärksamhet hade förstås ett pris. Även om han aldrig sade det rent ut visste alla att han förväntade sig obruten lojalitet i utbyte mot sina tjänster. Han hade tidigt insett att för att skaffa sig makt inom maffian måste han ha stöd – eller åtminstone tyst uppbackning – inte bara av dess medlemmar utan också av personer utifrån, allra helst stadens makthavare. Så snart Navarra promenerade genom staden fick han bevis för sin växande betydelse. När han strosade nedför den rena huvudgatan eller de små gränderna där barn jagade varandra barfota bland högar av mulåsnedynga och grisspillning var det bara djuren som inte tog notis om honom.

Bekanta visade honom sin aktning, bugade och kysste hans ring. Det 23

d e n s i s t e g u d fa d e r n

började sägas om honom att han hade förmågan att sciusciare (blåsa), vilket på den lokala dialekten betydde att han utstrålade så mycket olycksbådande myndighet att själva luften tycktes flytta på sig i hans närvaro – en egenskap som normalt bara tillskrevs mafiosi.

Trots Navarras svekfulla ingripande till förmån för Mussolinis polisräd hämtade sig Corleonemaffian snabbt. Tack vare beviljade amnestier och straffnedsättningar kunde många mafiosi återvända hem från fängelset och från de öar de hade förvisats till. När Mussolini själv besökte Corleone under en resa till Sicilien 1937 uppmanade polisen fascistpartiets lokale sekreterare att sätta några bossar i fängelse igen åtminstone för den dag besöket varade. Begäran avslogs och maffiamännen, denna gång till häst, ingick i den välkomstkommitté som följde diktatorn nedför huvudgatan. Mussolini hade vid flera tillfällen skrutit om att han hade krossat maffian, men i Corleone visade den mottagning som bossarna anordnade att det var tomt prat. Corleone tillhörde dem och Mussolini var deras gäst.

Moris kniv visade sig ha en trubbig egg överallt på Sicilien. Även om han lät gripa tusentals personer var det nästan alltid fråga om småbrottslingar. Järnprefekten insåg att han måste sikta högre och rensa ut maffians kontakter inom det sicilianska etablissemanget.

Som han skrev i sina memoarer: ”Maffian är en gammal hora som tycker om att gnida sig pösigt och underdånigt mot myndigheterna i ett försök att smickra, bedra och invagga dem i en falsk känsla av trygghet.”8 Men när Mori började förfölja politiker och aristokrater fick han ett telegram från Mussolini genom vilket han entledigades från sin tjänst och förflyttades till norra Italien – diktatorn hade ingen önskan att gå till angrepp mot svartskjortorna inom sitt eget parti.

De 460 000 amerikanska soldater som befriade Sicilien 1943 – i det som den amerikanske generalen George S. Patton stolt kallade ”hi­storiens kortaste blixtkrig” – är de senaste i öns förvillande långa lista av inkräktare genom seklen. De fick ett osedvanligt varmt välkomnande. För en gångs skull kantade sicilianarna gatorna för att hylla, applådera och krama om de utländska soldaterna. Sicilien är Medelhavets största ö och ett brohuvud mellan Europa och Afrika, 24

D r M ic h e l e N ava r r a , ” Vå r fa d e r ”

mellan väst och Mellanöstern, och invånarna har varit högst motvilliga värdar för fenicier, greker, karthager, romare, vandaler, araber, normander, spanjorer, bourboner och, under andra världskriget, tyska styrkor.

De flesta utländska herrarna styrde ön utifrån och utan att ta hänsyn till öbornas intressen. Ibland byttes ön mot andra landområden. Den italienske författaren Luigi Barzini har beskrivit hur de utländska ockupationerna har format vad han kallar ”en livsfilosofi … en moralkod” hos sicilianarna – även om det vore hederligare att hävda att ett sådant kategoriskt omdöme bara gäller en del av dem: De får lära sig i vaggan eller vet redan från födseln att de måste hjälpa varandra, ställa sig vid sina vänners sida och bekämpa gemensamma fiender även när det är vännerna som har fel och fienden som har rätt.

Var och en måste försvara sin värdighet till varje pris och aldrig låta minsta förolämpning eller skymf passera ostraffad. De måste kunna bevara hemligheter och alltid parera framstötar från myndigheter och lagstiftning.9

Den kaotiska tiden efter Siciliens befrielse blev till en mardröm för Mussolini – han avsattes av sitt eget parti – och till en gyllene möjlighet för doktor Navarra. Som i många städer över hela Sicilien beslutade den allierade militärregeringen (AMGOT) i Corleone att utse en mafioso från den förfascistiska tiden som vice borgmästare och ytterligare två mafiosi till kommunalråd. I sin iver att hitta antifa­ scister som kunde axla höga samhällsposter, och med en förödande brist på förutseende och kännedom om lokala förhållanden, förbisåg befriarna personernas kopplingar till maffian. Nittio procent av de 352 nya borgmästare som de allierade hade utnämnt på ön var antingen mafiosi eller politiker med nära band till separatiströrelsen, som i sin tur var nära knuten till maffian.10 Lord Rennel, högste chefen för AMGOT, rapporterade tillbaka till London utan att låta särskilt ångerfull: ”Jag är rädd att mina befäl i sin iver att bli kvitt fascistiska podestà (borgmästare) och tjänstemän i landsbygdskommunerna i några fall av ren okunnighet om de lokala förhållandena har utnämnt ett antal maffiabossar eller har låtit 25

d e n s i s t e g u d fa d e r n

sådana föreslå fogliga och lättmanipulerade företrädare.”11 Därmed omintetgjordes den eventuella verkan som Mussolinis insats mot maffian hade haft och i stället öppnades dörren för organisationen till själva hjärtat av det statliga systemet. Kanske för att spegla att en ny och ljusare tid grydde började mafiosi nu kalla sitt sällskap Cosa Nostra (Vår sak). Sicilien har plågats av följderna av AMGOT:s beslut ända sedan dess.

Navarra saknade antifascistiska meriter, men kunde skryta med att ha goda förbindelser med befriarna tack vare sin kusin Angelo Di Carlo, en mafioso som hade tvingats fly Corleone när den fascistiska polispatrullen belägrade staden. Di Carlo hade flytt till USA, där han gick med i såväl marinkåren som amerikanska Cosa Nostra.

Han befordrades till kapten inom den förra och gjorde sig inom den senare känd som en av den ökände gangstern Charles ”Lucky” Lucianos mest pålitliga mördare. Han knöt kontakter med Office of Strategic Services (OSS, en föregångare till CIA) och lovade att verka för en fredlig övergång från fascism till fritt samhälle den dag han återvände till Corleone.

Tillbaka i Corleone såg Di Carlo till att Navarra fick träffa en högre officer från AMGOT. Mötet fick till resultat att doktorn trots bristfälliga meriter erhöll ensamrätt till samtliga allierade militärfordon som lämnats kvar på Sicilien. Eftersom väg- och järnvägstransporterna över hela ön fortfarande inte hade kommit i gång ordentligt efter bombanfallen och avbrottet under kriget skyndade sig Navarra att använda de allierades fordon för att starta ett regionalt bussbolag som leddes av hans bror. Det finns kvar än i dag under namnet AST och utnyttjas av både sicilianare och turister.

Strax efter krigsslutet dog Corleonebossen Calogero Lo Bue av naturliga orsaker i sin säng. Slaget om att efterträda honom stod mellan Navarra och Vincenzo Collura, som på 1920-talet hade utvandrat till USA och där blivit nära bekant med två ledande italienskamerikanska gangstrar. Han hade varit best man på Frank ”Three Fingers” Coppolas bröllop och stått fadder när ett av Joe ”Olive Oil King” Profacis barn döptes. Collura planerade att återvända till Sicilien efter bossens död och bad sina vänner att vinna stöd för hans kandidatur till uppdraget som Lo Bues efterträdare.

26

D r M ic h e l e N ava r r a , ” Vå r fa d e r ”

Collura backades alltså upp av kända namn och när han steg ombord på fartyget som skulle föra hem honom var det naturligt att han trodde att Corleone enkelt skulle falla i hans händer.

Men när han kom tillbaka till Sicilien 1944 upptäckte han att Navarra omedelbart försökte sätta käppar i hjulet för honom. Doktorn agerade snabbt genom att kalla ett antal inflytelserika mafiosi hem till sig innan hans motståndare hade hunnit bygga upp en maktbas. Navarras makt var nu så stor att det var i hans eleganta bostad vid ett torg i det just befriade Corleones historiska stadskärna som den lokala klanens pånyttfödelse organiserades. Navarra fick tillräckligt stöd för att utses till ny boss, samtidigt som han försökte blidka den besegrade Collura genom att erbjuda honom att bli underboss för en av stadsdelarna. Collura kände sig illa till mods där han satt omgiven av Navarras underhuggare och tackade ja, men dolde inte sin besvikelse. Navarra rörde inte en fena; han skulle ta itu med Collura senare.

Navarra hade genomfört ett verkligt mästerstycke. Som snart fyrtioårig provinsialläkare, därtill föga känd utanför sin hemstad, hade han manövrerat ut sina rivaler och blivit klanledare. Utnämningen av honom var inte bara en personlig seger, den markerade också begynnelsen för den maffiaklan som skulle bli känd som Corleone­ familjen.

Navarras styre blev blodigt. Under bara fyra år, från 1944 till 1948, mördades sammanlagt 153 personer i Corleone. Skräcken lägrade sig över staden och det sades ofta att ”folk blir mördade utan anledning”. Inte sällan röjdes personer ur vägen bara för att de hindrade Navarra, som i fallet med stadens sjukhusdirektör. Navarra anförtrodde sina medhjälpare att han ville ha tjänsten och tillade med ett illmarigt leende: ”Vi kommer nog att finna en lösning …” Strax därefter mördades direktören med en hagelsalva. När polisens utredare riktade sina misstankar mot Navarra avfärdade han offret som en Don Juan, en oförbätterlig kvinnokarl. ”Alla visste att det skulle stå honom dyrt en vacker dag”, sade han innan han övertog sin döde kollegas position.

Navarra var alltid noga med att se till att själv två sina händer så 27

d e n s i s t e g u d fa d e r n

gott det gick genom att delegera väpnade rån, utpressningar, mord och liknande uppdrag till sina hejdukar. Ett av deras offer var den polis som hade lett Mussolinis insats mot maffiamännens bostäder.

Hämnden utkrävdes på ett torg i hjärtat av staden. Tre hagelskott avlossades mot mannens mage. Som nästan alltid när det gällde de mord som beställdes av Navarra visade det sig omöjligt att identifiera gärningsmännen. Navarra skämtade ofta om att offren för sådana vendettor hade blivit ”ihjälsparkade av en mulåsna”.

Det spreds rykten om doktorns kriminella verksamhet, men hans växande skara av patienter märkte ingen förändring i hans oklanderliga sätt att verka som läkare. Han hade uppenbarligen inte ont om pengar, utan lät till och med många av sina patienter vårdas på privatklinik på hans bekostnad. Han var alltid beredd att rekommendera sina bekanta för potentiella arbetsgivare, att betala för advokathjälp om någon mafioso inte själv hade råd och till och med att finna personer som var villiga att ljuga i domstol för att en misstänkt skulle gå fri.

Det som mest av allt intresserade Navarra var inte pengarna han tjänade på sitt arbete eller sin brottslighet utan makten. Han ägde bara en del av huset han bodde i och hade ärvt några mindre markområden av sin far. Däremot samlade han lystet på ansvarsfulla poster i staden och även bortom dess gräns. Förutom tjänsten som sjukhusdirektör var han även ordförande för de lokala markägarnas intresseorganisation och medicinsk chefsrådgivare för i tur och ordning ett omfattande nationellt sjukförsäkringsprogram för den statliga järnvägen (varvid han behandlade rekordmånga patienter på sin egen praktik), ett centrum för tuberkulosbehandling och ett sjukförsäkringsprogram för småbrukare. Men detta var ändå inte nog. Då han trots sitt inflytande förbigicks när tjänsten som direktör för ett andra sjukhus i Corleone skulle tillsättas såg han det som en skymf och lovade dyrt och heligt att så länge han levde skulle det nya sjukhuset aldrig tas i bruk.

Läkarens maktlystnad fick honom helt naturligt att ge sig på politiken, men han visade sig vara en skamlös opportunist. Han stödde först ett parti som förespråkade självständighet för Sicilien, därefter liberalerna och slutligen kristdemokraterna. För att hans hejdukar 28

D r M ic h e l e N ava r r a , ” Vå r fa d e r ”

skulle kunna följa med väljarna in i röstbåsen och se till att de röstade på rätt kandidat utfärdade Navarra hundratals intyg om att personen i fråga var blind. När hans kommunistiska motståndare upptäckte bedrägeriet och avslöjade honom stormade en rasande Navarra in i vallokalen arm i arm med sin hustru och viftade med ett intyg undertecknat av honom själv enligt vilket hustrun var delvis blind.

Han följde henne sedan in i röstbåset. Alla visste att hon hade normal syn, men ingen vågade stoppa honom. I utbyte mot denna ovanliga taktik för att säkra röster erhöll maffiamännen inflytelserika positioner inom de lokala myndigheterna, samtidigt som politiker med kopplingar till den undre världen valdes in i regionparlamentet.

29