9789137134550

Rosettanyckeln

William Dietrich Rosettanyckeln

Översättning Lennart Olofsson

Forum

Tidigare utgivning Napoleons pyramider 2007

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel The Rosetta Key Copyright © William Dietrich 2008 Svensk utgåva enligt avtal med HarperCollins Publishers via Licht & Burr Literary Agency Omslagsfoto Getty Images och Anders Timrén Omslagsdesign Anders Timrén Satt av Ljungbergs Sätteri i Köping med Baskerville BT Tryckt 2009 av Scandbook AB i Falun ISBN 978-91-37-13455-0

Till min dotter Heidi

Besittning av kunskap dödar inte känslan av förundran och mystik.

Det finns alltid fler mysterier. anaïs nin

Napoleon och Det heliga landet, 1799

M e d e l h a v e t

Gages färdväg

Rosetta abukir

nil-

Alexandria

d e ltat

N il Röd

a ha vet

en

Kairo

fältslag 0

80 mil

Sur

Damaskus

Akko Haifa

Galileiska sjรถn

berget Tabor

Jaffa

Gaza

Dรถda ha vet

berget Nebo

Jerusalem

el-Arish

sinai-

Vรฅlnadernas stad

Aqab v i k e na -

h a lvรถ n

Del et t

K a pi t e l e t t

S

tår man med tusen muskötpipor riktade mot bröstet får det en oundvikligen att begrunda huruvida man har valt fel väg. Så det gjorde jag, och varje pipa såg ut som gapet på en herrelös byracka i en av Kairos gränder. Men nej, även om jag är överdrivet blygsam har jag även en självrättfärdig sida – och enligt min åsikt var det inte jag utan den franska armén som hade kommit på avvägar. Vilket jag kunde ha förklarat för min tidigare vän, Napoleon Bonaparte, om han inte hade varit uppe på sanddynerna, utom hörhåll, otillgänglig och irriterande distraherad medan hans knappar och medaljer blänkte i solen som strålade över Medelhavet.

Första gången jag hade varit på en strand tillsammans med Bonaparte, när han landsteg med sin armé i Egypten 1798, sa han till mig att de drunknade skulle odödliggöras av historien. Nu, nio månader senare utanför den palestinska hamnen Jaffa, skulle historia skapas av mig. Franska grenadjärer gjorde sig klara att skjuta mig och de olyckliga muslimska fångar som jag hade motats ihop med, och jag, Ethan Gage, försökte än en gång komma på ett sätt att undkomma ödet. Det var nämligen en massavrättning, och jag hade fallit i onåd hos generalen som jag försökt bli vän med.

Så långt vi båda två hade kommit på nio månader!

Jag flyttade mig bakom den störste av de stackars osmanerna jag kunde hitta, en jätte till neger från Övre Nilen som jag trodde kunde vara kraftig nog för att stoppa en muskötkula. Vi hade allihop blivit fösta likt förbryllad boskap till en vacker strand. Ögonen var vita och runda i de mörkaste ansiktena, och de turkiska uniformerna i 13

scharlakansrött, gräddvitt, smaragdgrönt och safirblått var fläckade med rök och blod efter en vildsint strid som de hade förlorat. Det var finlemmade marockaner, resliga och buttra sudaneser, griniga och bleka albaner, tjeckiska kavallerister, grekiska artillerister och turkiska befäl – ett väldigt imperiums hopsamlade rekryter, allihop förödmjukade av fransmännen. Och jag, den ende amerikanen. Jag blev inte bara förvånad av deras pladder – de kunde många gånger inte ens förstå varandra. De tillfångatagna irrade fram och tillbaka eftersom deras officerare redan var döda, och oordningen bland dem var som en uppgiven kontrast till våra bödlars raka led, uppställda som vid en parad. Osmanernas trotsighet hade förargat Napoleon – man bör aldrig sätta upp sändebuds huvuden på pikar – och deras hungriga antal som fångar kunde sinka och försvåra hans invasion.

Så vi hade motats genom apelsinlundarna till en månskära av sand strax söder om den erövrade hamnen, där det glittrande havet var underbart grönt och gyllene vid stranden med den rykande staden på höjden i bakgrunden. Jag såg att det fortfarande fanns gröna frukter på de illa åtgångna träden. Min före detta välgörare och numera fiende satt på sin häst likt en ung Alexander (av desperation eller ondsint beräkning) och tänkte visa prov på en skoningslöshet som hans egna profosser skulle viska om under flera kommande fälttåg. Trots det bevärdigade han oss inte ens sin uppmärksamhet! Han läste ännu en av sina tungsinta romaner och rev sin vana trogen ut sidan han just hade läst och överlämnade den till sina officerare. Jag stod barfota och blodig bara sex mil fågelvägen från stället där Jesus Kristus hade dött för att frälsa världen. De senaste dagarna med förföljelse, plågor och krig hade inte övertygat mig om att Frälsarens ansträngningar varit helt och hållet framgångsrika när det gällde att förbättra människans natur. ”Klara!” Tusen musköthanar spändes.

Napoleons hantlangare hade anklagat mig för att vara spion och förrädare, vilket var orsaken till att jag hade blivit motad till stranden tillsammans med de andra fångarna. Och visst hade omständigheterna gett den uppfattningen ett korn av sanning. Men det hade inte på något sätt varit min avsikt. Jag hade helt enkelt varit en amerikan i Paris vars ytliga kunskaper om elektricitet – och behovet att fly undan en fullständigt ogrundad anklagelse för mord – ledde till att jag fick ansluta mig till Napoleons vetenskapsmän, eller lärda 14

män, under hans bländande erövring av Egypten föregående år. Jag hade dessutom utvecklat en förmåga att befinna mig på fel sida vid fel tidpunkt. Jag hade ansatts av mamluckernas ryttare, kvinnan som jag älskade, arabiska mördare, brittiska kanonader, muslimska fanatiker och franska trupper – och jag är en sympatisk person!

Min senaste franske fiende var en otäck skurk vid namn Pierre Najac, en lönnmördare och tjuv som inte kunde komma över det faktum att jag en gång hade skjutit honom där jag låg under diligensen till Toulon när han försökte stjäla en helig medaljong från mig.

Det är en lång historia som jag beskriver i en tidigare volym. Najac hade kommit tillbaka i mitt liv likt en obetald skuld, och han hade fått mig att tåga i fångarnas led med en kavallerisabel mot min rygg.

Han såg fram emot mitt förestående frånfälle med samma känsla av triumf och förakt som man får när man mosar en särskilt irriterande spindel. Jag ångrade att jag inte hade siktat aningen högre och två tum åt vänster.

Som jag har nämnt tidigare verkar alltihop ha börjat med hasardspel. I Paris var det ett kortspel som gjorde att jag vann den mystiska medaljongen och blev början till alla bekymmer. Den här gången hade det som verkat vara ett enkelt sätt att börja om – att skinna de förvirrade sjömännen på HMS Dangerous på varenda shilling de hade innan britterna släppte av mig i Det heliga landet – inte löst några problem, och man skulle kunna hävda att det faktiskt hade försatt mig i min nuvarande belägenhet. Låt mig säga det en gång till: Hasardspel är en last, och det är dåraktigt att förlita sig på slumpen. ”Sikta!”

Men nu går jag händelserna i förväg.

Jag, Ethan Gage, har tillbringat det mesta av mina trettiofyra år med att försöka låta bli att ställa till det alltför mycket för mig och att undvika alltför mycket arbete. Som min mentor och tidigare arbetsgivare, den framlidne och berömde Benjamin Franklin, säkert skulle ha påpekat strider dessa båda föresatser mot varandra likt positiv och negativ elektricitet. Att försöka uppnå den senare, att inte arbeta, går i de flesta fall stick i stäv mot den förra, att inte ställa till det. Det är emellertid en läxa, precis som den huvudvärk som följer på alkoholintag eller vackra kvinnors svek, som man glömmer lika många gånger som man lär sig den. Det var mitt ogillande av hårt 15

arbete som förstärkte min begivenhet på hasardspel, det var hasardspel som gav mig medaljongen, det var medaljongen som förde mig till Egypten med hälften av planetens bovar i hälarna, och det var Egypten som gav mig min älskade och förlorade Astiza. Hon hade i sin tur övertygat mig om att vi måste rädda världen från Najacs herre, den fransk‑italienske greven och magikern Alessandro Silano.

Utan att jag väntade mig det gjorde allt detta att jag hamnade på fel sida om Bonaparte. Under tiden blev jag förälskad, fann en hemlig väg in i Den stora pyramiden och gjorde de mest sällsamma upptäckter man kan tänka sig, och sedan förlorade jag allt jag höll kärt när jag tvingades fly med en luftballong.

Som jag sa är det en lång historia.

Hur som helst hade den ljuvliga och enerverande Astiza – min tilltänkta lönnmördare, sedan tjänarinna och sedan egyptisk prästinna – fallit från ballongen och hamnat i Nilen tillsammans med min fiende Silano. Sedan dess har jag desperat försökt ta reda på vad som hände med dem, och den oro jag kände förstärktes av att min fiendes sista ord till Astiza var: ”Du vet att jag fortfarande älskar dig!” Vad sägs om något sådant när man rannsakar sitt medvetandes skrymslen på natten? Vad hade de egentligen för relation till varandra? Det var anledningen till att jag lät den engelske galningen sir Sidney Smith släppa av mig i Palestina före Napoleons invasionsarmé så att jag kunde göra förfrågningar där. Sedan ledde det ena till det andra, och nu stod jag där framför tusen mynningar. ”Eld!” Innan jag berättar vad som hände när musköterna avfyrades bör jag kanske återvända till min tidigare berättelse och dess slut sent i oktober 1798, när jag befann mig ombord på den brittiska fregatten Dangerous, på väg till Det heliga landet med svällande segel och bogsvall medan hon skar genom det djupa vattnet. Så hjärtligt alltihop var med fladdrande engelska flaggor, råbarkade sjömän som drog i de grova hamprepen till käcka sånger, stela officerare i bikornhattar som vankade på däcket och utstickande kanoner som fuktades av stänk från Medelhavets vatten, små droppar som torkade till stjärnor av salt. Med andra ord var det den sortens militära och maskulina utflykt som jag hade kommit att avsky efter att med en hårsmån ha överlevt en mamlucks rasande angrepp under slaget vid pyramider16

na, den exploderande L’Orient under slaget vid Nilen och ett antal svek av en arabisk ormdyrkare vid namn Achmed bin Sadr, som jag slutligen skickade till hans eget, välförtjänta helvete. Jag var lite trött på livliga äventyr och mer än villig att skynda tillbaka till New York och ett bekvämt arbete som bokhållare eller manufakturförsäljare, eller kanske som jurist som arbetade med tråkiga testamenten, svartklädda änkor och omogna, odugliga avkomlingar. Ja, ett skrivbord och dammiga liggare – det skulle bli mitt liv! Men sir Sidney ville inte höra talas om det. Ännu värre var att jag till slut hade kommit fram till vad jag brydde mig om här i världen: Astiza. Jag kunde knappast åka hem utan att ta reda på om hon hade överlevt fallet med den där skurken Silano och om hon på något sätt kunde räddas.

Livet var enklare när jag inte följde några principer.

Smith var utstyrd likt en turkisk amiral, och planer tog form i hans medvetande likt ett annalkande oväder. Han hade fått uppdraget att hjälpa turkarna och det osmanska imperiet att hindra Bonapartes styrkors fortsatta avancemang från Egypten till Syrien, eftersom den unge Napoleon hoppades skapa sig ett eget imperium i öst. Sir Sidney behövde allierade och information, och efter att ha fiskat upp mig ur Medelhavet sa han att det skulle vara till bådas fördel om jag anslöt mig till hans sak. Det skulle vara dumdristigt av mig att försöka återvända till Egypten och konfrontera de arga fransmännen ensam, påpekade han. Jag kunde göra förfrågningar om Astiza i Palestina, samtidigt som jag gjorde en bedömning av de olika sekter som skulle kunna bekämpa Napoleon. ”Jerusalem!” hade han utbrustit. Var han galen? Den till hälften glömda staden, ett osmanskt dödvatten som präglades av smuts, historik, religiösa galningar och sjukdomar, hade av allt att döma överlevt enbart genom att man tvingat godtrogna och lättlurade pilgrimer från tre religioner att göra obligatoriska besök. Men var man en engelsk intrigmakare och krigare som Smith hade Jerusalem den fördelen att staden var en vägkorsning i Syriens invecklade kultur, ett flerspråkigt tillhåll för muslimer, judar, grekortodoxer, katoliker, druser, maroniter, matuwellier, turkar, beduiner, kurder och palestinier, allihop med minnen av oförrätter sinsemellan som var tusentals år gamla.

Uppriktigt sagt hade jag aldrig varit mindre än femton mil från stället, men Astiza var övertygad om att Moses hade stulit en helig bok om uråldrig vishet från Den stora pyramidens inre och att hans 17

ättlingar hade fört den till Israel. Det betydde att Jerusalem var den bästa platsen att börja leta på. Så långt hade Thots bok, eller ryktena om den, bara lett till problem. Men om den verkligen innehöll ledtrådar till odödlighet och herravälde över universum kunde jag väl knappast sluta att tänka på den? Jerusalem stod för en förvänd sorts logik.

Smith såg mig som en betrodd medkonspiratör, och sanningen att säga hade vi en sorts allians. Jag hade träffat honom vid ett zigenarläger sedan jag hade skjutit Najac. Signetringen som han gav mig hade räddat mig från att bli hängd i en rånock när jag släpades fram till amiral Nelson efter sammandrabbningen vid Nilen. Smith var dessutom en äkta hjälte som hade bränt franska fartyg och flytt från ett fängelse i Paris genom att signalera till en av sina tidigare cellkamrater genom ett gallerförsett fönster. När jag hade hittat faraos skatt under Den stora pyramiden, tvingats göra mig av med det jag fått med mig för att inte drunkna och stulit en luftballong från min vän och lärde Nicolas‑Jacques Conte, kraschlandade jag i havet och hamnade sedan blöt och pank på Dangerous akterdäck. Ödet sammanförde mig än en gång med sir Sidney, och jag var lika utlämnad åt britterna som jag hade varit åt fransmännen. Mina egna känslor – att jag hade fått mer än nog av krig och skatter och ville återvända till Amerika – blev lättsamt ignorerade. ”Så medan du gör förfrågningar i det syriska Palestina om flickan som du blivit förtjust i, Gage, kan du dessutom undersöka om det finns motståndare till Bonaparte bland de kristna och judarna”, sa Smith till mig. ”De kan ställa sig på fransosernas sida, och om han för en armé dit kommer våra turkiska allierade att behöva all hjälp de kan få.” Han lade armen om mina axlar. ”Jag tror att du är rätt man för den här uppgiften. Du är intelligent, sympatisk, rotlös och helt befriad från skrupler och trosuppfattningar. Folk kommer att berätta saker för dig, Gage, därför att de inte tror att det spelar någon roll.” ”Det är bara det att jag är amerikan, inte britt eller fransman …” ”Just det. Det är perfekt för våra syften. Djezzar kommer att imponeras av att en man som är så ytlig som du har anslutit sig.”

Djezzar, vars namn betydde Slaktaren, var den ökänt grymme och despotiske paschan i Akko som britterna var beroende av i kampen mot Napoleon. Angenämt, på min ära.

18

”Men jag talar dålig arabiska och vet ingenting om Palestina”, påpekade jag sakligt. ”Det är inget problem för en agent med din begåvning och ditt mod, Ethan. Kronan har en förbunden i Jerusalem som går under namnet Jeriko, en järnhandlare som en gång tjänstgjorde i vår flotta. Han kan hjälpa dig att leta efter denna Astiza och arbeta åt oss. Han har kontakter i Egypten! Efter några dagar med din listiga diplomati och ett tillfälle att gå i själve Jesu fotspår är du tillbaka med inget annat än damm på dina stövlar och en relik i fickan, och dina andra problem är lösta. Det är faktiskt förunderligt hur sådana här saker reder ut sig. Under tiden kommer jag att hjälpa Djezzar att organisera Akkos försvar för den händelse att Boney marscherar norrut, vilket du har varnat mig för. I en handvändning kommer vi båda två att bli hjältar och hyllas i Londons salonger!”

När folk börjar ge en komplimanger och använda ord som ”förunderligt” är det dags att hålla hårt i börsen. Men, vid Bunker Hill, jag var nyfiken på Thots bok och plågades av minnet av Astiza. Hennes uppoffring för att rädda mig var det värsta ögonblicket i mitt liv – rentav värre än när mitt älskade Pennsylvaniagevär sprängdes sönder – och hålet i mitt hjärta var så stort att man kunde skjuta en kanonkula genom det utan att träffa någonting. Vilket skulle vara något fint att säga till en kvinna, tänkte jag, och det ville jag säga till henne. Så jag sa givetvis ja, det farligaste ordet i det engelska språket. ”Jag har varken kläder, vapen eller pengar”, påpekade jag. Det enda jag hade lyckats få med mig från Den stora pyramiden var två små guldkeruber, eller knästående änglar, som Astiza påstod kom från Moses stav och som jag föga högtidligt hade stoppat innanför underkläderna. Min första tanke hade varit att pantsätta dem, men de hade fått ett affektionsvärde trots sin benägenhet att ge mig klåda.

De var i varje fall en reserv av dyrbar metall som jag föredrog att inte avslöja. Smith kunde få betala mig om han nu var så angelägen att anlita mig. ”Din förkärlek för arabiska trasor är utmärkt”, sa den brittiske kaptenen. ”Och det är en riktigt mörk solbränna du har fått, Gage.

Skaffar du dig en slängkappa och en turban i Jaffa kommer du att smälta in som en infödd. Vad gäller ett engelskt vapen kan det göra att du hamnar i ett turkiskt fängelse om de misstänker att du spio19

nerar. Det är ditt förnuft som kommer att se till att du går säker. Jag skulle kunna låta dig låna en liten kikare. Den är otroligt skarp och perfekt för att upptäcka truppförflyttningar.” ”Ni sa ingenting om pengar.” ”Kronans ersättning kommer att vara mer än nöjaktig.”

Han gav mig en börs med olika mynt av silver, mässing och koppar: spanska realer, osmanska piastrar, en rysk kopek och två holländska rixdollar. Statlig finansiering. ”Det här räcker knappt till en frukost!” ”Jag kan inte ge dig brittiska pund, Gage, för då kommer du genast att bli avslöjad. Du är väl en bemedlad man? Du får vända på slantarna! Gud ska veta att amiralitetet gör det!”

Nå, att bli bemedlad kunde jag genast ta itu med, intalade jag mig och undrade om de lediga besättningsmännen hade lust att fördriva tiden med kortspel i all vänskaplighet. När jag fortfarande åtnjöt gott anseende som lärd man i Napoleons egyptiska expedition hade jag glatt mig åt att diskutera sannolikhetsteorier med berömda matematiker som Gaspard Monge och geografen Edmé François Jomard. De hade fått mig att beakta odds och husets fördelar på ett mer systematiskt sätt, vilket hade skärpt min spelskicklighet. ”Jag kan kanske göra era män intresserade av lite hasardspel?” ”Ha! Du får akta dig så att de inte spelar av dig frukostpengarna!”

20