Mordet på Jane Horney
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm
www.forum.se
Copyright © Conny Palmkvist 2023
Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design
Tryckt hos ScandBook, EU 2023 isbn 978-91-37-15796-2
Till Rolf, Stellan och Johan
Förord 9
Inledning 15
1. Familjen Horney – hur allt börjar 35
2. Mordet på en oskyldig kvinna 209
3. Påhittade vittnen och efterspel 385
Avslutning 523
Tack 531
Bilder 533
Personer och organisationer 534
Kommentar till källorna 550
Källor och litteratur 553
Personregister 576
Förord
På ett sätt känns det konstigt att skriva de inledande sidorna i en bok allra sist. Men kanske är det en sådan sak som inte låter sig göras förrän man har misslyckats flera gånger, reviderat in i det oändliga och uttömt så mycket det bara är möjligt av ämnets själ.
Och ja, herregud – ingen förnekar att det är så mycket enklare att låta klok när man har facit till hands.
I övrigt minns jag mina första oskyldiga tankar. Att detta inte kunde skada någon. Jag ska bara fånga den sanna historien.
Ett verk för att reda upp missförstånden.
Men det fanns inget bara i detta.
När så många versioner valsat runt i offentligheten räcker det inte att berätta sanningen. Som författare måste jag motbevisa samtliga lögner för att helt komma i mål och dessutom på ett definitivt sätt avlägsna bilden av huvudpersonen som en vilsen äventyrare .
I efterhand letar jag efter ett bättre och tydligare ord för vad detta är och finner något passande i det torra sammanställning.
Men gör det verkligen det här till en bok? Det är i alla fall mina anteckningar och en bild av ett brottsfall. Bemärk benämningen: ett brott. Kriminalchef Alvar Zetterquist sa flera gånger under sin livstid att det inte var något annat än ”ett mord på en oskyldig människa”. Det handlar i grunden om en död kvinnas heder.
Ett av problemen som uppstod var bristen på gott källmaterial – en anteckning har skrivits 1945 och återanvänts hundra gånger och alla tar för givet att det är en sanning som står där på pappret.
Någon lägger till ett ord, drar ifrån, missförstår.
Det blir komplicerat, precis som ämnets själ.
Underrättelsetjänst ska helst inte lämna spår.
Och utan tillräckligt starka källor står vi inför en rekonstruktion av historien som blir delvis vansklig, och ibland odlad på gehör. Bitvis finns det bara smulor kvar att utgå ifrån och hur jag än synar Ebbas (Janes) dagar kan jag inte få tillgång till alla delar av hennes liv.
Jag skulle aldrig kalla mig historiker och påstår inte att jag tyngs av historikerns krav på bevisbörda, utan här handlar det om att bedöma sannolikheter och indiciernas kumulativa effekt. Jag säger det medveten om att ordet indicier kan ha en oroväckande lättsinnighet över sig i vår vardag. Det för tankarna till spekulationer, men tunga indicier kan också vara hela grunden i en rättegång.
Det faller på författaren att ta sitt ansvar. Tro inte för en sekund att jag inte ställt skyhöga krav på materialets alla delar.
Researchen var fasansfull och tog fyra år av mitt liv. Jag vet inte vilken bild det ger av mig när jag säger att det höll på att driva mig till vansinne – till den gräns där man om natten inte vet vad som är verkligt och vad som inte är det. Jag lärde mig vad sömnlöshet är.
Och ingen är mer förvånad än jag över slutresultatet. Det fanns verkligen inga högt ställda ambitioner att samla sidorna på hög eller att bevisa det ena eller andra, eller att slå på stort. Den ansats jag gick in i arbetet med var ju också oriktig – det upptäckte jag halvvägs.
Då fick jag börja om och flytta husgrunden en bit.
Det enda jag ville göra var att skapa en så pass tydlig bild att andra skulle kunna dra vettiga och nyktra slutsatser om Ebbas historia.
Vissa citat har kortats och källorna har samlats sist, för läsbarhetens skull. Använd gärna namnlistan i slutet av boken för att orientera er bland alla personer som dyker upp i historien. En sådan lista var nödvändig. Mindre klart är kanske varför jag dröjer i mitt presens rakt igenom berättelsen. Kanske för att jag ständigt hörde hennes röst runt mig?
Därav tilltalet, direkt till henne.
Till dig, Ebba Horney.
Nu börjar vi.
Det liv jag nu vill beskriva
är präglat av vemod och sorg, tunga minnen där driva likt dimmor kring ödelagd borg.
Tankarna söker och söker
ett ärligt och uppriktigt svar –varför skall minnena spöka och lämna blott vemodet kvar?
All världens nöjen jag prövat och sökt genom dessa få tröst men funnit att ensam jag strövat –och druckit vid armodets bröst.
Naturens ackord jag hört tona och skönt var det djurliv jag såg, endast skapelsens krona –människan – är tarvlig och låg.
Ebba (Jane) Horney
1945
Stockholms polis, kriminalavdelningen, ur rapport 2695:
Vid kriminalpolisavdelningen härstädes pågår efterspaning av såsom försvunnen anmälda svenska undersåten, fru Ebba Charlotte Granberg, vilken även kallar sig Jane Horney. Hon försvann från sin bostad i huset n:r 69 vid Arkitektvägen i Stockholm den 17 januari 1945, då hon sade sig skola fara med nattåget till Malmö och där sammanträffa med några danska frihetskämpar, inför vilka hon skulle rentvå sig från deras misstankar om att hon var tysk spion. Sedan dess har hon icke avhörts i föräldrahemmet. //
Jane Horney, som är född den 8 juli 1918, är 180 centimeter lång, smärt och har bruna ögon. Före oktober 1944 var hennes hår färgat rött, men vid nämnda tidpunkt färgade hon det i dess naturliga färg, kastanjebrunt. Hon var vid försvinnandet iklädd mörkgrön slängkappa, liten brun basker, ljusbeige kjol av luddigt tyg och en beige jumper samt bruna, grova skor. Hon medförde en tjock ylletröja, en skinnjacka och en smal, lång väska.
Dina sista dagar: 1
Det är så här du dör? Nej, det är det inte.
Vad vi ser är vad man i Danmark har berättat om och om igen under sjuttioåtta år. Du, Jane, ankommer till Malmö och körs i taxi mot Höganäs, där färden fortsätter ut på Sundet i en fiskebåt under hårt väder. Vid gränsen till internationellt vatten skjuts du.
Huvudrollerna innehas av dig, och de tre du rest ner till Skåne med, samt en grupp unga motståndsmän – danska studenter.
Med på ett hörn finns även en dansk polisman.
Alla vet att den här versionen av händelseförloppet är en dåres försvarstal, men min inledande tanke är ändå att jag ska stå objektiv och låta den komma till tals. Men så klart kan jag inte det, jag börjar protestera. Som om jag opponerar på en uppsats.
Hur som helst tar vi ett steg tillbaka.
Sedan bara är vi där i allt hittepå.
I det kalla januarivädret 1945.
Det är torsdagen den 18:e.
På perrongen i Malmö står fyra personer, som just stigit av nattåget från Stockholm. Omtumlade, trötta. Det har inte blivit mycket sömn och nu en ny stad, morgonrusning. Klockan strax efter 07.00.
Luften är fuktig av kyla och det drar rejäla vindar genom Malmö de här dagarna. Snöflingorna virvlar mot er när ni stiger ut på gatan och ser er om. En kort promenad till hotellen i centrum.
Jane Horney, vad ska du här och göra?
Du ska friskriva dig från misstankar.
Du och Bodil Fredriksen går mot Grand och checkar in på rum 47, medan Svend Aage Geisler och Ingolf Asbjørn Lyhne går till Savoy.
Tre danskar, och en svensk: du är en minoritet i sällskapet.
När portier Åkerlöf kommer till jobbet vid nio upplyser personal från nattpasset honom om att två damer har checkat in. Han fäster sig vid ditt efternamn. Han har jobbat där en tid och i rummen bor även ungt folk från den danska motståndsrörelsen, gruppen Studenternes Efterretningstjeneste. Och ryktet har gått. De gillar dig inte.
De kallar dig tyskvänlig, och det finns inget värre än att vara för rädare sedan tyskarna tog över vårt grannland. På gatorna i Köpenhamn slåss motståndsmän mot tyska och danska nazister –dörrklockor ringer mitt i natten hos folk som har stått på ena eller andra sidan. Sedan vänder döden som en vindpust i farstun, pistolerna ryker. Nej, inte är det nyttigt att klassas som farlig.
Det är också därför man släpat ner dig till Malmö. Här ska någonting ske, enligt dem allihop – de känner det i luften.
I flera förvrängda vittnesmål som lämnas i en okänd framtid är det här vad som kallas den danska versionen av din död.
Det är också vad jag kallar den.
Den tvingas upp till ytan när svensk statspolis utreder mordet 1957 och av rapporterna får man en bild av krigsåren.
De danska motståndsmännen som finns i Malmö, och i resten av de svenska städerna, är där som på nåder. Svensk polis ser genom fingrarna – de hjälper till och med folk med de illegala rutterna över Sundet. Från Malmö går det en känd, som en Leif Hendil driver. Och från Simrishamn går det en annan, längre norrut flera olika.
Danskarna har inträtt i en symbios med svenska myndigheter, information delas. Alla hatar nazisterna och därför sträcks lagen åt alla håll och kanter. Det är krig. Eventuella problem får hanteras senare, då spåren efter koalitionen ska städas undan. Allt som görs för att motarbeta tyskarna i Danmark är inte vackert i fredstid.
Vad gör ni tolv timmar efter att ni ankommit till Malmö?
Det är inte tänkt att du ska stanna i staden, men frågan är vilken dag du bär din väska med dig och tar mössan på huvudet?
När klockan slår 19.00 samma kväll checkar du ut från ditt rum. Frågan är om du lämnar hotellet och åker din väg? Nej, inte som det sägs i de äldre källorna. Enligt de danska studenterna ”flyttar du i hemlighet in på ett rum som tillhör Lily Westenholz Kjær”. Där ska du gömmas ett dygn, till eftermiddagen den 19 januari 1945.
Manövern är påhittad i efterhand.
Tittar man i hotelliggaren så ser man dessutom att Lily har checkat ut från hotellet samma dag som du anländer Malmö, och inte är kvar i den skånska huvudstaden under fredagen.
Varför ljuger man? Problemet danskarna står inför efteråt är att det finns fast anställd personal på hotellet. Dessa vittnar om att du verkligen skrivs ut i receptionen klockan 19.00, torsdagen.
Portiern: ”Under den här följande natten 18–19 januari bodde Fredriksen ensam på det av henne och Horney hyrda rummet.”
Det uppstår därför en reva i tiden, som måste förklaras senare. De inblandade menar ju envetet att du dör först på lördag morgon, trettiosex timmar senare, och inte samma dag du klivit av tåget.
Var har du då varit under tiden?
Ja, inte är du gömd på ett rum.
Vittnesmålen från studenterna och den danske polismannen Weiss – vid tiden verksam i Malmö – krockar även på flera punkter, trots att de spelar i samma lag. Enligt Weiss bor du istället öppet kvar på hotellet och göms inte. Problemet med portierns förklaring om att du har checkat ut den 18:e bryr han sig inte om och skippar när han drar historien. Du stannar bara kvar med Bodil Fredriksen.
Spelar dessa små diskrepanser i deras versioner roll? Ja.
De har pratat sig samman om att mordet sker lördagen den 20:e, och de vet alla varför när de vittnar tio år efter kriget. Men när de babblar i pressen på 1980-talet har Weiss varit död i tjugo år och de gamla studenterna vet inte exakt vad han sa till utredarna 1957.
I en sann redogörelse skulle Weiss frånvaro inte spela så stor roll eftersom skeendet då är en konstant för dem som varit med. I en lögn ändras däremot händelseförloppet med tiden – mycket på grund av glömska och att de vill fylla i de logiska luckor som uppstår. Varje tillfälle då de motsäger sig själva blir därför av yttersta vikt. De klipper, klistrar och förbättrar skamlöst.
Versionens skapare Max Weiss var en av de danska poliserna i stan, och följande syns i ett av de referat den svenska polisen gör:
På vintern 1944–1945 får Weiss ett sjukdomsanfall och måste vila i hemmet. Detta inträffar sannolikt i början av januari 1945. Sedan han börjat vistas uppe och arbetar igen får han en dag genom Studenternas Efterretningstjeneste besked om att Jane Horney anlänt till hotellet i sällskap med danska medborgarna Bodil Fredriksen, Sven Geisler och Ingolf Lyhne.
Han menar att han beger sig till Grand Hotell för att prata med studenterna. Sedan börjar linorna löpa ut i alla riktningar.
Troligen andra dagen efter Jane Horneys ankomst till Malmö (den 19:e), anländer från Stockholm medborgaren, fru Westenholz Kjær som var kurir mellan Friggagatan 4 och kontakterna i Malmö. Weiss får då en idé om hur saken skall arrangeras och beslutar sig för att vidtaga åtgärder för att utföra Schous order.
Detta är inte heller sant, eftersom Lily Westenholz Kjær redan bor på hotellet. Drar man fingret uppåt i liggaren syns hennes namn där. Hon checkade in dagen före din ankomst (17 januari).
Max Weiss åker under fredag eftermiddag upp till Höganäs med likvidatorn, som påstås vara den danske motståndsmannen Hjalmar Ravnbo. De behöver ju en båt för att utföra uppdraget.
Danskarna tar tåget mot Helsingborg och är framme där vid 16.00.
Från stationen går de till polisman Carl Palm, som jobbar för både svensk säkerhetstjänst och militärens underrättelsetjänst.
Ur Palms förhör: ”Han minns inte alls detta möte.”
Men av samme Palm ska Weiss och Ravnbo få ett papper som ger dem en droskbil, som inte hindras av krigstidens restriktioner. De säger att pappret behövs eftersom en droskbil bara får åka i sex mil med utländska medborgare. Pappret friskriver dem och avser att användas senare under kvällen när de ska ta dig till Höganäs.
Noten ska även hjälpa dem in i den lilla fiskestadens hamn.
Weiss vill minnas att han av Carl Palm fick ett kuvert med inneliggande skriftligt besked. Med det gick han och sällskapet till taxistationen vid Sundstorget i Hälsingborg och åkte till Höganäs.
De har där ett möte hos danske fiskaren Edvard Lyse. De pratar om hur de måste skeppa ut dig till havs och döda dig samma fredagskväll.
Lyse seglade bland annat för Öresundstjenesten som var en av de hemliga danska rutterna i norra delen av Sundet.
Ur förhöret med Weiss om mötet:
Weiss framhöll klart för Lyse att utförandet av likvideringen och sänkningen av liket absolut måste ske å internationellt vatten. Lyse omtalade då att han kände till en plats icke långt ut från Höganäs, där botten var dyig och hålig.
Här blir det svårt att se vilka som deltar i beslutet om aktionen: fiskaren Lyse säger att det är han, Ravnbo och Weiss, men när Ravnbo senare vittnar i en radiointervju så säger han att Lyses hyrda hjälp Petersen var med på mötet. Petersen själv säger att han inte var det, men nämner att studenten Arne Sejr var där. Och när en handläggare på Länsstyrelsen inte orkar skriva om polisrapporten för att hålla den anonym, täcker han bara över ett namn i texten istället för att omformulera hela rapporten och dölja de
inblandade under alias som L, A och D. Det gör att jag kan räkna mig till att det danska efternamnet rymmer exakt fem bokstäver och inte en kråka mer.
Kjaer, som svenskarna stavar hans namn, Kjær som danskarna själva stavar det . Som i studenten Erik Westenholz Kjær.
Det förekommer så klart även identiska formuleringar hos vittnena i den här första versionen. ”Det måste ske på internationellt vatten.”
Varför enas de om det? Jo, annars är det mord på en svensk medborgare, på svensk mark. Görs det bortom Sverige påstår de att det skulle kunna klassas som en krigshandling (det är inte sant).
Weiss och de andra är noga med den detaljen. Han säger det om och om igen: ”jag klargjorde att det måste ske på internationellt …”
Men han ljuger när han poängterar att det måste ske bortom svenskt territorium. Lika mycket ljuger han om hur han flera gånger ringer till kapten Niels Schou i Stockholm för att få ordern bekräftad (i källorna omnämnd växelvis som Bjarke Schou och Schou).
Han vill bara få fram att det inte är hans fel att någon dör.
Edvard Lyse, vad säger han? Kapten på sin egen båt.
”Det var på order från Max Weiss.”
Han skyller därmed också ifrån sig, och så fortsätter hela kedjan upp och ner genom befälsleden. Det hela slutar hos kapten Schou i Stockholm, som säger att han fått ordern av engelsmännen, vilka aldrig kommenterar sådant. Så ingen är skyldig till något.
Vi återvänder till kuststaden.
Weiss och Ravnbo är kvar i Höganäs. Enligt några av dem drar mötet ut på tiden och besökarna kan inte ha anlänt förrän vid halv sex. De sitter där minst en timma, ämnet vänds och vrids på.
Ibland väntar en taxi, ibland gör den inte det.
Under överläggningarna i Höganäs som fördes i Lyses bostad fick denne även beskedet om att anskaffa segelduk, snören och tyngder
för sänkningen av liket. I planläggningen ingick att Lyse och hans medhjälpare Petersen skulle ombesörja för sänkning av liket efter likvideringen, liksom att Lyse skulle ge likvidatorn besked om när de nått den av Lyse kända platsen på internationellt vatten.
Weiss och studenten lämnar Höganäs, och enligt Weiss stannar studenten kvar i Helsingborg för att hämtas där senare.
Till sist är Weiss i Malmö vid 20.00, menar han. // Där talade han med fru Westenholz-Kjær och beställde i Jane Horneys namn en sovvagnsbiljett för resa till Malmö–Stockholm samma kväll och gav fru Kjær order att ta denna sovplats och under resan fästa vederbörande sovvagnskonduktörs uppmärksamhet på namnet Jane Horney som innehavare av den av henne disponerade sovplatsen.
Därmed borde ju rökridån vara klar, kan man tycka. Så smidigt allt gick med en falsk Jane Horney. En slår man senare ihjäl, en ska ta tåget.
Men i realiteten är det omöjligt att genomföra. Weiss lämnade Malmö och nådde enligt eget vittnesmål Helsingborg vid 16.00. Där träffade han polisen Palm runt 16.30 och stannade en halvtimma. Sedan avgick en taxi till Höganäs, dit den bör ha kommit halv sex, sex. Planeringen som sker drar ut på tiden , enligt dem själva .
I en rapport går de till och med på fina restaurang Schweiz och lämnar inte fiskeorten förrän tidigast vid sju, eller strax efteråt.
Sedan tar Weiss tåget igen och når Malmö vid åtta.
Men det går ju inga tåg från Helsingborg till Malmö mellan PT 1908, som lämnar 17.47 (då är de knappt ens framme i Höganäs), och PT 1910, som lämnar 20.57. Tidigast 23.00 är Weiss åter.
Ordnandet med sovvagnen till fru Westenholz Kjær är därmed en fantastisk prestation med tanke på att biljettkontoret stänger 21.00. Fast kanske är det hårklyverier och småaktigt att nämna detta.
Det finns dock så många liknande detaljer som bara är fel.
Vår energiske pilot slutar inte heller där. I Weiss version går han nu till enkla Savoy och ser dig i restaurangen. Du sitter öppet, Jane, och äter middag med Svend Aage Geisler, Bodil Fredriksen och Asbjörn Lyhne.
Så konstigt. Poängen med att Ravnbo och de andra studenterna checkat ut dig från hotellet och gömt dig i ett annat rum var att du inte skulle uppmärksammas av nyfikna blickar.
Weiss pratade med Geisler och Lyhne, invigde dem i planerna för kvällen samtidigt som han framhöll för dem, att de icke fingo följa med på båtturen utan bara skulle följa med till Hälsingborg.
Och en smula förtal, typiskt för fallet:
Under samtalet med Geisler och Lyhne fick Weiss veta att dessa var sin natt legat hos Jane Horney och haft intimt umgänge.
Oavsett allt detta är det inte konstigt att Max Weiss känner sig trött strax före midnatt. Han har upplöst fysikens lagar genom att resa som bara en raket kunnat göra under eftermiddag och kväll, och han har även lyckats skicka iväg fru Westenholz Kjær, först på torsdagen enligt vissa källor och sedan på fredagen enligt honom själv.
Kanske är det bäst att vi avskriver Weiss så länge, och går till restaurangen där du och sällskapet enligt vittnen nu smugglas ut bakvägen till en taxi och åker mot Helsingborg.
Skånenatten är tung, mörk som tjära. Snöflingorna studsar mot vindrutan i bilen, ert sällskap stirrar ut över öde fält.
Bodil Fredriksen, du och Hjalmar Ravnbo.
Ja, Ravnbo är som sagt tillbaka i bilen igen.
Geisler och Lyhne är ute ur handlingen.
I Höganäs finns två olika hamnar, en industrihamn som skyddas av militären, och en småbåtshamn som är öppen för alla. Lyses båt ligger den här dagen i den bevakade industrihamnen.
Taggtråd och spanska ryttare, vaktsoldater.
När taxin anländer möts den av tullare Nilsson, som är ansvarig för säkerheten på området. Han har utanför tjänsten blivit uppringd av Höganäs polischef Holmén, som i sin tur blivit uppringd av Palm i Helsingborg. Taxin släpps in i hamnen. Holmén:
Jag ringde honom en kväll (Nilsson) för det var en kvinna som skulle ut. Det var en stor svart bil, som skulle komma med en kvinna till Höganäs och Nilsson skulle ordna så att bilen fick passera in på hamnområdet utan vidare.
Gunnar Nilsson och Holmén och Palm stod länge fast vid att de fick information om att det var en kvinna och ett par män som skulle komma. Det blev inte två kvinnor förrän sent på 1970-talet, när alla pratat ihop sig och saker började skava offentligt.
Så en kvinna ska ankomma till Höganäs hamn. Det är också vad Gunnar Nilsson först vittnar om i förhöret: en parant dam stiger ur bilen, behöver kissa och går sedan ombord på Lyses fiskebåt.
Studenten Hjalmar Ravnbo säger oftast att han går ombord med både dig och Bodil Fredriksen, och att ni stannar under däck.
Skeppare Lyses medhjälpare Petersen bor på fiskebåten (i senare versioner, i de tidigare gör han det inte), och han stannar med er där hela stormnatten. I detta faktum finns nästa svepande gest från en av de inblandade. Petersen framhåller historiens märkligaste faktum.
Det var sagt att vi under inga omständigheter fick tvinga henne ombord på båten. Hon måste absolut gå på frivilligt. Om hon ångrade sig och ville i land, skulle vi låta henne gå.
Flera människor har involverats i en plan som kan ödelägga deras liv, och som har skickats akut från danska officerare i Stockholm.
Men om du vill lämna båten ska de låta dig gå?
Sanningen är att de friskriver sig och utesluter ett rättsmål där du kidnappats och förts utomlands. Du går därför ombord frivilligt.
Väntar genom natten, det har börjat blåsa upp.
Fast det är konstigt, det med. När tullare Nilsson återberättar sin upplevelse lämnar skutan genast sin plats i hamnen. Ravnbo drar samma visa i ett par tidiga versioner: ni åker ut direkt.
I ännu en version: ”Vi åt på hotellet, gick till båten.”
Ingen vet säkert vad som ska sägas.
Av nöd enas vittnena runt 1980: båten stannar i hamn.
Ni sitter och pratar, du och matros Petersen, tillsammans med Hjalmar Ravnbo och Bodil Fredriksen. Ni fördriver hela natten, mitt i vintern, och utanför är det minus en grad, och det viner, tolv sekundmeter. Petersen förklarar att du var ”glad och munter”.
Det finns en kamin ombord, ni kan sitta och mysa.
När gryningen slår ut över Höganäs är den något äldre kapten Lyse på väg ner till människorna på båten.
Ur polisprotokollen:
Den av Lyse använda båten var en 12 tons fiskebåt registrerad under namnet Tärnan av Höganäs och försedd med ”Mö”-nummer. Dess nummer kunde han icke erinra sig. Den var 12 meter lång och ganska smal. Morgonen påföljande dag (lördag 20:e) gick Lyse i sällskap med sin medhjälpare Petersen till fiskehamnen vid sextiden och under vägen dit informerade han i stort om vad som förestod.
På grund av detta måste vi se två varianter av Lyses ankomst. I den ena går kaptenen med Petersen till hamnen, detta enligt Lyse själv. Under promenaden förklarar han att de ska döda en svensk kvinna, något som han menar att den unge hjälparen inte känner till än.
Men i Petersens egen version ser vi Lyse gå ensam till båten. Själv är han redan i kajutan och har pratat med dig hela natten.
Vilken version vi än väljer sammanstrålar allt nu.
Lyse står kvar på kajen en stund, vinden i håret.
07.30 lördag morgon lämnar Tärnan hamnen.
Det var denna dag dåligt väder med sydostlig vind och en vindstyrka av 10 sekundmeter. Det visade sig nästan omöjligt att få ut båten ur fiskehamnen på grund av det låga vattenståndet, varför Lyse och Petersen måste varpa båten ut. Under färden ut till den för likvideringen bestämda platsen ökade vindstyrkan till omkring 14 sekundmeter och vädret försämrades. Alla utom Lyse blev sjösjuka. Ravnbo, Jane och Bodil uppehöll sig i kajutan.
Vi får dock revidera vädret. Det blåste minst 17 sekundmeter hela dagen, och senare under förmiddagen 20 sekundmeter, och det var minus två grader i luften med ”snö övergående till snöbyar”.
För att få en god bild av hur mycket det blåser kan vi vända oss till den klassiska Beaufortskalan som förklarar att det bryts kvistar, det är besvärligt att gå över öppna ytor, vågornas höjd och längd är betydande, och når minst 2–2,5 meter på öppet hav.
Vågorna kan bli upp till fyra, fem meter höga.
I det ovädret slutar du sedan i deras historia.
Efter minst två timmars gång nådde Lyse den plats som han tidigare utsett. Lyse saktade farten och skickade sin medhjälpare ned i kajutan för att hämta upp Ravnbo.
Denne, som var sjösjuk, kom upp på däck och tog sig akterut till styrhytten, där Lyse befann sig, och ställde sig utanför denna och fick då besked av Lyse att man nu nått platsen. Under detta samtal kom Jane upp ur kajutan. När hon kommit halvvägs över däck, vände hon sig om och tittade för över troligen för att spana efter den kontaktbåt från danska sidan, som hon antog att de väntade på.
Ravnbo tog då fram en pistol och sköt henne bakifrån i ryggen på 3–4 fyra meters avstånd, så att hon föll omkull på däck. Sedan hon fallit sköt han ytterligare ett skott, som likadels tog i ryggen. Omedelbart därefter bröt Ravnbo samman.
Lyse berättar lugnt och tryggt om hur han ser till att båten håller sig rätt i vågorna samtidigt som han tar hand om Janes kropp, i denna fulla storm som river upp Kattegatts bråddjup.
Hur beskriver han detta oerhörda arbete när han återger det i en intervju på 1980-talet?
”Det gick i ett nafs.”
Klockan är 10.30 och du sjunker mot botten, inlindad i säckväv och kedjor. Lyse beräknar att kedjorna väger femtio kilo.
Var blev danske polisen Weiss av?
Han gick hem till sin lägenhet föregående kväll. I hans vittnesmål, som är det statspolisen använt som utgångspunkt, berättar han något helt annat än vad Lyse, Ravnbo och Petersen återger.
”Ja, X (likvidatorn) kom tillbaka till min lägenhet runt 03.00 –04.00 på natten, och var förtvivlad och uppriven.”
Likvidatorn, X, kommer i en avart till den danska versionen med andra ord tillbaka till lägenheten fyra på natten. Flera timmar innan båten ens lämnat hamnen vid sju på morgonen enligt Petersen, Lyse och Ravnbo. Igen: Weiss säger detta till polisen i Sverige 1957, men sedan dör han på 1960-talet och när vittnena börjar prata tjugo år senare vet de inte vad som står i rapporterna. Därav misstagen .
Var den danska motståndsrörelsen medveten om faran och vad som väntade de skyldiga vid en fällande dom i Sverige?
Ur svenska polisens förhör med Weiss:
Då Horney-affären började figurera i den skandinaviska pressen efter kriget (runt 1947), sammankallade Weiss samtliga i aktionen engagerade till en konferens å sitt dåvarande tjänsterum i Köpenhamn.
Han redogjorde för vad som var aktuellt i pressen och framhöll, att saken med hänsyn till den vändning det tagit kunde utveckla sig till en allvarlig historia för dem alla. Man enades om en linje som skulle följas, för den händelse någon av de deltagande av en eller annan anledning skulle bliva hörd i ärendet.
Hur blir deras historia ändå en sanning?
Det skiljer ett halvt dygn på vittnenas redogörelser, men även om man inte minns klockslaget så må man ändå veta om det är dag eller natt när man skjuter en annan människa till döds.
Döden händer inte bara: den är ett trauma.
Förklaringen är att de skapat sig en berättelse där på Weiss kontor 1947, men inte förtydligat för varandra hur de ska röra sig in och ut ur handlingen. Och så går historiens arkitekt ur tiden.
De inblandade förhåller sig inte till minnesbilder av en stormig natt på ett upprivet hav, utan till en uppdiktad historia.
I den storyn förändras detaljerna, saker de tror inte spelar någon roll, små skeenden. Men det är just detaljerna som rör det oviktiga, det som försiggår vid sidan om huvudspåret, som är avgörande.
Misstaget de inblandade gör i ditt fall är att berätta historien för många gånger, trots att de har varnats för att prata. När saker börjar förvanskas och blandas ihop (vem som var med, vilken tid på dygnet det var, när båten gick ut) är det dags att sluta hjälpa de misstänkta på traven. Det är vad forskare gjort sedan dess – man har haft överseende med mördarnas många utsvävande historier och vägrat vika från Höganäsversionen.
Man måste rymma allt i den.
Hade någon brytt sig om att sammanställa materialet hade man sett att du i en version skjuts i ryggen, i en annan skjuts du i nacken, i en tredje skjuts du i pannan. Ibland ett skott, ibland två eller tre.
Ibland är det Ingolf Lyhne som skjuter, då framifrån.
Kalibern på pistolen varierar från en FN Browning 7,65 från 1914, av svärtat stål med ett patentnummer stämplat på mantelns vänstra sida, till en av motståndsrörelsens vanligare 11 millimeters, beroende på när saken berättas och vem som berättar.
Det är till och med kapten Edvard Lyse själv som håller i vapnet här och var. I något vittnesmål från medhjälparen Petersen har Lyse gömt sig i kajutan för att slippa se det som sker. I vissa utsagor är Petersen sjösjuk och kan inte närvara, i andra är han fullt redig.
Att Lyse skjuter kommer från Erik Westenholz Kjær.
Det är också han som sprider ut att det är Ravnbo.
Vad bör vi avsluta med? Vilken detalj sticker ut mest?
Att de ljuger om dagen för utfarten.
Att påstå att den 20 januari är rätt dag för mordet ute till havs är inte särskilt klokt. Det rådde som sagt ett vansinnigt vinterväder och det var svårt att komma ut med en fiskebåt på tretton ton.
När man går tillbaka och tittar på de sjörapporter som kom från marinen i Öresundsdistriktet blir bilden omtumlande.
Vi kan ställa Lyses sjöresa i relation till något.
Från M 19 – Hemlig: M19 förtöjt klockan 02.30 i HBG på grund av överhandsväder.
Från Z III – Hemlig: Bevakning under natten från land på grund av hårt väder. Intet att anmärka.
Svenska försvaret väljer att hålla en samling båtar i hamn för att inte riskera olyckor och haverier. Och just M 19 som nämns ovan är en rejäl pjäs i vattnet. 65 ton, 27 meter lång, 5 bred.
Sanningen är att det blåser snarlikt när marinen låter M 19 ligga kvar på land som när Lyse går ut i gryningen.
Varför väntade de inte till söndagen?
Skrapar man bort all denna osanning i historien förstår vi i slutet av boken att de måste åka ut på lördagen – men inte för att skeppa ut dig levande. De är tvungna att lätta ankar den morgonen, trots alla problem, eftersom din döda och tilltygade kropp ligger kvar på land i Helsingborg och måste undan. Helt tvärtemot vad den här versionen säger har du varit död sedan torsdagen den 18:e.
För danskarna handlar det aldrig om vem som utfört mordet, eller varför det sker. Allt rör var och när det gjordes. Man måste flytta döden till internationellt territorium och få det att se ut som att du lever när du åker ut på det kylslagna och blåsiga Kattegatt den 20:e.
Bara de två sakerna är väsentliga för dem.