med
döden som gäst
I_Med döden som gäst.indd 1
2023-04-06 11:23
I_Med döden som gäst.indd 2
2023-04-06 11:23
med
döden som gäst
Carin Hjulström
I_Med döden som gäst.indd 3
2023-04-06 11:23
Tidigare utgivning av Carin Hjulström: Finns inte på kartan 2009 Hitta vilse 2010 Kajas resa 2012 Irene Panik 2014 Kärlek sökes 2016 Lust och längtan 2017 Om svar anhålles, med Lennart Hjulström 2018 Världens första människa, med illustratören Anders Nyberg 2019 På en ny nivå 2019 Bara ett litet mord 2020 Knappt en droppe blod 2021 Överlista smärtan, med Karsten Ahlbeck 2021 Ett lik för mycket 2022 När snön faller vit 2022
FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Carin Hjulström, 2023 Omslag: Nils Olsson/oink.se & Anna Henriksson/Pixelpiraya Omslagsfoton: Shutterstock Tryckt hos ScandBook EU, 2023 isbn 97-891-3715-907-2
I_Med döden som gäst.indd 4
2023-04-06 11:23
I_Med döden som gäst.indd 5
2023-04-06 11:23
I_Med döden som gäst.indd 6
2023-04-06 11:23
Prolog Aram älskade att köra buss. Bussen var hans skinande rustning, bakom ratten var han en viktig person och det gjorde honom stolt och glad. Hans arbete var särskilt lustfyllt en sommarmorgon som denna, när solen steg över horisonten och nattens dagg förvandlades till svävande dimmor som sakta lättade från åkrar och fält. Ett skirt morgonljus spelade i ekarnas och björkarnas späda blad. Det var hans första tur för dagen. Vägen ringlade sig från Säbyholm ut på Ådö-Lagnö och han körde rakt österut, mot solen. Trots solglasögonen var han så bländad att han då och då tvingades hålla upp handen framför ögonen för att se vägen framför sig. Asfalten låg öde, ingen steg på bussen mot Ådö. Ett rådjur s kuttade över vägen strax efter Tammsvik, han bromsade hastigt in och såg sedan den vita stjärten försvinna bort över ängarna. I backen nedanför avtaget till Verkaviken syntes de svartvita pälsresterna av en överkörd grävling. Han nådde vändplanen på Ådö och stannade till helt kort innan han fortsatte sin körning, nu i motsatt riktning, mot Bro centrum. Åt det här hållet hade han solen i ryggen i stället för i ögonen. Det var skönare, han såg bättre. En ung kvinna steg på vid Hackholms sund och slog sig ner längst bak i bussen. Även vid nästa hållplats klev det på passagerare. Det är fler än jag som börjar tidigt, tänkte Aram. Sådana här fina morgnar är det inte svårt att stiga upp tidigt. Annat är det på vintern, när mörkret, kylan, snön och det isiga regnet gör morgonturen till ett straff. Men nu är det nästan en gudalik naturupplevelse, tänkte han och tog in de b öljande h agarna och de ståtliga lövträden som reste sig över dikesrenarnas alla blommor. Och så speglingarna från Mälarens vatten som då och då glittrade till genom vegetationen. En riktig idyll, log han för sig själv. Men några sekunder senare tyckte han sig plötsligt urskilja något som inte alls passade in i bilden. Det låg en cykel slängd i ett 7
I_Med döden som gäst.indd 7
2023-04-06 11:23
dike och i det höga gräset lyste färgerna vitt och blått bland allt det gröna. Aram hade svårt att se vad det var, tvekade helt kort men bestämde sig sedan för att bromsa in. Han fick stopp på bussen och backade tillbaka en bit så att fordonet kom i jämnhöjd med det han sett i vägrenen. Han viftade bort en vag protest från en stressad resenär som var rädd att missa pendeln, öppnade framdörren och klev ner från förarplatsen. Med avvaktande steg gick han längs vägrenen och hoppade över diket ut i det höga gräset. Det surrade av flugor och bromsar och svarta fåglar skränade i toppen på en tall. Det var en människa – en ung man. Kroppen låg på mage, helt stilla. ”Hallå? Hur är det?” frågade Aram osäkert. Inget svar. Han satte sig på huk en liten bit därifrån. Det var något med flugornas intensiva surrande och kroppens ställning som fick honom att vilja hålla avstånd. ”Hallå? Lever du?” Efter viss tvekan lade han motvilligt två fingrar mot mannens hals och letade efter puls, men hittade ingen. Kroppen såg oskadd ut, men cykeln i diket var skev och tillknycklad. Passagerarna i bussen stirrade förskräckta ut genom fönstren. Några försökte gå ut och titta, men busschauffören hojtade att de skulle stanna i fordonet. Skärrad men fokuserad gick han tillbaka till förarplatsen. Där knappade han in numret till trafikledningen, berättade stötvis vad som hade hänt och följde sedan uppmaningen att ringa polisen. Han tog ett djupt andetag innan han vände sig mot sina passagerare. ”Vi kan tyvärr inte åka vidare. Ni får invänta nästa buss eller ta en taxi. Någon lever inte mer.” När han slog av mikrofonen märkte han att händerna darrade.
8
I_Med döden som gäst.indd 8
2023-04-06 11:23
Kapitel 1
Tjugo timmar tidigare Siri Ehrensvärd såg sig omkring i det lilla köket och betraktade det märkligt trånga utrymmet med en lätt bekymrad min. Hennes tjugoåttaårige brorson Anton fällde koncentrerat ut en tumstock så att den blev allt längre och till sist vajade som en svajmast över köksbordet, som var placerat mitt i rummet mellan köksbänken och diskbänken. Doften från morgonens bryggkaffe hängde kvar i luften. I diskhon låg frukostdisk och en skärbräda med rester av ost och gurka som väntade på att tas om hand. ”Vi kan väl bara byta ut alltihop så att det blir nytt och fräscht?” sa han. Siri suckade. ”Men det hjälper ju inte. Köket är för trångt, hur mycket vi än byter ut.” ”I så fall måste vi bygga till. Det fattar vem som helst”, fortsatte Anton. Siri nickade. ”Jag håller med, men att bygga till är jättedyrt. Och det är du som äger plantskolan och vad jag vet så har du inga pengar. Såvida du inte har något hemligt konto?” ”Det vet du att jag inte har. Men du kanske har ett?” Kaffebryggaren slog av med ett klick. Siri tog glaskannan och sköljde ur den med vatten innan hon ställde tillbaka den. ”Tyvärr sitter mina besparingar fast i en stor våning på Östermalm.” Anton hummade för sig själv medan han funderade. ”Kan du inte sälja den, då? Är det inte dags nu?” sa han sorglöst, trots att han visste att det var ett laddat ämne. 9
I_Med döden som gäst.indd 9
2023-04-06 11:23
Siri suckade. ”På ett sätt är det väl det, men det är ett stort beslut. Jag vet inte om jag är redo för det än. Och den blir bara mer värd ju längre jag har den kvar.” ”Så du är rik?” fortsatte Anton samtidigt som det hördes ett pling från hans mobil. ”Om jag säljer våningen – ja. Annars inte. En skådespelarlön är mer ett skämt än ett arvode. Förresten måste jag jobba i höst om jag ska få behålla min anställning.” Anton nickade medan hans annars så öppna ansikte mulnade. ”Att du måste jobba, det fattar jag, men måste det vara med ärkesvinet Egil Borg?” Siri lade armarna i kors över bröstet och lutade sig demonstrativt bakåt mot det gamla skafferiet. ”Nu råkar ärkesvinet vara chef på Dramaten, där jag fortfarande är anställd. Dessutom har han köpt in en brittisk succépjäs som han ska regissera och där jag ska spela huvudrollen. Jag kan inte tacka nej, det vore ett karriärmässigt självmord. Och det kan bli en fin återkomst till scenen.” ”Det kan bli en fin återkomst till scenen. Precis hans ord, eller hur? Han har sårat dig så otroligt mycket. Jag fattar inte att du låter honom komma nära dig igen.” Siri skakade omedvetet på sig, men lät nogsamt bli att möta Antons blick. Det här var en känslig fråga. ”Vi har olika uppfattningar där. Jag klarar att hålla isär rollerna. Hur som helst kanske jag kommer fram till att det är mer praktiskt att jag bor i våningen i veckorna när jag spelar.” Anton blev blek som ett lakan och såg uppriktigt förkrossad ut. ”Men du tänker väl inte överge det här, Säbyholms gröna fingrar? Och … mig? ”Sluta! Inte överge, men jag kan väl bo i stan några nätter i veckan? Du är ju inget barn.” Anton harklade sig. ”Nej, men … jag gillar det inte.” Siri tog ett par steg framåt och omfamnade Anton i en kram som 10
I_Med döden som gäst.indd 10
2023-04-06 11:23
han till en början ytterst motvilligt accepterade. Först efter en stund tillät han sig att slappna av. ”Vi driver ju ett företag ihop. Klart att jag inte kan överge plantskolan och dig. Det fattar du, väl? Jag finns här. Du behöver inte vara orolig”, sa Siri medan hon strök honom över ryggen. ”Vi behöver i alla fall ett större kök. Jag lovar att hämta dig i stan varje kväll om du säljer lägenheten så att vi kan bygga till …”, mumlade Anton inifrån famnen. Siri drog sina fingrar genom hans rufsiga kalufs. ”Hålla på och köra fram och tillbaka till stan? Nej, du skulle tröttna efter första veckan. Och hur konstigt skulle det inte bli om jag betalar tillbyggnaden på din fastighet. Det är faktiskt du som står som ägare. Annars skulle jag behöva köpa in mig och det blir nog komplicerat.” Antons mobil plingade till igen. Han stönade högljutt, lösgjorde sig ur Siris famn och viftade frustrerat med tumstocken så att den var farligt nära att gå av. ”Jag skulle bara vilja slå ut hela den här väggen, glasa in verandan och göra ett gigantiskt kök med massor av bänkyta och rum för ett stort bord där vi kan sitta jättemånga.” ”Jag vet och jag håller med. Både i teorin och i verkligheten vore det helt fantastiskt.” Anton pekade entusiastiskt åt olika håll. ”Tänk om vi hittar en snickare som kan göra det nu i sommar? Då kan det vara klart i slutet av augusti och vi kan ha en stor kräftskiva där alla får plats inne, ifall det skulle råka spöregna.” Siri skakade lätt på huvudet, småtrött av Antons naivitet. ”Vem var det som pratade om att resa iväg i sommar? Var inte det du?” sa hon smeksamt. ”Jo. Just det.” Det blev tyst en lång stund. ”Ingen är gladare än jag om ni har kommit på andra tankar”, fortsatte hon. ”Vi ska åka”, sa Anton bestämt. ”Har ni bokat något, då?” frågade Siri. 11
I_Med döden som gäst.indd 11
2023-04-06 11:23
Anton flackade osäkert med blicken. ”Vi ska boka flygbiljetter nu i helgen, faktiskt.” ”Du vet vad jag tycker …” ”Sluta! Jag bestämmer över mig själv!” utbrast Anton vresigt. ”Det vet jag väl, men det är farliga områden och har du fattat hur stor risken är att du blir besviken.” ”Då får jag väl bli det, då! Tror du inte att jag har varit besviken på att mamma och pappa aldrig hörde av sig, aldrig kom hem igen. Det är bättre att veta!” ”Men Kilimanjaro? Förstår du hur svårt det kan vara att försöka följa mer än tjugo år gamla spår i ett land långt borta? För övrigt undrar jag om prispengarna du vann på galoppbanan verkligen räcker. Björn ska väl ha sin del?” ”Ja, det är klart. Vi delade på de femtio tusen. Jag fick hälften och Cecilia och Björn tog en fjärdedel var. Så Cecilia och jag har totalt trettiosju tusen fem hundra att röra oss med.” ”Och vad kostar flygbiljetterna?” ”Typ fjorton tusen tur och retur.” ”Per person?” ”Ja, det är klart.” ”I så fall har ni gjort av med tjugoåtta tusen bara på flyget. Då har ni bara nio och ett halvt tusen kvar.” ”Åh, vad du är negativ! Det är jättebilligt i Tanzania”, försökte Anton, samtidigt som mobilen signalerade ännu ett inkommande sms. Han tog mobilen och öppnade meddelandet. ”Vem är det som messar hela tiden?” ”Ingen”, sa Anton truligt. ”Det är privat. En polare bara …” Siri böjde sig fram och försökte kika honom över axeln, men Anton drog undan mobilen och bytte snabbt ämne. ”Ska du på invigningsfesten på Ådö i kväll?” ”Jag har nog tänkt det, trots allt snack som har varit. Gulli också, tror jag. Och Elsebeth. Fast hon är inte glad, kan jag säga.” ”Elsebeth, kantorn? Har hon någonsin varit glad?” ”Jadå, det har hon. Men hon är besviken. Kommunen hade ju lovat att låta hembygdsföreningen köpa den gamla kåken för en 12
I_Med döden som gäst.indd 12
2023-04-06 11:23
symbolisk summa och skapa en hembygdsgård för hela trakten. Och så sålde man till Upplands-Bros rikaste man i stället. Lite märkligt är det allt.” ”Det är i alla fall inte varje dag man blir bjuden på en stor fest med helgrillat lamm- och griskött, gratis alkohol och dans till coverband. Då får man passa på oavsett vem som bjuder.” Siri höjde på ögonbrynen och log en smula. ”Man är ändå ganska nyfiken på vad de har gjort med den g amla kåken. Det har stått mycket på lokaltidningens insändarsida om att det är en total lyxrenovering. Men nu, min gode man, tillbaka till allvaret. Det är dags att öppna butiken.” ”Ja, ja, jag vet! Jag har förberett stora och mellanstora krukor med jord i. Vad vill du ha för plantor?” Siri satte fundersamt fingret mot hakan och tänkte högt: ”Det kan bli fina arrangemang om du plockar fram … penséer, bellis, isbegonior, murgröna och kanske silverek. Ta några pelargoner också så att jag kan få lite höjd i mitten av planteringen. Ställ allt på arbetsbordet.” ”Okej, chefen, ska bli! Så vattnar jag efter det. Vad fort det torkar upp i växthuset när solen ligger på. Det blir hundra grader därute. Vi kanske ska öppna takluckorna lite mer?” ”Det tycker jag, för nu när det är varmt även på nätterna gör det ju inget om vi skulle glömma att stänga dem på kvällen. Kan du titta till grönkålen också så att inte sniglarna är där?” Anton hummade instämmande. Satsningen på grönkål var en nyhet för året. De trodde på stor efterfrågan eftersom grönkål blivit så populärt såväl till pesto och ugnsrostade chips som till basingrediens i grönsaksdrinkar. Redan i slutet av mars hade Siri och Anton satt många hundra grönkålsfrön i halvstora krukor. I augusti hoppades de kunna sälja dem för mellan femtio och åttio kronor beroende på storlek. Då kunde kålen plockas och ätas direkt, samtidigt som plantan säkert skulle fortsätta att växa fram till jul. Grönkålsplantorna var roliga för de växte så fort att man nästan kunde se hur de blev större medan man vattnade och pysslade om dem. 13
I_Med döden som gäst.indd 13
2023-04-06 11:23
”Men varför måste mördarsniglarna också älska grönkål?” brukade Anton stöna när han upptäckte långa spår av slem på de krusiga plantorna. ”För att vårt liv på plantskolan skulle bli för enkelt om vi inte också hade något att kämpa mot. Ett visst motstånd är bra för utvecklingen”, sa Siri och försökte låta som om hon trodde på det själv. De hade självklart provat massor av varianter för att hålla sniglarna borta; de hade ställt ut fat med öl dit sniglarna lockades av doften och tillverkat hemgjorda fällor av hönsnät som de fyllde med döda spanska skogssniglar och järnsulfatpellets, vilket fick de slemmiga djuren att torka ut och dö. Men den mest brutala metoden var också den mest effektiva, att helt enkelt klippa huvudet av alla sniglar de såg. Annars var rådjuren den största boven när det gällde allt som växte i trädgårdslanden, och de var särskilt svåra på hösten och våren. Under sommaren var de märkligt nog inte lika påträngande, kanske för att det fanns tillräckligt mycket annat gott i skog och mark. I våras hade Anton föreslagit ytterligare en nyhet – odling av solrosor i kruka i stället för på friland. Kostnaden för solrosfrön var minimal och det gick snabbt att dra upp plantorna till ett par decimeters höjd. ”Alla små barn kommer att tjata på sina föräldrar om att få en solrosplanta. Jag minns själv hur det var när jag gick på dagis och skulle så ett frö. Man ville inte sitta och glo i flera månader på att det kom upp ett fjösigt litet strå, man ville se snabba resultat. Det ska bli stort och det ska gå fort. Solrosor är en garanterad succé.” Siri hade lärt sig att Anton jobbade som bäst och flitigast när han inte bara fick göra det som måste göras utan också kunde förverkliga sina egna idéer. ”Visst. Vi provar. Men du får förbereda krukorna själv och r ensa dem som måste stå på marken. Min rygg klarar inte att jag sitter på knä eller på huk för länge.” ”Inga problem. Jag är kungen av jord och rensning”, proklamerade Anton. 14
I_Med döden som gäst.indd 14
2023-04-06 11:23
Siri höll på att plantera växter i två stora keramikkrukor i mörkgrön glasyr när en man som inte alls passade in i miljön klev in i växthuset. Han såg ut att vara runt trettio och bar en trendig ljus kostym med smala, lite för korta byxor, tajt skjorta och kavaj, loafers utan strumpor, ljusblå skjorta och en matchande mönstrad sidennäsduk i bröstfickan. Det halvlånga mörka håret låg bakåtslickat över hjässan och på näsan satt ett par solglasögon av pilotmodell, som han efter viss tvekan tog av sig. ”Jaha? Jag ska tydligen ha några stora krukor med blommor i”, sa han och log insmickrande mot Siri. ”Har du beställt?” ”Beställt? Nej, för sjutton. Måste man det? Jag är bara tillsagd att köpa dem. Det var så jag menade”, sa mannen och betraktade Siri ingående medan ett litet leende spred sig över hans ansikte. ”Jag känner igen dig.” Siri var inte lika van att bli igenkänd längre och skruvade på sig. ”Jaså? Så kan det vara …”, sa hon lite diffust. Mannen log mer öppet, inte så tillgjort, och betraktade henne intensivt och nyfiket. ”Du kanske bor på Östermalm?” ”Inte just nu. Men jag har bott där i många år.” ”Då skulle det kunna vara därför jag känner igen dig. Fast du liknar också någon i en film som jag fastnade framför häromnatten. Om, vad hette hon nu, jo, drottning Kristina!” Siri log stelt. ”Det kan stämma.” ”Var det Ingmar Bergman som hade gjort den? Du vet, jag kan på riktigt bli skitgripen av Bergman. Ända in i själen, typ!” Siri dolde skickligt ett inre leende. ”Nej, det var inte Bergman. Men han har gjort bra saker, förstås.” ”Men var det alltså du som spelade drottningen?” fortsatte mannen och sköt nyfiket fram hakan samtidigt som han strök undan några glänsande stripor av håret som fallit ner i pannan. Siri tvekade, visste inte vilket svar som kostade minst energi. 15
I_Med döden som gäst.indd 15
2023-04-06 11:23
”Det kan ha varit jag …” ”Jag visste det! Jag tänkte direkt att hon där måste vara en känd skådis, eller en granne från min trappuppgång på Östermalm …” ”Här är jag i alla fall. Du pratade om några stora krukor”, sa Siri för att avbryta kändispratet. ”Ja, för sjutton, det är därför jag är här. Vi ska ha invigningsfest av vår nyrenoverade lada ute på Ådö i kväll. Hela området är inbjudet. Alla, från Säbyholm till Smidö och Ådö. Då ska det tyd ligen stå två fina krukor vid entrén. Ju större, desto bättre!” Siri nickade och gjorde en svepande rörelse med armen mot de två gröna krukor hon höll på med på sidobänken. ”Kan de här vara något?” Mannen, som var solbränd för årstiden och svettades mer än normalt för temperaturen, betraktade krukorna med viss skepsis. ”Har du inga större?” Siri höjde på ögonbrynen. ”Jo, jag har några som är dubbelt så stora som de här. Men det tar nog en halvtimme att göra i ordning dem.” ”Inga problem. Jag sätter mig i bilen och gör affärer så länge.” ”Vad vill du ha för växter och vad får det lov att kosta?” sa Siri. ”Spelar ingen roll. Så stort och fint som möjligt. Fast de måste få plats i Porschen, förstås”, sa mannen och visade ett jämnt och bländande vitt garnityr. ”Okej. Det ordnar jag. Då är du förmodligen släkt med Ragnar Storåker?” frågade Siri. ”Japp! Så är det. Jag är den förlorade sonen, det svarta fåret. Men nu hoppas farsgubben att det ska bli ordning på mig. Vi får se hur det går”, fnittrade han som om blotta tanken på att skärpa sig var helt bisarr. Och medan Siri och Anton samarbetade med den stora ordern satt Adam Storåker i sin sportbil och pratade oavbrutet i mobilen. En halvtimme senare hjälptes de alla åt att lyfta in de imponerande krukorna fyllda med prunkande blommor i baksätet på den svarta Porschen. Anton gjorde stora ögon när mannen betalade kontant ur en tjock hoprullad bunt med femhundrakronorssedlar. 16
I_Med döden som gäst.indd 16
2023-04-06 11:23
Porschen hann knappt försvinna från gårdsplanen förrän Elsebeth Simonsson, kantor i Låssa kyrka, dök upp nästan som om hon hade stått och tjuvkikat på föregående kund. Elsebeth var en tunn kvinna med mycket bleka färger som bar sitt gråa hår i en lång fläta på ryggen och matchade en beige blus med en beige kjol och till det ett par stadiga promenadskor. Hon skyndade in i växthuset. ”Hej! Var det han med Porschen som fick köpa vår hembygds gård? Sålde ni blommor till honom?” sa hon upprört som om Siri därigenom hade gjort sig skyldig till förräderi. ”Ja, vi sålde blommor till honom. Det är inget brott, vad jag vet. Och ja, han pratade om kvällens fest som om han var värd för det hela”, sa Siri. ”Usch! Jag tycker att det osar korruption och mygel om alltihop. Och framför allt får vi inte den hembygdsgård vi har kämpat för så länge. I dag är i alla fall min insändare med i tidningen. Med svar från kommunstyrelsens ordförande”, sa Elsebeth och lade fram en färsk upplaga av Mitt i Upplands-Bro på disken framför Siri, med insändarsidan uppslagen. Siri drog tidningen till sig och skummade igenom Elsebeths argument, som hon kände väl till. Hon var mer intresserad av kommunens svar. Först var det en massa floskler förstås, sedan avrundades det med frasen: Då en av kommunens viktigaste entreprenörer erbjudit sig att betala en icke oansenlig summa för de två nedgångna fastigheterna och den omoderna campinganläggningen Björknäs hade det varit oansvarigt att inte anta det budet. Nu får Upplands-Bro ett rejält tillskott i kassan som kan läggas på vård, skola och omsorg samtidigt som en stabil företagare kan skapa något av värde ute vid Ådöbadet. Dessutom har den nya ägaren lovat att hembygdsföreningen ska få hyra fastigheten för sina aktiviteter. Siri visste inte hur hon skulle reagera. Nog för att det hade varit bra om man fick en egen hembygdsgård, men visst var det väl ändå klokt att sälja om det kunde ge pengar till kommunen? Exakt varför frågan var så viktigt för Elsebeth var Siri inte helt säker på, men hon hade sina misstankar. På ett av de upprörda möten som 17
I_Med döden som gäst.indd 17
2023-04-06 11:23
hade ordnats i Medborgarhuset i Bro hade Elsebeth råkat hamna bredvid före detta skådespelaren Ruben Coster, numera framgångs rik läkare, och Siri hade med egna ögon kunnat se hur Elsebeth fallit som en fura för den bildsköne charmören. Eller vad visste hon egentligen om det, men det var något med Elsebeths blick och uppsyn som förändrades när hon befann sig i Costers närhet. Han hade redan efter ett år i grannskapet hunnit flirta med de flesta kvinnor mellan tjugofem och sextio. Varför Ruben Coster var så intresserad av att Ådö och Säbyholm skulle få en hembygdsgård var inledningsvis oklart, men så småningom hade Siri förstått att han planerade att hålla kurser i skåde speleri – eller acting som han kallade det – för höjdare från näringslivet. Syftet med det var förstås huvudsakligen att tjäna pengar, men kanske också att skapa nya nätverk och klättra på samhällsstegen in i de fina salongerna. Hans charmoffensiv mot Elsebeth berodde förmodligen enbart på att hon kunde hjälpa honom att förverkliga planerna till en betydligt lägre kostnad än om stället, Ladan, topprenoverades och fick marknadshyror. Tyvärr verkade Elsebeth inte alls förstå att hans omsorger bara var ett spel. Så väl kände Siri ändå Ruben Coster att hon visste när hans hjärta var inblandat och inte. Och det var det dessvärre inte så ofta. ”Men det står ju här att vi i alla fall ska få hyra hembygdsgården?” försökte Siri. ”Visst!” sa Elsebeth syrligt. ”Men vi har inte sett prislistan än. Jag har mejlat dem och bett att få se den på festen i kväll.” ”Så du ska ändå gå på festen?” sa Siri förvånat. Elsebeth svängde med flätan. ”Ja, varför skulle jag inte gå? Någon måste kämpa för hembygds föreningens sak ända in i kaklet, som man säger.” Siri log svagt åt Elsebeths lustiga ordval. ”Hur tar du dig dit? Jag tänkte ta bilen ifall du vill åka med.” ”Jag cyklar. Då kan man åka hem när man vill”, sa Elsebeth och knyckte omedvetet på nacken. ”Okej. Jag vågar inte cykla hem i mörkret på den smala slingriga vägen. Men då ses vi där.” 18
I_Med döden som gäst.indd 18
2023-04-06 11:23
”Absolut. Jag tänker ställa den nya ägaren till svars, så bli inte förvånad om jag begär ordet.” ”Är det rätt tillfälle att ta upp det när allt redan är klart?” sa Siri försiktigt. ”När skulle man annars göra det?” sa Elsebeth. ”Förresten så skulle jag vilja ha fyra lavendelplantor, om du har det? Mina gamla har dött. Dags att snygga till rabatten.” Siri log. ”Det ska bli!” En frisk sommarvind drog genom poliskontoret i Bro – som sedan ganska många år var inrymt i en provisorisk men ändå ny barack på pendeltågets parkering. Lokalområdespolis Olle Magnusson och hans kollega Rita Walther hade öppnat fönstren åt båda håll för att få lite korsdrag eftersom träbaracken hade en tendens att bli varm som en masugn när solen låg på. Och det gjorde den just i dag. Rita drog handen genom sitt mörka, lockiga hår och betraktade Olle med sina bruna ögon. ”Jag gör det gärna, men tror du verkligen att det är nödvändigt?” sa hon och vägde på stolen. ”Med tanke på de spänningar som har varit tycker jag att det vore tjänstefel att inte vara där. En stor fest, massor med folk, säkert ett par hundra personer, varav vissa är mycket missnöjda med det hela, och så alkohol på det”, sa Olle och samlade ihop spridda papper som flugit iväg av vinddraget. ”Hur tar de sig runt serveringstillståndet?” fortsatte Rita. ”Alla har fått anmäla sig per mejl, så det ska finnas en lista med namn som måste bockas av. Då klarar de sig som slutet sällskap. Såvida folk sköter sig.” ”Vad är du orolig för, då?” Olle gav ifrån sig en irriterad liten suck. ”Jag vet inte. Att det ska bli bråk, gruff. Du minns väl informationsmötet i Medborgarhuset? Visst, det kan absolut gå lugnt och fint till, men om det börjar spåra ur kan det bli riktigt oroligt.” ”Ja, ja. Jag ska inte vara jobbig och ifrågasätta mer.” 19
I_Med döden som gäst.indd 19
2023-04-06 11:23
”Nej, det ska du inte. För jag är din chef”, log Olle. Rita skrattade till. ”Jag vet! Klart vi ska dit och se att allt går städat till. Man kanske ska ta med badkläder och ta ett dopp. Det är väl bra bad där?” ”Superfina, med schysta bryggor och hopptorn. Men det skulle nog se lustigt ut om polisen tog av uniformen och hoppade i.” Rita log sitt bredaste leende. ”Du är för rolig! Hur kunde du tro att jag menade allvar?” Olle skrattade till, som så ofta i Ritas sällskap. Hon hade en förmåga att driva med honom så att han blev på gott humör. Det var inte bara uppmuntrande i sig, det gjorde också att han kunde driva med henne tillbaka, vilket roade honom minst lika mycket. Han ville absolut inte förlora den kollega han lite överraskande hade tilldelats för drygt ett år sedan. När han nu hade fått smaka på att ha en arbetskamrat ville han för allt i världen inte jobba ensam igen. Varje gång han hörde sina överordnade prata om att det behövdes mer folk i Jakobsberg tänkte han att han s kulle kämpa med näbbar och klor för att Rita skulle bli kvar i Upplands-Bro – som generellt sett var en stillsammare kommun, men som de senaste åren hade haft ett flertal uppmärksammade mordfall som Olle och Rita varit högst delaktiga i att lösa. Rita var inte bara en god kollega, hon var också extremt bra på allt som hade med it att göra, hon var snabb i huvudet, hade en underbart skruvad humor och ett härligt glatt och lite hett humör. Hon var sambo med tjugo år äldre läkaren Jessica och de verkade ha en stabil relation såtillvida att de bråkade och gjorde slut lika ofta som de blev sams och planerade giftermål. ”Hur som helst åker vi härifrån klockan sex. Är det uppfattat?” ”Det är uppfattat. Ska bara leta upp baddräkten …”, sa Rita och blinkade. ”Vilka tänker du att vi ska punktmarkera?” ”Vi måste ha koll på Ragnar Storåker, förstås, och på hans son som tydligen ska driva stället. Jag tror att han heter Adam. Och givetvis på företrädarna för hembygdsföreningen …” ”Hör du hur det låter? Vi ska punktmarkera företrädarna för hembygdsföreningen”, retades Rita. 20
I_Med döden som gäst.indd 20
2023-04-06 11:23