9789137159096

MAGNUS JONSSON

MÖRKT PARADIS FORUM

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Magnus Jonsson 2023 Omslagsdesign: Miroslav Šokčić Omslagsbild: Depositphotos Tryckt hos ScandBook EU, 2023 isbn 978-91-37-15909-6

”I’ll make no subscription to your paradise” Crass, 1979

Prolog

Hon hade bara linne på sig, ändå svettades hon. Hennes axlar värkte av bördan. Den unga kvinnan bredvid henne kunde inte stå på benen, utan hängde med hela sin tyngd över hennes bara skuldror. Det sved när nylontyget från kvinnans blå träningsjacka skavde mot huden. När kvinnans ben vek sig släpade hon henne den sista biten. Ovansidan av fötterna skrubbades mot gruset.

Med ena handen fick hon upp bildörren och lämpade av barlasten. Den unga kvinnan sjönk ihop som en säck.

Den tunnklädda kvinnan gick runt bilen, satte sig och knäppte bilbältet runt sin passagerare för att slippa varningssignalen.

Vägen som slingrade sig fram genom skogen övergick i en sidoväg och sedan i ytterligare ett stickspår. Överallt mörk hotfull barrskog. Hon hade kört en timme, till synes planlöst, trots att hon visste precis vart hon var på väg.

Hon saktade in. Tre hundra meter längre fram anade hon kurvan. Den var inte tillräckligt tvär för att vara markerad med varningsskylt. Samtidigt var den helt dold för den som kom från hennes håll, ända tills man befann sig mitt i svängen. Avsaknaden av skylt gjorde att fordon gärna kom in i kurvan i hög fart, speciellt de många lastbilar som kört samma sträcka hundratals, kanske tusentals, gånger. De hade ingen anledning att sakta ner.

De visste exakt vad som väntade runt hörnet. En kort sväng och sedan en lång raksträcka. Den enda överraskningen kunde 7

vara ett rådjur, en älg eller ett vildsvin. Men med deras kraftiga kofångare och enorma tyngd, förstärkt av de dubbla släpen, spelade en kropp på vägen ingen som helst roll.

Hon svängde in på en timmerväg, stannade och betraktade den hopsjunkna kvinnan bredvid sig. Huvudet hängde slappt åt sidan. Hon hade reagerat på drogen snabbare än hon trott. Den extrados hon tagit med sig verkade knappast behövas.

Hon tog flickans smala handled i sin hand och kände sig fram till artären. Pulsen var knappt märkbar.

Hon klev ut, öppnade bakluckan, fick fram pirran, öppnade passagerardörren och välte ner flickan på kärran. Med ett ryck lyfte hon kroppen och började dra den över den ojämna marken. Framme vid asfalten stannade hon till, lyssnade och tog sedan ett djupt andetag. Allt var tyst. Inget spår av ljussken syntes längre bort på den långa raksträckan. Hon rättade till flickan som hamnat snett, tog sats och satte halvspringande fart längs med vägen, hela tiden beredd på att ett flackande sken från en strålkastare kunde dyka upp. Men allt var mörkt. Allra svartast var det borta vid kurvan. Pulsslagen dunkade i huvudet när hon snabbt närmade sig svängen. Kom någon körande innan hon var färdig fick hon snabbt ge sig in i skogen, dumpa kroppen i diket och sedan gömma sig.

Hon knyckte till och flickan gled av kärran, ner på den kalla asfalten. Med några snabba rörelser drog hon kroppen så att den låg raklång över vägen, mitt i svängen. Flickan skulle inte synas förrän lastbilen var tio meter ifrån henne.

Hon gick några steg bakåt, vände sig om och stirrade tillbaka på den knappt skönjbara upphöjningen som syntes i mörkret.

En mänsklig vägbula.

Hon drog hastigt pirran tillbaka mot sin bil och stannade en bit in på timmervägen, dold bakom träden.

Flickan skulle inte ha en chans.

Ett ljussken flackade till mot trädstammarna. Två intensiva vita monsterögon syntes i fjärran. Närmade sig snabbt. Sedan 8

hördes morrandet från besten. Kraftiga motorer kämpade för att dra de tunga timmersläpen.

Hon backade närmare trädet, höll för öronen och kände vibrationerna när apokalypsen dundrande red förbi. Bilens röda baklyktor lämnade olycksbådande streck efter sig i mörkret. Sedan var fordonet framme vid svängen.

Lastbilschauffören hann inte uppfatta det skadade djuret som låg i kurvan förrän det var försent. Han tryckte ner bromsen, utan att lyckas få stopp på sitt väldiga fordon. Det skrek om bromsarna när han i hög fart närmade sig kadavret. Med en snabb rörelse vred han på ratten och kom någon halvmeter åt sidan.

Men han träffade ändå kroppen.

Det skumpade till, knappt märkbart. Sekunden senare var det dubbla bakre hjulparet på timmerbilen framme vid djuret och körde över kroppen en gång till.

Den här gången skumpade det inte alls.

9

Del 1

1 M å n dag 16 ju ni Det mörka dök upp igen. Linn knöt händerna, borrade in naglarna i skinnet, välkomnade smärtan och försökte blockera det svarta som ville ta sig in i hennes huvud. Det svaga flackande skenet från oljelampornas lågor räckte inte för att hålla det borta. Mörkret flöt fram genom rummet. Letade sig in i sprickorna i stengolvet, fyllde ut hörnen och rullade tungt fram mot henne. Som obarmhärtiga vågor. Om och om igen. Hennes panna fuktades av ansträngningen och det blixtrade i huvudet när hon försökte hålla emot. Ändå gick det inte. Taket närmade sig, samtidigt som väggarna lutade sig mot henne. Luften tunnades ut och försvann när det tunga molnet lade sig runt henne.

Det svarta smakade jord och fukt. Järn. Död.

Hon höll händerna knutna och försökte andas genom näsan, utan att släppa in skuggorna. Men hon fick inte luft. Lungorna skrek efter syre. Knäna värkte mot de hårda, skrovliga skifferblocken. Hon föll framåt och lade sig raklång. Andades med djupa andetag och lät det mörka fylla henne, samtidigt som hon lämnade sin kropp och såg sig själv ovanifrån. Hon var tillbaka.

Allting började om.

Linn stod och svajade på glastaket. Det brände mot skinnet när hon tog stöd mot de isiga glasrutorna.

Hon såg sig själv klättra, hörde det knakande ljudet, såg sprickorna som rörde sig snabbt över glaset och hörde ljudet av automatvapnen i rummet under sig.

13

Linn skrek. Hennes huvud fylldes av ett vanmäktigt vrål, men inget ljud lämnade hennes läppar. Istället studsade vrålet runt i hennes huvud. Sprickorna i glasrutorna blev sprickor i hennes skalle. Hon bet sig i underläppen och försökte tvinga bort smärtan och bilderna som spelades upp framför hennes ögon.

Sedan föll hon.

Hennes kropp gav upp. Mörkret tog över och allt blev svart.

14

2

Louise skrek. Ett onaturligt kvävt skrik som verkade tvinga sig fram från hennes innersta, innan det kämpade sig igenom drömmens skyddande barriär och blev till ett ylande som väckte henne.

Hon satte sig flämtande upp i sängen med ett ryck. Händerna darrade. Pulsen rusade. Hon höll krampaktigt i täcket och stirrade oförstående framför sig i det mörklagda rummet innan hon kände igen konturerna från sovrumsfönstret som stod på glänt.

Med djupa andetag drog hon in den svala morgonluften, klev ur sängen och ställde sig darrande upp. Benen ville inte lyda henne. På väg mot köket vacklade hon till, tog tag i dörrkarmen och blev stående. Kroppen kändes tung som bly. Som om hon inte sovit alls.

Drömmen var densamma som många gånger tidigare, även om den inte dök upp lika ofta längre. Hon sneglade mot klockan. Kvart över sex. Det var ändå dags att gå upp snart. Ute var det redan ljust. Tyst repeterade hon samma sak som hon gjort många gånger de senaste tio månaderna. Meningen hade nästan blivit som ett mantra för henne. ”Hon kommer att överleva.”

Det var så läkaren på Karolinska hade sagt mer än ett år tidigare, efter de vidriga dagarna då Louise varit säker på att hennes systerdotter Linn skulle dö.

Louise tog några försiktiga steg, höll balansen med handen 15

mot kylskåpet, gläntade på köksfönstret och kände luftdraget mot huden. En förtrollande doft av hägg letade sig in i köket.

Hon blickade ner mot de nyplanterade penséerna längre ner i trädgården. Rådjuren verkade inte ha varit på besök. ”Hon kommer att överleva”, mumlade hon igen för sig själv. Ändå hade mardrömsbilderna varit så verkliga. Hon hade vaknat med samma våldsamma oro i kroppen som hon känt den gången då allt stod och vägde. När Linns livstråd varit nära att brista.

Hon drog till sig mobilen som låg på laddning på köksbänken, ändrade sig, och hällde istället vatten i kaffebryggaren.

Hon måste respektera Linns vilja. Hon ville inte bli kontaktad, det hade hon varit tydlig med.

Louises och Linns vänskap gick långt tillbaka. Linn litade på henne. Det var hennes behov som måste komma först. Det var hon som gick igenom en läkeprocess. Både fysiskt och psykiskt.

Hon ville bearbeta sina upplevelser själv. Precis som hon alltid gjort. Även om det för en utomstående var svårt att förstå hur hon skulle klara det. Under förra våren hade Linn gått igenom fler och värre trauman än Louise trodde att någon människa kunde klara av. Först hade hennes halvsyster Kaya kidnappats.

Sedan hade hon sett sina nära vänner bli skjutna av nazister och själv fallit genom ett glastak mot vad som verkade vara en säker död. Hon hade återfunnits av polisen på golvet i en sjö av blod, med uppskuren halspulsåder.

Louise tog ett djupt andetag och smuttade försiktigt på kaffet.

De första veckorna efter operationerna hade Linn gått med på att träffa ett traumateam. Sedan hade hon motvilligt följt upp med en psykolog när hon blivit utskriven och flyttat tillbaka till sitt skyddade boende i Tantolunden – innan hon bestämt sig för att sköta rehabiliteringen helt på egen hand. Hon bodde kvar i Tanto men hade varit tydlig med att hon inte ville ha kontakt med personer som påminde henne om de fruktansvärda händelserna hon varit med om.

16

Och Louise var i högsta grad en sådan person. Det gick inte en dag utan att hon kände skuld över vad som hänt Linn. Hon hade tagit in systerdottern som konsult i en utredning på Citypolisens utredningsrotel, där Louise var enhetschef. De hade behövt en it-expert med fokus på dekryptering i den utredning de kallat för dockmordsutredningen – den utredning som spårat ur och nästan lett till Linns död. Louise var skyldig att respektera hennes vilja, även om det skrämde henne att systerdottern inte hört av sig på över tio månader.

Louise gick ut i trädgården med kaffekoppen i handen. Ryckte loss några vissnade blad från kaprifolen vid väggen. Det var helt tyst. Inga grannar som backade ut sina bilar från garagen.

Inga skrattande barn. Inga gråtande barn. Inga lärkor eller sva­ lor på himlen, trots att hon sett att de kommit tillbaka för flera veckor sedan. Hon var ensam.

Hennes man hade varit död i två år. Emelie, hennes syster och Linns mor, hade hon visserligen fått lite närmare kontakt med under de veckor Linn legat på sjukhuset, men sedan hade allt runnit ut i sanden igen och systern hade försvunnit iväg på något nytt självförverkligande projekt. Och Linn rådde hon inte heller om längre.

Om man nu kunde säga att man någonsin hade rått om en person som definierade sig som anarkist. Det var väl själva grejen. Att ingen rådde om en, ingen härskade över en och ingen bestämde åt en. Ändå hade Louise känt det som om hon nästan haft en dotter under den tid då de arbetade tillsammans. Även om det hade varit en jobbsituation så hade de varit nära varandra. Dagligen. Kunnat ta en kaffe. Äta lunch ibland. Precis som under Linns tonår.

Men nu var hon borta. Åtminstone för tillfället. Ändå var oron starkare och tärde mer på henne än ensamheten gjorde, trots att hon inte kände någon som var starkare än Linn. Inte ens Rickard, den av hennes underlydande som hon hade störst förtroende för.

17

Det kallnade kaffet lämnade en besk eftersmak i munnen. Det var inte bara hennes man och Linn som försvunnit ur hennes liv. Utan även Rickard. Även om det hade en trevlig förklaring.

Han och Maria, Louises bästa rättstekniker, hade fått barn. Det hade kommit som en överraskning för Louise att Rickard som närmade sig femtio, ville ha ett barn till. Och Maria hade redan två ganska små barn från ett tidigare förhållande. Självklart var hon glad för deras skull trots att hon redan saknade Rickard, både som utredare och vän.

Louise gick in igen och sköljde ur koppen. Det började bli dags. Jobbet väntade. Hon såg fram emot det. Inget annat pockade på uppmärksamhet. Ingen annan behövde henne. Och hon visste att hon var uppskattad, rentav omtyckt. Åtminstone bland de flesta. Speciellt sedan hennes största kritiker, Carl-­ Johan af Bergcreutz, hastigt hade avgått för ett år sedan.

En ilning drog igenom henne. Ibland kändes smärtan starkare när samvetskvalen överväldigade henne. Klandrade Linn henne för det som hade hänt? Hon borde ha frågat Linn, men hade inte kommit sig för, och sedan hade systerdottern bett Louise att sluta kontakta henne.

Var det kanske rentav därför hon inte ville prata med vare sig Louise eller hennes kollegor? För att hon höll polisen ansvarig. Eller Louise personligen? Även om Linn hade agerat mot Louises direkta order när hon gett sig ut på det uppdrag som ledde fram till katastrofen, var det ändå Louise som satt igång alltihop.

På väg till badrummet såg hon att det blinkade från den fasta hemtelefonen i hallen. Någon hade lämnat ett meddelande.

Det hände inte ofta. I princip var det bara Emelie som ringde henne på hemtelefonen, eftersom hon inte ville uppmuntra användandet av mobiltelefoner. Något som säkert hade att göra med att hon trodde att strålningen påverkade hjärnan, skadade hennes auraspektrum eller något annat av allt det new age-hokuspokus som systern ägnat hela sitt liv åt. Vad medde18

landet än handlade om så var det knappast något brådskande.

Hon klev in i badrummet och skruvade på duschen. Strålarna värmde ansiktet. Hon borde ha gjort sig av med telefonen för länge sedan. Samtidigt påminde den om hennes tidigare liv. Om hennes man som brukade använda hemtelefonen av gammal vana, de få gånger han ringde någon utanför arbetstid. Eller perioderna när Linn bott hos henne när hon haft problem med mamman under gymnasietiden, och använt telefonen som ett komplement till sin mobil.

Hon gnuggade in balsam i det kortklippta håret och försökte massera bort spänningen som tryckte mot tinningarna. I efterhand hade hon insett att det förmodligen inte handlat om att Linn sparat pengar på sitt mobilabonnemang, utan snarare att hon hade använt den fasta telefonen för att hon misstänkt att hennes egen mobil var avlyssnad. Eftersom hon redan då börjat bli aktiv i AFA, Anti-fascistisk aktion, som Säpo brukade övervaka.

Hon gick ut ur duschen och svepte om sig badlakanet, gick ut i hallen och tryckte fram meddelandet. Det knastrade till, utan att någon sa något. Sedan hördes en äldre kvinnas röst. ”Hallå?” följt av kort tystnad och sedan: ”Jaså, jaha, det är en telefonsvarare.”

Ytterligare en paus innan rösten hördes igen. ”Ja, det här är Alma från Molitor. Jag, eh … tror att det är något ni behöver se. Kontakta mig.”

Klick.

Louise stirrade på telefonen. Hon fattade ingenting. Vad handlade det där om? Vem var kvinnan och vad var Molitor?

Hon hade aldrig hört rösten förut. Det var knappast någon telefonförsäljare, även om Molitor lät som ett företag. Men hon hann inte fundera på det nu, hon måste ge sig av mot jobbet.

Snabbt tog hon på sig en mörkblå byxdress, lämnade villan och låste ytterdörren efter sig. På trappan plockade hon fram mobilen, googlade på Molitor och fick fram en mängd träffar som 19

refererade till ett badhus i Paris. Ett ställe som hon knappast kunde antas känna till.

På väg mot bilen som stod parkerad en bit ner på gatan plockade hon åt sig posten från brevlådan. Hon slängde tidningarna och ett par brev på sätet bredvid sig. Tre dagars post som hon glömt att hämta in. Hennes man brukade alltid göra det och det verkade omöjligt att pressa in den nya rutinen i hennes redan överbelastade hjärna. Elhybriden startade ljudlöst och rullade iväg i riktning mot Stockholmsvägen.

Hon nickade nöjt för sig själv när hon kom ut på E18 och såg att köerna inte hade hunnit tillta. Men så var klockan bara sju på morgonen. Hon tänkte på sin syster Emelie och kontrasterna i familjen. Systerdottern Linn som blivit sin mammas motpol.

Extremt konkret i sitt likaledes extrema politiska tänkande och i sina handfasta AFA-aktioner.

Olagliga aktioner.

Brottsliga handlingar.

Hon andades in djupt. Som tur var hade Linn sedan länge lagt det livet på hyllan. Åtminstone hade Louise trott det, tills det visade sig att danska Antifa hjälpt Linn att planera enmans­ attacken på nazisthögkvarteret i Köpenhamn. Men den kontakten med Linns förflutna verkade trots allt vara undantaget som bekräftade regeln.

Hon drog till i ratten och väjde för en Suv som befann sig i döda vinkeln.

Att Linn inte längre var organiserad i någon svartlistad grupp var dock inte samma sak som att hon gett upp sina tidigare åsikter. Även om de försökte undvika att prata politik när de sågs, var det tydligt att Linn höll fast vid sina gamla anti-auktoritära idéer. Vilket inte behövde vara något fel, om Linn inte varit så oförsonlig i sin syn på individens frihet.

Trafiken tätnade när hon närmade sig Stockholm. Hon drog fram Polistidningen ur högen med post och läste rubrikerna medan hon krypkörde fram. ”Livvakter kräver stopp för 20

ensamarbete.” ”Poliser som bistår vid skyddat boende kräver ökade resurser.”

Greppet om ratten hårdnade. Det hettade i hårbottnen. Skyddat boende. ”Helvete”, tänkte hon när hon plötsligt kom ihåg.

Molitor.

Det var inget företag, utan Alma från Molitors malmgård som hade ringt. Hyresvärdinnan som hade hand om grannstugan där Linn hyrde in sig. Det skyddade boende som Louise själv hade ordnat åt henne i samband med en utredning för några år sedan där Linn hade blivit hotad och nästan dödad. ”Fan, fan”, svor hon tyst, fumlade med mobilen och knappade fram mobilkalendern.

Trots att det bara var mitten av juni och det var flera veckor kvar tills semestrarna skulle få tempot att sänkas en aning, var dagens schema ovanligt luftigt. Hon skulle träffa sina underlydande Erik och Beatrice halv elva för att höra hur det gick med utredningen av det gäng i Bredäng som de hjälpte roteln för organiserad brottslighet med. Men innan dess hade hon inga möten inlagda. Hon hade tre timmar på sig.

Hon svängde av i riktning mot Södermalm, samtidigt som hon lyckades bläddra fram numret till Alma. Signalerna gick fram, men ingen svarade.

21

3

Erik stängde av den meditativa rösten, tog ur hörlurarna och lade ifrån sig mobilen på skrivbordet. Han tog ett sista djupt andetag, lutade sig bakåt på sin kontorsstol och slöt ögonen igen. Trots mindfulnessövningarna fanns olusten kvar inom honom. Det grå molnet hade skingrats något, men inte försvunnit helt. Han tyckte själv att han var en sorglös person.

En glad skit. Men den senaste tiden hade han inte känt igen sig själv, vilket gjorde honom irriterad. Något som övningarna varit menade att motverka.

Han ville ha tillbaka livet som det varit tidigare. När allt inte var så komplicerat. När det funnits tydliga förklaringar till varför man haft ångest en måndagsmorgon – nämligen att man hade haft jävligt roligt hela helgen. Förfester, krogen och efterfester, blandat med träning för att svettas ut allt innan man satte igång igen. Alkohol, tillfälliga ragg och hiphop på maxvolym.

En formel som fungerat i många år.

Tills nu.

Förändringen hade kommit smygande. Först hade det varit positivt. Han hade börjat intressera sig för fler saker än att bara festa, träna och jobba. Sin bakgrund. Sin hudfärg. Det afrikanska arvet. Han hade börjat läsa och gå på black conciousness-möten. Se dokumentärer. Sedan hade han skippat den mest tramsiga hiphopen och börjat lyssna på artister som ville någonting som Immortal Technique, Nas och YG. Han hade inte varit 22

ensam i sitt engagemang. Black lives matter hade exploderat över hela världen bara månader efter att Eriks intresse för den strukturella rasismen i samhället hade väckts.

Han rotade fram ett tuggummipaket ur fickan. Kände mint­ smaken sprida sig i munnen.

Men hans engagemang hade kostat på, även om det mest varit på nätet han var aktiv. Han hade insett att han i värsta fall själv var en del av problemet, i egenskap av polis. I USA drogs poliskåren med allvarliga rasistiska missförhållanden och han hade sett liknande tendenser även i Sverige. Kanske var det enstaka rötägg. Kanske gällde det mest dem som jobbade för privata vaktbolag. Men det var ändå illa nog.

Det pirrade i kroppen. Det tillfälliga lugnet som andningsövningarna gett var borta. Han reste sig, gick ett par varv i rummet och fastnade med blicken på ett av de tomma skrivborden.

Beatrice hade tagit över bordet, därav den prydliga ytan. När Rickard haft bordet hade det varit överbelamrat med utredningshögar och tomma kaffemuggar.

Erik strök med handen över bordets yta av ekfanér och försökte hålla undan tankarna. Han hade börjat grubbla alltmer det senaste halvåret. Tvivla på sig själv och det han höll på med.

Allt hade börjat med att Linn Ståhl, som blivit en nära vän under utredningarna hon hjälpte dem med, nästan hade dött. En känsla av meningslöshet hade spridit sig alltmer i Erik sedan dess.

Vad tjänade allt till när gängen bara växte och dödsskjutningarna i förorterna ökade?

Han masserade tinningarna. Den svaga huvudvärken ville inte ge med sig. Det hade varit en tung morgon, trots att han inte ens hade börjat jobba ännu. Han reste sig upp och plockade åt sig mobilen. Bläddrade mellan internetflikarna, klickade på release radar på Spotify och försökte tänka på annat. Han hade själv börjat gå hos en av polishusets psykologer för att få stöd, och visste att han inte borde svartmåla allt.

Han drog till sig mappen med Bredängsutredningen som låg 23

på bordet och såg på mobilklockan. Om ett par timmar skulle han och Beatrice briefa Louise. Utredningen hade gått bra, vilket till stor del berodde på Beatrice omfattande spaningsarbete.

De hade foton, film och avlyssnade samtal. Tydliga bevis på att gänget var involverat i knarkhandel och tillräckligt för att koppla verksamheten till ett stort antal personer i nätverket.

Mycket av de dekrypterade avlyssningarna kom från belgisk polis som hade lyckats knäcka Sky ECC:s programvara och sedan skickat över de delar som berörde just Sverige. De övriga krypterade Whatsapp-meddelandena hade han lyckats avkoda med hjälp av en mjukvara som han fått av Linn under en tidigare utredning. Visserligen var exe-filerna något skumt som hon letat upp på Darknet, men de hade uträttat det de skulle.

Meddelandena och ett antal filmer från övervakningskameror borde vara tillräckligt för att ge fällande domar för mord eller stämpling till mord. Ändå var han inte riktigt nöjd. Nu när de äntligen var på väg att lämna över utredningen till Söderorts åklagarkammare, hade han hittat ytterligare något. Så var det ofta. Det tog aldrig slut. Förstrött klickade han på sina anteckningar på mobilen.

Allt han hade hittills var några namn och hastigt nerskrivna funderingar. Konstigheter i utkanten av den nyss avslutade utredningen. De flesta misstänkta i Bredäng hade syrianskt ursprung. Men i leverantörsledet hade de senaste veckorna ett par personer som sannolikt var från Nigeria dykt upp.

Dessutom hade namnet Black Axe omnämnts – en kriminell organisation som han inte hade trott existerade i Stockholm.

Gruppen hade enligt en artikel han sett i DN gjort sig känd för första gången för några år sedan, när de trängde sig in på ett universitet i Nigeria och massakrerade ett stort antal studenter.

Han skakade uppgivet på huvudet. Det fick bli en annan utredning. Om resurserna och tiden fanns. Det var Louises beslut.

24

Han knappade in ett snabbt sms till sin partner Beatrice.

Stämma av inför mötet med Louise om fem? Jag har mappen.

När Rickard gått på föräldraledighet hade Beatrice blivit Eriks partner. De hade jobbat ihop tidigare så han hade redan från börjat vetat att hon var riktigt skicklig. Och såg bra ut.

Han hade aldrig trott att någon skulle kunna ersätta Rickard. Ändå hade han under de senaste veckorna alltmer märkt hur han funnit sig tillrätta med Beatrice. De kände inte varandra så väl än, men hon var någon att lita på. Resten fick ta sin tid.

Han vägde mappen i handen. Kammaråklagaren hade goda förhoppningar om en fällande dom. Även om den säkert skulle upphävas i hovrätten något halvår senare.

Han bet sig i läppen. Så skulle han inte tänka. Utan positivt.

Hans psykolog hade gett honom i uppgift att inte bara tänka på jobbgrejer. Inte fastna och älta för mycket, utan göra klart, gå vidare och tillåta sig själv att vara nöjd. Att acceptera att något var gott nog.

Han hejdade sig på väg genom korridoren, klev in i det tomma fikarummet och slog sig ner i hörnet. Han hade några minuter på sig.

Han klickade fram ett av sina chattforum och loggade in med sitt användarnamn Gazzy, som han snott från rapparen Lil Pump. Sedan skrev han snabbt ett inlägg: Stand up for yourself, See yourself as a global black family. We must position ourselves to love and desire freedom and justice for our black community. Join the struggle to create a world free of anti-Blackness. Your voice counts too.

Han lade in länkarna till Black lives matter, AAIHS:s Black perspectives och ett videoklipp om Svarta pantrarna. Alltid skulle någon intressera sig, även om han inte var helt säker när han såg kommentaren som genast dök upp under hans inlägg.

Spara den där skiten till dina vänsterbögpolare, skickat av Glock17.

Erik skulle precis logga ut när en nallebjörnsikon dök upp, 25

med kommentaren: fint skrivet. Det fanns hopp ändå, tänkte han. För första gången denna måndagsmorgon kände han sig glad.

Han loggade ut och var just på väg tillbaka till sitt rum när han hejdade sig vid kaffeautomaten. Han tog två koppar kaffe, en till sig själv och en till Beatrice.

26