9789137501857

Page 1

Tidigare utgivet på Bokförlaget Forum: Till minne av en mördare (2022)

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm

www.forum.se

Copyright © Pascal Engman & Johannes Selåker 2023

Utgiven enligt avtal med Nordin Agency

Omslag Marcel Bandicksson, Sthlm Creators

Omslagsbilder © Dreamstime

Tryckt hos ScandBook UAB, 2023

ISBN 978-91-37-50185-7

FSCEnglishC021394NewMIXPaperLandscapeBlackOnWhite

Prolog

M/S Estonia, 28 september 1994, strax efter midnatt

Glasen på bordet inne på Pub Admiral på femte däck skakade till. Skeppet krängde kraftigt. En stund tidigare hade fyrtiotreårige Dan Blomander stått i fönstret och betraktat ovädret. Han tyckte att det såg ut som om Östersjöns vattenmassor kokade. I de ödsliga korridorerna som han passerat för att ta sig upp till baren rann färgglada spyor över heltäckningsmattorna. Ovädret hade gjort många av passagerarna sjösjuka, Dan antog att de flesta låg och tryckte i sina hytter.

Själv kände han sig inte alls illamående, bara berusad.

På andra sidan bordet satt en man. Han hade bjudit Dan på två glas vodka. Dan viftade med handen för att skingra cigarettröken, medan han betraktade mannens ansikte.

Han tycktes vara i femtioårsåldern, spensligt byggd och skallig. Han talade grammatiskt korrekt svenska med svag, östeuropeisk brytning. Han hade tappat räkningen på hur många cigaretter mannen rökt. Själv hade Dan slutat röka, efter att läkaren kommit med sitt sjukdomsbesked.

Vad dryckesbrodern hade för ärende i Sverige var oklart. Själv hade Dan, som var bilmekaniker med egen firma, beslutat sig för att ta ett par dagar ledigt för att få rätsida på saker och ting. Han hade inte haft ett jobb på flera veckor på grund av den förlamande ekonomiska krisen och hade tröttnat på att sitta sysslolös hemma på gården på Öland. När folk fick problem med bilen gick de till de nystartade verkstadskedjorna. Små egenföretagare som Dan slogs ut. Han kunde inte klandra kunderna. Kedjorna hade

5

lägre priser. Och folk hade inga pengar. Arbetslösheten låg på åtta procent.

I ett infall hade Dan beslutat sig för att resa ifrån Öland. Men det kunde inte bli fråga om några extravaganser. En gång, 1987, hade han varit på Fuerteventura. Den här gången hade valet fallit på Tallinn, där allt var avsevärt billigare än hemma. Spriten, hotellrummet och framför allt kvinnorna. Han hade berättat för mannen mittemot om dem, vad han gjort med deras kroppar, skrutit om hur lite han betalat för det, men den andre hade knappt svarat. Till sist hade han slutat berätta och koncentrerat sig på att dricka.

Någonting smällde till. Det lät som om det kom underifrån, från Estonias inre.

– Vad var det där? frågade Dan uppskrämt.

Mannen svarade inte, han greppade bara flaskan och hällde upp varsitt järn åt dem.

6

DEL I

Lördag 31 december 1994

Med blicken fäst på den guldfärgade sänggaveln tog Ellen Alm emot stötarna från mannen bakom henne. De kom i jämn men stegrande takt. Snart var han klar. Det visste hon eftersom greppet om hennes hals hade hårdnat. Hon låtsades vara nära medvetslöshet. Kippade efter luft och krängde med nacken. Medan hon svankade på alla fyra försökte hon få det att verka som om hon ville slita sig loss. Det gick snabbare då. Hans typ gillade sådant, när hon verkade lida.

– Sluta, snälla, väste hon fram. Du gör mig illa.

Egentligen kände hon ingenting alls. Men orden hade väntad effekt. Med ett långt stön kom den sista stöten och han kastade ner henne på sängen. Såg på henne med äckel medan hans gamla kuk sjönk mot jordens mitt. Fortfarande flämtande rättade han till det svettiga vita håret. Sedan log han överlägset.

Ellen klarade inte av att se honom och hans skrumpna kropp. Hon reste sig och gick över den skitiga heltäckningsmattan, ut i hallen och in i badrummet. Huden knottrade sig eftersom fönstret i vardagsrummet alltid stod öppet för att vädra ut.

I spegeln granskade Ellen spåren av torskens framfart. Läpparna var svullna. Halsen hade röda märken. Men hon var så van att det inte längre gjorde ont.

Hennes kropp var späd och flickaktig och det var vad sådana som torsken därute betalade för. Bertil, som han hette, var ett sadistiskt as. Men det var inte så jävla många bra män som kunde smita ifrån på nyårsafton.

Ellen började spola av kroppen i handfatet. Hon ville inte spilla

11 1

någon tid. Tjejerna delade på rummet, hade ett tajt schema. Det gällde att klämma in så många torskar som möjligt under ens timmar, annars skickades man ut på gatan av de som drev stället, utan beskydd av en hallick. Dessutom var klockan snart tolv och framåt småtimmarna skulle kommersen dra igång på riktigt. Då kom killgäng till Malmskillnadsgatan och ville köpa tjejer till nyårsnattens efterfester. Dem ville man inte missa, för de grabbarna var osäkra och försiktiga, lätta att lura.

Från sovrummet hörde hon Bertil pusta. Han var en bit över sjuttio och behövde alltid återhämta sig när han var färdig. En dag skulle han dö så här, tänkte hon. Hjärtat skulle sluta slå medan han ströp någon stackars östeuropeisk tonåring med ett bälte. Till dess skulle Ellen pumpa honom på pengar. Han var en av de få som hon inte genast krävde betalning av eftersom han aldrig krånglade.

Hon hällde Cleareyes i ögonen för att få blodkärlen att dra ihop sig. Sedan började hon sminka över spåren av Bertils misshandel. Den här stunden var värst. Hon hade lämnat sin roll men äcklet satt kvar. För Bertil var hon Lucy. Han kände inte hennes riktiga namn. Och i sängen kände sig Ellen som Lucy. Men nu, efteråt, var hon Ellen Alm igen. Då fanns inget skydd mot känslorna som vällde fram. Förutom drogerna, som tog udden av allt. Men hon hade slutat med dem i höstas, efter att Pål lämnade henne och mamma dog.

Hon började bättra på läppstiftet när minnesbilder från mammas hospis övermannade henne. Hon hade bara varit där en gång, dagarna innan mamma gick bort. Modern hade brutit med Ellen året innan, efter att dottern börjat röka hasch och sedan prövat starkare saker. Kastat ut henne ur lägenheten och sagt att hon vägrade ha med en smutsig pundare att göra. Det var först när Ellen hamnat på gatan som det börjat gå rejält snett.

På hospis var det som om uppbrottet aldrig hade skett. Ellen såg det hela framför sig. Mammas sköra röst när hon slutligen avslöjat sin livslögn. Bett Ellen om en sista tjänst som krävde att dottern invigdes i hemligheten. Skriken från rummen intill, en desperat vädjan att inte dö. Den distinkta doften av utstädad död.

Ellen hade frågat om pappa då. Vem han var och varför hon

12

aldrig berättat. Men mamma hade bara suckat. Lagt en kall hand på hennes.

– En annan gång, gumman, hade hon sagt.

Två dagar senare var hon död.

Ute i lägenheten hördes en dörr gå upp och sedan öppnades ännu en. Ellen återvände till verkligheten. Hade gubbjäveln blåst henne? Hon tog upp kajalpennan och vände sig om för att gå efter honom. Hon skulle sticka den i halsen på honom om han konstrade. Just som Ellen var på väg att öppna toalettdörren hörde hon ett skrik och hejdade sig. Det följdes av ett pistolskott, sedan ytterligare ett.

Hon fick upp dörren och rusade genom hallen till vardagsrummet utan att se in i sovrummet. Hon måste ta sig ut, fly. Bakom sig hörde hon steg som hastigt kom närmare. Hon nådde fram till det öppna fönstret och kastade sig ut.

De bara fötterna slog i det utskjutande taket och Ellen fick syn på en brandstege som hon satte av mot. Kylan gjorde kroppen klumpig och ovillig. Hon var rädd att halka och falla.

En ny smäll hördes, sedan ännu en. Först trodde Ellen att hon blivit beskjuten. Sedan lystes himlen upp av nyårsraketerna. Som vanligt hade någon inte kunnat hålla sig till tolvslaget. Hon tog sig ner för stegen och rusade naken över innergården medan himlen bombarderades med färg. Hon hade lämnat allt i lägenheten. Kläder, pengar, kontaktboken med stamkunderna och alla telefonnummer. När hon nådde fram till porten som ledde ut till en sidogata till Malmskillnadsgatan hörde Ellen ett rop eka på innergården. Hon stannade till och tittade upp mot fönstret som hon flytt ut genom. Såg silhuetten av en man. Men det var inte det som skrämde henne.

Det som gjorde henne skräckslagen var att han ropat hennes riktiga namn.

Det namn som ingen i denna värld borde känna till.

13

Det var en kvart kvar, 1994 skulle bli 1995. Köksbordet i trerummaren på Hornsgatan var dukat, men maten – oxfilé med bearnaisesås och stekt potatis – hade kallnat. Servetterna som han vikt i konformer stack upp ur vinglasen. Guldkonfetti var utspridd mellan besticken och tallrikarna, från taklampan ringlade girlanger ner mot porslinet. Tomas Wolf ryckte till när en smällare exploderade någonstans i det snötäckta Tantolunden. Han ställde sig i fönstret. Det hade varit bestämt att barnen skulle vaka in det nya året hos honom. Men precis när de skulle äta hade Ebba börjat gråta och velat åka hem till deras mamma, Klara.

Alexander, som var sju år gammal, hade försökt trösta sin lillasyster. Han strök henne över håret, försökte få henne att ändra sig, medan han oroligt sneglade mot Tomas som hjälplöst betraktade sina barn. För första gången fick Tomas en skymt av den ömkliga, sorgliga man han var i sin sons ögon.

Han tog med sig cigarettpaketet, plockade fram en långburk Pripps Blå ur kylen, gick ut i vardagsrummet och släckte taklampan för att slippa se det nästan helt kala rummet. Han drog ner persiennerna som vette mot Tantolunden, slog sig ner i fåtöljen och tände en cigarett. Han drog in röken, hörde knastret från tobaken. Glöden var den enda ljuskällan i det kompakta mörkret.

1994 hade varit ett år som inte liknat något annat. Han mindes den ljusa, heta sommaren när Sverige tagit brons i fotbolls-VM medan han jagat en gärningsman som tagit livet av två kvinnor. Det var bara fem månader sedan.

Ändå var det som ett annat liv.

I slutet av september hade Estonia förlist och tagit med sig över

14 2

åttahundra människor ner i djupet. Ungefär samtidigt – tiden var numera konturlös, insnärjd i sig själv – hade Klara och barnen flyttat till ett radhus i Enskede.

Familjens öde hade varit beseglat redan i våras, när han kommit hem från tjänstgöringen i Bosnien. Vredesutbrotten, minnesförlusten, mardrömmarna som följt. Attackerna som gjorde att han inte kunde andas, fått honom övertygad om att han skulle dö. Han begrep att det var något fel på honom, att det någonstans under huden fanns ett blödande sår. Han kände den akuta smärtan, men kunde inte lokalisera varifrån den kom. Ingenting hjälpte förutom de tabletter han regelbundet köpte av en langare med guldring i örat på Zinken Bar.

För att klara arbetet som utredare vid Stockholms våldsrotel bar han numera alltid omkring på ett anteckningsblock där han skrev upp de mest banala saker, som var han ställt bilen om kvällen, vilken bank han var kund hos eller vilken gata Klaras nya radhus låg på. Till en början hade de bestämt att de skulle ha barnen varannan vecka. Men det gick inte. Han glömde att hämta dem på dagis, gick till jobbet utan att väcka dem eller försov sig. Han hade blivit den far han lovat sig själv att aldrig bli. De var rädda. Tassade omkring honom. Nu, ikväll, hade han förstått att de ömmade för honom. Hans egen son tyckte synd om honom.

– Förlåt mig, Alexander, viskade han i mörkret. Förlåt mig, Ebba. Men jag räckte inte till.

Utanför fönstret kom explosionerna tätare.

Han tog en klunk av ölen, fattade sin tjänstepistol som låg på fåtöljens armstöd. Han osäkrade vapnet, tog ett sista djupt bloss på cigaretten.

Han reste sig igen. Trevade sig fram genom vardagsrummet och öppnade fönstret för att släppa in kylan. Han ville inte att kroppen skulle stinka eller vara svullen när han hittades.

Han återvände till fåtöljen. Fyllde lungorna med den friska luften innan han sjönk ner igen.

Metallen skrapade mot framtänderna när han placerade pipan i munnen.

Han drog vapnet fram och tillbaka i munhålan för att hitta rätt

15

vinkel. Bet ihop käkarna. Han tog ett djupt andetag, pekfingertoppen smekte avtryckaren.

Ute på de snötäckta gatorna började fyrverkerierna nå något slags crescendo.

Tolvslaget var nära.

Det var här livet tog slut. Det var här människan Tomas Wolf, trettioett år gammal, upphörde att existera. Hans barn skulle sakna honom, men han slapp uppleva den dag deras ömmande för honom övergick i förakt. Han hade överlevt kriget i Bosnien, men det var ändå det som till slut berövade honom livet.

Telefonen ringde ute i hallen. Han försökte ignorera den. Koncentrerade sig på uppgiften att avsluta sitt liv. Han vaggade fram och tillbaka med överkroppen. Ur strupen kom ett kvidande, djuriskt läte när hans hjärna utkämpade en kamp med pekfingret.

16

Bilens termometer visade minus tretton grader. På Hötorget hade hundratals människor samlats för det som bara var sekunder bort. Tolvslaget. Ett år skulle läggas till handlingarna.

Vera Berg stoppade en cigarett mellan läpparna och tryckte in bilens tändare. Från förarsätet kastade fotografen Carina Hult en irriterad blick mot henne.

– Det är ändå nyår, sa Vera och log. En cigg kan jag väl få röka i bilen?

Carina drog demonstrativt långsamt ut askkoppen. Tändaren sköt ut och Vera fick fyr på cigaretten. De var ute och trålade. Reporter och fotograf. Snurrade runt i stan på jakt efter nattens stora händelse. En nyhet att fylla tidningen med. Nu hade de ställt bilen på Kungsgatan i hopp om att få bevittna en fyllemisshandel som kunde resultera i dramatiska bilder.

– Tio, nio, åtta … Nedräkningen drog igång från torget och snart exploderade himlen. Det sprakade och visslade i hela stan. 1994 var till ända. Mattias Flinks dåd i Falun, Estoniakatastrofen och Stureplansmorden, Stig Hoffstens kvinnomord, ett VM-brons och en värmebölja som tycktes så långt borta. Snart skulle allt bara vara suddiga minnen.

Vera lutade sig fram och höjde volymen på polisradion. Än så länge inget napp. Det var 1995 nu och ett hektiskt nyhetsår hade avslutats med en händelsefattig kväll. Det kändes futtigt och olycksbådande. Som nyhetsreporter behövde Vera mord och annan skit för att ha något att skriva om.

17
3

– Hur mycket tjänar du egentligen, femtiotusen? frågade Carina Hult.

– Femtiofem faktiskt, sa Vera.

Hon skämdes alltid när lönen kom på tal.

– Så varför sitter du här med mig på nyårsafton? Jag tror inte att Muryn plockade över dig från Kvällsposten för att harva runt som nattreporter.

Det var sant. Vera tillhörde en grupp specialreportrar som alla var direkt underställda Aftonbladets redaktionschef Rikard Muryn. Hon hade värvats till tidningen i höstas. Suttit i karantän i väntan på att uppsägningstiden på Kvällsposten skulle gå ut. När hon väl börjat på Aftonbladet den andra veckan i december hade hon missat såväl Estonia som Stureplansmorden. Den stjärnstatus som rollen i jakten på seriemördaren Stig Hoffsten gett Vera var som bortblåst. Veras jobb var att komma hem med egna nyheter till tidningen. Men efter tre veckor lyste scoopen med sin frånvaro. Därför hade hon frivilligt anmält sig till ett extra nattpass på nyårsafton. Hon hade ändå ingen annanstans hon ville vara.

– Jag vill inte gå på en after work till och höra att jag är inkvoterad, svarade Vera. Jag behöver något eget att gräva i. Annars bryter de väl min provanställning.

Carina Hult pekade mot en tobakskiosk på andra sidan gatan.

– Såvitt jag vet sitter den däruppe på tiotusentals kiosker idag.

På en tavla utanför kiosken skrek Aftonbladets löpsedel ut att dagens tidning innehöll en exklusiv intervju med spionen Stig Bergling signerad stjärnreportern Vera Berg. Det fanns till och med en bild på dem ihop på löpet.

– Du vet lika bra som jag att jag skickades på jobbet för att vara runkobjekt. Bergling pratar bara med unga tjejer.

Vera fimpade cigaretten och blickade upp mot himlen. Det dundrade fortfarande. Fyrverkerierna fick henne att tänka på Sigge. Den lilla pojke hon tagit hand om när hans kriminella pappa, Veras förra kille Jonny, dragit. Hon hade inte träffat Sigge sedan

Jonny dykt upp i september för att under hot hämta hem sonen. Grusat Veras planer på adoption. Såg Sigge samma himmel som hon just nu? Eller sov han redan?

18

– Har du hört det där med internet? frågade Carina.

– Vadå?

– Vi ska få webbplats. Den lanseras inatt. www.aftonbladet.se. Allt ska bli digitalt. Gratis ska det vara också.

– Jaha, vad kul, sa Vera.

Hon hade hört om projektet, att man placerade tidningens dödkött där.

– Kul? frågade Carina. Du vet vad gratis betyder, va? Att en massa människor inte längre behöver köpa tidningen. Och att mina fotoarvoden kommer att sänkas igen.

– Kanske. Men det är väl ingen som har internet ändå.

Polisradion sprakade till.

– Sjuttio vänder sig till bilarna i city. Skottlossning på Malmskillnadsgatan 46. Inringaren säger att en person är död.

– Är det inte där den där pokerklubben ligger? undrade Carina och lade i ettans växel.

Bilen sladdade till när hon körde iväg.

– Jo. Det ligger en svartklubb där.

Tre minuter senare parkerade de bilen på Malmskillnadsgatan och klev ut. Två uniformerade poliser höll redan på att få upp en avspärrning. De hade kommit för sent för att kunna komma riktigt nära mordplatsen.

– Där skedde det, sa Vera och pekade mot 46:an. Vi kommer inte fram.

– Det är fullt pådrag. Känns som Stureplansskotten igen.

Vera knuffade sig fram genom folkmassan. Utanför pokerklubben hade en klunga män i illasittande kostymer samlats för att röka. Några unga tjejer som Vera misstänkte var prostituerade stod i alldeles för tunna klänningar utanför avspärrningen. En av dem grät.

Vera tog fram block och penna. Nu gällde det att säkra intervjuer med vittnen. Få fram en unik detalj som kunde lyfta artikeln till löpsedeln. Hon gjorde sig redo att gå fram till kvinnan som grät.

– Känner inte du den där polisen?

Carina tecknade bakåt.

19

– Han kanske kan ta oss innanför avspärrningen?

Vera vände sig om och såg Tomas Wolf komma gående från sin bil. Han passerade utan att se på Vera. Lyfte avspärrningsbandet och försvann in mot brottsplatsen. Hon var säker på att han sett henne.

För ett halvår sedan hade han räddat Veras liv. Nu bevärdigade han henne inte ens med en blick.

– Inte längre, sa Vera.

20

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.