I MOLLY, VINTERN
Tåget gled ut från Helsingfors järnvägsstation tjugo minuter före midnatt en smällkall torsdag i januari. Kriget hade redan pågått i femtio dygn, och Molly Timm böjde sig fram och hoppades se något; människor som log till avsked, vinkande händer, en strimma av ljus, vad som helst. Men perrongen var lika nersläckt som staden där omkring och det enda hon såg var ansiktet som återspeglades i fönstret, blekt och med ögon som blickade så oroligt tillbaka att Molly måste stålsätta sig för att inte titta bort. Hon snörpte på munnen och gjorde ögonen smala, och gav spegelbilden en ny och annorlunda blick. Minen spörjande och roat ironisk, rentav spotsk, och så lade hon till en gnutta mystik också, något hemligt och sårbart. Under de goda åren hade filmbolagens regissörer och reklammän talat om Timmblicken som smälte ner allt motstånd och förhäxade både män och kvinnor. Men nu förblev ansiktet naket och ängsligt, som om det ropat på mer puder och smink, och motståndaren var formidabel och kände henne utan och innan; varje gång hon bytte min svarade den mörka dubbelgångaren bakom glaset med samma mynt. Men Molly gav inte upp. Hon kastade först en förstulen blick över axeln och in i kupén: där satt Asta Heikel med slutna ögon och kappan knäppt upp till halsen, hon verkade sova. Molly lutade sig fram igen, så nära att hennes läppar nuddade vid det isiga fönstret. När hon viskade fram orden immades rutan, men hon kunde se dubbelgångarens läppar röra sig:
Jag. Är. Molly. Timm.
I. Am. Undeniably. Molly. Timm.
Hon mötte blicken i rutan igen, den hade blivit trött och hård. Sedan upprepade hon orden på både svenska och engelska. Hon brukade göra så ibland, säga de där samma orden gång på gång.
För att det fanns så många som inte hette vad de utgav sig för att heta.
Och inte var vad de utgav sig för att vara.
Och till de sistnämnda hörde hon själv, fast hon ogärna medgav det.
Hon sträckte ut tungan och lipade åt dubbelgångaren, drog sedan för den svarta mörkläggningsgardinen och kände hur loket tog spjärn mot skenorna och hur den dunkande rytmen letade sig in i hennes kropp när tåget satte fart mot Fredriksberg och Åggelby och vidare norrut. Där ute i mörkret var det tjugofem grader kallt, kylan letade sig obönhörligt in i den dragiga kupén och hon drog ulstern tätare kring sig. Det hade funnits en tid då hon drömt om dagen då Molly Timm skulle bli den nya Hanna Taini, då skulle den tråkiga ulstern förvandlas till en päls av chinchilla: det var vid samma tid som hon börjat ta lektioner i engelska för Mr. Theodor Kossloffsky, en gänglig amerikan som kommit till Helsingfors som jazzmusiker på tjugotalet och stannat. Men Molly var nästan trettiotvå nu och det fanns inte rum för dagdrömmar längre. Hon kastade en ny blick på Asta som bytt ställning och slumrade med kinden mot väggen, den vänstra ansiktshalvan var hoptryckt och i mungipan hängde en sträng av saliv. Något med den sovande Asta, kanske nävarna som trots sömnen var knutna som till strid, fick Molly att tänka på Henry, och det ville hon inte, så hon gläntade på gardinen igen och trots mörkret anade hon konturerna av stationshuset när tåget passerade Fredriksberg. Rastlösheten högg till, och röksuget, de kom samtidigt och hon reste sig otåligt, öppnade kupédörren och steg ut i gången. Där krängde det och slog och slamrade, när hon slet upp dörren till grannkupén tvingades hon höja rösten:
Har du en nortti?
Walter Venho stod vid sin bädd i byxor och underskjorta och svarade torrt:
Ett förlåt att jag stör skulle kanske vara på sin plats? Tycker du själv om att folk rusar in hos dig utan att knacka när du står oklädd?
Vad sa du? hojtade Molly fast hon hört alltihop, och när Venho sa samma sak på nytt kastade hon ur sig ett oj, förlåt, men utan att lägga ånger i rösten.
Hon stod kvar ute i gången när hon fortsatte:
Jag är bara så uttråkad att jag behöver en cigg. Nu!
Uttråkad? sa Venho och höjde ett välansat ögonbryn. Vad är det du saknar, ett bombanfall?
Molly vred munnen till ett surt leende och skakade på huvudet:
Jag måste döva hungern också. Jag hann inte äta på hela dan. Inte för att jag hade något i skafferiet heller.
Och jag har inga cigarretter, sa Venho hårt. Jag glömde köpa.
Den öppna kupédörren svängde fram och tillbaka i krängningarna och skymde emellanåt sikten, och Venhos sovkupé var lika svagt upplyst som Mollys och Astas. Men Molly såg att han lossat på livremmen och att skjortan var uppdragen som om han varit på väg att byta till pyjamas. Muskelrutorna på magen avtecknade sig trots dunklet och Molly blev irriterad. Walter Venho var både skamlös och egenkär och hade råd med det, för han var i ropet. Inte ens trettio fyllda, två år till strecket – om nu den uppgivna åldern stämde – och redan lika dyrkad som en Santeri Soihtu eller Kullervo Kalske. Redan på hösten, när den finska armén mobiliserades, hade han sjungit och spexat för de blivande frontsoldaterna i Viborg. Och nyss hade han återvänt från ett gästspel nära fronten, han hade sjungit duetter för krigarna tillsammans med den nya stjärnan Kirsti Pera. Teaterdirektören Takolander hade delat upp ensemblen i två hälfter: den ena skulle åka österut när tillfälle gavs och roa vilande kompanier ur de svenskspråkiga regementena med upptåg och sång, den andra skulle resa omkring i Sverige och spela dramer och samla in pengar för Finlands sak. Molly undrade varför Venho sällat sig till Sverigetruppen fast han redan fått uppträda där i öster som en av de första. Kanske hade Takolander rådgjort med någon stabsofficer eller tjänsteman och kanske använde de Venho som ett levande agn, ett bete som skulle få rika fruar och änkor att öppna plånboken runtom i Sverige.
Har du ingenting alls? försökte Molly igen. Allt duger, också mahorka. Hon visste att hon tjatade och att hon gjorde sin röst ännu mörkare än den var av naturen. Som vore hon en surrogatsiren i ylletröja och pjäxor. Men nöden hade ingen lag.
Nitjevo, sa Venho. Jag har absolut ingenting.
Molly tyckte om att leka med ryska ord, men nu fick Venhos nitjevo henne att bäva. Det hade inte kommit brev från Henry på flera veckor,
hon visste inte var han var eller varför det var så tyst. Oron var stark och efterhängsen, och det förvånade henne; hon ansåg sig vara en obändig natur, och efter de kaotiska åren med Mitja Wendelin hade hon svurit på att ingen ny man skulle få bli viktig i hennes liv. Men nu tänkte hon på Henry varje dag och ovetskapen tärde och gnagde. Vart hade han tagit vägen, levde han ens längre? Och hur hade han nästlat sig så djupt in i hennes själ? Genom att tiga om det mesta, och agera så att hon inte riktigt visste var hon hade honom? Var det så enkelt, var hon verkligen så lätt att fånga?
Sak samma: hon hade skrivit till honom på morgonen efter att hon packat sin koffert och den stora kappsäcken, och så hade hon gått ut i den frostbitna och tysta staden för att skicka brevet. Ännu ett brev, fast hon bar på en gnagande aning om att Henrys fältpostadress slutat fungera, att han var annorstädes nu. Hans sista brev hade varit kortfattat. Han hade skrivit att han hoppades att Molly var frisk och vid gott mod, och han hade hälsat till Irene och till Lilly och allra innerligast till Asta. Nyheten hade nått honom att Edwin Heikel stupat och han önskade Asta styrka att bära sorgen. Visst var livet i grunden orättvist, hade han skrivit, och det måste man acceptera, men den här gången var orättvisan skriande, Asta och Eddie hann inte vara gifta mer än tre månader. Själv befann han sig vid en lugn stödjepunkt ”här nånstans”, men julnatten hade han tillbringat ”i hetluften” där det ryska bombardemanget pågått oavbrutet, en reaktion på den finska motoffensiven dan före dan. Och dit skulle han tillbaka, skrev han, han ville nära striderna igen, för det var där som mannarna och berättelserna fanns.
Brevet hade kommit strax efter nyår, och kort därefter upphörde Henrys rapporter i tidningen. Efter tio dagars tystnad ringde Molly redaktionen för att fråga om man visste något om honom. Han som tog samtalet hette Forss och sa att tidningen saknade uppgifter om var Henry befann sig just då. Molly fick en känsla av att Forss ljög, och efter samtalet började misstanken om att Henry var död hålla Molly vaken om nätterna. Hon hade sovit dåligt ända sedan kriget började, för synerna från den första krigsdagen hemsökte henne nattetid de också. När hon
stod framför spegeln osminkad såg hon att ringarna under ögonen blivit allt mörkare och att hon hade magrat.
Ändå lyckades hon inte förbli oberörd av Walter Venho den här gången heller, också mitt under brinnande krig var han tilldragande i all sin odräglighet. Han var slank men bredaxlad, på teatern tyckte han om att stå halvklädd utanför sin loge och prata med manliga kolleger och låtsas att han inte såg de kvinnor som passerade förbi i den trånga korridoren. På scenen rörde han sig smidigt som ett kattdjur – hon hade läst i Helsingforsjournalen att han varit höjdhoppare och att han var en blixtsnabb fotbollsspelare och en mästare på volter och saltomortaler –och hans mörka hår var ostyrigt på ett fint sätt, och dragen så skarpa och rena att det blev nästan löjligt.
Takolander sa att det tar minst tretti timmar till gränsen, sa Molly för att mota bort tankarna på både cigarretter och annat. Tror du att vi kan råka ut för molotovtippor på vägen?
Dom har nog viktigare saker för sig, sa Venho släpigt. Om dom inte tror att vi är en trupptransport förstås.
Är vi det? Finns det soldater på tåget?
Det tror jag inte. Jag såg inga på stationen.
Venho fäste blicken vid en punkt snett ovanför Molly och började prata om sig själv, det gjorde han ofta:
Jag halkade på Henriksgatan i går. Damp ner på ryggen och nu värker axeln. När vi kommer till Sverige söker jag upp en massös. Och så köper jag Lucky Strike. Tie askar. Och jag ska dricka bästa sortens mocka, många kannor. Och äta räkor och dricka vin!
Var tusan tror du att du ska hitta räkor? undrade Molly. När fraktbåtarna fryser fast i Kattegatt och folk huttrar i snöstormarna ända ner till Italien?
Venho gjorde en avfärdande rörelse med handen:
Det här är en avgrundsvinter men den ska inte hindra oss från att få en gnutta lyx. Vad är det annars för idé med att turnera? Och var inte så vulgär, det är oklädsamt när vackra kvinnor svär.
Vad fint du rimmar, sa Molly hånfullt. Men jag struntar i om du tycker jag är klädsam eller inte.
Hon stängde dörren med kraft och stod en stund i den slamrande gången och stirrade ut i det svarta. Medan hon stod där tyckte hon att en doft av cigarrettrök började sippra från kupén. Men det var mörkt där inne, och hon stod emot frestelsen att slita upp dörren igen och avslöja honom. I stället gick hon tillbaka till den egna kupén och satt en stund på bäddkanten innan hon lade sig att sova. Det kokade inuti henne, hon retade sig på Walter Venho av så många skäl. Han var befriad från krigstjänst men ingen av de andra skådespelarna visste varför. Den som visste var Takolander, men när Molly frågat om saken hade han tagit på sig en avvisande min och hänvisat till sitt ansvar som chef. Som fröken
Timm säkert vet så har jag tystnadsplikt i sådana frågor. Men varför fick Venho sitta här i sin privatkupé, en eftergift till hans berömmelse, och prata om Amerikacigarretter och räkor och vin när han borde ha varit vid fronten och riskerat hälsa och liv som alla andra arbetsföra män i hans ålder? Eller som Henry, som redan var fyrtiotre men ville vara där ute och skriva om soldaternas mod och förtröstan i stället för att gömma sig på redaktionen här hemma.
Medan Molly var borta hade Asta klättrat upp i den övre bädden, hon jämrade sig lite i sömnen. Hon sov nästan hela tiden, så hade det varit ända sedan nyår; när de repeterade på teatern under trettondagsveckan hade Asta klagat över kraftlöshet och huvudvärk och ofta dragit sig tillbaka till sin loge. Alla förstod varför, det var ingen som klandrade henne, däremot väckte det förvåning när hon meddelade att hon skulle följa med på turnén trots allt. Astas sorg var lågmäld och enveten, den åt henne inifrån, hon grät inte och hon sa inte ett ord om Edwin, inte ens till Molly. Hon talade och reagerade knappt alls, och Molly undrade hur hon skulle stå pall för en lång och krävande turné. Asta hade rådgjort länge med Takolander inför resan, och innan hon drog sig in i sin tystnad hade hon sagt till Molly att också svärföräldrarna, advokat Ture Heikel och hans fru Amelie, rått henne att åka. De hade återfått Eddies jordiska kvarlevor och gett honom en enkel begravning i Sandudds nya kapell, och det var inte alla förunnat: i krigets kaos var reglerna oklara och det var bara Andra armékåren, där Eddie tjänat, som såg till att de
stupade fraktades från fronten och jordfästes i sin hembygd. Det enda viktiga, hade Ture Heikel sagt till Asta, var att de fått ta adjö av Eddie på tillbörligt vis. De juridiska formaliteterna som återstod skulle föräldrarna axla, dem skulle Asta inte bekymra sig om, och inte heller om bostaden på Minervagatan, för Ture och Amelie visste att Eddie älskat henne och att hon älskat honom, och de skulle aldrig föra Asta bakom ljuset eller neka henne något, inte nu i den svartaste sorgen och inte senare heller. Molly lade sig i den nedre bädden. Den var inte stort mer än en brits, hård och knölig, och hon fruktade en vaknatt. Men hon somnade snabbt, och reds inte av maror utan drömde en dröm där det var höst och Henry och hon bodde i Max Espings sportstuga ute på Korsnäs igen. Hon gick i långbyxor längs skogsstigen mot vändplatsen dit Henry skulle komma, himlen var hög och klar och vinden frisk och lövträden sprakade av gyllene oktober. I drömmen var det inte krig längre, i själva verket hade det aldrig funnits något krig, kriget hade varit en ond dröm, inte mer; det var kriget som var overklighet och inte drömmen hon drömde, så kände hon till en början när hon dansade fram över trädrötterna och drog in lukten från de fuktiga löven och från de ruttnande svamparna och blommorna som stod tätt där i skogen. Men så började en motvillig vetskap leta sig fram genom sömnen, den kom närmare och närmare, växte från en aning till att fylla hennes medvetande mer och mer. Du lurar dig själv, sa vetskapen, det är stigen och den här höstdagen och dina stora förväntningar som är overkliga, i den riktiga verkligheten är Henry död och försvunnen. Hon försökte hålla stånd mot insikten, försökte hålla dess kvalmighet borta, hon ville hinna fram till skogsbrynet och kliva ut på vändplatsen och där skulle Henry stå bredvid deras lånade gröna bil och de skulle mötas igen. Men det blev allt svårare att upprätthålla illusionen, drömmens sekunder var evighetslånga nu men de var också tunna och sköra, färdiga att spricka upp i mörk och blytung krigstid vilket ögonblick som helst. Och när hon motvilligt vaknade så bleknade drömmen mycket riktigt bort på en sekund, kupén var iskall och till hennes överraskning stod tåget stilla.
Asta, sover du? frågade hon rakt ut i mörkret men fick bara tunga
andetag till svar. Hon satte sig upp i bädden och svängde benen över kanten så otåligt att hon slog omkull kappsäcken som stod på golvet. Asta sov vidare trots dunsen och Molly ställde sig huttrande på knä, trevade efter de repade låsen och öppnade dem. Hon letade igenom kappsäcken och drog på sig ett par yllesockor och en grovstickad kofta med stora knappar, en julklapp från mamma Irene. Sedan drog hon ifrån gardinen och lät månen skina in genom det halvt nerisade fönstret, molntäcket hade spruckit upp under natten. Hon betraktade den sovande Asta, som låg på rygg med ett så ledset uttryck i ansiktet att Molly fick ett infall och strök hennes kind. Men hon drog genast handen tillbaka, förskräckt över sin djärvhet fast Asta sov vidare och bara suckade lite i sömnen.
I stället för att krypa ner i bädden tryckte Molly kinden mot fönstret och såg att de stod på Toijala station. Stationsklockan visade halv fem och månljuset föll så vackert över stationshuset att hon inte kunde slita sig på flera minuter, hon kände sig patriotisk. Sedan låg hon under alla filtar hon uppbådat och försökte somna om, men kunde inte. Hon fruktade att hon skulle tvingas glömma Henry så som hon tvingats glömma Mitja, tvingats glömma den älskades röst och doften av hans hud och ljuset i hans blick när han tittade på henne. Hon sköt bort tanken och undrade varför de stod stilla så länge och varför kupén var så fruktansvärt kall. Hon visste att hon skulle börja blöda om några dagar, hon kände det som en molande smärta i magen och som ett grått missmod; de måste prompt hinna fram till Norrköping till dess, för hon behövde bindor, hon hade bara några remsor som hon i all hast rivit från ett kasserat dynvar där hemma, och mitt i virrvarret av tankar kom en knackning och kupédörren öppnades och där stod Takolander i sin svarta päls, han kisade in i kupén och teaterviskade:
Fröken Timm? Änkefru Heikel? Är ni vakna?
Ja, jag är vaken, sa Molly. Men ni kunde ju ha väntat på besked om den saken innan ni öppnade dörren, klockan är bara fem.
Hon sa det sista i lätt ton för att mildra skärpan i orden. Hon ville dölja för Takolander hur trött hon var på honom, det tjänade inget till att komma på kant med sin chef. Hon var irriterad på hans beskäftighet,
men hans antikverade och sirliga sätt var värre. Som att han börjat kalla Asta änkefru, det var huvudlöst och det underströk det som alla andra försökte glömma.
Jag ber så mycket om ursäkt, fröken Timm, svarade Takolander och lät avmätt när han sa det. Jag ville bara berätta att jag varit i konduktörsvagnen och hört mig för, och det är ett sanitetståg med sårade vi väntar på. Det passerar vilken minut som helst, sedan är spåret vårt.
Åh, sa Molly. Jag trodde att vi hade slut på bränsle.
Jag frågade om den saken också, sa Takolander. Vi är försedda med ved, men tyvärr inte av bästa ...
Han avbröt sig och lystrade, och Molly hörde ljudet hon också. Först avlägset, men snart allt starkare, och efter en knapp minut passerade sjuktransporten på spåret intill. Ljudet var tungt och påträngande men tåget bara en mörk silhuett: det hade inte föregåtts av någon ljuskägla, för lokets lyktor var täckta så när som på en springa längst nere. Springan var för lokföraren, så att han skulle se nöjaktigt framför sig fast tåget var nästan osynligt när det tog sig fram genom natten. Mitt i oväsendet började Takolander gestikulera belåtet, för deras tågsätt knyckte till och satte sig långsamt i rörelse. Det fick Asta att vakna och rådvill sätta sig upp i sin bädd: Vad händer? Ingenting, svarade Molly när det andra tåget passerat och tystnaden sänkt sig, sov vidare bara, det är fortfarande natt.
2
De nådde Tammerfors i gryningen, i ett av stationshusets fönster syntes ett svagt och fladdrande ljussken. Loket gav ifrån sig en tung drakpust och så stod de stilla. Molly drog på sig kängor och ulster och tog sig ner på den isiga perrongen. Hon hade gissat rätt, stationskaféet var öppet och hon köpte piroger till sig och Asta. Hon drack en kopp nattståndet
