Lördagen den 4 augusti 2012
”
In the truest sense, freedom cannot be bestowed; it must be achieved.”
Franklin D. Roosevelt
Tanken var svindlande. Så svindlande att den gjorde honom berusad. Hans innersta önskan var på väg att uppfyllas. En önskan som egentligen var alltför naiv och skör för att ha en chans att överleva ute i den hårda verkligheten. Men så var det inte. Det här var inte bara ännu en våt dröm han plötsligt skulle vakna upp ur, svettig och insnärjd i klibbiga lakan. Nej, det här hände verkligen, och för att försäkra sig om att han faktiskt stod framför handfatet i just det här tjusiga badrummet som doftade som i en reklamfilm, gav han sig själv en hård örfil innan han fortsatte att dra hårstrån ur näsborrarna. Från det angränsande rummet hördes signaturen från Rap ports tidiga kvällssändning på hög volym. Tv:n var det första han sett till att få igång när han kommit in i rummet. Inte för att han tittade med något större intresse, utan mest för att det till skillnad från hemma fanns en tv som gick att sätta på och dessutom hade en hel uppsjö med kanaler.
”Välkomna till Rapport ”, hördes nyhetsuppläsaren. ”Vi ska börja i Köpenhamn där den danska polisen vid en presskon ferens tidigare i dag bekräftade att det var Mogens Klinge, den operative chefen för den danska säkerhetspolisen PET, som tidigt i går morse hittades död i en bil på havsbotten vid stadens hamninlopp.” Hemma hade han ingen längtan efter att skaffa tv, men så
13 1
fort han tog in på hotell kunde han inte låta bli att kasta sig i dubbelsängen och med fjärrkontrollen i högsta hugg titta på den ena obskyra kanalen efter den andra oavsett om det var ett lång samt parti biljard eller svartvita gamla bilder från något krig.
”Enligt uppgift ska Mogens Klinge ha blivit skjuten i huvudet på nära håll”, fortsatte nyhetsankaret. ”Om det rör sig om ett mord eller självmord är däremot fortfarande oklart, säger Jan Hesk från den danska polisen samtidigt som han understryker att de i detta tidiga skede av utredningen undersöker ett stort antal olika spår.”
Just den här gången hade han däremot inte hunnit mer än att slå på tv:n och höja volymen innan han fått sätta igång med sina förberedelser. Bara att avlägsna de sista hårstråna ur näsan tog sin tid, och där gick det inte att kompromissa. Att han skulle vara ren och fin från alla håll och kanter var självskrivet.
Ingen var så upptagen av renlighet som Coco. Det var all reklam hon gjorde för djuprengörande tvålar, återfuktande hud krämer och allt vad det var, ett tydligt bevis för. Visst hade hon liksom han en lite kinky sida, men rakat och rent skulle det vara, varför han hade lagt ner en dryg timme i duschen och förbrukat en hel påse med engångshyvlar.
Och det var långt från det enda han gjort. Bara under det senaste året hade han tränat mellan tre och fyra gånger i veckan med ett par hantlar och en yogamatta. Förutom det hade han hållit sig till en strikt diet med endast två kalorifattiga mål om dagen, och han var nu precis så tunn, stark och senig som han visste att Coco ville ha honom.
”Med i bilen tillsammans med Mogens Klinge ska det även ha funnits en kvinna som fortfarande inte är identifierad”, hördes nyhetsankaret fortsätta från det angränsande rummet. ”Med anledning av det har man gått ut med bilder på kvinnan och bett allmänheten om hjälp. Bilder som dels visar hennes
14
ansikte, dels ett antal signifikanta ärrbildningar på insidan av hennes lår.”
Nu var det dags. Äntligen skulle alla hans förberedelser ge utdelning. Hans tålamod och uthållighet. Allt det han gått och sett fram emot under så lång tid. De hade dansat sin dans och lekt sin lek. Hon hade spelat svåråtkomlig och han hade låtsats bli sårad. Hon hade varit katten och han råttan, eller om det var tvärtom. Det spelade ingen roll. Det viktiga var att de gjort allt det där man skulle göra innan det var dags att komma till skott. Innan det inte längre fanns någon väg tillbaka.
Det hade det egentligen aldrig gjort. Men Coco hade behövt sin tid för att landa i samma slutsats som han. Och nu var hon där. Nu hade hon äntligen insett att hon tillhörde honom, att hon alltid tillhört honom, och sättet hon visat det på var så typiskt henne att han blev varm i hela kroppen.
Först och främst var det bilden hon lagt ut på Instagram med texten My room, my view, for the next 24 hours. #noneedtoask #willnottellyouwhere #youwhoknowyouknow #indesperateneedofsomeprivacy #radiosilencefor24. En bild där det med lite fantasi gått att skymta den förgyllda tuppen högst upp på spiran i Tyska kyrkans torn.
Mer information än så hade han inte behövt för att räkna ut var någonstans hon befann sig. #youwhoknowyouknow. Att det var en hint apropå hans tyska påbrå stod utom all tvekan. Självfallet hade hon gjort precis lika mycket research på honom som han gjort på henne. Om inte ännu mer. Det hade han sett flera tecken på genom åren. Vid ett tillfälle hade hon gått så långt som att anlita en privatspanare som under en hel vecka haft ögonen på honom och följt honom hack i häl vart han än gått. Att hon dessutom gjort klart för alla andra vanliga dödliga att hon inte ville bli störd under det kommande dygnet gjorde inte saken sämre, även om pricken över i:et ändå var bildtextens
15
längd på 141 tecken inklusive alla mellanslag.
Det var nämligen exakt det antal gånger de varit i kontakt med varandra genom åren. Från den allra första gången då han tagit mod till sig och skrivit till henne, via alla hemliga besök han gjort och hela vägen fram till inlägget i dag, som inte gick att tolka på annat sätt än som en utsträckt hand till just honom.
”Med oss i studion har vi Erica Andersson från Helsingborg som gjorde det makabra undervattensfyndet i Köpenhamn tidigt i går morse”, hördes det från tv:n. ”Välkommen hit.”
”Tack så mycket.”
”Berätta. Vad var det egentligen som hände?”
”
Ja, alltså det var jag och min danska pojkvän Mikkel som var ute och paddlade kajak i hamnen.”
Efter att han snutit sig och sköljt ansiktet rent en sista gång smorde han in sig, bättrade på deodoranten och borstade tänderna varpå han lämnade badrummet och gick ut till sovrummet där han började klä på sig medan nyhetsankaret intervjuade den storväxta kvinnan.
”Berätta. Vad var det egentligen som hände?”
”
Ju längre ut vi kom, desto större blev vågorna. Särskilt efter de där kryssningsfartygen som lägger till i norra hamnen. Så till sist förlorade jag balansen och råkade snurra runt, och det var då jag …” Kvinnan kom av sig, hade uppenbarligen svårt att prata om det. ”Det var då jag såg …”
Han stängde av tv:n, kontrollerade att skinnbyxorna satt som de skulle och bestämde sig för att knäppa upp ännu en knapp i den färgglada skjortan han sett Coco göra reklam för. Till sist stoppade han etuiet med ringen i fickan, tog den påkostade blombuketten med vita liljor och lämnade rummet.
Tre våningar upp skulle han. För att inte riskera att bli and fådd och för varm hade han föredragit att ta hissen, men det skulle inte gå med hans nyckelkort. Det fick därför bli de matt
16
klädda trapporna i ett tillräckligt lågt tempo för att pulsen skulle hålla sig lugn.
Trots det, när det endast återstod ett fåtal trappsteg, envisades den med att öka. Inte för att han var andfådd och hade dålig kondition utan för att det äntligen var dags. För att han inom någon minut skulle lämna före och gå in i efter. Så stort var det. Både för honom och Coco.
Att hissdörrarna skulle öppnas just när han kom uppför trapporna var förstås irriterande, men värre än så var det inte. Mannen som kom ut ur hissen var ung, på sin höjd tjugofem, klädd i slitna Converse, tajta jeans och en hoodie. Han såg inte ut som någon som hade råd att betala för någon av sviterna på det här våningsplanet. Han såg inte ens ut att ha råd med rum men tre våningar ner. Å andra sidan var det ungefär så där de flesta techmiljardärer brukade gå klädda. Som om de trots alla framgångar inget hellre ville än hoppa upp på sin skateboard och rassla iväg på trottoaren.
Han bestämde sig för att avvakta och låta vem det nu än var gå in till sig innan han själv fortsatte upp och gick in i korridoren med sviterna. Problemet var att han istället för det lilla klicket som uppstod när man höll nyckelkortet mot låset tydligt kunde höra hur mannen knackade på någon av dörrarna. Något som tydde på att han när allt kom omkring kanske ändå inte var någon teknikfantast med egen svit.
Egentligen var det helt onödigt. Särskilt med tanke på hur mycket det bar honom emot. Han hade ju redan förstått hur det låg till. Men hur smärtsamt det än var kunde han inte hindra sig själv från att ta de sista stegen uppför trappan.
Synen av hur Coco öppnade sin dörr och släppte in mannen frätte som syra i hans ögon. Hans Coco. Hur kunde hon göra så mot honom? Hans älskade Coco. Hur kunde hon?
17
”Standing bow pulling pose”, mässade den kvinnliga instruktören i sin tajta träningsbikini och minst lika tajta kropp. ”Put the right hand in front of you, palm facing up. Grab your right foot from the inside by the ancle.”
Malin Rehnberg kunde inte låta bli att irritera sig på henne. På hennes totala avsaknad av underhudsfett och gräsliga tatueringar. Men framför allt irriterade hon sig på engelskan. De befann sig i Sverige, närmare bestämt på Södermalm, och hon var övertygad om att alla i yogasalen var svenskar. Men Tricia, som instruktören presenterat sig som, envisades ändå med sin amerikaniserade engelska.
”Left arm up, shoulder to chin. Inhale and charge your upper body forward.”
Egentligen irriterade hon sig på hela den här bikrambastugrejen från början till slut. De evighetslånga positionerna som fick kroppen att göra ont på ställen hon inte ens visste fanns. Den höga värmen och luftfuktigheten som fick henne att stän digt vara på gränsen till att spy. Och så den klibbiga salta svetten som rann precis överallt, och då menade hon överallt. De andra halvnakna kropparnas svett ville hon inte ens tänka på.
”Pull your leg up towards the ceiling. Bring your body for ward.”
Hon hade inga problem med att förstå varför de flesta stod
18 2
på sina mattor i badbyxor och bikini, men det betydde inte att hon tänkte sjunka så lågt. Aldrig att de skulle få henne att stå där halvnaken och stöna med skrevet i vädret även om allt hon hade på sig klistrade mot hennes hud och gjorde de redan omöjliga övningarna ännu mer omöjliga.
Hata kanske var ett alltför starkt uttryck, men någonstans i dess absoluta närhet behövde hon ändå hålla sig för att någor lunda korrekt beskriva sin relation till bikramyoga. Det här var tredje gången hon provade på det efter att en av kollegerna på polishuset talat sig varm för vad som inte kunde beskrivas som annat än självtortyr och lyckats övertyga henne om att slå till på ett rabatterat klippkort på hela tio gånger.
Fast egentligen var allting hennes mans Anders fel. Det var han som hade hetsat och varit på henne om att hon borde kom ma igång och börja träna. Han hade visserligen inte sagt något rakt ut. Det skulle han aldrig göra. Tvärtom sa han alltid hur vacker han tyckte att hon var och att hon bara blev vackrare med åren.
Men hon kunde känna det på honom. Vad han egentligen tyckte. Det spelade ingen roll vad han svarade när hon frågade. Hans riktiga åsikter envisades ändå alltid med att sippra ut mel lan raderna, i tonläget och i de små men väl avvägda suckarna. Han tyckte att hon var tjock. Att hennes BMI höll sig innanför vad som ansågs som normalt spelade ingen roll. I hans ögon var hon värre än ett överviktigt sjölejon som, om hon snart inte gjorde något, skulle ligga där strandad i sanden någonstans och undra vad det var som hände.
Själv hade han, duktig som han var, börjat löpträna under det senaste året och gått ner hela sexton kilo, vilket var minst sagt provocerande. Det var så typiskt honom. Att först bestämma sig för en sak och därefter bara sätta igång och göra det. Från beslut till handling på ingen tid alls, kryddat med noll förståelse
19
för att alla inte hade det precis lika enkelt som han.
För hennes vidkommande kunde han slå sig själv hur mycket han än ville för bröstet. Det ändrade ändå inte på att han hade blivit tråkigare. Han som alltid kunnat korka upp en flaska vin till middagen en helt vanlig tisdagskväll om andan föll på skulle nu för tiden aldrig få för sig något så dekadent som att dricka alkohol mitt i veckan, såvida det inte fanns något särskilt att fira. Och det var mannen med en av landets största whiskysam lingar i källaren.
Huruvida han ansåg att de hade tillräckligt mycket att fira just den här kvällen för att göra ett undantag från sitt mantra om hur vatten med bubblor och citronskivor i ett fint glas minsann också var festligt återstod att se. Det var trots allt deras tioåriga bröllopsdag.
Själv var hon bara ett enda stort undantag, och just nu när hon la sig ner på mage och kände hur kebaben hon tryckt i sig till lunch pressades upp mot magmunnen förde hon en hård kamp mot sin inre röst som menade att det här var fullkomligt vansinne och att hon så fort som möjligt borde resa sig upp, rulla ihop mattan och tacka för sig.
Men hon var fast besluten att inte ge upp. Hon tänkte inte komma hem på deras bröllopsdag och berätta att hon inte hade orkat fullfölja passet bara för att se hur han nickade med det där sneda leendet som avslöjade att han aldrig riktigt hade räknat med något annat. Nej, den njutningen tänkte hon minsann inte ge honom.
”On your stomach, bend your knees and grab both your feet behind you.”
Vibrationerna från mobilen som låg gömd under handduken spred sig via mattan till hennes mage. Det var strikt förbjudet att ta med sig telefonen in. Men nu fanns där inga låsbara skåp i omklädningsrummet, och hon litade inte på alla de där tatue
20
rade hippietyperna och hade därför tagit med sig både mobilen och plånboken in.
”Take a deep breath. Slowly and gently kick both your legs back and up behind you.”
Frågan var om de andra också kunde märka av vibrationerna. Som mannen på mattan bredvid som envisades med att röra vid henne så fort de skulle sträcka ut armarna på sidorna. Om det inte varit för att de skulle stirra upp i taket hade han säkert blängt surt på henne.
”Look up, kick up. Keep your legs back and up.”
I vanliga fall hade hon inte haft några problem med att bara låta det ringa för att senare se efter vem det var. Nu kändes det som den viktigaste sak i världen att svara, och suget att släppa taget om fötterna, lyfta på handduken och kasta en blick på skärmen var nästan större än när hon skulle sluta röka.
”Look up. Head up. Knees more in. Role forward. Keep kick ing up. Keep kicking. And slowly, slowly lower back down. And relax.”
Till sist gav hon efter och såg att det var hennes kollega Per Wigsell som ringt. De hade jobbat i samma team sedan i oktober förra året, och hon hade fortfarande inte vant sig vid att någon kunde vara så knastertorr och befriad från allt som stavades till humor och ironi. Hon såg förvisso inte mycket av honom då han hade för vana att vabba så fort någon av hans söndercurlade ungar gav ifrån sig minsta lilla ljud.
Men nu hade han alltså ringt, en lördag kväll dessutom. Han som inte skulle få för sig att lägga två pinnar i kors efter klockan fem om så varenda Hötorgsskrapa träffats av ett plan. Att han för en gångs skull fick vänta lite på henne gick inte att betrakta som annat än karma.
Hon släckte därför skärmen helt utan dåligt samvete och skul le just sätta igång med nästa tortyrställning när den återigen
21
tändes upp av ett sms som informerade om att hon tagit emot ett röstmeddelande.
”Hey, you there in the pink … thing”, ropade instruktören. ”No cell phones during class.”
”Förlåt, jag måste bara …” Malin tryckte igång meddelandet och satte mobilen mot örat.
”Hej, Malin, det är Per”, hördes Wigsells röst. ”Förlåt att jag ringer och stör, men jag var just i kontakt med Aronsson, och det har kommit in en anmälan från Grand Hôtel om en, som jag förstår, eventuell misstanke om mord.”
”No, please”, envisades det tatuerade benranglet där framme. ”I’m asking you to put it away now.”
”Ja, har jag ju sagt. Jag måste bara lyssna av det här. Det råkar vara viktigt.”
”Han ville att jag skulle ta det och bege mig dit så fort som möjligt ”, fortsatte Wigsells inspelade röst. ”Problemet är jag måste vara hemma med barnen eftersom Susanna är på tjej middag.”
Hon släckte mobilen och tog några klunkar av vattnet hon tagit med sig.
”Thank you”, sa Tricia utan tillstymmelse till leende. ”Okay, let’s move on to the fixed firmed pose, or the thunderbolt pose, as some still call it.”
En anmälan om misstanke om mord på Grand Hôtel. Det lät allvarligt. Men inte värre än att Inger Carlén och Markus Höglund kunde ta det. Nu hade de visserligen redan ganska så fullt på sina bord, vilket man varken kunde säga om hennes eller Wigsells. Men att han bara skulle lasta över det på henne tänkte hon inte gå med på hur som helst. Särskilt inte när det var hennes bröllopsdag, vilket han för övrigt var fullt medveten om.
Hon hade berättat om det för hela teamet på lunchen i går.
22
Hur hon förra året överraskat Anders med en finmiddag på Gondolen och standupshow efteråt, och hur hon nu hoppades men inte förväntade sig, att han skulle bjuda henne på något riktigt romantiskt.
Och även om det inte varit hennes bröllopsdag. Varför skulle hon ge upp sin träning som visserligen varenda cell i hennes kropp skrek efter att få slippa, bara för att hans fru satt och fylleskvallrade med sina kompisar? Nej, där gick allt gränsen.
Okej, Per var hunsad av sin fru, vilket han var långt ifrån ensam om. Det fanns så många hukade mansryggar där ute att hon var övertygad om att framtidens yrke alla kategorier var naprapat. Men sanningen var att hon inte kände en större toffel än just Wigsell. Om hans fru sa hoppa skulle han utan att blinka släppa allt annat och börja hoppa jämfota i väntan på nya order. Det hela hade blivit så uppenbart under de senaste månaderna att hon alltid kom att tänka på Devos ”Whip it” så fort han kom in i rummet.
”Hallå? Ursäkta”, hördes en försynt röst.
Malin vände sig om och såg en sydeuropeisk man med gråstick i håret sticka in huvudet genom dörröppningen.
”We’re in the middle of a class, so you can’t come in here”, sa den tatuerade diktatorn. ”Please, close the door.”
”Förlåt”, envisades mannen som var klädd i serveringskläder. ”Jag ville bara höra om det finns …”
”Ja, men det får tyvärr vänta tills vi är klara. Som jag sa är vi mitt i ett pass. Så var snäll och stäng dörren.”
Så hon pratade ändå svenska, den lilla Tricia. Flytande till och med. Hon kunde slå vad om att hon egentligen hette Tina Persson eller något annat bonnigt, men bestämt sig för att byta till något sexigare när hon pårökt parningsdansat runt någon eld på en strand i Goa.
”Jag är ledsen och vill inte förstöra, men det är mycket viktigt,
23
och jag måste veta om det finns en Malin Rehnberg här?” sa mannen och tittade sig omkring.
”Ja, det är jag.” Hon höll upp handen och vinkade.
”Mitt namn är Josef, och jag arbetar på Restaurang Kama rina här på hörnet och skulle hälsa från en Per Wigsell att du måste ta dig till Grand Hôtel. Han sa att han har försökt ringa men inte kommit fram och talat in ett meddelande på din mobil.”
Under några få sekunder trodde hon inte sina öron. Hur kun de Wigsell veta att hon var på yoga, och hade han verkligen kontaktat greken på hörnet bara för att få fatt i henne?
Insikten kom som från ingenstans. Eller hade det bara till kommit tillräckligt många pusselbitar för att hon skulle se hela bilden och äntligen förstå hur det hängde ihop.
”Den här Per Wigsell”, sa hon och kunde känna hur hennes dåliga humör var på väg att lätta. ”Sa han någonting om att det var bråttom, eller hinner jag …”
”Bråttom, ja.” Mannen nickade. ”Det sa han. Jättebråttom. Så bra att skynda. Nu måste jag tillbaka, så tack för mig.” Mannen försvann ut genom dörröppningen.
Själv reste hon sig upp och började rulla ihop mattan.
”Hello? Excuse me”, sa instruktören. ”What are you doing?”
”Exsqueeze me”, sa Malin och började gå mot dörren. ”Vad ser det ut som?”
”Alltså, vi har ett fåtal regler här, och en av dem är att vi låter telefonen stanna i omklädningsrummet. En annan är att ingen lämnar salen mitt under passet. Och nu har du brutit mot …”
”Arrest me”, avbröt hon, varpå hon tog fram klippkortet ur fickan och kastade upp det i luften. ”Där är sju gånger kvar, så först till kvarn.” Hon öppnade dörren och kunde höra hur flera av de svettiga kropparna bakom henne kämpade med att hinna först medan hon lämnade salen.
24
Hon kunde inte minnas när hon senast känt sig på så gott humör. Det var som om hennes dåliga humör hade lämnat henne tillsammans med svetten. Och allt bara för att hennes älskade Anders hade ordnat en liten överraskning på deras bröllopsdag.
25
