Prolog
Malin stirrar in i flaskorna bakom bartendern på Hamlet.
Den gröna bakgrundsbelysningen får dem att skimra förföriskt och hon vill beställa en dubbel whisky, jaga ner den med en iskall öl, men hon håller emot, läppjar på sin Coca-Cola. Vet att spriten dödar henne, och hon vill inte ha död denna vinter, inte på jobbet heller.
Men den kommer säkert.
Hon känner den närma sig.
Bakom henne sitter stadens riktiga pajsare, alkoholisterna som bara knappt håller ihop sina liv. Ute är det iskyla, blånande kallt, och i mörkret halkar människorna fram på Hamngatans isiga trottoarer, månmänniskor i sina tjocka vadderade jackor och långa yllerockar.
Inte värdigt en människa, det här klimatet.
Hålla emot. Det är vad det här livet handlar om, att hålla emot begären. Inte vilja ha. Inte vilja falla. Inte störta ner i avgrunden, som lockar och pockar och vill ha ens själ.
Men nu är ändå en bra tid.
Tove är tillbaka i stan. Gjorde en exit. Ville bli filantrop. Hjälpa de nödlidande.
De blir fler och fler.
Ojämlikheten är så tydlig i Linköping, med alla sina rika akademiker och invandrare och arbetare som tiden sedan länge sprungit ifrån.
”Ska du inte ha något starkare?” frågar den nya bartendern.
Hon skakar på huvudet. Han vet inte vem hon är, kan inte hennes historia.
”Drick något, Malin!” tjoar en av männen i baren.
Hon ler.
Så många gånger har de sett henne full. Falla igenom. Men inte ikväll.
Beställer en Coca-Cola till. Hon går hit för stämningen, förnimmelsen av fylla. När hon känner sig stark kan hon hålla emot, klarar det.
Dörren till baren går upp, och en svart kyla drar in, skär in i minsta nerv och hon huttrar men blir varm inombords när hon ser vem det är som kommer.
Ulf.
Hennes älskare, älskade.
Affärsmannen, som verkar klara allt och som hon känner håller av henne. Kanske är det riktig kärlek, vad det nu är?
De var i Thailand över jul, och det känns som tusen år sedan, solen och stränderna och den blå öppna himlen. Han kommer fram till henne, knäpper upp sin Monclerjacka och kysser henne på kinden.
”Vill du ha något?” frågar hon.
Han skakar på huvudet.
”Jag är trött, vi går hem.”
”Jag är klar här.”
De kysser varandra, lite för länge, men hans läppar är varma och sköna så hon vill inte släppa dem.
Minuten senare halkar de fram på Hamngatan, korsar sedan Stora Torget där människorna försöker göra vintern uthärdlig på Stora hotellets glasveranda. Äter och dricker gott, skrålar och i stearinljuslågorna blir deras ansikten till dödskallar som kan skratta och le.
Malin och Ulf går direkt till sovrummet.
Klär av sig.
Hon drar honom intill sig. Han är huvudet längre än hon och till ljuset från gatlyktorna känner hon honom mot sig, varm och sträv, hans hår på bröstet allt hon vill känna och hon knuffar ner honom på sängen och han är redan stor och hon sätter sig gränsle över honom och rör sig upp och ner och han är vidunderlig och kallraset från
fönstret är hans fingrar, hans tusen fingrar som rör sig över henne, och hon på honom, i djupet av henne ända in och så längre om och om igen, och hon klöser hans bröst, viskar, du är min, min eller hur? Och han svarar: ”Jag är din.”
Men vem är han?
Vilken färg har hans ögon i mörkret. Vilka är hans tankar? Vem är du? Vill hon fråga just innan hon försvinner ut i explosionen. Vem är jag?
Hon faller över honom. Somnar med honom i sig och när hon vaknar är han borta, men hon kan höra honom ute i köket. Hon drar täcket om sig, vill undkomma kylan som bara är kyla nu.
”Imorgon”, säger han. ”Det kan göras imorgon.”
Han låter stressad. Som om något är fel på riktigt, eller så är det bara sömndruckenheten som gör henne förvirrad.
Han kommer tillbaka.
”Allt bra?” frågar hon.
”Ja”, säger han.
”Vad handlade det om?”
”En kund i USA .”
Han drar henne intill sig.
Läpparna varma mot hennes hals.
Det räcker så. Räcker så bra.
Men utanför fönstret rör sig döden i natten. Vems dörr knackar den på?
1
Linköping söndag 4 februari 2024
De är hungriga redan på morgonen.
Tove ser hur de girigt tar för sig av frukosten som står uppdukad på ett bord på härbärget hon startade när hon flyttade tillbaka till Linköping från Stockholm. Sa upp sitt delägarskap i riskkapitalbolaget där hon var partner, sålde delarna av de företag hon investerat i, har mer pengar än vad hon någonsin kan göra av med, var på toppen av världen i Stockholm, men i själen var hon på världens frusna botten.
Grått, så minns hon den sista tiden i Stockholm, oavsett framgång eller väder så tog inget tag i henne, inget betydde något, inget.
En grå värld går inte att leva i, så var hitta mening? Hos de fattiga? Hos dem som inget har. Det var värt ett försök, hon hade ingen bättre idé, så hon flyttade hem, köpte en lägenhet i det stora grå sekelskifteshuset vid Trädgårdsföreningen och stoppade in hundra miljoner i en stiftelse, köpte det nedlagda magasinet nere vid Stångån, mitt emot brandstationen och fick tillstånd för ett härbärge med tjugofem platser och ett soppkök med tillstånd att servera hur många hungriga själar lunch och middag det nu kunde finnas i Linköping.
Många visar det sig, i kristider och ockerräntedagar.
Och hemlösa, fler än härbärget kunde hålla, och nu, när det är så kallt att blodet stelnar i ådrorna, lägger de ut madrasser på golvet så att de kan ta in dubbelt så många. Olagligt är det, men vem ska säga något om inget händer?
Ska de frysa ihjäl, människorna som står där med darriga alkoholisthänder och knarkarlabbar och tar för sig av frukostens limpa?
Ovårdade skägg, smala kroppar, röda blemmor, illaluktande kläder och tovigt hår, och hunsade blickar, som om de alla vet att livet kom ikapp dem, klubbade ner dem, men lämnade dem med rester av liv att levas ut.
Stina.
Bumba.
Svarte Petter.
Joakim, Anki, Emma. Och de lite yngre, Ella och Malcolm. De äldsta är femtio, mycket äldre blir de inte. Men de hade en varm säng i natt, alla här hade det, och det är min förtjänst, tänker Tove när hon häller upp en kopp kaffe till smala Rille som nickar till tack.
Hon ser på dem ibland när de väntar på att få bli insläppta, de som inte sovit på härbärget över natten. Hur de väntar i kölden och rimfrosten tycks täcka deras ansikten och kläder, och röken ur deras munnar blir till auror över huvudena, och deras munnar rör sig i vad som verkar vara böner eller förbannelser, och hur de kan se gudalika ut då. Fallna gudar, för snälla gudar, som ingen himmel vet vad den ska göra med.
De får mat av de stora kedjorna, och privatpersoner skänker, pengar mest, men även kassar med livsmedel. Corren ville göra en stor profil på henne, men hon avböjde, sa åt dem att skriva om härbärget istället och det gjorde de.
NÖDENS ÅR 2024.
Var rubriken.
På middagarna och luncherna är det vanligt folk, som man skulle säga, som så när är på obestånd och vill äta sig mätta på vällagad mat. Många invandrare och ensamstående pensionärer, och Tove kan känna ensamheten som ligger över den stora matsalen med sjuttiofem platser, och till och med nu i kylan köar folk för ett mål gratis mat. Värst är det att se barnen, oroliga av sina föräldrars oro, och känslan av att något är fel, att de inte borde vara här.
Den lokala Miohandlaren skänkte bord och stolar, ett par kasserade soffor, och sängarna köpte hon själv på Ikea. Cervera skänkte kant-
stött porslin, och från ett privat förskoleföretag fick de flera hundra dricksglas.
Hon har anställt sju personer. Men är föreståndare själv. Lokalvårdare, ordningsvakter när de behövs, och vaktmästare, har hon lejt ut. De anställda tar hand om matlagning och service och hon vill ha tillräckligt många där för att hinna visa deras gäster empati, en stunds samtal om de vill ha det, eller bara några vänliga ord.
Det känns bra, att se dem, de här människorna, de som kommer till dem, och får hjälp och medkänsla. Det är något annat än att se redan rika människor le när de just blivit ännu rikare.
Hon inbillar sig det i varje fall, men är inte säker. Människan kan lura sig själv till mycket för att bekräfta sina egna livsval. Kanske är hela idén med härbärget en livslögn, tänker Tove ibland, mitt sätt att migrera skammen över att ha skaffat mig mycket mer än jag behöver.
Hon har möte med handlaren på Blå Gigant ute i Tornby. Blå, Sveriges största livsmedelskedja, där ägarna till de största butikerna är kända för sina lyxbilar, vräkiga boenden och resor med privatjet till Maldiverna, samtidigt som de höjer priserna på mjölk.
Hon vill ha ett månatligt bidrag från butiken, som så här långt inte har velat ge mer än snart utgången mat. Hon har tvingat sig till ett möte med handlaren, Torbjörn Frisk, som till slut gick med på det. Men det fick bli på söndagen, någon annan tid hade han inte. Han äcklar henne.
Men sådana känslor tar henne ingen vart.
Hon ser på Bumba, alkisen som fått magen uppskuren två gånger av finska kompisar. Han sitter för sig själv i ett hörn av matsalen, dricker kaffe och äter en ostsmörgås med god aptit. Han vinkar åt henne, ler ett så gott som tandlöst leende och hon vinkar och ler tillbaka, och i de här leendena finns ingen lögn, de är äkta och ärligt menade, människa till människa.
Hon går fram till Bumbas bord.
Lägger handen på hans axel, trycker till en aning innan hon sätter sig mitt emot honom.
”Smakar det?” frågar hon.
”Oxfilé är godare”, säger han och flinar mot henne.
”Håller med”, säger hon.
”Jag vet vem din morsa är”, säger han sedan. ”Hon hjälpte mig en gång när jag gjort illa mig i magen.”
Tove nickar.
”Hon bryr sig om andra”, säger hon.
”Som du”, säger han och tar en tugga av mackan.
”Jag försöker”, säger hon.
”Sen lång tid tillbaka försöker jag inte längre med något”, säger Bumba. ”Det bara blir så för vissa, eller hur?”
Tove reser sig.
”Det blir det.” Hon går därifrån, minns alla gånger som mamma varit full, på gränsen, men alltid lyckats hala in sig själv. Bumba klarade inte det, och hon har ingen aning om varför.
Torbjörn Frisk har ett kontor med stora fönster som vetter ut mot Tornby köpcentrums väldiga parkering. Tusen bilar kan den rymma, men så många är det inte en blåfrusen förmiddag som denna, och bortom bilarnas viloplats ser hon bostadsområdet Skäggetorps slitna miljonprogramsfasader och sedan glimtar av Östgötaslätten, insvept i tät köldrök. Ett skrivbord i glas, två läderstolar framför det och så den pösiga Blåhandlaren på andra sidan, i vit skjorta med Blås logo på bröstet och en härskarmin som säger, okej lilla stumpan, vad vill du? Ett ögonblick så ska jag förklara för dig hur saker och ting ligger till.
Jag har ätit sådana som dig till frukost, tänker Tove, vet att hon inte får bli arg, att hela den här femtioåriga mannen framför henne är en enda provokation, har ärvt den här handeln efter sin far, som i sin tur ärvde den efter sin.
Bli inte arg.
Hämta det du kom hit för.
Hon minns företagsledarna hon duperat, fått dem att gå med på
än det ena och än det andra, sälja sina aktier till reapriser, samtidigt som de övertygats om att de fått bra betalt. Människor tror ofta att de är smartare.
Han har inte frågat om hon vill ha kaffe.
Han lutar sig fram, och hans mage trycker mot bordsskivan, och på väggarna finns bilder av ett stort hus i fjällen, som måste vara hans jaktstuga eller något, och hon märker att han vill att hon ska fråga, men den glädjen tänker hon inte ge honom.
”Tjugo miljoner”, säger han. ”Så mycket gjorde jag i vinst förra året. Men det hjälper inte, jag kan inte ge dig något månatligt bidrag. För så här tänker jag.”
Han gör en konstpaus. Tove vill resa sig. Slå honom på käften.
Nävarna i knät är knutna, hårt knutna. Men hon håller emot. Drar samman läpparna så att det smärtar, räknar till tio inom sig och så känns det bättre, men långt ifrån bra.
Samhälle, sa Margaret Thatcher. Det finns inget samhälle. När Tove sitter med Torbjörn Frisk tänker hon att han är urtypen för det ickesamhälle den sedan länge döda politikern trodde på.
”De där människorna har skapat sin egen olycka”, säger Torbjörn Frisk. ”Det finns ingen nöd i Sverige och skulle jag ge månatligt bidrag till din stiftelse skulle det vara som att erkänna en nöd som inte finns.”
”Den finns”, säger Tove. ”Den har ett namn.”
Han rynkar på pannan.
”Ett namn? Då vet jag namnet, eller namnen. Lathet, slöhet, gnäll, oförmåga, idioti, you name it. Varje människa hamnar där den förtjänar.”
Bumba, Rille, Gladys, Emma. Den har många namn, tänker Tove. Telefonen ringer på hans skrivbord. Han tar samtalet, håller för luren, säger till Tove:
”Du kan gå nu, vi är klara här. Jag är ledsen, jag menar, jag måste ta det här samtalet.”
Hon reser sig, svimfärdig av ilska.
Hon dröjer, han ser otåligt på henne.
”Sexhundraåttiosju miljoner”, säger hon. ”Och varenda krona har jag tjänat på egna meriter.”
Han viftar iväg henne.
Hon går.
Önskar att han vore död, att människor som han var utplånade från jordens yta.
Folk klagar och klagar och klagar.
Hela dagen har Torbjörn hört klagan, eller i alla fall saker som liknar det. Folk tycker att de får jobba för mycket, att de är för få, att arbetsschemana är fel lagda, och gud vet allt vad arbetarna kan klaga på. Man kan bara önska att robotar snart ska kunna göra de anställdas arbete, då slapp man detta bortskämda tjat.
Tjejen med härbärget. Vilken loser! Not a winner! Och som hon ljög om hur mycket pengar hon har, varför behövde hon då fråga mig om lite mat?
Han är ensam i sommarhuset i Bestorp. Det är sen eftermiddag och redan mörkt. Han har en två tunnland stor sjötomt på en liten udde längst ner på vägen. Han rev det gamla funkishuset, fick tillstånd att uppföra ett tre gånger så stort hus, och ett pooldäck, och ett underjordiskt garage, som han kan ta hissen ner till från övervåningen.
Han är i hissen nu.
Ser sitt ansikte i den guldkantade spegeln och han tycker om vad han ser, det är inte många femtioåringar som är så välbehållna som han, eller så framgångsrika. Visst, han har mage, men vem har inte det?
Hissdörrarna glider upp, ljudlöst, tysk kvalitet, bara hissen kostade honom en förmögenhet, men han har råd. Han är en vinstmaskin, det är han, och bankerna i stan kastade pengar efter honom till bygget av huset. Han ljög för den där snärtan idag. Ville inte överdriva sin framgång. Och hon ljög ju uppenbarligen för honom. Visst finns det
motgångar, men de är inte hans fel, allt är nära nu, och då går det i lås.
Hybris kan man inte ha om man är genialisk.
Garaget har marmorgolv, vit carrara, och hans Porsche Carrera lyser så vackert röd borta vid dörren.
En Bentley.
En Ferrari Testarossa, grön, ett par vintage Morris, en Mercedes CLS 63 AMG .
Väggarna är täckta av tygtapeter med silvertråd, han har tagit fram en logga för sin bilsamling, Frisk Cars, antikva med flammor. Han ville att den skulle vara sexig, som loggan för en bordell utanför Barcelona som han besökt några gånger. Tvåhundra horor i ett specialbyggt hus, helt otroligt.
Han blundar.
Läste Aftonbladet nyss uppe i soffan.
De hade en artikel om hur folk klagar på matpriserna, hur handeln höjt priserna mycket mer än vad de behövt, även hänsyn taget till inflationen, hur det är vidrigt, med tanke på att folk fått högre räntor och går på knäna, att det är skillnad på livsmedel och andra varor. Hur de inte slutar höja trots att inflationen gått ner, och så klagade de på krympflationen, hur paketen blir mindre och mindre, men priserna desamma eller högre. Och visst, de har 350 gram i köttfärspaketen nu, inte 500 som tidigare och korvpaketen innehåller fem, och inte sex korvar. Men det är bra, folk är ändå för feta, får i sig mer kalorier än vad de behöver.
I sitt inre slår han ut med händerna.
Det är ingen skillnad.
En leverpastej är en leverpastej är en leverpastej. Tough luck om folk inte har planerat för sämre tider, och han är handlare, och han kommer att ta så mycket betalt han någonsin kan för sina varor, oavsett vad folk tycker. Det är inte hans fel att människor är dumma i huvudet och inte kan planera sin ekonomi.
Han stryker med handen över Bentleyns kalla men ändå märkligt sköna motorhuv, och hans vita fingrar blir ännu vitare mot den grönsilvriga ytan.
På väggarna hänger porträtt i olja av hans far och farfar och farfars far. Alla handlare som han. Det var faktiskt farfar som startade den första Blå Gigant, och byggde ett litet imperium av butiker i Östergötland. Uppgraderade från en vanlig butik när köpladorna växte fram. Chansade och spelade skickligt och när han dog tog far över, och drev verksamheten fram till för fem år sedan då han dog i en hjärtinfarkt när han fyllde på fläskkarré i kyldisken.
Han envisades med det pappa. Att jobba på golvet. Det gör aldrig
Torbjörn Frisk, annat än när han är nere för att kolla så att hans hjon gör vad de ska och inte slarvar. Han är dålig på att prata med fotfolket.
Han vet det. Men de är ju så dumma, alla dessa butiksarbetare utan ambitioner och förmåga att göra något av sina liv.
Packa upp varor, sitta i kassan, skylta. Vad är det för något? En syssla för idioter. Det finns undantag, som Lina, och dem ska man hålla nära.
Åren efter att han tagit över la de ner några butiker. Gick inte att få dem lönsamma, men på Blå Gigant har omsättningen hållit i sig. Den borde kanske ha gått upp, med tanke på de höjda priserna, men grannarna i Tornby, Ica och Willys, gör ett bra jobb. Men han har andra projekt, de må strula lite, men fan vilken affärsman han är, farsan kan ta sig i röven, han var aldrig på min nivå. Jag är större, större än biff och mjölk. Jag är byggare, entreprenör. Allt det.
Torbjörn Frisk sätter sig i bilsamlingens juvel. Den gula Lamborghini Countach.
Den är så underbart härlig. Som en följsam mjuk älskarinna, en hora, som kan sina saker och föddes för att behaga en man som han, och som älskar kuk mer än något annat. Som vissa av hororna på bordellen utanför Barcelona. Mjukt skinn, fina kurvor, knappar att trycka på. Han startar motorn, låter den spinna som en kvinna som blir slickad av en expert och det är det vackraste ljud han hört, till och med vackrare än hans dotters röst.
Hon och hans fru är i Dubai en vecka, sol och shopping, och han tycker det är skönt att vara ensam, slippa kärringens tjat. Men de har varit ihop i trettio år nu och det är inte dåligt jobbat.
Kung av Linköping.
Sån känner han sig, inte minst i logen på LHC:s matcher, och kungens ljud är den här perfekta italienska motorns morrande.
Han stänger av.
Tar hissen upp, öppnar en kall öl och sätter sig i den stora skinnsoffan med utsikt ner mot vattnet och ut mot poolen. Men det är mest snörök därute. Det här är en hemsk februari, kall och mörk och stormig, lyckligtvis har han också en Range Rover som klarar väglaget galant, det har varit helt nödvändigt den här vintern.
Han tömmer ölen och tar ett glas tjugofemårig Macallan. Tjugotusen flaskan är dyrt, men har man råd med det bästa ska man ha det bästa.
Han dåsar till. Blicken blir lika grumlig som sikten där ute.
Men så ser han något.
Är det ett djur som står stilla på pooldäcket, på bakbenen?
Nej.
Det är en människa. Klädd i svart, och vem fan är det som har mage att kliva in på hans tomt, han har ju staketlarm. Men i och för sig, det är is på sjön så man kan komma in den vägen utan att larmet går.
Torbjörn Frisk reser sig.
Går bort mot det öppna fönsterpartiet, men så är gestalten borta, kanske inbillade han sig.
Han drar upp dörrarna och kylan slår emot honom, men han är inte vek som folk i allmänhet utan kliver ut i bara strumplästen och ylletröja och ropar:
”Är det någon där? Visa dig i så fall, din skithög! Fega skithög”, lägger han till och whiskyn har tagit, han känner det, han svajar en aning när han går ut mot poolen.
Är det inte någon där i skogskanten?
Så blir han tveksam. Känner hur hjärtat drar ihop sig. Rädsla, han vill absolut inte erkänna det för sig själv, men han är rädd, tänk om det är någon där ute som vill honom illa. Men han får inte vara feg, han är kungen och som alla kungar ska han gå före och visa vägen, som Karl XII alltid gjorde.
Framåt nu, Tobbe.
Du har inget att vara rädd för.
Det här är ditt rike.
Han går mot platsen där han tyckte sig se en människa i snöröken, mellan träden, men fan, det är ingen där.
”Visa dig, din fegis.”
Så ser han något komma flygande genom luften, snabbt och tungt och han anar något stålblänkande men känner ingen smärta innan hans skalle klyvs av en yxas välslipade blad och sedan färgar blod och hjärnsubstans snön med det som en gång var Torbjörn Frisks tankar och minnen.
Linköping måndag 5 februari 2024
Kritschana Kataporn pulsar fram genom snön. Klev nyss av bussen vid Bestorps affär. Kylan idag får henne att sakna Bangkok mer än någonsin, men det är ändå bättre här än i Thailand, det finns en trygghet och hon kan skicka hem pengar varje månad till sina två barn och mamma, som aldrig har haft det bättre.
Hon själv skilde sig från sin svenska man så fort hon kunde, på dagen två år efter att de gifte sig och uppehållstillståndet var säkrat.
Han ville ha äktenskapsförord, men hon vägrade. Han var kär, så han gav med sig, och hon kan fortfarande inte förstå hur han kunde vara så dum att han trodde att en snygg trettioårig tjej på riktigt skulle vara kär i en sextioårig gubbe.
Hon städar i huset på udden två gånger i månaden. Får bra betalt för ägarinnan tycker att hon gör ett bra jobb. Ägaren, en Torbjörn, har lagt an på henne några gånger men hon har lyckats skratta bort det, och han insisterade inte, men hon kunde se ilskan i hans ögon. Hon vet inte om han är där idag. Hon har nyckel och har fått larmkoden, så mycket litar de på henne.
Hon skyndar på. Vill komma fram. Snön är tung och lätt på samma gång, det snöar fortfarande men inte som i natt. Kylan gör nästan ont nu och hon tycker skogen är hotfull. Det är så tyst här, inga människor syns till och de andra husen är nedsläckta. Bangkoks motsats, där alla är ovanpå varandra hela tiden, men det finns något i Bangkok som saknas här, en värme mellan människorna, en känsla av att höra samman.
Framme.
Hon trycker in koden och grinden glider upp. När hon når fram till huset öppnar hon med nycklarna och går in. Det är kallt inne, alldeles för kallt, men hon klär av sig ändå, tar av sig stövlarna och går in i det stora rummet, kombinerat kök och vardagsrum.
Nu förstår hon varför det är så kallt.
Skjutdörren ut mot poolen är öppen. Och snö har drivit in.
Ligger i stora sjok innanför dörren. Husägaren måste ha glömt att stänga den och hon skyndar dit. Föser undan snön med sina strumpklädda fötter, inte skönt, men det måste göras, snabbt innan det blir skador på parkettgolvet.
Hon ser ut mot poolen. Skogen bortom den. Hon ropar inåt huset.
”Är det någon här?”
Men får inget svar.
Så ser hon ut igen.
Kisar.
Ligger det ett dött djur där ute? Något mörkt och svart under snön. Hon går in igen, drar på sig stövlarna, sedan stegar hon bestämt ut till poolen och går vidare mot det svarta, och magen drar ihop sig. Inom henne kommer bilder av när hon hittade sin pappa. Hon var sju då och han hade fått en hjärtinfarkt och fallit död ner på deras lilla bakgård. Döden hade kommit till honom tyst och ljudlöst och hon pratar med hans ande ibland, är inte rädd för den, och hans ande manar på henne nu.
Du vågar, Kritschana.
Du vågar gå fram till det svarta.
Steg för steg närmar hon sig.
Det är inget djur. Hon ser det nu. Det är en kropp.
Den ligger med huvudet neråt, huvudet är så förstört, hon vill inte titta på det, så trasigt är huvudet. Kroppen är täckt av snö och det är blod omkring den, under snön, mycket blod, och det står skrivet något på den, men hon vill inte läsa.
Hon ser vem det är, trots att hon inte kan se ansiktet. Känner igen
kroppen, som närmade sig henne en gång, la handen på hennes bröst bakifrån när hon dammsög i köket och hur hon visste vad som kunde hända men sköt honom ifrån sig och skrattade.
Nu är han död, ägaren.
Hon är inte rädd.
Ring polisen, viskar hennes pappas ande, ring polisen och berätta vad natten fött fram.