Av Michelle Obama har tidigare utgivits: Min historia 2018
Citat på s. 224 ur Berget vi bestiger av Amanda Gorman: översättning Jason Diakité
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se
Amerikanska originalets titel: The Light We Carry Copyright © 2022 by Michelle Obama
This translation is published by arrangement with the Crown Publishing Group, a division of Penguin Random House LLC, and Lennart Sane Agency AB
Svenskt omslag: Pär Wickholm
Omslagsdesign: Christopher Brand
Omslagsfoto: Miller Mobley
Översättning: Manne Svensson
Tryckt hos ScandBook, EU, 2022 ISBN 978-91-37-50530-5
Till alla som låter sitt ljus lysa för att andra ska känna sig sedda
Den här boken är tillägnad min mamma och min pappa, Marian och Fraser, som ingöt de värden i mig som sedan länge varit min kompass att navigera efter i världen. Deras sunda förnuft gjorde vårt hem till en plats där jag kände mig sedd och hörd, där jag fick öva på att fatta mina egna beslut, där jag kunde bli den person jag ville vara. De fanns alltid där för mig, och deras villkorslösa kärlek lärde mig redan som barn att jag hade en egen röst. Jag är så tacksam för att de tände mitt ljus.
Om någon i ditt släktträd var ett sorgebarn var hundra andra det inte:
Det är inte de dåliga elementen som vinner – inte till slut, hur mycket de än skränar.
Vi skulle helt enkelt inte vara här om så vore fallet.
Du består i grunden av det goda. Med denna vetskap behöver du aldrig känna dig ensam.
Du är århundradets nyhet. Du är det goda som har kommit fram genom allt, även om det många dagar inte känns så.
alberto ríos, ur ”a house called tomorrow”
Innehåll
Förord 11 Del 1
Kapitel 1 Kraften i det lilla 31 Kapitel 2 Dechiffrera rädslan 57 Kapitel 3 Börja snällt 81 Kapitel 4 Blir jag sedd? 91
Del 2
Kapitel 5 Mitt köksbord 121 Kapitel 6 Partnerskap 149 Kapitel 7 Min mamma 183
Del 3 Kapitel 8 Våra hela jag 211 Kapitel 9 Rustningen vi bär 237 Kapitel 10 Gå högt 259
Tack 287 Stöd 291 Noter 293 Bildkällor 299
Här får jag hjälp av min pappa att svalka mig en varm sommar i South Side.
Förord
Någo N gå N g N är jag var liten började pappa gå med käpp för att hålla balansen. Jag minns inte exakt när den dök upp i vårt hem i Chicagos South Side – jag var kanske fyra, fem år gammal – men plötsligt fanns den där: en smal, stadig käpp i mörkt polerat trä. Det var en tidig eftergift till multipel skleros, sjukdomen som fått pappa att halta kraftigt på vänstra benet. Sakta men säkert hade MS -sjukdomen brutit ner hans kropp, förmodligen sedan långt in nan han fick sin diagnos. Den fördärvade det centrala nervsystemet och försvagade hans ben medan han skötte sina dagliga uppgifter i arbetet på stadens reningsverk och hushållsarbetet tillsammans med mamma, samtidigt som han försökte fostra välartade barn.
Käppen hjälpte pappa att ta sig uppför trappan till lägenheten eller fram genom kvarteret. Om kvällarna lutade han den mot armstödet på sin fåtölj och verkade glömma att den fanns medan han tittade på sport på tv, spelade jazz på skivspelaren eller satte mig i sitt knä och frågade hur jag haft det i skolan. Jag fascinerades av det böjda handtaget på käppen, den svarta gummiänden, det klapprande ljudet när den föll i golvet. Ibland försökte jag gå med den. Jag härmade pappas rörelser, stapplade runt i vårt vardagsrum och hoppades få en känsla av hur det var att vara i hans skor. Men jag var för liten och käppen för stor, så den blev i stället rekvisita i mina fantasilekar.
För oss i familjen symboliserade käppen ingenting. Den var bara ett redskap, på samma sätt som mammas stekspade var ett redskap i
köket, och användes på samma sätt som morfars hammare användes varje gång han kom för att laga en trasig hylla eller gardinstång. Den var ändamålsenlig, ett stöd, något att luta sig mot när det behövdes.
Vad vi inte riktigt ville kännas vid var att pappas hälsa gradvis blev sämre, att hans kropp omärkligt tillintetgjorde sig själv. Pappa visste det. Mamma visste det. Min storebror Craig och jag var bara barn då, men barn är inte korkade, så även om pappa fortfarande lekte kull med oss i trädgården och dök upp på våra pianokonser ter och matcher så visste även vi det. Vi började förstå att pappas sjukdom gjorde oss mer sårbara som familj, mindre skyddade. I en nödsituation skulle det vara svårare för honom att rycka in och rädda oss från en brand eller en inbrottstjuv. Vi lärde oss successivt att vi inte hade kontroll över våra liv.
Dessutom hände det då och då att käppen svek vår pappa. Han kunde ta ett felsteg eller sätta ner foten på en knöl i vardagsrums mattan och plötsligt trilla omkull och slå sig. Och i det fastfrusna ögonblicket, just som hans kropp for i golvet, fick vi en glimt av allt som vi hoppats få slippa se – hans sårbarhet, vår hjälplöshet, osäkerheten och de svårare tider som väntade.
Ljudet av en fullvuxen man som slår i golvet är som en åskknall. Det är något man aldrig glömmer. Det fick vår lilla lägenhet att skaka som om det var jordbävning och vi sprang genast dit för att hjälpa honom.
”Var försiktig, Fraser!” sa mamma, som om det kunde göra det som hänt ogjort. Craig och jag försökte så gott vi kunde att nyttja tyngden i våra små kroppar för att hjälpa pappa upp på fötter, och vi skyndade oss att plocka upp käppen och glasögonen som flugit i väg från honom. Som om vi kunde sudda ut bilden av hans fall om vi bara ställde honom upprätt tillräckligt snabbt. Som om vi egent ligen kunde göra något åt det som var fel. De stunderna gjorde mig orolig och rädd och fick mig att inse vad vi riskerade att förlora och hur lätt det kunde ske.
För det mesta viftade pappa bara bort det, tonade ner fallet, visade att det var okej att le eller skämta. Det verkade finnas en outtalad pakt mellan oss att vi inte skulle fästa så stor vikt vid de där ögonblicken. Skrattet var ännu ett användbart verktyg hemma hos oss.
Som vuxen har jag nu förstått detta om multipel skleros: Det är en sjukdom som påverkar miljontals människor runtom i världen. Den lurar immunförsvaret på ett sätt som gör att kroppen börjar angripa sig själv inifrån, ta en vän för en fiende, sig själv för en annan. Den bryter ner det centrala nervsystemet, skalar bort det skyddande myelinlagret på nervtrådarna, så att dessa sköra trådar, eller axoner, blottas.
Om pappa hade mycket ont av sin MS så var det i alla fall inget han pratade om. Och om de förnedrande situationer som funk tionshindret försatte honom i fick honom att tappa modet, så var det sällan han visade det. Jag vet inte om det hände någon gång att han ramlade när vi inte var i närheten – på reningsverket, eller på väg in eller ut från frisersalongen – men rimligen gjorde han det, åtminstone någon gång ibland. Men åren gick, hur som helst. Pap pa gick till jobbet, kom hem, alltjämt med ett leende på läpparna. Kanske var det ett slags förnekelse. Eller så var det helt enkelt bara den princip han valt att leva efter. Faller man så reser man sig igen, man kämpar vidare.
Jag inser nu att min pappas funktionshinder tidigt gav mig en viktig lärdom om hur det känns att vara annorlunda, att ta sig runt här i världen märkt av något som man inte kan göra särdeles mycket åt. Även om det inte var något vi uppehöll oss så mycket vid, så fanns den där känslan av att vara annorlunda alltid där. Det var något som min familj behövde bära med oss. Vi oroade oss över saker som andra familjer inte behövde bekymra sig om. Vi var vaksamma på ett sätt som andra inte tycktes behöva vara. När vi gick ut utvärderade vi hindren tyst för oss själva, beräknade
energin som skulle krävas av pappa att korsa en parkeringsplats eller ta sig fram på läktarna vid planen på Craigs basketmatcher. Vi mätte avstånd och höjder på ett annat sätt. Vi betraktade trappor, isiga trottoarer och höga kanter annorlunda. Vi bedömde parker och museer efter hur många bänkar som fanns, platser där en trött kropp kunde vila. Vart vi än gick avvägde vi riskerna och sökte efter små effektiva fördelar för pappa. Vi räknade varje steg.
Och när ett redskap slutade fungera för honom, när dess använd barhet förminskades av styrkan i hans sjukdom, brukade vi gå ut och försöka hitta ett annat – käppen ersattes med ett par kryckor, som så småningom ersattes med en elrullstol och en särskilt utrus tad minibuss full av spakar och hydrauliska hissar för att kompen sera så gott det gick för det som hans kropp inte längre klarade.
Om min pappa var förtjust i de sakerna, eller trodde att de skulle lösa alla hans problem? Inte alls. Men faktum var att han verkligen behövde dem. Det är därför sådana redskap finns. De håller oss upprätta och balanserade, gör oss mer kapabla att leva med oviss heten. De hjälper oss att hantera hastiga förändringar, att klara oss när det känns som om vi tappat kontrollen över våra liv. Och de hjälper oss att fortsätta framåt, även när det känns obehagligt, även när vi lever med våra nervtrådar blottade.
Jag har funderat en hel del på de här sakerna – på vad vi bär med oss, på vad som håller oss upprätta när vi ställs inför ovisshet, hur vi hittar och tar stöd av våra redskap, särskilt i kaotiska tider. Och jag har också funderat på vad det innebär att vara annorlunda. Samti digt finner jag det anmärkningsvärt att vi är så många som för en kamp mot känslan av att vara annorlunda – och hur centrala våra uppfattningar om att vara annorlunda fortsätter att vara i svepande diskussioner om vilken sorts värld vi vill leva i, vilka vi litar på, vilka vi lyfter fram och vilka vi vänder ryggen.
Det är förstås komplicerade frågor, med lika komplicerade svar. Och att ”vara annorlunda” kan definieras på många olika sätt. Men
det tål att påpekas för dem som känner så: Det är verkligen inte lätt att finna sin väg i en värld full av hinder som andra antingen inte kan eller inte vill se. När man är annorlunda kan det kännas som om man har en annan karta att gå efter och helt andra navigerings problem än de som människorna runt omkring en har. Och ibland känns det som om man inte har någon karta alls. Din olikhet går ofta före dig in i ett rum – folk ser den innan de ser dig. Därmed ger de dig i uppgift att övervinna den. Och att övervinna något är utmattande nästan per definition.
Följaktligen lär du dig att vara på din vakt, precis som min familj gjorde. Det är egentligen bara en fråga om överlevnad. Du räknar ut hur du ska spara din energi, räknar varje steg. Och i sakens kärna ligger en förbryllande paradox: att vara annorlunda lär dig att vara försiktig, men samtidigt tvingar det dig att visa mod. j ag i N leder arbetet med denna nya bok genom att ta avstamp i just det sinnestillståndet – en känsla av både försiktig het och mod. När Min historia kom ut 2018 blev jag förvånad över gensvaret den boken fick – smått chockad, om jag ska vara ärlig. Jag hade hängett mig totalt åt den. Den hade inte bara fungerat som ett bokslut över min tid som USA :s första dam, utan blivit ett sätt för mig att bearbeta mitt liv i största allmänhet. Jag hade inte bara tagit upp de glättiga och glamourösa bitarna, utan också jobbiga saker som jag varit med om – pappas död när jag var tjugosju, min bästa vän från college som gick bort, problemen som Barack och jag hade när vi försökte skaffa barn. Jag återvände till vissa nedbrytande upplevelser jag haft som ung och icke-vit. Jag berättade öppet om hur plågsamt det var att flytta ut ur Vita huset – som hade blivit ett kärt hem för oss – och lämna frukterna av min makes hårda arbete som president i händerna på en vårdslös och likgiltig efterträdare.
Att ge uttryck åt allt detta kändes lite riskabelt, men också som en lättnad. I åtta år som första dam hade jag varit försiktig och på min vakt, väl medveten om att Barack, jag och våra två döttrar hade hela nationens ögon på oss, och att vi som svarta i detta traditionellt vita hus inte kunde kosta på oss minsta lilla misstag. Jag hade varit tvungen att se till att plattformen jag fått användes till att verkli gen göra skillnad, att projekten jag ägnade mig åt genomfördes på bästa sätt och dessutom var i linje med presidentens agenda. Jag hade varit tvungen att skydda våra barn och hjälpa dem leva sina liv med åtminstone ett uns av normalitet, och tvungen att stötta Barack som ibland verkade bära all världens bördor på sina axlar. Jag övervägde varje beslut jag fattade med extrem noggrannhet, beaktade alla tänkbara risker, utvärderade varje hinder, gjorde allt jag kunde för att optimera möjligheterna för vår familj att växa som människor och inte bara som symboler för vad andra antingen älskade eller hatade med vårt land. Spänningarna var verkliga och påfrestande, men inte obekanta. Återigen räknade jag stegen. Att skriva Min historia kändes som en enda lång utandning. Den markerade början på nästa fas i livet, samtidigt om jag inte hade en aning om hur saker och ting skulle gå. Det var också det första projektet som var helt och hållet mitt – inte bundet till Barack och hans regering, till våra barns liv eller till någon del av min tidiga re karriär. Jag älskade att vara oberoende, men samtidigt kände jag mig ensam och sårbar på ett sätt som jag aldrig upplevt förut. En natt strax innan boken skulle ges ut låg jag vaken i vårt hem i Washington dit vi flyttat efter tiden i Vita huset och föreställde mig denna högst uppriktiga version av min egen historia ställas ut på hyllorna i boklådor och bibliotek, översättas till en mängd olika språk och skärskådas av kritiker över hela världen. Morgonen därpå skulle jag ta flyget till Chicago för att dra i gång en inter nationell arenaturné, som inom loppet av ungefär ett år skulle ta mig till trettioen olika städer och ställa mig inför publikmassor
på upp till tjugotusen personer åt gången. Jag stirrade stint upp i sovrumstaket, kände oron stiga som en våg i bröstet och tvivlen snurra i huvudet. Har jag sagt för mycket? Klarar jag det här? Kommer jag att göra bort mig? Och vad händer då?
Under dessa tankar låg någonting djupare, någonting mer basalt, inrotat och fullkomligt skräckinjagande – den elementära fråga som alla andra tvivel grundar sig på – två ord som med jämna mellanrum hemsöker även de mest meriterade och inflytelserika personer jag känner, två ord som har förföljt mig ända sedan jag var en liten flicka i South Side: Duger jag?
Det enda svar jag hade i den stunden: Jag vet inte. t ill slut var det Barack som fick mig på rätt köl igen. Sömn lös och ängslig hade jag gått upp på övervåningen och sett honom sitta och jobba i skenet av skrivbordslampan i sitt arbetsrum. Han lyssnade tålmodigt medan jag öste ur mig vartenda litet tvivel i mitt huvud och beskrev i detalj alla sätt som saker kunde gå åt skogen på. Precis som jag höll Barack fortfarande på att bearbeta resan som tagit vår familj till Vita huset och sedan därifrån. Precis som jag hyste även han sina tvivel och farhågor. Måhända mer sällan, måhända irrationellt, kunde han få en känsla av att han kanske inte dög. Ingen förstod mig bättre än han.
När jag hade fått utlopp för alla mina rädslor försäkrade han mig helt enkelt om att både boken och jag var jättebra. Han påminde mig om att när man gör en ny och stor sak så är oro något som hör till. Sedan tog han mig i famnen och tryckte sin panna lätt mot min. Det var allt jag behövde.
Nästa morgon klev jag upp och tog med mig Min historia ut på turné. Och det skulle bli startskottet för en av de lyckligaste och mest uppmuntrande perioderna hittills i mitt liv. Boken fick
utmärkta recensioner och till min förvåning slog den försäljnings rekord på olika håll i världen. Under bokturnén avsatte jag tid att möta mindre grupper av läsare vid möten i aktivitetslokaler, bibliotek och kyrkor. Att få höra dem berätta om alla parallel ler som fanns mellan deras historier och min var en av de mest givande delarna av upplevelsen. Om kvällarna skockades större folksamlingar i inomhusarenorna – tiotusentals åt gången. Varje ställe sprakade av energi: musik på hög volym, folk som dansade i gångarna, tog selfies och kramade om varandra medan de väntade på att jag skulle äntra scenen. Och varje gång satt jag i en och en halv timme tillsammans med en intervjuare och berättade min sanning helt och fullt. Jag höll inte tillbaka det minsta, kände mig tillfreds med historien jag berättade, kände mig accepterad för de livserfarenheter som gjort mig till den jag är och hoppades kunna hjälpa även andra att känna sig mer accepterade.
Det var kul. Det var glädjande. Men det var också mer än så.
När jag tittade ut över åskådarna såg jag något som bekräftade en sak jag redan visste om mitt land och om världen i stort. Jag såg brokiga skaror, fulla av olikheter, olikheter som bara gjorde dem bättre. Det var rum där mångfald bejakades och hyllades som en styrka. Jag såg olika åldrar, hudfärger, könsidentiteter, etniciteter, klädstilar – människor som var olika i allt man kan tänka sig – som skrattade, applåderade, grät och umgicks med varandra. Jag tror uppriktigt sagt att många av de där personerna hade kommit dit av skäl som sträckte sig betydligt längre än till mig och min bok. Käns lan jag fick var att de var där åtminstone delvis för att de ville känna sig mindre ensamma här i världen, för att de ville hitta tillbaka till en form av gemenskap som gått förlorad. Deras närvaro – energin, värmen och mångfalden i de rummen – bidrog till att berätta en viss historia. Jag tror att folk var där för att det kändes bra – rättare sagt underbart – att blanda olikheterna oss emellan med en känsla av samhörighet.
Bokturnén med Min historia var en av de mest givande upplevelserna i mitt liv.
d å fa NN s det knappast någon som kunde ana vidden av det som snart skulle hända. Vem hade kunnat förutse att just denna samhörighetskänsla som vi frossade i på de där evenemangen strax skulle stå inför plötslig utplåning? Vem hade kunnat tro att en global pandemi skulle tvinga oss att abrupt upphöra med saker som spontana kramar, omaskerade leenden och småprat med främlingar, och – värre än så – att den dessutom skulle utlösa en lång period av plåga, sorg och ovisshet som spred sig till jordens alla hörn? Finns det något vi skulle ha gjort annorlunda om vi hade vetat? Jag har ingen aning.
Vad jag däremot vet är att pandemin har skakat om oss och fått oss ur gängorna. Den har fått fler av oss att bli försiktiga och vaksamma och ha mindre kontakt med andra. Många upplever nu för första gången något som miljoner och åter miljoner har tvingats uppleva varenda dag i livet – hur det känns att vara ur balans, att inte ha kontroll över tillvaron och bära på en djup oro inför framtiden. De senaste åren har vi tvingats utstå längre perio der av isolering än någonsin förut, sorg och bedrövelse i ofattbara mängder och en allmän känsla av osäkerhet som sannerligen inte är lätt att leva med.
Medan pandemin har tvingat fram en brutal strypning av vardags livets puls har samtidigt äldre, mer inrotade former av sjuklighet förblivit orörda. Vi har sett hur poliser har fortsatt döda obeväpnade svarta medborgare – på väg ut ur närbutiken, under en promenad till frisören och under rutinkontroller i trafiken. Vi har sett vidriga hatbrott begås mot asiatamerikaner och hbtq-personer. Vi har sett hur acceptansen för intolerans och trångsynthet har ökat snarare än minskat och hur makthungriga diktatorer stärker sitt grepp över nationer runtom i världen. I USA såg vi en sittande president stå bredvid och se på medan polisen släppte ut tårgas mot tusentals
personer som samlats för en fredlig demonstration framför Vita huset, trots att det enda de begärde var mindre hat och mer rättvisa. Och när det amerikanska folket hade vallfärdat till vallokalerna för att regelrätt och otvetydigt rösta bort presidenten från ämbetet, så fick vi se en ilsken mobb våldsamt storma fram genom vår demo kratis mest heliga rum – i den falska tron att de på något sätt skulle göra vårt land storartat igen genom att sparka in dörrar och kissa på Nancy Pelosis matta.
Om jag har blivit arg? Visst har jag det.
Om det har funnits stunder då jag tappat modet? Ja, det med.
Om jag blir illa berörd varje gång jag ser ilska och trångsynthet maskeras med populistiska slagord om storhet? Klart som tusan att jag blir.
Men är jag ensam om det? Tack och lov inte. Nästan varje dag hör jag folk från alla möjliga håll försöka finna ett sätt att övervinna dessa hinder, som bidar sin tid, ser noggrant efter nära och kära och försöker så gott de kan att bevara modet i världen vi lever i. Jag talar ofta med människor som brottas med känslan av att vara annorlun da, som känner sig underskattade eller osynliga, utmattade av sina försök att övervinna hindren och som upplever att deras livsgnista har slocknat. Jag har träffat ungdomar på alla möjliga håll i världen som försöker finna sin röst och skapa utrymme för sitt mest riktiga jag i sina relationer och yrken. De ställer massor av frågor: Hur ska jag knyta bättre kontakt med folk? När och på vilket sätt ska jag säga ifrån och försöka ta itu med ett problem? Vad betyder egentligen att ”gå högt” när man har sjunkit nära botten?
Många som hör av sig till mig försöker hitta sin kraft från insidan av institutioner, traditioner och strukturer som inte har byggts för dem, där de försöker söka av marken efter minor och kartgränser, som i många fall är suddiga och svåra att se med blotta ögat. Lyckas de inte väja undan för hindren kan straffpåföljderna bli förödande. Det kan vara kolossalt förvirrande och farligt.
Jag blir ofta ombedd att komma med svar och lösningar. Sedan min förra bok kom ut har jag fått höra många historier och svarat på massor av frågor, diskuterat med människor av alla de slag om hur vi ska klara oss igenom orättvisor och ovisshet och varför vi ska göra det. Folk har frågat mig om jag råkar ha någon formel i bakfickan för att ta itu med de här sakerna, något som kan hjälpa dem att skingra förvirringen, något som kan göra hindren enkla re att övervinna. Tro mig, jag förstår hur praktiskt det vore. Det skulle kännas underbart att ställa upp en tydlig punktlista som steg för steg kunde hjälpa dig att reda ut alla ovissheter och påskynda klättringen mot de där topparna du hoppas nå. Om det bara vore så enkelt. Hade jag en formel skulle jag plocka fram den med en gång. Men glöm inte att även jag ibland ligger sömnlös om natten och grubblar på om jag duger. Snälla, försök förstå att jag behö ver övervinna hinder precis som alla andra. Och apropå de där bergstopparna som många strävar efter, så har jag bestigit en hel del vid det här laget, och det kan jag tala om: att tvivel, ovisshet och orättvisa finns det gott om däruppe med – faktum är att de frodas.
Poängen är att det inte finns någon formel. Det finns ingen trollkarl bakom skynket. Jag tror inte på prydliga lösningar eller koncisa svar på livets stora problem. Den mänskliga erfarenheten talar emot det. Våra hjärtan är för komplicerade, våra historier för röriga.
vad jag däremot kan erbjuda är en liten inblick i min egen personliga verktygslåda. Tanken är att den här boken ska visa dig vilka verktyg jag har i den lådan och varför, vilka jag tar till hjälp i yrkeslivet och privat för att bibehålla balansen och självförtro endet, och vilka som fortsätter att driva mig framåt även under perioder av stark ångest och stress. Några av mina verktyg är vanor