Bortförda
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se
Copyright © Emmelie Pettersén Uggla 2023
Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Tryckt hos ScandBook EU, 2023 isbn 978-91-37-50570-1
Till Xander och Elliot, som jag tjatar, som jag skäller – jag hoppas att ni ändå vet att ni är det viktigaste i mitt liv.
dag 1
Ida
Ida får dåligt samvete bara hon ser lekplatsen på förskolan. Den urgröpta sandlådan är omgiven av söndertrampat gräs. Ett parasoll står bredvid men skuggan missar helt sitt mål och skänker istället svalka åt en bit asfalt. Några meter bort finns en rutschkana i plast. Allt är omgivet av ett nätliknande staket, som rastgården på ett fängelse. Och det är Idas fel att Selma måste vara här.
Det är kvävande varmt och inga barn syns till på gården. Spärren i grinden gnisslar när Ida drar upp den. Hon går förbi sandlådan, fastnar med blicken vid en spade och några hinkar som saknar hållare, innan hon stannar vid ytterdörren. Det är mörkt där inne. Solen speglar sig i rutorna och gör det omöjligt att se in. Hon känner på dörren. Låst.
”Hallå?”
Ida knackar mot glaset och sätter händerna som skygglappar runt ögonen. Hallen är tom på jackor, kanske är barnen på utflykt. Fast det är galet varmt. Vem behöver jackor sådana här dagar? En pool. Barnen behöver en pool.
Någon kommer vaggande där inne. En rultig tant med runda glasögon och lockigt, grått hår. Tanten öppnar dörren och Ida backar ett steg.
”Jag ska hämta Selma”, säger Ida. ”Jag är hennes moster, Ida, jag tror att Stina har sagt till.”
Tanten granskar Ida från topp till tå med något ogillande i
blicken. Kanske ser Ida inte tillräckligt föräldraklädd ut. Inga slitstarka skor eller kräkfläckar på tröjan. Bara en sommarklänning som gjord för att ta en kvällsdrink i stan. Ida sjunker ihop, skäms fast det är tramsigt. Det är nära nu, hon ska också bli en mamma om några veckor. Hon kommer visserligen aldrig att få uppleva storheten i att föda barn. Fast mamma ska hon bli, och då tänker hon inte förvandlas till en av de ständigt smutsiga mammorna med stripigt hår.
”Jag ska titta”, säger tanten.
Hon stänger bakom sig och lämnar Ida ute i värmen.
”Men tack så hemskt mycket för att jag får komma in.” Ida ler mot sin egen reflektion i glaset. Leendet försvinner när hon anar tanten som stirrar tillbaka på andra sidan. Ida glider undan med blicken och låtsas leta efter något i handväskan.
Klockan är tre och det är tjugoåtta grader ute. Efter flera år av kalla somrar borde alla vara glada men det kan faktiskt bli för varmt. Bönderna krisar, bevattningen fungerar inte eller kostar multum. Hade det här varit artonhundratalet hade Sverige lidit hungersnöd. Nu gnäller alla bara över att de rådjurssäkra rosorna dör.
Ida rättar till handväskans axelband och slätar ut klänningen över sin platta mage. Det är inte mycket trafik på Värmdövägen men en ambulans har kört upp på trottoaren. Ambulansföraren står bredvid och röker. Det ser fel ut. Som om själva bilden av hälso- och sjukvården inte borde få blandas med dåliga vanor. Hon undrar varför ambulansen över huvud taget stannat där på trottoaren.
Förskolans dörr slås upp och tanten sticker ut huvudet.
”Du ska inte hämta förrän klockan fyra.”
Ida stirrar på henne. Skäller hon bara lite i allmänhet eller säger hon åt Ida att hon inte får hämta nu?
”Nej, förlåt”, säger Ida. ”Men nu när jag är här så kan jag kanske ändå hämta?”
”Ingen på Äventyrarna är här just nu. Karin säger att de är på utflykt.”
Ida ler med hoppressade läppar.
”När tror du att de kommer tillbaka? Eller kan jag kanske gå och hämta Selma?”
”Ingen som jobbar på Äventyrarna finns kvar så vi vet inte var de är. De kan vara i tre olika parker.”
Det är något med hur tanten säger det som får Idas mage att suga till av oro. Ida vet att hon kan vara överdrivet nojig. Det är bara en fånig känsla. Men ändå.
”Förlåt, men har de inte en telefon med sig?”
Om Ida gjorde tanten missnöjd med sin klädsel är det ingenting mot vad telefonfrågan gör. Tanten snörper på munnen och överläppen förvandlas till ett russin.
”Jag har faktiskt en barngrupp att ta hand om. Du kan komma tillbaka klockan fyra. Nu måste jag stänga här, det blir för varmt.”
Tanten drar igen dörren och försvinner in i mörkret bakom den.
Oron i Idas mage försvinner inte och nu känns det dessutom jobbigt att tanten ogillar henne. Ida kommer antagligen aldrig att träffa den här pedagogen igen. Varför bryr hon sig? Johan har rätt, hon borde sluta noja för allting. Men Ida själv är alltid trevlig. Finns det inte en gammal låt som handlar om människor som henne? Det spelar ingen roll om du alltid varit artig och glad, för ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör. Ingen vill veta var du köpt din tröja.
Japp, precis så är hon. Ingen kommer att sörja henne. Eller jo, Stina kommer att sakna sin barnvakt. Eller skulle hon det?
Nej, de skulle nog tycka att det var lika bra.
Ida försöker skaka av sig tanken. Det är inte första gången hon har den, eller sista. Och aldrig har den hjälpt henne. Hon måste skärpa sig istället för att stå kvar här i värmen och
svettas. Det enda som har hänt är att hon inte fått hämta
Selma tidigt.
Ida ser sig omkring på innergården. Det är inte lönt att åka hem. Risken finns att hon fastnar i köer på vägen tillbaka.
Hon är på vippen att dra upp telefonen för att ringa till Stina. Stina kunde väl ha sagt att förskolan var så hård med tider? Men nej. Ida orkar inte. Det är för mycket just nu. Hon har inte berättat om sina och Johans Skåneplaner för Stina än. Ida har inte ens berättat om adoptionen trots att den kan vara klar innan juli är över. Och skulle Ida ha tagit semester som Stina ville och passat Selma den här veckan hade de kunnat sitta vid
Långsjön just nu. Byggt ett sandslott eller bara plaskat. Kanske för sista gången på väldigt länge.
Hon försöker tänka på vad Johan skulle ha sagt till henne om han visste att Stina bett henne att ta ledigt.
Selma är Stinas barn. Stina och Elon borde kanske inte ha skaffat barn om de inte kunde ta hand om dem på somrarna. Har de tänkt att du ska ta semester varje juli tills Selma är tillräckligt gammal för att vara ensam hemma själv? Har du sagt att vi ska flytta?
Det hjälper inte. Istället får Ida ont i magen över att hon har hemligheter både för Stina och Johan. Hon borde ha berättat om flytten och adoptionen för Stina. Och så klart sagt något till Johan om att Stina bett henne ta ledigt. Ida är fullproppad av hemligheter. Fast vad skulle Johan ha sagt om hon berättade om Stina och barnvaktandet?
Skämtar du? Det är helt sjukt. Halva Storängen består av läkare och de är lediga med sina barn. Vad gör Stina och Elon så förbannat unika?
Nej, hon vill att Johan och Stina ska tycka om varandra. Ida drar upp handväskan över axeln och går ut genom grinden till vägen. Det finns skog bakom förskolan, granar och tallar mellan stenhällar. De måste ha huggit ner en hel del för att ge plats åt byggnaden. Nog kunde de ha sparat några
träd på gården. Fast nu är Selma ändå på utflykt. Finns det träd där?
Tantens ord surrar i huvudet.
… vi vet inte var de är.
Hur kan de inte veta var barngrupperna är? Är inte det lite oansvarigt? Ida tar ytterligare några steg mot vägen men fastnar med blicken vid några rostfärgade fläckar på stenarna. Det ser ut som torkat blod. Fast det är väl krita. Ändå får det magen att hugga till.
Något är fel, viskar en röst. Gå tillbaka till förskolan, tjata på tanten.
Borde hon gå tillbaka? Ida tvekar. Minnet av tantens ogillande min vinner över oron och hon fortsätter ut på Värmdövägen. Helst av allt vill hon aldrig träffa tanten igen.
Ambulansföraren har rökt klart. Han slänger fimpen på marken och trampar på den innan han hoppar in i bilen. Ambulansen lämnar ett hjulspår i vägrenen när den kör iväg.
”För jävligt”, säger en mansröst och Ida rycker till.
Hon ser sig om över axeln. En svarthårig man, inte mycket längre än hon, står på trottoaren några steg bort. Han håller i ett koppel till en hund som ser oproportionerligt liten ut. Som en råtta.
”Ursäkta?” säger Ida.
”Ja, alltså som de kör, de där spandexmännen. Hon kunde ha dött.” Han drar handen över sin putmage och för ett kort ögonblick påminner han om en gravid kvinna. Precis som Stina, hon kunde inte låta magen vara i fred under graviditeten.
”Förlåt, jag kom precis, har någon skadats?” frågar Ida.
”Ja, en spandexman drog omkull en annan cyklist.”
”Ojdå”, säger Ida och känner rodnaden krypa upp över halsen.
Hennes egen Johan är en av de där ”spandexmännen” som klädd i trikå forsar fram på cykel mellan Nacka och stan.
”Hon hade hjälm men bara tänk om hon inte haft det”, säger mannen.
”Nej, usch ja”, säger Ida. Handväskan vibrerar och hon gräver efter mobilen. Höjer den mot mannen. ”Förlåt, jag måste …”
Han nickar och fortsätter längs trottoaren med sin råtta.
Displayen lyser upp av mamma i solglasögon och solhatt. Hennes standardmundering. Mannen vänder sig om när Ida svarar.
”Akta dig för spandexmännen!” ropar han.
”Älskling!” Mammas röst är full av rosor och solsken.
”Vänta mamma, jag ska bara hitta mitt headset.”
Ida gräver i väskan och hittar sladdhärvan medan mamma fortsätter surra i luren.
”Mamma, vänta sa jag.” Ida håller telefonen mellan kinden och axeln medan hon reder ut headsetet. ”Okej, nu hör jag.”
”Jo”, säger mamma. ”Städerskan har glömt nyckeln till lägenheten och skulle behöva låna din.” Mamma syftar på tvåan i Vasastan som hon och pappa har. En lägenhet som nästan alltid står tom efter att de skaffade huset i Frankrike.
”Jag är i Björknäs”, säger Ida och kör in headsetet fast det inte ens är i närheten av utrett. Hon är tvungen att hålla telefonen strax under hakan. Sladdhärvan hänger under som ett litet pipskägg.
”I vadå?”
”I Björknäs, jag ska hämta Selma.”
Det blir tyst i luren. Kanske inser mamma vilken usel mormor hon är. Ida kan föreställa sig hennes uppspärrade ögon. Kugghjulen som roterar i huvudet när hon försöker förstå vad hennes ett och ett halvt-åriga dotterdotter möjligtvis har att göra i Björknäs.
”Pingvinen har sommarstängt”, säger Ida. ”Så hon måste gå en vecka i Björknäs.”
”Åh”, säger mamma i en utandning. ”Åh, jaha.”
Ida undrar om Stina frågade mamma om hon kunde passa Selma. Mamma är trots allt pensionerad. Det hade inte varit helt orimligt om hon och pappa kom hem en vecka för att hänga med sitt barnbarn. Fast då borde mamma veta varför Selma var i Björknäs.
”Så”, säger Ida. ”Om städerskan vill ha nyckeln får hon tyvärr komma hit.”
”Vi löser det. Pappa hälsar. Och hälsa min lilla älskling”, säger mamma och menar Selma. Ärligt talat känner Selma nog inte ens igen sin mormor för Stina har bara varit nere och hälsat på i Frankrike vid något enstaka tillfälle. Och mamma är nästan aldrig här hemma i Stockholm.
”Mm, visst”, säger Ida. ”Puss!”
Ida tittar på klockan. En timme kvar. Hon spanar mot förskolan igen. Värmen får det att se ut som om asfalten dallrar.
Tänk om det var blod på stenarna? Tänk om något faktiskt har hänt? Ida biter ihop och kör ner headsetet i väskan. Skärpning. Hon kan inte hålla på så här. Det här är hela skälet till att hon har magproblem. Hon passerade ett konditori på vägen hit. Där får hon sätta sig och vänta. Förhoppningsvis har konditoriet mer än glass trots hettan. Just nu skulle hon kunna offra sitt lillfinger för en chokladboll.
Fötterna känns tunga när hon börjar gå, men hon tvingar sig framåt, bort från förskolan trots att rösten finns där i huvudet igen.
Gå tillbaka, viskar den. Gå tillbaka och hitta Selma innan det är för sent.
Sima
Blir sen. Vänta inte uppe. P&K August. Vibrationen från meddelandet flyttar Simas mobil några millimeter över receptionsdisken.
”Men fan”, säger hon och biter sig i tungan. Hon ser sig omkring i väntrummet. Kunden i fåtöljen som väntar på ChimneySmokes VD verkar inte ha reagerat. Tur. Sima är företagets ansikte utåt. Det fungerar inte att sitta och svära.
Hon biter ihop så hårt att kindtänderna antagligen tar skada. Fler lagningar som hon inte har råd med.
Du ska ju hämta idag, skriver hon. Skickar.
Inget svar. Sima skickar ett extra frågetecken. Två till. Inga prickar som visar att August svarar. Hon tittar upp på kunden.
Pannan är rynkad och han bläddrar i en tidning som handlar om fiske. Hela väntrummet är fyllt av dem. Flugfiske. Jaktmarker och fiskevatten. Fiske. Svensk jakt. Det finns fascinerande många svenska tidningar på samma tema. Sima har försökt övertyga företagets VD, Daniel, om att de borde prenumerera på något annat också, kunderna skulle nog uppskatta lite omväxling. Argumentet har hittills inte bitit på VD-Daniel.
Sima ringer upp August. Hon hinner inte ens bekymra sig över vad kunden ska tycka innan hon kopplas till röstbrevlådan.
Hon släpper telefonen bland papperen på det inbyggda skriv-
bordet. Förskolan kommer att bli tokig. Det är inte första gången hon hämtar efter stängning. Men hon kan inte bara smita iväg från jobbet. Receptionen är öppen till klockan fem och den andra receptionisten har redan gått.
VD-Daniel dyker upp i dörren, stryker luggen ur pannan och stegar fram till receptionen.
”Du”, säger han. ”Jag satte alla mina räknenissar på det. Du hade rätt.”
Det tar henne flera tysta sekunder att fatta. Han talar om DD-dokumenten. ChimneySmoke ska köpa ett annat företag och då går man igenom det andra företagets siffror. Hon skulle egentligen bara ha sorterat in dokumenten i mappar men kunde inte motstå att titta närmare på dem. Och något stämde inte. Skattejuristerna hade något märkligt för sig.
VD-Daniel smäller handflatan i disken.
”Jävligt imponerande. Vi har en tjänst till analytiker ute.
Sök den!”
Va? Ska Sima söka? Fjärilarna i bröstet får henne nästan att lyfta från stolen. Hon har alltid varit duktig på matte. Hennes gymnasielärare fick upp ögonen för henne när hon i första ring löste en ekvation som han själv hade gått bet på. Efter det kvittade det hur mycket hon skolkade. Han förstod att det var svårt att vara plugghästen i en skola där hälften av eleverna knappt var läskunniga. Så han släppte på närvarokravet mot att hon lämnade in hemuppgifter.
På universitetsnivå.
Det var antagligen den lyckligaste perioden i Simas liv. Ett och ett halvt år av att både ha kakan och äta den. Men allt förändrades när hon träffade Amir. Hon har aldrig varit så kär. Aldrig förlorat sig själv så fullständigt.
Ibland skriver matteläraren till henne på Messenger och undrar hur det går. Men hon svarar inte. Hon klarar inte att göra honom besviken. Vill inte säga att hon aldrig pluggade
vidare efter gymnasiet och idag jobbar som en underbetald receptionist.
Fast nu?
Vi har en tjänst till analytiker ute. Sök den!
VD-Daniel är redan borta vid kunden.
”Tjena Calle”, säger han. Det är oklart hur väl de känner varandra. Daniel är typen som får alla att verka vara hans bästa vänner.
Kunden släpper tidningen.
”Tjena Daniel.” Han reser sig och följer småsnackande med VD-Daniel in i korridoren. En dörr smäller igen och rösterna klipps av.
Sima ser efter dem, fortfarande hög på känslan av att hon uppmuntrats att söka analytikertjänsten. Sedan brakar verkligheten in i den rosafärgade drömmen.
Fan. August kommer inte att hämta. Men Sima ska göra som VD-Daniel säger. Hon ska slänga in en ansökan innan dagen är slut.
Sima slår numret till förskolan. En signal, två signaler. Tre.
”Björkens förskola, det är Pia.”
”Hej, det här är Sima, Aishas mamma. Alltså, jag är så ledsen, min man var på väg för att hämta när en bil körde mot rött. Nu vet jag inte vad som händer. Han verkar ha klarat sig men cykeln är förstörd.” Hon lägger till en darrning på rösten. Ibland skrämmer det henne att hon har så lätt för att ljuga. ”Alltså jag kommer så fort jag bara kan.”
”Men gud, ta det lugnt, vi finns här”, säger Pia. Hon är inte en av pedagogerna på Aishas avdelning. De hade inte varit lika förlåtande. ”Hoppas att allt går bra. När tror du att du kommer? Och Aisha sa du, visst går hon i Äventyrarna?”
Det finns något i Pias röst när hon säger ”Äventyrarna”. En skälvning, som om något är fel. Men Sima har inte tid att fråga.
”Ja, precis. Jag jobbar på andra sidan stan, men jag skyndar mig verkligen. Jag lovar.”
”Ta det lugnt du.” Pias röst har återfunnit tryggheten som hör ihop med en förskolelärare.
”Tack”, säger Sima. ”Tack så hemskt mycket.”
Niko
En kvinna står under parasollet på förskolans gård när Niko kommer. Hon är smal, brunbränd och har en piffig klänning i skirt tyg på sig. Niko kommer inte på ett bättre ord. Klänningen ser inte ut att höra hemma på en mamma i förorten. Inte handväskan heller. Den är för stor och blank. Opraktisk.
Han nickar mot henne när han går förbi och öppnar dörren till förskolan. Hallen är full av barn. Vid den här tiden brukar pedagogerna försöka få på barnen skorna så att föräldrarna enkelt ska kunna svepa med sig dem. Han försöker få syn på sin egen Dusa men lyckas inte.
En av de yngre pedagogerna kommer fram. Hon kan inte vara mer än tjugofem och får alltid röda rosor på kinderna när hon pratar med honom.
”Hej Niko, förlåt, det är lite rörigt just nu”, säger hon. Blicken flackar i en cirkel runt hans ansikte. Och där kom rosorna. ”Vi har en vikarie som tagit med småttingarna på utflykt. Kan du vänta där ute så länge?”
”Visst”, säger Niko och backar ut.
Det skarpa solljuset sticker i ögonen. Han önskar att han hade tagit en keps.
”Får inte du heller hämta?”
Niko vänder sig om och tittar på kvinnan under parasollet. Hon är snyggare än han först insåg. Det långa, mörka håret ramar in ett ansikte med höga kindben. Ögonen är stora och lite
sneda, förmodligen har hon asiatiskt påbrå. Men piffigheten attraherar honom inte. Han gillar chosefria, svala kvinnor i skjortor. Gärna i hans skjortor.
”Nej”, säger han och ler bländvitt. Kvinnoleendet som hans ex kallar det. ”De vill visst att vi ska dö av värmeslag här ute.”
”Välkommen in”, säger kvinnan och slår ut med handen bredvid sig under parasollet.
Han går bort till henne och ställer sig i skuggan. Doften av hennes söta parfym sticker i näsan. Han har aldrig förstått varför kvinnor måste lukta som om de går att äta.
”Så vem väntar du på?” frågar han.
”Selma.”
”Åh, men hon går i samma grupp som min tjej. Visst är Selma barnet från förskolan som har stängt?”
Kvinnan rycker till.
”Ja … jo”, säger hon. ”Jag är bara syster. Jag menar inte till Selma. Jag är mammans syster. Ida heter jag.”
Niko sträcker fram handen.
”Niko.”
Idas hand är oväntat sval för en stekhet sommardag och med ens blir han medveten om sin egen värme.
De släpper varandras händer när barnen fullkomligt exploderar ut på gården. En skrikande, skenande hord. Niko vet att förskolan delar upp barnen i smågrupper när de är inomhus och att det finns decibelmätare. Små lysande öron på väggarna som blir röda om ljudnivån blir för hög. Ändå är det orimligt att så här många barn går på samma förskola. Det får den att kännas som en fabrik.
Grinden gnisslar när en omgång föräldrar kommer för att hämta. Alla upptänkliga scenarion av mötet mellan föräldrar och barn utspelar sig framför Niko och Ida. Några barn kastar sig runt halsen på mamma eller pappa. En mamma hälsar utan
att släppa mobilen med blicken. Ett barn hatar pappa. Ett annat vill ta med sig fyra kompisar hem.
Till sist kommer några från Äventyrarna också ut. De lite äldre barnen, treåringarna som snart ska flyttas till storbarnsgrupperna. Men inte småttingarna. Inte Dusa.
Niko hälsar på några föräldrar när de hämtar sina barn. Saleem kliver in genom grinden.
”Är de fortfarande inne?” ropar han till Niko.
”Vi ska vänta här ute.”
Saleem lutar sig mot staketet och tar upp mobilen.
”Brukar det ta så här lång tid?” frågar Ida.
Niko skakar på huvudet.
”Nej, jag går in och kollar vad som händer.”
Ida lägger sin svala hand på hans arm.
”Jag följer med.”
De tränger sig igenom en klunga av föräldrar och barn. Niko håller upp dörren för Ida och de går in i kapprummet. Det är småkaosigt som vanligt. Några munkjackor ligger på golvet tillsammans med en smutsig sandal och ett hårspänne med en blomma. Men inte en människa syns till. Inga stressade pedagoger. Inga småbarn.
Ida kliver över de låga bänkarna som markerar skogränsen strax innanför dörren utan att ta av sig skorna. En dödssynd på Björken. Niko sparkar av sig sina sneakers innan han följer efter.
Ida stannar upp och snurrar ett varv mellan hyllorna med namnade korgar.
”In hit”, säger Niko och går in i korridoren som leder till de olika avdelningarna. De röda väggarna är täckta av teckningar med huvudfotingar.
Gälla röster letar sig ut. Han hör bara brottstycken.
” … inte ringt … Aldrig sagt … inte ut.”
Han svänger runt hörnet och får syn på fem pedagoger i en
ring. En av dem har mobilen tryckt mot örat. De svänger runt som en enhet när Niko och Ida kommer. Han glömmer bort att andas för en halv sekund för pedagogerna ser skyldiga ut. Påkomna.
”Vad är det som händer?” frågar han.
Några av pedagogerna tittar ner i golvet. En av dem drar efter andan och stryker en mörkblond slinga bakom örat.
”Vi har en vikarie för småbarnen idag.”
”Jaha?”
”Vi försöker få tag på honom.”
”Vadå försöker få tag på honom?”
Ida tar hans hand och pressar den stenhårt som om han är någon jävla livboj. Han vill dra åt sig handen. Ändå gör han inte det.
”Vi vet inte var han är”, säger pedagogen. ”De äldre barnen var på en utflykt. Småttingarna skulle stanna här men vikarien … Ja, han verkar ändå ha tagit med barnen på en egen utflykt och … ja …”
”Ni vet inte var de är?”
Pedagogen tystnar och skakar på huvudet.
”Både vikarien och barnen har försvunnit.”
Sima
Sima springer från bussen när telefonen ringer. Hon är så nära att inte svara. Det är förskolan. De har ringt en gång var femte minut ända sedan klockan fem.
”Hallå?” säger hon med andan i halsen. ”Jag är nästan där. SÅ ledsen.”
”Är det Sima?”
Rösten låter samlad. Inte upprörd eller arg. Bara allvarlig.
Sima drar upp handväskan över axeln. Den envisas med att hasa ner och studsa mot höften.
”Ja, det är jag. Jag är snart där.”
”Okej, bra. Det här är Elenor Andersson. Det är en sak …”
”Mitt batteri är nästan slut”, flåsar Sima i luren. ”Vi pratar när jag kommer fram.”
Hon trycker bort samtalet trots att batteriet står på sjuttio procent. Det är inte som att hon har kondis nog för att springa och prata samtidigt. De får faktiskt lugna sig lite.
Fast det är illavarslande att förskolechefen ringer. Antagligen har personalen fått nog av alla sena hämtningar och Aisha har blivit en arbetsmiljöfråga.
Hon försöker öka tempot men det är fortfarande kvävande varmt. Det stockar sig i halsen, luften tar sig varken in eller ut. Hon skumpar förbi Centralkonditoriet. Hon har åtminstone hyfsat fotriktiga skor. En låg klack som faktiskt går att springa med.