9789137505916

Sångfågelns hemlighet

fiona valpy

Sångfågelns hemlighet Översättning Per Hagman

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel: The Skylark’s Secret Copyright © 2020 Fiona Valpy Ltd. Omslag: Emma Graves Omslagsbilder: Arcangel, Shutterstock & Unsplash Tryckt hos ScandBook, UAB 2023 isbn 978-91-37-50591-6

Till människorna i Loch Ewe, nu och då.

When I’m lonely, cridhe gaolach, Black the night or wild the sea By love’s light my foot finds The old pathway to thee Ur The Eriskay Love Lilt, en traditionell skotsk folkvisa

Lexie, 1980 Det är en av de där försommardagarna då både himlen och havet badar i solljus. Dagar som dessa är sällsynta här uppe i de skotska högländerna och bör vördas och läggas på minnet.

Som talismaner inför det långa vintermörker som väntar.

Jag drar på Daisy en ylletröja och knäpper hennes rock. Även om det är varmt i solen kan vinden uppe i bergen ovanför stugan kännas bitande i både näsa och öron, så att de blir alldeles rosa. Sedan får jag ner henne i bärselen, som jag därefter kränger på mig. Hon skrattar förtjust eftersom hon älskar höjdkänslan. När hon sedan begravt sina fingrar i mitt hår ger vi oss av uppför stigen.

Vi travar stadigt på och lämnar Loch Ewes vatten bakom oss.

Min andning blir allt tyngre ju brantare stigen slingrar sig fram mellan granarna, med den porlande och kluckande bäckens vatten som sällskap.

Till slut kommer jag ut ur skogens mörker och in i solljuset.

Det värker i vaderna och jag stannar till för ett ögonblick, med händerna på höfterna. Jag drar in luft som är lika kall och klar som vattnet i bäcken. Vänder mig om och tittar på sträckan vi tillryggalagt. De små grupperna av vitkalkade stugor här och där längs med vägen går fortfarande att urskilja, men om bara några steg kommer de att försvinna, när de ljungklädda bergen tar oss i sin famn.

Längs med stigens kant, halvt dolda av rönn och björk, vänder gullvivorna sina ansikten mot solen medan blyga violer 9

försöker dölja sina. Det planar ut lite grann och Daisy och jag sjunger medan vi går vidare. Våra röster klingar i den klara luften.

And we’ll all go together To pull wild mountain thyme All around the blooming heather, Will ye go, lassie, go …?

När vi kommit ännu högre upp tar våra egna sånger slut och en lärka flyger upp från sitt skydd bland törnbuskarna och stiger sedan snabbt som en liten pil rakt upp i det blå ovanför oss. I kontrast till tystnaden känns det som att dess sång hänger kvar, med varje ton stöpt i perfekt klarhet, så att det bildar ett helt halsband av ljud. Jag står blick stilla och Daisy och jag håller andan och lyssnar. Tills fågeln blir till en liten prick högt ovanför bergen och vinden rymmer i väg med dess sång.

Gångstigen smalnar av och blir mer till ett spår i gräset, bättre lämpat för fårens och rådjurens hovar än för vandringskängor.

Till slut svänger vi runt ett hörn och där är dammen, skyddad av sänkan i berget. Daisy skrattar och viftar med armarna i luften av förtjusning vid åsynen. I dag är vattnet knappt synligt. Som genom ett magiskt förvandlingsnummer har dess kolsvarta vatten dolts under ett täcke av vita näckrosor, vars blomblad öppnats av solens värme.

Jag kränger av mig bärselen och masserar axlarna där banden skavt. Sedan lutar jag den mot de lavfläckiga resterna av en av den gamla stenstugans väggar och lossar på spännena och lyfter upp Daisy. Hon rultar omedelbart i väg på sina knubbiga små ben. De röda gummistövlarna sjunker ner i den mossiga marken och jag fångar upp henne, håller henne tätt intill mig och begraver mitt ansikte i värmen från hennes hals. ”Hörre du du, din lilla fartdåre! Vatten kan vara farligt, kommer du ihåg? Här, håll mig i handen så går vi tillsammans och tittar.”

Vid vattenkanten spanar och pysslar vi, kikar genom vassen 10

och ser hur en utter har farit fram över den fuktiga marken.

Djurets tunga svans och vassa klor har lämnat avtryck i marken.

När vi väl är färdiga med utforskandet av vattenbrynet slår vi oss ner bredvid varandra på min kappa i en liten mossbeklädd sänka. Stuggaveln skyddar oss från vinden.

Taket på den uråldriga byggnaden – kanske en gång i tiden någons hem, eller vindskydd för en fåraherde på sommaren – har rasat in, så att det bara finns ett skal av väggar kvar, tillsammans med en sotig eldstad nedanför skorstenen. Daisy nynnar för sig själv och leker att näckrosen jag plockat till henne är en tekopp med fat och hon låtsas hälla upp te till mig. Själv blickar jag ut från vår utsiktspunkt bredvid dammen och ner över havsviken som breder ut sig nedanför oss. Ljuset skimrar över dess yta och splittras i fragment som bländar mina ögon, eftersom de är mer vana vid en grå vinterhimmel.

Samma ljus måste spela mig ett spratt när jag för ett ögonblick inbillar mig att jag kan se stora fartyg ligga för ankar där nere. Kanske är de spöken, skuggor från det förflutna som lämnats kvar från åren då viken var en hemlig samlingsplats.

Jag blinkar och sedan är de borta. Bara vattnet och ön är kvar, med det stora öppna havet utanför.

Ett moln drar in och skuggar solen och när ljuset förändras blir jag plötsligt medveten om dammens djupa mörka vatten, som döljs av alla näckrosbladen. Uppe på bergskammen ovanför oss ser jag en rådjurshona stå tyst och betrakta oss. Men när jag lyfter huvudet och försöker möta hennes blick smiter hon i väg. Sedan försvinner molnet och solljuset är tillbaka. Från sluttningarna ovanför oss kan jag höra lärkans sång igen. Jag önskar att jag kunde förstå allt hon vet och sjunger om.

För även den här platsen, som ligger gömd i bergens famn ovanför havet, är en plats med hemligheter. Det här är en plats där liv började och liv slutade. En plats där de enda vittnen som fanns var lärkorna och rådjuren.

11

Lexie, 1977 Jag skyndar fram längs gatan genom folkmassorna och klockan på Piccadilly Circus talar om för mig vad jag redan vet: jag är försenad. Till den audition som är min stora chans till en kvinnlig huvudroll i en West End-uppsättning. I brådskan gör en ojämn gatsten att jag trampar snett i mina platåskor och jag flämtar till av smärtan, stapplar till och krockar med en förbipasserande. ”Ursäkta”, mumlar jag, men han höjer inte ens på huvudet för att bekräfta kontakten eller ursäkten och vi skyndar båda vidare åt våra respektive håll i våra respektive stressade liv.

Numera har jag vant mig vid storstadens anonymitet, men till en början, för en massa år sedan, kändes flytten till London ganska svår. Jag saknade Skogvaktarstugan så mycket att det gjorde ont. För att inte tala om hur jag saknade min mamma.

Hon var min vän och förtrogna, min största supporter. Ofta tänkte jag på henne i min ensamhet, hur hon satt där i den lilla vitkalkade stugan vid sjön. Samtidigt som storstaden var full av människor och ljus och trafikens oväsen. Inte ens en kopp te smakade likadant som den gjort där hemma i det skotska höglandet, eftersom tekitteln i det kabyssliknande köket i mitt lilla krypin hade täckts med en slemfärgad igenkalkning som påverkade smaken på vattnet när det kokade.

Men på den tiden var en del av mig samtidigt lättad över att ha lämnat Ardtuath. Storstadens anonymitet var välkommen, efter det klaustrofobiska i att bo i ett litet samhälle där alla 12

tog sig rätten att veta allt om alla och ingen generades över att också uttrycka sin åsikt om vad de visste. Mitt nya liv gav mig en frihet som jag aldrig upplevt där hemma och jag var fast besluten att röra mig framåt och rakt in i en ljusnande framtid, utan att kasta ens den allra minsta blick över axeln.

Snart hade jag skaffat mig vänner på den teaterskola jag kommit in på med hjälp av ett stipendium. Jag vande mig vid de långa mödosamma lektionstimmarna – med dans, sång och skådespeleri – och den nyhetens behag som mitt storstadsliv gav. Den gamla vardagen ersattes med en ny, betydligt mer glamourös på ytan.

För naturligtvis var inte den där vardagen alls speciellt glamourös. På nära håll försvann sminket och kostymernas magi i strålkastarnas sken och avslöjade deras billiga bländverk. Vi bytte om i trånga omklädningsrum, trängdes för att få plats framför spegeln, bland alla travar av kläder, mascaror och hårnålar. Där det kändes som allt täcktes av ett tunt lager fint damm, som utgjordes av pudret vi använde för att få till sminket och dämpa blänket. Luften brukade vara tung av svett, unken parfym och den fuktiga soten som våra kappor tagit med sig in från Londons gator. Samtidigt som vi lättirriterade snäste åt varandra för att lätta på nervositeten inför föreställningen. Vilket glömdes bort så snart vi hörde utropet ”Fem minuter!” och adrenalinruschen kom.

Bit för bit har jag nu vant mig vid att promenera kilometer efter kilometer längs gator där luften är fylld av sju miljoner människors andedräkter och himlen ovanför delats in i smutsigt grå rektanglar som skymtar till mellan byggnaderna. Långt från himlarna över Loch Ewe, som obrutna välver sig över kullarna mot horisonten. Jag har även vant mig vid Londonvädret. Eller snarare bristen på det. Årstidsväxlingarna tydliggörs snarare av förändringarna i affärernas skyltfönster än av temperaturen. Till och med mitt i vintern tycks staden generera sin egen värme, som stiger upp från fuktiga trottoarer 13

och strålar ut från husens tegelstenar.

I början hände det att jag ibland kunde sakna känslan av det vilda, som det skotska vädret för med sig. Den otyglade kraften i de atlantiska vindarna, den hisnande kölden en klar frostig morgon, eller en vårdags första flyktiga värme. Men snart hade jag gömt undan alla mina handstickade tröjor längst ner i byrålådorna i mitt hyrda rum och ersatt dem med figurnära bomullstoppar och lösa skjortor i muslin, som de andra studenterna bar och som passade bättre i auditionsalarnas kvalmiga rum och hade större chans att fånga någon agents eller producents uppmärksamhet. Och jag lärde mig att dricka kaffe i stället för te, även om en kopp kostade mer än en hel kanna av det pulverkaffe som mamma brukade köpa i affären i Aultbea.

Jag viker av in i gränden som går längs med den ena sidan av teatern och öppnar dörren till sceningången med axeln. Nerverna får det att vända och vrida sig i magen och jag sväljer den klump som stiger upp i halsen. För den kommer knappast att hjälpa rösten. De senaste månaderna har varit stressiga, med de sista föreställningarna av Carousel, samtidigt som jag återigen påbörjat den plågsamma procedur det innebär att gå på auditioner. Jag har varken ätit eller sovit speciellt bra. Jag försöker säga mig själv att denna oro är fullständigt normal, med tanke på arbetssituationen och oron över hur saldot på bankkontot sjunker, samtidigt som ännu en hyra snart ska betalas. Men under allt det ligger en annan fruktansvärd insikt, som långsamt men oåterkalleligt börjat gå upp för mig under de senaste veckorna: Piers börjar tappa intresset för mig.

Kanske, men bara kanske, kommer han att älska mig igen om jag får den här rollen. Kanske kan vi återfå passionen och spänningen från den första tiden och så blir allt bra igen.

Jag stiger in till alla de andra som samlats bakom scenen och tar av mig kappan, drar fingrarna genom håret för att släta ut de bångstyriga gyllenröda lockarna och samla ihop dem i någorlunda ordning.

14

”Ursäkta”, säger jag till produktionsassistenten som bockar av mitt namn på sitt protokoll. Hon ler mot mig, men alltför hastigt för att det ska kännas äkta och går sedan sin väg. Jag känner igen en eller två av de andra: musikalvärlden är liten.

Men vi undviker att möta varandras blickar och koncentrerar oss på att hålla nervositeten i schack medan vi lyssnar på den första av de förhoppningsfulla som söker den kvinnliga huvudrollen. Konkurrensen om rollen kommer att vara hård. Pressen skriver redan om denna Broadway-revival och biljetterna till Londonuppsättningen är på väg att sälja slut.

Jag försöker ta några djupa andetag och fokusera på rollen som Maria Magdalena, men mina tankar vandrar tillbaka till en annan audition för två år sedan, på en annan teater. Det var för en uppsättning av A Chorus Line, regisserad av den briljante Piers Walker, vars stjärna var i uppåtgående på West Ends teaterscen.

Det var på den auditionen han fick syn på mig. Och vid slutet av den krävande dagen frågade han om jag ville följa med på en drink. Han förklarade att han ville ha mig i showen trots att jag var mer en sångerska-som-kan-dansa än en dansös-som kan-sjunga, vilket egentligen var vad de letade efter. Han sa att jag hade en utstrålning som fick honom att tänka på en rödhårig Audrey Hepburn. Senare samma kväll sa han att han aldrig träffat någon som mig. Att jag hade en ovanlig talang.

Att han kunde hjälpa mig med min karriär. När vi låg invirade i lakanen i sängen den natten sa han att jag skulle bli hans musa och att vi tillsammans skulle ta oss raka vägen upp till toppen i vår bransch.

Jag insöp orden lika törstigt som jag slukat vinet på puben bakom Drury Lane. Hur naiv var jag inte: båda hade gått rakt upp i huvudet.

Två år senare har den där berusningen dämpats och verkligheten kommit i kapp. På sistone har Piers kommit hem senare och senare från teatern och mer än en gång nämnt namnet på 15

någon ny lovande stjärna, som han noga påpekar verkligen förstår hans vision och är en total dröm att regissera. Jag har förstått att han behöver bekräftelse utifrån betydligt mer än jag gör. Hela livet är en föreställning för honom och precis som när det handlar om uppsättningarna han regisserar så tycks hans förhållanden svalna så fort nyhetens behag har lagt sig och då går han vidare till nästa. Fortfarande klamrar jag mig ändå fast vid hoppet om att jag ska bli den som förändrar det där mönstret. Att jag ska bli den som får honom att vilja stanna.

Den konstanta oron har sitt pris. Sömnlösa nätter och en känsla av illamående långt ner i magen har påverkat min röst, även om jag inte erkänt det för någon annan. Kanske har jag överansträngt den lite, provspelat för många roller som har tänjt på mitt röstomfång. Men jag har inte råd att låta dessa tvivel påverka mig nu. Jag måste ta mig igenom dagen och göra ett framträdande som ger mig den kvinnliga huvudrollen i Jesus Christ Superstar. ”Alexandra Gordon.” Produktionsassistenten ropar upp mitt namn. Så jag går upp på scenen och tar ett djupt andetag.

Fast besluten att även om hjärtat fladdrar mot bröstbenet som en fångad fågel, så ska jag låta min röst sväva fri igen, lika fri och obekymrad som lärkan som flyger ovanför kullarna som omger mitt forna hem.

Jag får rollen. Och under några veckor är Piers lika engagerad och uppmärksam som han en gång var, ger mig blommor och tar mig med ut på middag för att fira. Det kommer ordna sig, tänker jag och drar en stor suck av lättnad. Men när repetitionerna väl börjar får jag kämpa allt hårdare för att nå de högre tonerna. Regissören är bekymrad och när han pratar med mig kan jag se i hans flackande blick att han tvivlar på om han valt rätt skådespelare för rollen. En dag kommer en röstcoach och tar mig åt sidan och frågar hur jag mår. ”Bra”, säger jag och tvingar fram ett leende som är betydligt 16

ljusare än känslan inuti mig. ”Jag har haft några svåra månader men nu har jag börjat hitta tillbaka. Det har varit problem med magen också, men det verkar ha gått över. Har varit lite ur form helt enkelt, men rösten kommer bli bra så snart jag är helt återställd.”

Jag hoppas att jag lyckas låta övertygande.

I ärlighetens namn har jag mått förfärligt illa sedan jag kastade i mig lite rostat bröd och kaffe i morse, men ändå har jag kämpat på och kommit till jobbet. ”Okej.” Hon tittar tvivlande på mig. ”Men Alexandra, jag har sett det här hända en gång tidigare. Jag hoppas du inte tar illa upp om jag frågar … Är du gravid?”

I samma ögonblick som hon ställer frågan är det som att jag vet. Det är som om jag vetat om det hela tiden. Men inte velat erkänna det för mig själv. Det är som att mina händer instinktivt flyttar sig ner till magen medan färgen försvinner från mitt ansikte. En gravid Maria Magdalena skulle knappast se bra ut på scenen, även om det tillståndet förmodligen hörde till konsekvenserna av hennes yrke. Jag svajar till och det är som att väggarna faller ihop över mig.

Röstcoachen får mig att sätta mig ner på en pall i hörnet av rummet och pressar mitt huvud mot mina knän för att hindra mig från att svimma. ”Sådant händer”, förklarar hon. ”Under graviditeten kan hormonrubbningarna få stämbanden att svälla och påverka röstomfånget. Du har försökt pressa dig själv att nå tonerna men det kan orsaka en blödning. Du borde besöka en specialist och få det hela undersökt. Och definitivt låta rösten vila ett tag.”

Piers ursinne briserar med kraften av en atlantisk storm. ”Vilken fullständig katastrof”, säger han när jag berättar det samma kväll, efter att ha träffat en läkare som både bekräftat min graviditet och att jag har något som ser ut som sår på ett av stämbanden.

17

Jag sträcker ut mina armar och är på väg att omfamna honom, i desperat behov av en trygg kram, men han drar sig undan. ”Du måste bli av med det”, säger han och låter ursinnet förvandlas till en kall och hård ilska. Därefter vänder han sig bort för att hälla upp en stadig whisky till sig själv.

För ett ögonblick blir jag förvirrad och tror att han pratar om stämbandssåret. Ögonblicket därpå känner jag mig lika dum som förfärad när jag inser att han syftar på barnet. Abort har visserligen varit lagligt i tio år nu, men jag har inte ens sett det som ett alternativ. Jag känner redan ett band till det här barnet, som jag vill försvara aggressivt och samtidigt älskar ömsint.

Han tar en klunk whisky och fortsätter. ”Gör dig av med det och om du sedan behöver en halsoperation så kan de ordna det. Du vill ju inte förlora den här rollen.”

Huvudet fylls av vitt brus och det går inte att tänka klart.

Och sedan, genom förvirringen och rädslan, hör jag ekot av mammas röst, när hon sjunger om kärlek och saknad i Skogvaktarstugan: Will ye gang love and leave me noo?

Will ye forsake your ain love true Jag vet svaret på frågan: det råder ingen tvekan om vad Piers tänker göra. Han har redan lämnat vårt förhållande.

Sedan skingrar sig bruset i huvudet och tankarna klarnar.

Det råder ingen tvekan för mig heller. Jag tänker behålla det här barnet och jag tänker ta hand om det själv. Kanske kommer rösten att läkas i sinom tid. Röstcoachen sa att det fanns en chans till det, om jag inte skadat den alltför allvarligt. Jag måste träffa en specialist för att få veta. Men det kommer att få bero några månader. Lite besparingar har jag ju, som jag med lite ansträngningar kan överleva på tills barnet är fött och därefter kan jag få i gång karriären igen. Den är inte över, bara satt på paus. Andra sångerskor har lyckats kombinera barn och karriär. Varför skulle inte jag också kunna det?

18

Whiskyn gör Piers mer talför och när jag säger åt honom att gå släpper han loss en ström av invektiv som är så bittra att det gör mig rädd inför vad han kan tänkas göra mot vårt barn. Han säger att han aldrig någonsin vill ha något att göra med mig igen, att jag är självisk som fattar det här beslutet, att jag är precis lika egocentrisk som varenda skådespelerska han någonsin träffat. ”Förmodligen är det inte ens mitt barn.” Han drar på sig jackan och samtidigt som han slänger upp dörren vänder han sig om mot mig. ”Det är inte förvånande att de gav dig den där rollen, de känner ju igen en hora när de ser en.”

Med en smäll slår jag igen dörren och stänger ute hans hatiska ord. Slutgiltigheten ekar mellan väggarna. Sedan faller jag ihop på golvet och kurar ihop mig på hallens kakelgolv, med knäna uppdragna för att skydda glimten av ett nytt liv inuti min mage. Med händerna för ansiktet börjar jag gråta.

Jag känner mig fullständigt ensam.

Men en sak är säker. Mitt liv är i London nuförtiden. Det finns inte en chans att jag återvänder till Skottland.

19

Lexie, 1978 Tack och lov har Daisy sovit fastspänd i sitt barnsäte ända sedan vi passerade Inverness. Även om det kommer göra det svårare att få henne att somna i kväll så föredrar jag att få köra de sista kilometrarna i lugn och ro. Jag stänger av kassettbandspelaren, eftersom jag blivit ohyggligt trött på den blandning av vaggvisor och musikallåtar som vi oavbrutet lyssnat på under de två dagar vi befunnit oss i bilen. Någon radiomottagning existerar knappt här uppe, så jag får hålla till godo med bilens brummande och mina egna tankar längs de slingriga vägar som tar oss i nordvästlig riktning.

Rädsla inställer sig i maggropen när vi börjar närma oss kusten. Jag har ju inte varit tillbaka i Skogvaktarstugan sedan jag lämnade byn för mer än tolv år sedan. Visst var mamma nere på besök flera gånger under min karriär, men då verkade det som att resandet i sovvagn var den stora upplevelsen, snarare än att se sitt enda barn uppträda i Oklahoma! och Carousel. Jag antar att jag tog för givet att hon alltid skulle finnas här, i sitt lilla stenhus vid Loch Ewes strand, om jag någon gång skulle vilja komma tillbaka. Men komma tillbaka var något jag definitivt aldrig ville göra. Jag hade inte ens styrka nog att ordna någon begravningsceremoni i kyrkan efter att mamma dött på sjukhuset i Inverness. Det var lättare – och betydligt mer praktiskt – att ha ett enkelt arrangemang på krematoriet inne i stan. Jag kände av besvikelsen och missnöjet hos det fåtal bybor som gjorde resan in för att ta ett sista farväl av Flora 20