”Orkar du verkligen?” frågade Jacob.
Hanna tittade förvånat på sin man. ”Skulle ju känts roligare om du typ sa: ’Vad kul att vi ska göra något helt vanligt tillsammans för första gången på ett år.’ Eller: ’Hur känns det att äntligen få börja jobba nästa vecka, älskling?’”
Jacob sträckte ut en hand mot hennes axel men Hanna slog bort den. Det hade lagts tillräckligt många vårdande händer på hennes förtvinade muskler under det gångna året, hans sätt att ta på hennes kropp påminde för mycket om undersköterskornas förvisso välvilliga, men distanserade kroppskontakt.
Just nu ville hon bara njuta av att inte vara klädd i blå sjukhuskläder. Sommaren var slut och Hanna skulle börja jobba på måndag. Inför det kände hon skräck och glädje i en perfekt avvägd cocktail.
”Jag menade inget annat än …”
”Jag vet”, avbröt Hanna och tittade på Jacob. Han hade inte åldrats en sekund efter att hon gick in i väggen för drygt ett år sen. Själv var hon en spillra av sitt forna jag. Hon log.
”Vad?” frågade han och hällde några droppar diskmedel på stekpannan.
”Du ser stark ut. Har du tränat extra mycket?” Sen Hanna skrevs ut från psykiatrin dagen före julafton hade hon befunnit sig i en enda lång, grå tunnel. Vintern hade känts oändligt lång
och den tjugofemprocentiga arbetsträningen i Jakobsberg hade varit en mardröm. Hon hade förvisso bott hemma med Jacob, Sherin och Oskar, men ändå inte varit vare sig fysiskt eller mentalt närvarande. Så länge hon behövt fortsätta i öppenvårdspsykiatrin hade hon känt sig stämplad som ett psykfall, inte vågat tro att hon någonsin skulle klara av ett vanligt liv igen.
Inte förrän våren blev varmare framåt påsk hade det känts som om hon faktiskt skulle få en ny chans. Hon började långsamt uppskatta att komma hem till den nya villan, till sin fyraåriga son som tittade på henne med oroliga ögon. Och till sin vältränade man.
Och nu var hon äntligen på väg tillbaka på riktigt.
Jacob ryckte på axlarna. ”Kanske lite mer regelbundet än tidigare.”
Om tre dagar skulle hon börja på det nya jobbet. Då kanske livet ändå skulle kunna betecknas som återställt. Regelbundet sex, ett nytt jobb och mycket fokus på barnen kvällar och helger, det var väl inget som fattades i den kostcirkeln?
Jacob sköljde stekpannan under rinnande vatten, la den uppochner på diskbänken och hängde handduken på den svindyra induktionshällens handtag. Han sträckte ut den noga så att den skulle torka.
”Är det viktigt?” frågade Hanna.
”Vad?”
”Att den hänger rakt?”
”Ja det är väl bättre att den blir torr än …”
”Var det värt det?” avbröt hon.
”Vadå?” undrade han förvirrat och stirrade på sin fru.
”Flytten hit. Lånen på åtta miljoner. Nu bor vi äntligen mitt i smeten. Visserligen i det minsta huset i området, men ändå … helt rätt, eller hur känns det?”
Hanna var inte blind för flyttkartongerna som fortfarande stod ouppackade i vardagsrummet. Men hon hade hittills inte orkat hjälpa Jacob att komma i ordning efter den otroligt dumma flytten, precis efter att hon skrivits ut från psykiatrin. Jacob hade insisterat, velat komma bort från lägenheten i Sundbyberg, velat
”dra ett streck över allt”, som han sa. Egentligen förstod Hanna hur han hade tänkt: Nu när Hanna är svag och har garden nere kan jag passa på att driva igenom flytten till finförorten som jag hela tiden drömt om. Mindre kul var att hennes svärfar stod som borgenär för lånen de tagit. Hur mycket Jacob än jobbade på sjukhuset hade han inte råd att ensam få lån på så många miljoner med en arbetstränande polishustru.
”Vad dum du är”, sa Jacob förnärmat. ”Vi var ju överens.”
Hon tog tag i Jacobs nacke och drog honom till sig. Kysste honom, kanske inte passionerat, men ändå en kyss.
”Nehej du”, viskade hon. ”Du var överens med din mamma.”
Jacob försökte dra sig undan.
”Kom igen”, sa Hanna och drog tillbaka sin man. ”Ha lite humor.”
Han besvarade kyssen. Hon anade en viss tvekan, men förstod att även han behövde tid för att leta sig tillbaka till det slags attraktion de hade haft för varandra innan hon försvann in i sin depression förra året. Och egentligen behövde de hjälpas åt att gräva längre tillbaka än så, återfinna sitt romantiska liv innan Oskar föddes.
Hanna mindes knappt hur det hade känts när hon och Jacob blev tillsammans, försökte intala sig själv att det var passionerat.
Men hon mindes att hennes vän Kasia en gång på fyllan hade frågat: ”Är du verkligen kär i honom?”
Hanna hade inte svarat. För Kasia kunde hon aldrig ljuga. För sig själv kanske, men inte inför den ibland brutalt ärliga sångerskan som känt Hanna under större delen av hennes vuxna liv.
”Ska ni hångla nu?” hördes en avmätt röst borta från hallen.
Hanna släppte greppet om sin man och svängde runt. Balansen var fortfarande lite begränsad så hon fick hålla sig i bänkskivan för att inte ramla.
”Älskling”, sa hon. ”När kom du hem?”
”Dålig replik”, sa Sherin och slog ut med händerna. ”Ser det ut som om jag har hunnit ta av mig eller?”
Sherin drog av sig sina slitna Converse och slängde dem på trasmattan. Den röda jeansjackan hängde hon upp på en krok, men den trillade genast ner på golvet. Hon kom in i köket, rufsade med sina långa naglar i hårbotten och drog sen fingrarna genom det svarta håret så att det till slut la sig i en perfekt mittbena. Eftermiddagssolen strålade genom köksfönstren och träffade Hannas dotter rakt i ansiktet. Hon kisade och kastade ett hastigt ögonkast på sin mamma. ”Vad?” sa hon irriterat.
Hanna kände hur hon log brett. ”Du är så jävla söt. När blev du så söt? Och vem brås du på egentligen? Chris har ju lockigt hår så det kan inte vara någon annan än …” Hon visade med pekfingret mot sin kind. ”Moi.”
”Lägg av.”
”Kom hit snygging.”
”Varför då? Ni hånglar ju redan.”
Hanna tog två steg mot Sherin. ”Om jag måste välja så kramar jag hellre dig, alla dagar i veckan. No offense Jacob.”
”None taken”, hördes Jacobs röst när han gick ut i hallen och började plocka upp efter sin styvdotter.
Hanna lyckades bara få tag i Sherins hand. Ett tjugotal armband rasslade till innan hon fångade den varma handen. Sherin gjorde inget större motstånd.
”Följer du med?”
Sherin sänkte rösten så att inte Jacob hörde: ”Jag spyr på hans morsa.”
”Jag med. Eller … jag vet, sorry.” Hanna tog sig för munnen. Hon måste bli bättre på att filtrera vad hon sa. Var det sjukskrivningen som hade påverkat hennes impulskontroll? Nej, egentligen inte, hon hade nog alltid varit sån, ”lite halvgalen på ett bra sätt”, som Kasia brukade säga.
”Måste jag?” frågade Sherin och slet upp kylskåpsdörren. ”De är så sjukt stela.” Hon tog ut ett juicepaket, Jacobs favoritjuice som han brukade försöka gömma bakom mjölken, och började halsa.
”Kom igen”, försökte Hanna.
”Vadå? Den är ju typ slut, onödigt att smutsa ner några glas. Och mamma, jag måste verkligen hitta ett jobb. Jag har inga pengar och måste köpa en ny jacka före måndag. Jag tänker inte se ut som en uteliggare första dagen på Östra Real.
Hanna log. Hon kände igen sig. Tänkte på alla utskällningar hon fått av sin pappa Majid då hon stökade ner i köket hemma i Huddinge. ”Varför kan du inte uppföra dig som din storasyster?” hade varit pappans vanligaste kommentar.
Hanna strök med handflatan över Sherins hår. Hon ville säga att dottern var en kopia av hennes egen syster Yasmine, men det skulle bara göra Sherin ledsen, hon visste att även Sherin levde i skuggan av sin döda moster, visste att det var som att hela tiden jämföras med en bättre version av sig själv, något ouppnåeligt.
”Vi får se. Vi kan kolla vad du har för jackor och sen …”
”Jag har ingen jacka”, avbröt Sherin. ”Hur svårt kan det vara att förstå?”
Hanna log. ”Okej. Du har ingen jacka. Bara hundra stycken ytterplagg som tydligen inte duger.” Hanna sa inget mer, visste hur det kändes att inte vara nöjd med sina kläder. Men hon och Yasmine hade ju haft varandra, hade delat garderob, hade delat allt, inklusive några få pojkvänner.
”Behöver du duscha?”
”Nej, det är lugnt.” Sherin luktade i armhålan och rynkade näsan. ”Räcker med lite deo. Ska man vara fin?”
Hanna såg på Sherins tshirt från Marc Jacobs, en enkel, grå tröja med texten Moskva i kyrilliska bokstäver över bröstet. De ljusblå jeansen var tajta och för långa, släpade i marken då hon gick så att kanterna hade blivit uppfransade. Hanna visste hur viktigt det var för hennes svärmor, Agneta Colliander, att man var ”hel och ren”, som hon brukade säga med det där falska leendet på läpparna. Egentligen menade Jacobs stiffa mamma att inget mindre än en struken skjorta och finbyxor var tillräckligt fint. För pojkar. Flickor skulle helst ha klänning.
”Det blir perfekt”, sa hon och kramade sin sextonåriga dotter
som besvarade kramen helhjärtat. ”Lite deo bara”, log hon och skulle släppa greppet men kände att Sherin höll kvar kramen. Hanna slappnade av, stannade i sin dotters famn. ”Och vi får se om vi kan köpa en jacka, men jag lovar inget.” Sen såg hon att Sherin torkade sig i ögat.
”Vad är det älskling?”
Sherin vände sig bort för att slänga den tomma kartongen. ”Inget.”
”Har det hänt något?”
”Nej, det är inget säger jag ju.”
Hanna gick bort till diskbänken och sänkte rösten. ”Har någon varit taskig?”
Sherin skakade på huvudet och försökte sluta gråta. Hon torkade bort tårarna i ögonvrån så att inte sminket skulle förstöras.
”Har det med mig att göra?” frågade Hanna.
Sherin nickade kort. ”Sluta nu, jag orkar inte sminka mig igen.”
”Är det för att jag ska börja jobba?”
”Jaaa”, suckade Sherin. ”Kan du bara sluta nu.”
”Sorry.” Hanna visste mycket väl hur jobbigt det varit för Sherin att bo själv i höstas med sin styvpappa och lillebror som hon inte hade mycket utbyte av. Sherin hade tvingats bli stor, eller i alla fall större, på bara några månader. Nu måste hon åter få vara den tonåring hon faktiskt var. De var nära, supertajta. Hanna hade till och med berättat sin allra innersta hemlighet om Yasmine för dottern. Inte ens Jacob kände till vad som hade hänt under Hannas värsta natt i livet, för arton år sen då hennes syster dog efter att ha ramlat ut från en balkong på en fest. Hanna hade flera gånger fått ångest för att hon delat hemligheten med Sherin, men motiverade det för sig själv med att det var hennes sätt att binda Sherin tätt intill sig. Om hon delade med sig av sitt innersta mörker, kanske Sherin skulle göra detsamma tillbaka.
Hanna drog till sig sin dotter som höll armarna intill sig, kroppen stel som en pinne. Hanna viskade: ”Jag ska inte gå in i väggen igen. Jag lovar.”
Sherin snöt sig. ”Det kan du inte lova.”
”Jag är starkare nu. Och jag ska mest jobba på kontor, inte flänga runt som jag gjorde förut.”
”Om du läggs in igen så tänker jag bo med dig på psyket”, sa Sherin.
Hanna skrattade till. ”Det kan vi nog ordna. Fast du skulle inte gilla maten. Och duschen hade ljummet vatten. Men det ska inte hända.” Hon kramade Sherin som nu mjuknade.
Jacob hojtade från hallen. ”Ska vi börja göra oss klara? Tänkte att vi drar om en halvtimme.”
”Absolut”, ropade Hanna tillbaka.
Ett gallskrik hördes från övervåningen.
”Kan du ta honom?” ropade Hanna. Hon fick inget svar, men hörde Jacobs bestämda steg i trappan, på väg upp mot ännu en fajt med deras snart fyraåriga krigare.
”Du gumman. Jag är också glad att det känns som vanligt.”
”Men lovar du att inte bli utbränd igen? Jag pallar inte att bo själv med …” Hon torkade sig åter i ögonvrån med kökshandduken. ”En jävla städfascist …”
Hanna tog ett djupt andetag. Hon trängde undan sin egen oro och sa:
”Absolut. Jag lovar att jag ska jobba med lugna saker. Ingen mer dramatik.”
Hon tänkte på de intensiva månader som föregått hennes kollaps förra våren för drygt ett år sen. Hon hade jobbat på knark i tre år. Under våren var de kort om folk, samtidigt som de var på väg att spränga knarkligan i söderförort, de hade varit nära att kartlägga hela kedjan upp till leverantören i Mexico, men Hanna hade inte klarat pressen. Med en treårig son där hemma, en man som prioriterade sitt läkarjobb och den utdragna konflikten med sina egna föräldrar, särskilt pappa Majid, gjorde att symptomen sen kom snabbt när katastrofen väl närmade sig: yrsel, panikattacker, självmordstankar och avgrundshemska känslor som avlöste varandra. Två gånger hade hon sökt medicinakuten för tryck över
bröstet och yrsel. När hon till slut lades in på akutkliniken hade hon tappat åtta kilo på tre månader. Hon mindes läkarens ord på avdelningen: ”Det syns på blodproverna att du ätit dåligt.” Hon mindes att hon blivit fascinerad över att man kunde se något sånt i blodet.
”Särskilt ditt kalium är lågt”, la läkaren till, uppenbart fascinerad han också.
Därefter blev det bara sämre. Trots mediciner och näringsdropp gick hon in i en djup depression med psykotiska inslag. Läkarna blev oroliga, hon mindes hur många de var som diskuterade över hennes huvud på ronden. Sen blev allt mer diffust, som om hon körde bil in i en mörk tunnel.
Hanna strök med fingret över ena tinningen där hon fått åtta elchocker i höstas. De hade lämnat kvar en huvudvärk som då och då gjorde sig påmind, hennes mentala ärr efter behandlingarna. Minnena från november var annars fragmentariska, men allt skarpare då den första snön föll utanför det gallerförsedda fönstret på avdelning 161.
”Mamma.”
Sherin släppte handduken på golvet och stirrade sin mamma rakt i ögonen. De var lika, mor och dotter, bara drygt tjugoen år mellan dem. Hanna fick ofta frågan om de var syskon. Det var med blandade känslor hon svarade. Samtidigt fick Sherin henne att känna sig ung och snygg. Och de var väldigt lika varandra, rent utseendemässigt. Sherin någon centimeter längre än hon, men de hade samma svarta hårfärg, samma frisyr, oftast en enkel tofs. Sherin såg ut som om hon var äldre, ett moget utseende, alltför moget enligt Hanna som var väl medveten om riskerna Sherin skulle utsättas för när hon nu började gymnasiet. Fulla killar på hemmafester till exempel. Men hon försökte slå bort oron, försökte njuta av att de hade så mycket gemensamt, trots allt. Sen ett par år tillbaka hade de i princip delad garderob, åtminstone enligt Sherins regelverk. Det enda de inte delade var underkläder, fast jo, det hände det med. Men framför allt: Sherin var inte en
kopia av Hanna som själv hade gjort så många dumheter i samma ålder tillsammans med sin syster Yasmine. Sherin var klokare, mer mogen, mindre rebellisk.
”Jag lovar”, viskade Hanna. ”Inget mer drama nu. Och jag vet att det har varit svårt för dig att flytta från Sumpan, men vi kände att vi var tvungna att byta miljö efter allt som hänt.”
Det ringde på hennes mobil. Signalen var hetsig, ett beat, en saxofon.
”Du måste byta”, suckade Sherin och lämnade köket.
”Jag vet.” Hanna tittade på skärmen. Hon kände igen numret till växeln på Kungsholmen. Det var länge sen sen de ringt därifrån. All kontakt med hennes gamla arbetsplats hade förts via mejl.
Hon kände att det snörpte till i halsen när hon svarade. ”Hanna Mansouri.”
”Hanna”, hördes en kvinnlig röst som hon inte kände igen. ”Vad bra. Cathrine Hansson på grova brott, jag är din nya chef.
Vi har inte hunnit träffas än men jag undrar om du vill börja redan idag. Vi har en allvarlig situation här och behöver all hjälp vi kan få, folk är fortfarande på semester. Jag tänkte att det är lika bra för dig att sätta igång.”
Hanna vände sig om och såg Jacob komma ner med en sparkande Oskar i famnen. Hon hade noterat stressen i sin nya chefs röst.
”Det kan jag väl. Jag kommer in på måndag så då kan du väl …”
”Nej nu. Grova brott fick just fallet av yttre befäl. Vi måste köra igång direkt …”
”Nu?”
”Din nya partner, Robert Elofsson är på väg att plocka upp dig. Han borde vara där snart.”
Jacob ställde sig mitt på köksgolvet och försökte förstå vad det rörde sig om.
Hanna höll upp en väntande hand och tittade ut genom köksfönstret samtidigt som en svart Passat stannade precis utanför huset, på gatan i Enskedeidyllen.
Mats parkerade sin silvergrå Citroën Berlingo på grusplanen framför dubbelgaraget i Älvsjö och stängde av motorn. Han satt kvar i några sekunder. Det ringde fortfarande i hans öron. Han stirrade rakt ut mot grannens garage, tog några djupa andetag och blundade. Tonen försvann inte. Varför just idag av alla dagar? Varför i helvete skulle det hända just nu när allt hade börjat kännas så stabilt? Pengarna tickade stadigt in på sparkontot och han hade äntligen kunnat börja fundera på ett slutdatum för hela grejen. Nu fanns risken att de skulle tvingas stänga ner i förtid.
Alexis hade ringt och sagt åt honom att kolla Expressen på nätet:
IT-miljardär dumpad livlös på Stureplan.
Oklart om den kände miljardären levde när ambulans kom till platsen …
Alexis hade intygat att miljardären var kunden de haft idag.
Mats ville bara försvinna. Eller slå sönder något.
Han satt kvar och försökte lugna ner andningen något. Till slut drog han ur startnyckeln och klev ut i kvällsmörkret. Han påminde sig själv om att han inte fick glömma leveransen i Frihamnen imorgon bitti. Något sa honom att det var viktigt. Det var ägaren själv som ringt, vilket var ovanligt. Mats kände på sig att något stort var på gång.
När han stängde bildörren hörde han genast E4:ans susande i bakgrunden, vilket åter fick honom på sämre humör. Han längtade upp till stugan, önskade att det var den åttonde oktober då
han, Tero och Fabian planerat nästa jakthelg.
Jakten. Mats kände ett sug efter att få hålla i ett gevär, få ner pulsen, fokusera på andningen, skogen, den fuktiga kylan och gevärskolven mot axeln. Han, ensam med djuret som snart skulle dö. Tydliga regler. En primitiv enkelhet som han älskade. Men det var långt kvar till dess.
Han sneglade upp mot huset, det lyste i Bengts vardagsrum, gubben glömde allt som oftast att släcka, en tänd lampa innebar inte nödvändigtvis att han var vaken. Mats gick bort till dörren bredvid den ena garageporten och låste upp.
I hallen var det mörkt och luktade sopor. Han orkade inte ta av sig kängorna. Men Carharttjackan hängde han utanför bastun som varken han eller värden använde. Han gick in till sin lägenhet, egentligen bara ett stort garageförråd i souterrängvåningen som han hyrde av den pensionerade tidningsredaktören Bengt Augustsson sen han skrevs ut från sista rehabkliniken. Han hade själv fått sätta in ett litet pentry från Ikea. Bengt använde några av utrymmena i källaren, bland annat den stora frysen under trappan. Men toaletten och bastuduschen hade Mats för sig själv. Han hade fått erbjudanden om bättre boenden, men tackat nej då han trivdes med enkelheten i Älvsjökällaren och det faktum att han betalade hälften av vad det skulle kosta att hyra ett litet rum i stan. Även om de drog in stora pengar på Klubben så ville han spara varenda krona på kontot, inte bränna pengarna på onödig skit.
Som han brukade göra förr. Det gamla livet, livet som han ibland kunde längta tillbaka till. Minus det som hände under sex intensiva månader då han gick ner sig totalt i missbruk och till slut hamnade på rehab. Det var fem år sen.
Mats stängde dörren bakom sig och lät det förbli mörkt.
Han la sig på soffan och slöt ögonen. Hastiga bilder från dagen flimrade förbi. Han kände sig stressad, jävligt stressad över det som hade hänt. Och det sjuka var att det nog mest var han som hetsade upp sig. Fabian skulle rycka på axlarna och säga ”shit happens”.
Jävla teflonmänniska.
Kroppen var helt slut, men huvudet kändes elektriskt. Han satte sig upp och tände golvlampan, sen slog han på TV:n och sänkte ljudet. Paradise hotel: en pool, kvällsbelysning, lättklädda unga människor med perfekta kroppar som de spände i olika positioner. För tio år sen hade han varit en av de där, en 24årig kille som hade allt: väskor fulla av cash, en fet Porsche Cayenne och en vindsvåning nära Stureplan. Han kunde få hem vilken tjej han ville från krogen, särskilt när han var ute med Fabian, det var som om de förstärkte varandras attraktionskraft. Saltisligan stod på toppen av sin karriär.
Men så rycktes plötsligt mattan bort.
Mats öppnade det lilla kylskåpet i pentryt längs kortsidan av rummet. Han tog fram en flaska alkoholfri Carlsberg och slog av kapsylen mot köksbordet, svepte halva flaskan och satte sig på den enda stolen som fanns i rummet. Musiken i bakgrunden var intensiv, en programledares röst som höll i något slags öråd, eller vad det nu kallades i just den här dokusåpan. Han försökte åter igen blunda, men blev nästan yr av alla bilder och tankar som dök upp.
Tero hade berättat om den tunga, nakna kroppen som de fått lyfta ner till vanen, insvept i ett lakan. Sen hade Fabian och Tero dumpat kroppen på Stureplan. Så jävla puckat. Själv hade han fixat klart i Kaknästornet och tagit sig till våningen på Östermalm för att städa upp i kaoset. Tjejerna och den unga killen hade Tero tydligen kört till den andra lägenheten på Kungsholmen i väntan på att de skulle kunna ta sig hem till Estland.
Han tog upp mobilen, övervägde att ringa Tero och snacka igenom vad som hänt, men Tero skulle på sin höjd medge att ”det gick ju inte så bra det där”. Kanske även Mats hade kunnat rycka på axlarna förr i tiden, då hade även han haft Teros lättsamma inställning. Men inte nu. Han ville inte tillbaka till den där världen, ville inte förlora sitt jobb på musikfirman, den var garantin för att Skatteverket inte skulle vara på honom. Genom sin fasta tjänst kunde han upprätthålla en bra fasad mot samhället och samtidigt
lägga undan alla pengar från Klubben tills han gjorde sin exit, tills han tog varenda slant och förverkligade sin dröm.
Men Tero skulle han inte kunna skälla på. Det var inte han som bestämde. Han var bara en enkel soldat, en hund som gjorde som husse sa. Och husse hette Fabian Eklöf.
Till slut la han ifrån sig mobilen och avslutade den alkoholfria ölen som satte igång tarmsystemet och drev fram hungern. Mats insåg att han inte ätit sen i morse och plockade fram fyra Polarkakor från frysfacket, värmde dem en halv minut i mikron och bredde sen på smör och skivade flera lager grevéost. Han plockade fram en skål och fyllde den med mjölk och müsli.
Mats tände lampan över köksbordet och kände energin återvända då han hade fått i sig lite mat. Han noterade knappt reklamen i bakgrunden. Han såg sig omkring, lät blicken vandra från de små fönstren uppe vid taket, strax ovan jord, passera den obäddade sängen i hörnet och landa på de tre elgitarrerna som hängde på väggen. Han försökte komma ihåg när han spelat senast, säkert för över två år sen. Han önskade att han återfick lusten att plocka fram Marshallstärkaren från garderoben, dra på Thin Lizzys ”Dancing in the moonlight” på högsta volym och stampa igång distpedalen.
Han hämtade istället en Carlsberg till som han halsade. Satte sig i soffan och stirrade tomt genom TVskärmen, förbi ett hångelparty i några stora utomhussoffor framför en vägg av palmer.
Vad i helvete var det som gått snett ikväll egentligen? Vems fel var det? Han visste att Fabian inte ville bli störd på restaurangen.
Samtidigt skulle han inte kunna somna förrän det var utrett. Inget fick avhandlas på mobilerna och de hade inte delat ut några nya burners.
Åter igen tog han upp mobilen och stirrade på Alexis nummer. Hon var den enda som skulle kunna få honom att slappna av. Men hon visste inte om det. Visste inte vilken inverkan hon haft på honom under så många år. Hon hade ingen aning om hur många gånger han somnat med hennes ansikte på näthinnan, hur han fantiserade om att flytta ut till landet med henne och hennes son,
bara de tre. Ibland när de jobbade tillsammans fick han hejda sig för att inte råka säga något i stil med: ”Och vi kan ha ett växthus på tomten”, dialoger han haft i sitt inre under alla dessa år.
De väloljade kropparna på Paradise hotel fortsatte att hoppa i poolen, kråma sig på solstolarna och hångla öppet inför kameran.
Mats stängde av TV:n och avslutade ölen. Han visste att han inte fick gå den vägen, inte trycka på Alexis nummer och överträda en helig gräns. Den gränsen hade Fabian dragit för fem år sen och Mats var plågsamt medveten om vad det skulle innebära att gå emot Fabians order. ”Du rör aldrig Alexis”, hade Fabian sagt då han dragit i sig en lina kokain för mycket. Mats kom ihåg att han själv hade sagt något i stil med ”grym kropp”, eller liknande. Fabians markering hade varit tydlig: Alexis var Fabian Eklöfs ägodel.
Hela hans liv rutades egentligen in av vad Fabian ville att han skulle göra och inte göra. Om Fabian sa ”hoppa” så skulle Mats göra det. Om Fabian sa ”skjut”, så skulle Mats tvingas göra det. Det fanns en skuld som måste betalas av innan han skulle kunna sluta hoppa.
Fabian hade räddat hans liv, därom rådde inget tvivel. Mats hade varit på botten, fast i ett livsfarligt blandmissbruk av främst alkohol, kokain och Oxy och Fabian hade varit den enda som både haft modet och förmågan att dra upp Mats ur skiten.
Mats mindes vagt när han satt i framsätet på Fabians Audi Q7 på väg till Söderåsens avgiftning, som skulle bli hans hem i tre månader. Fabian var där, minst tre gånger i veckan. Mats förstod aldrig vad vännens egentliga drivkraft var, men började ana när han skrevs ut, ren från knark, svag i kroppen, nedbruten mentalt och väldigt pank. Pengarna från Saltisliganåren hade han knarkat och supit upp. Lägenheten hade han förlorat till ett MCgäng han var skyldig pengar. Sen utskrivningen från Söderåsen var han i praktiken Fabians rottweiler, hans attackhund, hans högra hand. Och hälften av Mats andel från allt de drog in till Klubben, gick till Fabian.
Det fanns inget slutdatum på deras överenskommelse. Mats fnös för sig själv. Han hade inte direkt fått några alternativ när Fabian
presenterade idén om Klubben för honom och Tero för fem år sen: Tero en tredjedel, Mats en sjättedel, Fabian tre sjättedelar, det vill säga hälften.
Som tur var drog Klubben in så stora pengar att även en sjättedel började göra avtryck på Mats konto. Målet var åtta miljoner. Då kunde han förverkliga sin dröm. Då kunde han säga tack och adjö till allt. Han hade på fem år dragit in fyra miljoner. Fyra år till, sen fick det vara nog. Sen skulle han köpa sin hästgård utanför Eskilstuna.
Mats ställde in smöret i kylen och gick sen ut mot Berlingon. Han noterade inte susandet från E4:an längre och inte heller några höga toner i öronen. De enda tre toner som ljöd när han startade motorn var mobilens ringsignaler i högtalarna innan Tero svarade.
”Vad är det?”
”Vi ses på Yagi”, sa Mats.
”Jag kom just hem”, hördes Teros monotona röst med finsk brytning. ”Camilla kommer att döda …”
”Kom bara”, avbröt Mats och la på. Han kände på sig att det skulle bli en lång natt.
Hanna satte sig i framsätet och sträckte ut handen.
”Hanna.”
Hennes nya kollega mötte handslaget och log brett. ”Robert, men du kan kalla mig Robban, det gör ändå hela gänget på City. Precis som han i filmen G.”
Hanna spände fast säkerhetsbältet och undvek att vända sig om mot huset. Hon visste att Jacob stod där och blängde från köksfönstret, förbannad över hennes prioriteringar. Hon anade också att minst två av deras nya grannar, kanske fler, hade noterat den svarta bilen med tonade bakrutor som plockade upp den nyinflyttade kvinnan på fredagskvällen. Hon antog att samma personer redan googlat fram att hon var polis. Hon visste inte vilken film det var Robert nämnde men ville inte avslöja sin okunskap.
De lämnade Finska gatan och Vårflodsparken bakom sig, tog vänster och körde ut på Sockenvägen. Enskededalen andades sensommarharmoni. Det var helt klart andra människor som bodde här än i Sundbyberg. Fler blonda helyllefamiljer, fler elSUV:ar och färre människor i lekparkerna. Hanna hoppades att Sherin skulle trivas och framför allt att gymnasiet skulle ge henne lite nya vänner och bredare influenser.
Hon ville be Robert att inte köra så fort förbi övergångsställena, men insåg att det kanske var bråttom.
”Jaha, en ny partner. Jag har hört mycket om dig”, sa Robban på bred norrländska. Om han inte hade öppnat munnen hade
Hanna gissat att killen med den subtila herrparfymen och en svart manchesterskjorta var infödd stockholmare, kanske med någon sydamerikansk förälder att döma av det mörkbruna, nästan svarta håret som låg i perfekt sidbena samt den lite olivfärgade hudtonen.
”Det låter oroväckande”, sa Hanna och ville helst undvika fortsättningen. Hon torkade diskret bort handsvetten mot låren, men lät fukten på överläppen vara, att pilla i ansiktet drog onödig uppmärksamhet till sig. ”Vet du varför det var så bråttom med att jag skulle komma in?”
Robert Elofsson körde ut på Nynäsvägen och gasade in mot city. ”Chefen hade kort om folk och det här är topprioriterat. Hon skulle sätta ihop gruppen till imorgon och flera hade tagit en sen semestervecka. Jag tror att typ fyra stycken är på väg hem från olika sommarställen. Kommer bli ett helvete det här, media kommer att äta upp oss.”
”Och jag skulle ändå börja på måndag”, la Hanna till.
”Så förstod jag det som. Men kul”, utbrast Robban. ”Fan vad kul att du är tillbaka då. Hur känns det?”
Hanna knäppte upp översta knappen i jeansen. Hon kände sig orolig i magen och inte beredd på en social norrlänning. Ännu mer stressad blev hon över det där med att media skulle äta upp dem.
”Peter Sundström alltså”, sa hon och försökte byta ämne.
Robban såg besviken ut. ”Yes. Känsligt case som du nog förstår.”
”Och var är han nu?”
”Det är totalt kaos men vi blev inkopplade direkt från vakthavande befäl när de insåg vem offret var. Cathrine hade jouren för beredskapsteamet den här helgen … Och med tanke på … ja du hajar, Peter Sundström … kommer det bli ett jävla pådrag … det är redan stort. Det är första gången jag hört Cathrine stressad.”
Hanna försökte hänga med. Hon visste ungefär hur man jobbade på grova brott, men var för trettio minuter sen på väg att sminka sig inför att genomlida en middag med svärmors släkt på Östermalm och måste nu ställa om till högt tempo i en mordutredning.
”Men Sundström alltså …”, fortsatte Robert. ”Han är fortfarande på SÖSakuten. Victoria och någon mer är där och säkrar att kroppen tas till rättsmedicin så fort som möjligt. Hon berättade lite kort vad de hade fått ut av akutläkarna. Kriminalteknikerna är nog på plats också utgår jag ifrån.”
Hanna såg inte direkt fram emot att behöva träffa sin gamla kurskamrat Victoria Sandén.
”Och hustrun är informerad?”
”Ja, men bara att han är väldigt … död.”
”Varför är inte hon på sjukhuset?”
”Hon ville tydligen inte komma in. De har två små barn där hemma.”
Hanna nickade. Hon tog upp mobilen och sms:ade Jacob: Sorry. Kunde inte säga nej. Jag tar en taxi till Styrmansgatan sen, så fort jag kan.
Robert fortsatte att berätta vad Victoria fått ut av besöket på SÖS där de som hastigast kunnat granska den avlidnes kropp. ”Så nu är det ’all hands on deck’ som de säger på film. Yttre befäl har spärrat av hela Stureplan, man samlar vittnen, teknikerna på plats … och så letar man efter bilen som dumpade kroppen.”
Hannas hjärta for upp och ner i halsgropen. Egentligen var det alldeles galet att hon kastades in i det nya jobbet så här snabbt.
Samtidigt hade rehabiliteringen på polisstationen i Jakobsberg varit väldigt seg mot slutet. Fyra månaders kontorsarbete, först på tjugofem procent, sen halvtid och senaste månaden sjuttiofem procent. Det hade börjat klia i kroppen och underbara Sven Olsson, hennes alldeles för kuvade handledare, hade låtit henne följa med ut i radiobil dagtid, under några sköna pass. Det hade känts bra.
Samtidigt hade alla talat till henne som om hon var en tioåring med ADHD, rädda för att hon skulle gå sönder eller få något slags utbrott. Det kändes underbart att sitta bredvid en ny kollega som faktiskt snackade med henne som en vuxen.
”Hur många grupper finns det på enheten?” frågade Hanna.
”På grova brott menar du?” Robert tänkte. ”Vi är väl nu …
sju grupper på enheten. Några är lite nischade, men de flesta gör ändå allt.”
”Och Cathrine Hansson, hur länge har hon varit ledare för din grupp?”
”Kanske fyra år. Har inte riktigt koll.”
Hanna ville fråga när Victoria kom till gruppen, men blev irriterad av att tänka på henne. Hon visste dock att det bara fanns en ledig tjänst på enheten och att både hon och Victoria hade provanställningar.
Robert Elofsson körde nästan lagenligt förbi Klarabergsviadukten och vidare mot universitetet och Danderyds kommun. Hanna försökte samla ihop sig. Hon hade tänkt ta den här sista helgen på sig att vila, kanske jogga några kilometer, för att vara i bra form på måndag morgon. Nu kastades hon in i verkligheten snabbare än hon hade tänkt sig. Samtidigt var det kanske bra, hon försökte att inte känna efter, bara fokusera på uppdraget.
”Har ni bott länge i Enskede? Fint område.”
Hanna hajade till, förvånad över att han kunde småprata trots att han körde så snabbt. Hon tänkte efter. ”Vi flyttade nyligen dit.” Var det fint? Ja, kanske, enligt traditionella mått. Men hittills kände hon inget för området. Det var ett hus, en trädgård och grannar man var tvungen att förhålla sig till. Och hon tänkte på att Sherin nog aldrig skulle lära känna någon där, eftersom hon nu började i gymnasiet inne i stan. Sjukskrivningen hade stulit ett väldigt viktigt år av mordottertid, en skör tid hos en tonåring, en tid då man som mamma vill vara närvarande och stötta sin dotter på väg in i vuxenlivet. Hanna mådde fysiskt dåligt när hon tänkte på att det där året aldrig skulle komma tillbaka. Gymnasiet skulle gå snabbt. Och sen skulle Sherin snart flytta hemifrån. Tåget hade liksom gått.
Robban fortsatte: ”Brorsan bor i Älta, inte alls lika gamla hus.”
”Så vad händer nu?” frågade Hanna.
”Jaha, jo … Victoria och de andra skulle förbi Stureplan och se till att kollegorna hade säkrat fler vittnesförhör.” Robert klappade
på ratten i takt med skvalmusiken från radion.
”Så vad vill Cathrine att vi gör i Djursholm?” frågade Hanna.
”Vänta lite …” Robert fingrade på GPS:en och fick upp vägbeskrivningen. ”Oops.” Bilen krängde höger och Robert hann precis svänga av från E18 mot Djursholm.
Hanna kände pulsen rusa. ”Rally.”
”Sorry”, log Robert och fortsatte mot Stockholmsvägen. ”Vi ska göra ett första förhör med frun.”
”Vet du om patrull är på plats?” Hanna njöt lite av pulsen som ökat av kollegans bilkörning. Det påminde henne om tillslagen under åren på knarkroteln. Adrenalinet. Skärpan. De långa nätterna.
”Det ska de vara.” Robert höjde volymen på radion som spelade Adeles senaste. ”Vet du hur många lyssningar hon har på Avalanche?”
”Ingen aning. Miljoner”, sa Hanna.
”Två miljarder.”
”Jäklar.”
”Och varje lyssning ger en halv krona. Typ. Varje låt, hajar du!” utbrast Robert. ”Och vet du hur många som prenumererar på Avalanche?”
”Nej, men jag gissar att du vet.” Hon hörde hur spydig hon lät och skämdes lite. Hennes nya partner verkade supertrevlig, väldigt social och snackig.
Robert Elofsson log igen. Hanna sneglade på honom. Han hade höga kindknotor och lite mandelformade ögon. Ett väldigt speciellt och attraktivt utseende. Hade han samiska föräldrar?
”Tvåhundraåttio miljoner människor över hela världen”, sa Robert. ”Som betalar hundrafemtio spänn varje månad. Du kan ju haja att Peter Sundström är rik. Snuskigt rik.” Robert Elofsson skakade fascinerat på huvudet.
Hanna nickade. Hon var mest imponerad av Robert Elofssons kunskap, och insåg varför han verkade upphetsad inför uppdraget att förhöra den avlidne musikmiljardärens hustru. Han fortsatte
att berätta hur Peter Sundström hade startat Avalanche för femton år sedan, helt själv, som student på KTH.
Hanna funderade på när hon senast varit på uppdrag. Hon fick det till sjutton månader ganska precis. Hon hade haft sporadisk kontakt med kollegorna, men egentligen inte saknat dem. Under hennes frånvaro från City hade grova brott omorganiserats och flera nyrekryteringar skett. Narkotikaroteln fanns inte mer som självständig enhet. Cathrine Hansson var fortfarande utredningsledare, men Robert var en av minst fyra nya.
”Trivs du bra på grova brott?” frågade hon.
”Verkligen”, utbrast Robert entusiastiskt. ”Man känner sig lite oerfaren ibland, men jag jobbar på. Var färdig för bara fem år sen och känner mig fortfarande lite som en rookie.”
Hanna ville egentligen fråga var han hade jobbat tidigare och hur gammal han var, men förmådde inte. ”Gillar du Cathrine?”
Robert slängde ett hastigt ögonkast mot Hanna. ”Javisst. Hur så?”
”Bara undrade.”
Det låg ett stort ”borde jag inte gilla chefen” i luften, men Robert Elofsson var tydligen finkänslig nog att inte fråga.
De körde förbi en avtagsväg mot Djursholms segelklubb. Husen blev allt större. Hanna hade aldrig varit i området, men sett bilder på villorna längs kuststräckan. ”Otroligt.”
”Inget för en snutlön”, sa Robban och skrattade. Det skavde lite när han sa ”snut”, Hanna undrade vad man kallade poliser i Norrland.
Robert svängde höger på Vendevägen och sen vänster på Strandvägen.
”Den gör verkligen skäl för sitt namn”, sa Hanna.
När de kört bara några hundra meter kom de fram till ett mindre fält som vägen gick rakt igenom, troligen kommunens mark. Robert bromsade in och körde av. Precis vid vattnet hade Peter Sundström låtit bygga ett avlångt hus i tre våningar. Från baksidan såg man bara en lång, vitputsad byggnad med svart tak, som ett
gigantiskt båthus. Robert passerade några journalister som stod med kameror i händerna. Hon förstod att det var en föraning om hur stort det här skulle bli. Sundström var inte vem som helst, topp tio rikaste i Sverige.
Robert stannade vid grindarna där en polispatrull blockerat vägen med sin bil på tvären. De blev insläppta och parkerade Passaten framför huset bredvid tre stora SUV:ar och en Tesla.
Nu såg Hanna att hela framsidan var byggd som en terrass i tre etager, med glas från golv till tak på varje våningsplan. Huset var säkert åttio meter långt och blickade rakt ut mot vattnet.
”Jösses”, sa Robert och slängde igen bildörren. Nu såg Hanna hur lång hennes nya kollega var, kanske runt en och åttiofem, eventuellt längre. Han gick lite lustigt, vaggade fram, som om han lutade sig bakåt och strosade längs en strandpromenad.
De korsade stenbeläggningen och tog sikte på entrén på bottenvåningen där nästa polis stod och väntade på dem. Robert och Hanna visade upp sina legitimationer och klev in på det blanka golvet av svart sten.
Polisen visade dem upp för trapporna till nästa våning där ett vardagsrum, lika stort som en mindre gympasal, bredde ut sig. Framför en sektion av panoramaglas stod en soffgrupp i vitt läder där hustrun satt och höll sina två små barn intill sig. Förutom änkan och barnen såg Hanna minst fem personer som höll sig i bakgrunden. Medelålders, välklädda människor, kanske släktingar, kanske nära vänner och ägare till några av bilarna där utanför.
Hanna nickade kort mot en kvinna runt femtio som kom in och gav den gråtande hustrun i soffan en mobil. Hon frågade om hon skulle ta barnen, men fick en huvudskakning till svar. Kvinnan avlägsnade sig till en annan del av rummet.
”Robert Elofsson och det här är Hanna Ma…”
”Mansouri”, flikade Hanna in. Hon log lite åt Robbans håll, tyckte det var charmigt att han försökte presentera dem, men bara nådde halvvägs. Hon såg att han skämdes.
”Vi är från Citypolisen. Får vi sätta oss?”
”Visst”, sa den rödgråtna hustrun i dryga trettioårsåldern. Hon hade vita jeans på sig, tunn, grå blus och utsläppt blont hår. Hanna tyckte kvinnan såg ut att vara gjord av glas, redo att gå i tusen bitar om man råkade stöta till henne. En liten flicka på kanske tre år satt med en Ipad i knät, tätt tryckt mot sin mammas sida. På andra sidan kvinnan satt en pojke med röd hoodie och mörkblå shorts. Han var äldre, kanske fem och tittade skeptiskt mot de nyanlända på andra sidan soffbordet.
”Amanda Sundström, stämmer det?” frågade Hanna. Hon insåg att de inte hade bestämt vem som skulle leda samtalet, men nu hade hon börjat och såg ingen antydan hos Robert att han hade några invändningar.
”Ja”, snyftade kvinnan. Hanna undrade fortfarande varför kvinnan inte hade åkt in till sjukhuset för att se sin avlidne man.
”Vi beklagar verkligen”, sa Hanna. Amanda Sundström tittade förvånat upp, sänkte sin näsduk och la händerna på låren. Som om Hanna var den första person som uttryckt sin omtanke. Kanske att poliserna som först varit på plats mest säkrat huset och hållit journalister borta.
”Tack.”
Hanna såg sig om. Långt borta fanns ett öppet kök. ”Vill du ha något? Vatten?”
”Tack det är bra”, sa kvinnan. Hon klappade sin pojke på huvudet, men han stötte genast bort sin mammas hand.
Den andra kvinnan kom tillbaka och ställde sig bakom soffan.
Hon la sin hand på Amanda Sundströms axel. Hanna noterade de vita jeansen, lite väl tajta för åldern. Vita jeans verkade vara poppis bland mammorna här ute i Djursholm.
”Varför är ni här?” frågade kvinnan.
Hanna ville be om kvinnans namn, men antog att det var en nära vän, eller släkting. Amanda Sundström la sin hand på kvinnans.
”Det är väldigt oklara omständigheter kring offre… Peters död.
Han slängdes ju ut från en van som ni vet.”
”Men misstänker ni alltså att det är något kriminellt som har
hänt … ett brott?” frågade kvinnan bakom soffan i märkbart hård ton.
”Vi vet inte än, men vi vill få in information så snabbt som möjligt.”
”Bullshit”, sa kvinnan med bred amerikansk accent. Sen lämnade hon Amanda med barnen i soffan.
Amanda Sundström verkade inte lika intresserad av några detaljer som väninnan. Hon grät och strök sina barn på huvudena.
”Säg till om det är något jag kan göra”, sa Hanna. Kvinnan torkade bort de sista tårarna och sa plötsligt, i skarp ton: ”Ni kan ju börja med att sätta dit henne.”
”Vem då?” frågade Robert. ”Vad menar du?”
”Hon som dödade Peter.”
Hanna och Robert satt plötsligt stumma. Sen sa Hanna: ”Hon?”
”Ni kan få hennes nummer och adress. Storgatan tjugotre.”
”Och vem är den här personen som du tror har dödat Peter?” frågade Robert och lutade sig framåt.
Amanda Sundströms ögon smalnade av. Hon sträckte på ryggen och sa med glasklar stämma: ”Tjejen som han har haft sex med det senaste halvåret, Natasha Lindgren.”