I en anteckningsbok En kvark är inom kvantfysiken en elementarpartikel och så vitt man vet materiens minsta byggsten. Det är jag. Lägger man till en ändelse blir det Kvarken, det är den del som skiljer Bottenviken från Bottenhavet. Där ligger platsen de ville att jag skulle kalla hemma. Normalvintrar fryser hela Bottenhavet. Under stränga vintrar sträcker sig istäcket ända till de danska sunden och Kattegatt. Sådan var min barndom. Området nordost om Bornholm är det sista som fryser till. Det är långt dit och jag tänkte alltid att det skulle gå att undvika nyisen. Då skulle jag kunna gå den frysta vägen mot någonting annat. Det var i alla fall en möjlighet. Märkligt nog kändes det som mer realistiskt än att ta bussen. Det blåste nästan alltid. En vind som rev och slet i tillvaron som mödosamt klamrade sig fast vid klipporna, i björkarna och i industrin som tjurigt ruvade vid kusten. Den rev i människorna också, blåsten. Vattnet som piskade mot land var doft- och luktfritt, som ett svart hål av väta. Bräckt. Utfiskat. Garnen hängde oanvända över torkställningarna, ingen livnärde sig på fisket längre, men många längtade. Dit, till kylan som krökte fingrarna stela, till solglitter och fiskfjäll och utombordare. På vårkanten satte sig den där längtan på rad där isen mötte det öppna havet och de pimplade. Alldeles vid bron, den som förbinder dem med 7
Wennström, Svart kvark.indd 7
09-06-09 15.53.22