9789146218920

Per Wästberg

Anders Sparrmans resa en biogr a fisk rom a n

wa hl strĂśm & w idstr a n d

080902AndersS.ORIG.indd 3

08-04-07 14.38.03

Frånsett samtal av olika längd är texter inom citattecken hämtade ur Anders Sparrmans skrifter, lätt moderniserade.

Personerna i denna bok, utom ett par bifigurer i avsnittet om uppväxten, ­uppträder under rätta namn och har alla existerat, även om man inte vet mycket om åtskilliga av dem.

Det finns ingen bok om Sparrman, endast några upplysande sidor hos lärdoms­ historikerna Sten Lindroth, Ronny Ambjörnsson, Sverker Sörlin och Rolf E. ­DuRietz. Hans vän Georg Forsters skrifter, brev och dagböcker utgavs i Östtysk­ land 1958–85 jämte fyra biografier, den bästa av Klaus Harpprecht 1987.

I serien The Linnæus Apostles utkom 2007 Anders Sparrman’s Journal (575 s. IK Foundation & Co, London & Whitby, isbn 978-1-904145-22-6).

Wahlström & Widstrand www.wwd.se © Per Wästberg 2008 Tryckt hos ScandBook 2008 isbn 978-91-46-21892-0

080902AndersS.ORIG.indd 4

08-04-09 08.56.13

Du ville först och främst låta mig ta del av dina resedagböcker i ­ordentlig följd, på samma gång bringa reda i en mängd ­papper som hör dit och med mitt deltagande och bistånd skapa en helhet till glädje för oss själva och andra av dessa dyrbara men oordnade häften och lösa blad. j.w. goethe, valfrändskap (1809)

Pejla djupet, att förnimma var du är: märk på dunstkretsens synbara tecken, att förnimma vad väderlek dig väntar. Men dyk ej mot bottnen; bottnen når du icke: stig ej i luftskepp mot etern; etern, det jordiskas gräns, når du icke. Därnedan är köld och död: därovan är köld och död: i jordbrynet är det ­värmande livet. adolph törneros, brev (1825)

080902AndersS.ORIG.indd 5

08-04-07 14.38.03

Innehåll

i Ur uppslagsboken 11 Släkten 13 Barndomens ort 15 Uppväxttiden 17 Uppsalaår med Linné 42 Kinaresan 57 Resan till Sydafrika 69 Hos residenten i Kap 78 Världsomseglingen 108 Expedition i Kaplandet 144 ii Breven till Georg Forster 201 Naturaliekabinettet 207 Sommardagar på Mälby 242 Guld och slavar 253 Fältsjukan i Karlskrona 267 Brev och dagbok 1793–94 279

080902AndersS.ORIG.indd 7

08-04-07 14.38.03

iii Mötet med Lotta 287 Fattigläkaren 314 Kärlekens botanik 325 Tredje delen 351 Döden 363 ps Ett PS 377

080902AndersS.ORIG.indd 8

08-04-07 14.38.03

i

080902AndersS.ORIG.indd 9

08-04-07 14.38.03

Ur uppslagsboken Sparrman, Anders 27/2 1748–9/8 1820, läkare, naturvetenskaps­ man, forskningsresande. Linnélärjungen S reste som skepps­ läkare till Ostindien och Kina 1765–67. I sin avhandling Iter in Chinam 1768 beskrev han de fjärilar som han insamlat under resan. Han deltog som naturalhistoriker i Cooks andra resa, skrev Resa till Goda Hopps-Udden, Södra Pol-Kretsen och om­ kring Jordklotet samt till Hottentott- och Caffer-landen åren 1772–76 (I 1783, II:1 1802, II:2 1818). Ledamot av Veten­ skapsakademien och förestod som intendent dess Naturalie­ kabinett 1777–98. En försvarlig del av kabinettets föremål var insamlade av honom. I svenska museer finns omkring 1 300 botaniska specimen från hans färder.

Under 1780- och 1790-talen vändes hans intresse mot slav­ frågan, som upptagit honom alltsedan tiden i Kap. Han kunde 1787 under en resa till Västafrika med de likasinnade C.B. Wadström samt officeren och kemisten C.A. Arrhenius på plats studera slavhandeln. S blev biträdande fältläkare i Karlskrona 1789 och efterträdde 1790 Peter Jonas Bergius på professuren i naturalhistoria och farmaci vid Collegium medicum, där han blev ordinarie assessor 1803. S blev fattigläkare i Klara försam­ ling 1814. Uppdraget har tolkats som uttryck för att han inte kunnat skapa en lönande sidopraktik eller olikt sina kolleger samla en förmögenhet att leva av. En annan förklaring i linje med hans karaktär är att han drogs till Swedenborg utan att vara •

080902AndersS.ORIG.indd 11

11

•

08-04-07 14.38.04

ortodox, ville göra gott och var tämligen likgiltig för sina egna villkor. S som i sin reseskildring ger ett sympatiskt och vidsynt intryck dog i armod.

Sparmannia är en stor buske inom lindfamiljen, rumslind kallad. Sparmannia africana har stora vitbladiga blommor vilkas hopgyttrade ståndare öppnar sig som tentaklerna på en havsane­ mon när man försiktigt blåser på den.

•

080902AndersS.ORIG.indd 12

12

•

08-04-07 14.38.04

Släkten Anders Sparrmans farfars farfar var kyrkoherden i Sparrsätra Erik Rungius, gift med prästdottern Ingeborg Sparrman. Deras barn kallade sig Sparrman, och de fyra döttrarna gifte sig alla med präster. Rungius nekade dem som försummat sina avgifter till kyrkan att delta i gudstjänsten. 1643 anklagade hustrun Sara Larsdotter kyrkoherdens son Nils, senare häradshövding, för att ha beskyllt henne att ha spritt ryktet att han var tjuv.

Hon hade slagits i järn och hängts på en vägg i sex timmar, kyrkoherden hade pryglat henne med ett vedträ, hans hustru hotat att piska henne naken med törnespö och sonen Nils till­ fogat att man gott kunde skära näsa och öron av henne. Utred­ ningen i målet har förkommit.

Farfarsfar var prosten i Tuna Johan Sparrman (1624–90). Han var informator åt Magnus Gabriel De la Gardies son Gustaf Adolf, blev hovpredikant i Riga och efterträdde sin svärfar som kyrkoherde i Tuna där han präntade på första bladet i Proto­ kollsboken: »Förbannat vare then, som låter thenna Book för­ komma.« Han anmärkte på trätgiriga människor i församlingen och utlät sig i samma bok om den rike bonden Pehr Ericsson: »Sällan kommer han i kyrkan, och när han dit kommer sover han. Goda ordningar i församlingen står han emot och förtalar.

När andra sjunger, ser han ut som ett träbeläte och rör icke en gång på mun. Buken håller han för sin Gud, honom fyller han med brännvin, tobak och öl.« •

080902AndersS.ORIG.indd 13

13

•

08-04-07 14.38.04

Anders farfar Nils Sparrman (1668–1722) var kyrkoherde i Ängsö vid Mälaren och senare i Biskopskulla. Om honom an­ tecknas i kyrkans hävder: »Hade olyckan att nödgas låta avsåga sig högra handen för en svår vårtas skull, varuti av vanskötsel kallbrand slagit sig. Levde dock därefter i 8 år och betjänade sig av vänstra handen att lika färdigt skriva. Hans kreatur och spannmål sequesterades 1715 för bristande kronoutskylder.« Fadern Eric Sparrman (1706–65) tog magisterexamen i Upp­ sala och prästvigdes 1734, men hans provpredikan i Solna »be­ hagade icke Deras Majestäter, som därom genom brev under­ rättade Cons. Collega i Upsala 1735«. Han efterträdde sin svärfar Anders Högbom som kyrkoherde i Lena 1737 och var tillförordnad prost 1756 i Lena under de år som prosten Kihl­ mark hölls i fängsligt förvar. Kyrkoherde i Tensta 1760 till sin död 1765. Gift 1736 med Brita Högbom (1711–94), enda över­ levande dotter till Anders Högbom, »en mycket allvarsam, väl­ lärd och nitisk man« som lät »vackert reparera kyrkan och bo­ gårdsmuren«.

Eric och Brita Sparrman hade elva barn. Sex nådde vuxen ål­ der: Nils (1738–1809), kontraktsprost i Skånela-Norrsunda, Christina (1739–92) ogift i Stockholm, Catharina (1741–96) ogift i Skånela, Anna Magdalena (1746–93) gift med orgelbyg­ garen och stolfabrikören i Stockholm Jonas Ekengren (hon dog en månad efter honom), Anders (1748–1820) som namngavs efter sin bror som dog på treårsdagen, Charlotta Gustava (1753–1808) ogift i Skånela, där hon likt sin äldre syster bodde hos Nils. Av dennes barn blev en son präst, en annan stadsläkare i Gävle och dottern Hedvig Eleonora gift med ornamentbild­ huggaren Axel Fahlcrantz i Stockholm.

•

080902AndersS.ORIG.indd 14

14

•

08-04-07 14.38.04

Barndomens ort Lena prästgård, där Anders Sparrman bodde i tidiga år, byggdes 1728 på stenfot och däröver tretton stockvarv, tak av näver och torv, två skorstenar. En sal i mitten, två kamrar åt öster och kök åt väster samt farstu. Två vindskupor. Salsdörr med lås och nyckel, två fönster med vardera tjugo rutor, spis och spjäll. Kammaren innanför salen var rappad och vitlimmad. Den andra kammaren hade ingång från förstugan. Kök med tre fönster, spis och bakugn med järnståndare, järnhäll från Vattholma bruk. Innanför köket låg pigkammaren med kakelugn av tegel.

Där fanns ett brygghus under torvtak, spis med boljärn och inmurad kopparpanna, dubbla dörrar med stocklås med nyckel för den övre och klinka för den undre. Spannmålsboden hade tolv takkrokar och en lofttrappa med vingluckor. Intill visthus­ boden låg fähuset med halmtak och sexton bås. Gödstian hade brädtak, två bodar hade timrats med virke från prästskogen.

Brunnen var murad med timmertak, stång och svingel. Hönsoch hemlighus var sammanbyggda med haspdörrar. Den välvda källaren hade en svale med spisdricka. Intill stod nattstugu­ byggningen med en bokkammare i farstugan.

Längre ut på ägorna reste sig en kornlada med loge samt red­ skapslider, halmlider, oxhus, svinhus, fårhus med skulle. Bad­ huset rymde mälthus och kölna och hade på gaveln kryddland och hampland. Trädgården kantades av körsbärsträd och en humlegård med ett hundratal kupor. Ängen gav fyrtio lass hö.

•

080902AndersS.ORIG.indd 15

15

•

08-04-07 14.38.04

Till prästgården hörde torpen Kolbottnen och Hammaren samt två backstugor för fattigt och ofärdigt folk.

Lena kyrka rider på en åsrygg ovan dalen där Vendelsån för­ enar sig med Fyris. Den är gulputsad med vita knutar och tjärat spåntak och uppfördes kring 1300 i en trakt som blev kristen på 1000-talet. Kyrktuppen balanserar på ett klot. Sockenstugan står kvar från Anders Sparrmans tid.

Tensta kyrka ligger där slätten möter norra Upplands skogar.

Nyckeln till 1200-talskyrkan är ett mäktigt smide från 1600talet och används ännu. Åkrarna gav femtiotre tunnors utsäde, ängen sextio lass hård­ vall, humlegården hade tvåhundra kupor. Det som ingick i prästbostället hade kyrkoherden att överlåta på sin efterträdare: kor, får, svin jämte malmgrytor, mortel, plog, åkerharv, kälkar och en järnskodd vagn. När Tensta prästgård besiktigades efter kyrkoherde Eric Sparrmans död 1765, befanns den förtärd av svamp och mogen att rivas.

•

080902AndersS.ORIG.indd 16

16

•

08-04-07 14.38.04

Uppväxttiden 1.

Genom hans barndom passerade dagarna ljudlöst som vattnet i torvmossen. Han var sina föräldrars ögonsten. De hoppades mycket av honom och han kände sig älskad av dem.

I det blå förmaket som de kallade kammaren innanför salen väntade han på att fadern skulle komma från kyrkan. Det var rimfrost på fönstren och buteljen med nattvardsvin var nedkyld för att inte surna. Fadern blandade socker i vätskan. Jesu blod är sött likt allt människoblod, hade barnen fått höra.

Hans mor hade en yppig figur och hade själv vävt den körs­ bärsmörka kjolen. Hon rörde sig tyst över gångmattorna och kunde plötsligt stå bakom ryggen på honom och säga med för­ låtande ömhet: »Forskar min lille man i det förbjudna?« Då hade han plockat itu några fjärilar och låtit dem byta vingar; han ville skapa en ny och svårbestämbar art.

På de finbroderade överlakanen slingrade föräldrarnas S och H sig om varandra. De slitna underlakanen var omärkta. Pi­ gorna sov på blekta mjölsäckar som de sytt ihop. Trösklar och bordslåar var blanknötta och gröpta av fötter sedan hundra år tillbaka. I minnet skulle han ofta återse prästgårdarna i Lena och Tensta, i verkligheten aldrig.

Han led av att sändas i säng och drömde om att vakna som en vuxen man. Tidigt följde han med drängarna i skogen, bröt •

080902AndersS.ORIG.indd 17

17

•

08-04-07 14.38.04

stubbar och slet björknäver. Han hittade en gammal rostig plog­ bill intill ett odlingsröse, där gräset luktade så starkt av mynta och malört att han började nysa.

I barndomens hus var samtalstonen dämpad, turneringarna förbehållsamma. En höghalsad prästdräkt framhävde plikten och dygden. Fadern predikade gärna med basunstämma om själens träskmarker men hade också skrivit en åskådlig instruk­ tion om hur man ur uppländska kärr utvinner ny odlingsmark.

Därtill var han jägare; om söndagarna saknades inte järpe och tjäder på bordet. Han red eller färdades i vagn och betraktade naturen som en gobeläng, fuktskadad men bekvämligt fågelrik.

Han utmärktes mindre av andlig stränghet än av lust efter ve­ tande. »Även de mest hårdnackade får finna sig i att vara Guds skapelser«, avgjorde han.

Sonen följde sin far på hans turer mellan två församlingar. De for i öppen vagn, hans byxor var linblå och vättes av ett skyfall som kom hästen att ursinnigt frusta. De medförde en säck utsäde som de skyddade, och snart låg landsvägen åter dammljus, medan skyarna samlade sig och på låg höjd drev bort. De såg spår av hare, bäver och lo. Luften var så klar att landskapet verkade förstorat.

Fadern hade krusigt rävrött hår, det blev mörkare för att se­ nare vitna. Han hade fräknar i pannan och hörde till dem som solen bränner. Han skydde inte kryddat brännvin och kaffekask.

Det fanns en stallkammare intill ladugårdsporten där man sov ruset av sig. I hans fall hade det skett en enda gång, annars var det drängarna som hamnade där.

Han satte på sig läsglasögonen, förberedde sin predikotext och sände sonen att haka upp psalmnumren i kyrkan: »Min församling har lärt sig sova med öppna ögon, det är ett medi­ cinskt fenomen.« Själv var han okuvlig i sin föresats att duga i Guds och människors ögon; därför öppnade han sin svarta rock för den motsträviga menigheten och slöt den till sitt bröst.

•

080902AndersS.ORIG.indd 18

18

•

08-04-07 14.38.04

Anders märkte tidigt att hans far, olikt en del andra präster, inte var alltigenom inställd på det tillkommande som han ver­ kade se som en utvidgning av det uppländska arrendet med dess lätta höjdsträckningar, grunda dalsänkor och lugna slättmarker och dess vägrenar så övermodigt blommande att de kunde leda till paradiset.

Mor Brita tycktes ibland försjunken i drömmerier. Hon såg en mening i allt och läste i insekternas spår under barken en gåtfull skrift. I tystnaden då de satt vid krusbärskrämen förnam hon närvaron av sina fem förlorade barn och hon märkte hur bin och humlor slutade surra när regnmoln var på väg. Kärleksfullt bekymrad för sin yngste son kunde hon brista i gråt, ty hon blickade in i hans framtid och smärtades på förhand av en föga nervstark begåvnings möte med omvärldens hänsynslöshet och förtal.

Själv prästdotter och hemma i de ritualer och åtbörder som hörde kyrkan till hade hon för det mesta visiret nedfällt för att värja sig och slippa förödmjukas. Hon var prästfru hos en out­ grundlig Gud. Ibland tuggade hon på oblaten som när man biter i ett mynt för att känna om det är förfalskat. Kanske hade käns­ lorna mellan föräldrarna hamnat på efterkälken för att naturligt stanna hos barnen.

Den yngste sonen mindes henne i en rostfärgad veckad kjol, den finaste hon ägde, i väntan på främmande. Hon var en tid rädd att bli blind och hade svårt att sova. Hon sydde vid fönstret så länge ljuset varade, tände tranlampan och tog på sig ett för­ kläde ur dragkistan. I spisen flammade ett fång ljung och drev gnistor upp i skorstenen.

Hon öppnade för gårdfarihandlaren som drog från det ena bostället till det andra med en packning av läkande örter, bröst­ socker, kanelstänger, tvålar, luktvatten, knappar, saxar och ett halsband med ett bärnstenshjärta. Han visade inte sina kram­ •

080902AndersS.ORIG.indd 19

19

•

08-04-07 14.38.05

lådor förgäves. Ödmjukt förtjust i Anders mor gick han ned en daler eller två i pris. Han smickrade sin vackra ädelmodiga fru – som han kallade henne – och hon rodnade förvirrat inför de mörka makter som här drev sitt spel. Så kom skyfallet och den listige krämaren måste ges härbärge över natten. Han fick vat­ ten ur skopan som hängde på krok över hinken; han beundrade de skurade kopparkärlen och tackade för sig genom att gå ut i vedboden och bära in en famn ved åt pigan.

Modern ledde församlingens barn i en lång rad till midsom­ marstången. Hon höll räkning på de flesta och ropade upp dem med namn. På junimarknaden trängdes lastvagnar med tjärtun­ nan hängande under flaket, slaktarkärror, knirkande bondschä­ ser och herrskapskarossen på höga hjul från Bielkes på Salsta, med lakejsäte där bak. Hästarna stegrade sig, ölstop gick runt, ett skämt eller ett glåpord missförstods, några hantverkargesäl­ ler pucklade på varandra, en knölpåk susade i luften. Silhuett­ klippare tävlade med två missväxta kalvar om uppmärksamhe­ ten. Hela backen var en myrstack av folk och genom bullret hörde man knappt vad någon sade.

Pigan Hedda hade trotsiga sneda ögon och gav honom en klatsch då och då: det var alltid något han förbröt sig mot, det blåste i hennes kjol, hon svängde runt kring sängstolpen i för­ äldrarnas sovkammare och viskade elakt: »Det kan inte hjälpas, Anders, du är dum i skallen.« Han böjde sig fram, fattade hen­ nes händer och satte naglarna i hennes handleder, han ville att hon skulle blöda. Men hon var blank och hal, han slant, hon överlistade honom alltid.

Hon rodde ökstocken på sjön nära kyrkan och han lade ut nätet. Hon skrattade i skymningen, han blev först orolig, sedan rädd. Hon stänkte med årbladen på honom, han lät handen famla i vattenbrynet. »Akta dig för gäddan!« varnade hon och han tog henne på allvar. Han kunde inte läsa hennes blick.

•

080902AndersS.ORIG.indd 20

20

•

08-04-07 14.38.05

Hon krängde båten så det skvalpade längs sidorna. Från dy­ bottnen steg bubblor och luktade som om någon av dem släppt sig. »Det är varelserna på sjöbotten, de livnär sig på det söta vattnet där nere.« Hon reste sig till hälften mot honom: »Om du faller i får du känna dem mellan tårna, trådsmala maskar, slemmiga sniglar. De klamrar sig fast, de vill upp i dig.« »Är det likadant i de stora haven?« »Mycket värre. Det kan ingen föreställa sig. Och dit slipper du komma.« »Du tror att jag bara är prästens piga«, fortsatte hon utma­ nande. Vem skulle hon annars vara? Det var just det. »Om din far knackar på barometern, visar den Sol. När jag knackar ställer den sig på Hård Blåst.« »Varför det?« »Det får du tänka på. Ser du de första flyttfåglarna där uppe, de flyr mot varma länder som varken du eller jag någonsin får besöka. De vet bäst vad jag menar. Men inget alls kan de berätta när de kommer igen om ett år.«

•

080902AndersS.ORIG.indd 21

21

•

08-04-07 14.38.05