Den perfekte vännen
Vi står i flera minuter och samtalar med varandra. Visar bilder på barnen. Han har två killar. Jag har mina tjejer. Han har fått några gråa hårstrån som han skämtar om. Jag säger att det bara är snyggt. Att det får honom att se mogen ut. Han frågar vad jag gör nu och jag säger att jag precis har fått det här jobbet på Expressen. Bara ett kortvikariat men ändå, kanske en ingång. Jo, det tror han också. Kommer precis från dagis, säger han och när jag frågar var det ligger så tar han med mig ut ur fiket, ut på gatan och med armen om min axel pekar han på en byggnad ett femtiotal meter bort. – Fint, säger jag. Han nickar och vi går in igen. Vi talar högt och tar ganska stor plats. Folk blir irriterade men vi skrattar bara åt dom. Han flirtar lite med tjejen i kassan. Sådär som jag aldrig har kunnat göra. Och jag tänker att det är så det måste ha varit, då, för länge sedan; att han höll låda och jag höll med. När kan det ha varit? När vi har fått vårt kaffe och betalat och än en gång intygat hur roligt det var att träffas igen – efter alla dessa år – känns det nästan som om vi borde kramas. Det gör vi inte. Vi står kvar en lång stund på trottoaren utanför fiket. Han vid sin cykel med barnstolen på pakethållaren och lattemuggen i ena handen och jag med min konsum7
nyMall, Karlsson.indd 7
09-06-22 14.10.09