9789146220251

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 7

I Till Margareta

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 8

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 9

Blåmesen vid Johannes kyrka

Också stenstäder är fyllda av småfåglar.

Om nätterna är de fångna inne i kyrktornet.

De sovande husen vänder sina parabolantenner mot himlen för att fånga in månskenet ovanför kontorsbyggnadens fyra upplysta rektanglar.

De dödas stillsamma samtalsämnen är mycket nära i natt, ett mumlande sorl. Med döden upphör döendet, viskar de, och rädslan för det, men jag som tjyvlyssnar har snart glömt då pubarna släpper ut de levandes skrän på gatan, ylande blåljus. När också deras röster tystnat väver småfåglarna lövverken över morgonens biltak.

Och där virvlar blåmesen kring i sitt ”psitsi-sirrrrr”, omöjlig att ta på allvar i sin löjliga lilla mössa, en bevingad bandit med svart ögonbindel, villkorligt frigiven ur det mörka tornet.

9

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 10

Du är där och jag är där. Vi lyssnar men vad han vill säga oss är inte helt lätt att förstå.

Träden begrundar det under lövskuggornas myller.

Det lättsinniga kvittret ger röst också åt dem över gräset som verkligen är en matta, vävd av någon som bara haft tillgång till grönt garn — men i massor!

Den har rullats ut över slänten bakom den gamle generalens gravsten med sina tre skrovliga ord. Jag återkommer till de fyra rektanglarna i den tunga huskroppen.

De lyser om nätterna. Om dagarna är de mörka.

Därinne fortsätter de döda sitt kontorsarbete.

Så många har sagt oss att vi inte kan flyga att vi nästan själva har börjat tro det medan år efter år rusar förbi som en mercedes genom vattenpölarna.

En tunn hinna av frömjöl på biltaket ska avslöja för oss att årstiden är inne och ett stänk av fågelspillning på en sidoruta ska återkalla minnet av den vanvettige lille flygaren.

Vi ska tolka hans meddelande så, att vi inte stilla ska låta 10

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 11

natten sluta sig kring oss, utan alltmer excentriska och bisarra ropa till de 채nnu levande: Rage, rage against the dying of the light!

11

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 12

Somliga dagar

Somliga dagar när vi tar eftermiddagsljuset för givet kan gatan sluta skimra av sommar mellan fasadernas skuggor för att påminna oss om att rädslan att förlora något visar sig först när man funnit något man inte vill mista.

Det är i går. Vi står bredvid bilen.

Du säger: Du hör inte mig.

Jag säger: Du hör något annat, något som inte är jag. När rädslan kommer stöter orden ihop med varandra, villrådiga, som om de försökte komma på var de har mötts förut, men i den rädslan är jag hemma, och även du.

Det är från den vi kommer.

Det finns så mycket åren har fått oss att tvivla på eller aldrig har lärt oss och samtalet förlorar sig i ett skuggspel, flackande över dagarnas korrektur, där efterhand små misstag kan rättas till, så att det som sägs blir mer likt vad som skulle uttryckas: Kom närmare min rädsla. Den trevar efter din.

12

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 13

Så kan du plötsligt se förbryllad ut över de nästan omärkliga förändringarna i sensommarljuset, som återspeglas i ditt ansikte och lockar ut sömmerskan ur skrädderiet, fortfarande med måttbandet om halsen, för att röka en cigarrett och får de plirande kameleonterna på Iguana Zoo att skifta färg i sina glasburar.

Vi vidrör varandra med händer, viskningar som återger ansiktsdragen en stillhet som vågar ställa frågan: Hur ska vi komma närmare varandra när närheten är det som får oss att darra, älskade, intill varandra? Försiktigt övergår stelheten i våra rörelser till de skygga åtbörder förståelsen för med sig och som skingrar den sista rädslan för den andres rädsla och för rädslan själv, och en plastkasse blåser lätt och luftig in på smågatorna där människor berättar sin historia med minspel, kläder, sätt att gå, medan bil efter bil förgäves söker en skuggig parkeringsplats.

13

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 14

Den gäckande nejlikan

Vem döljer sig för vem, och hur ska vi känna igen varandra och rädda varandra ur förklädnadernas fångenskap?

Jag ska komma genom stadsporten förklädd till en gammal käring på en kärra förspänd med ett halvdött ök.

Du ska känna igen mig på den sura snuggan i mungipan.

Jag ska vara fågelskrämman du ser på andra sidan taggtråden.

Du ska känna igen mig på blodet som sipprar ur rockärmen.

Jag är en förströdd arkeologiprofessor på forskningsresa genom Mörkrets Rike, rädd för kärleken, rädd för att avslöjas, expert på att dölja mig också för mig själv. Tro inte på mina förklädnader, tro på att jag finns. Då kan du befria mig och fästa den avslöjande blomman i mitt knapphål.

14

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 15

Beslöjade hus

Att det tog så lång tid för mig att återfinna leendet och förnimma dess innebörd, också i början av november när färgerna dämpas och ett tunt regn driver över staden.

Det ger takplåtarna ett matt skimmer, nästan vidrörbart. Du är i det, din kind snuddad av min hand och skuggor gör läpparna mjuka, ansikte under ansikte uppenbarat, när våra glasögonskalmar slår mot varandra med ett knäppande ljud, klickandet från höga klackar i vattenpölar där löv trampats ner, vissa av dem ännu gröna. Det är de våta gatornas årstid och dunklet uppsöker innerstaden, den inre stad där vi driver kring. Ju mer vi har att säga desto mindre återfinns i orden, desto mer i andetagen mellan orden, också tankstrecken förnimbara i skymningens leende som orden skymmer medan husen slocknar omkring oss.

Ett av dem är ett fartyg av sten bland lövens mångfärgade vågor.

15

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 16

Ett annat är svept i böljande väv, så att vi inte kan se förvandlingen det genomgår med släckta fönster.

Där inne sitter män och kvinnor i mörka lägenheter, förtöjda i tankfulla fåtöljer, men det är därifrån sikten är tydligast, om det inte var för slöjorna, de indränkta slöjorna som hindrar dem att se att det är vi som tänt det leende de anar därute.

16

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 17

Blomsterlökar

Lökarna i krukan jag fick av dig har ännu inte avslöjat sin identitet. Sorlet från trafiken tränger in i lägenheten där det förenas med en svårdefinierbar ängslan. Och när golven skälver skuggas den visshet som vår kärlek är av ovissheter som vill fördunkla den. Men de späda bladen söker sig uppåt som uppfattade de att molnen kring taklampan skingrats och att tanken klädd i renässansdräkt på nytt kan börja klippa ut sina konturer med tillskärarsax ur det innerliga tysta klädet. De är en stilla antydan om att jag inte kan leva fri från dig men att jag långsamt lär mig leva fri med dig. Redan ser jag små ljusblå bjällror skymta — pärlhyacinter!

17

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 18

De hemlighetsfulla telefonisterna

Ett tillblivande är vad det är frågan om, inte en tillvaro, men ett skeende som är vi när vårvinden överraskar oss och jagar våra ytterkläder tillbaka in i garderoberna, och vi går över solfläckarna mellan husen till konstgalleriet på Riddargatan.

Först ser vi bara ryggarna på andra betraktare, men sedan, mellan dem, en målning med vad jag först tog för en rad blonda sömmerskor i svarta klänningar.

De saknar symaskiner, men de tycks ändå sy något man skulle kunna kalla andedräkter, osynliga för blotta ögat men ändå förnimbara.

Så uppfattade jag dem först, men inser att den bilden ideligen förvandlas, och att sömmerskorna snart ska bli växeltelefonister, som med osynliga sladdar kopplar samtal från den ena tysta telefonen till den andra.

Du är på väg till en annan tillställning. Vi omfamnar varandra och jag går på en bar där alla män bär ljusgrå kostym och blå skjorta. Ideligen tar de upp 18

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 19

sina mobiltelefoner för att se om någon ringt dem utan att de hört det genom musiken som bärs av tobaksröken.

Men inga samtal har registrerats.

Det är de svartklädda telefonisternas verk.

Och jag går därifrån förbi huset där du hade din lilla bokhandel och sålde inbundna böcker till mig för priset av pocketböcker, tills bokhandeln gick omkull.

Fortfarande brukar vi stanna där utanför och omfamna varandra.

Frampå natten tycks de blonda telefonisterna ha fått igång sin växel så att du kan ringa mig och vi i varsin stadsdel kan säga godnatt till varandra.

Och du berättar att du träffat någon som sagt att det finns två förälskade par som brukar gå runt på stan, och det ena är vi. Det ena är vi och just innan jag somnar ser jag en skymt av oss, ett av två förälskade par i något man kan kalla andedräkter.

19

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 20

Ornitologi

Det var lärkorna. Luften dallrade av dem.

Vi vet att det inte är av glädje de drillar, men antar att det åtminstone har något med frihet att göra eftersom de bara sjunger när de är på väg uppåt över vallmofälten, över blåklintsfälten ovanför klosterruinen och det röda fyrtornet.

Den här ön vimlar av ornitologer i vindtäta jackor, men vad vet de som inte vi vet om att fladdrande stiga spikrakt uppåt och spränga sommarhimlarna med vild extas?

Har de någonsin sett trasfåglar falla ner ur skymningen, tysta över den allvarsamma hed där vi båda strövat i varsin ungdom?

Men så här års kommer skymningen sent och så med ens är gryningen här.

Men dunklet, den korta tiden av dunkel omger oss när jag vaknar upp bredvid dig i hotellrummet 20

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 21

men nu är det näktergalen vi hör och juninatten fylls till bristningsgränsen av narcissistisk koloratur.

Går det att översätta det obegripliga och nedteckna det i luftiga partitur genomstrålade som slättlandets vidöppna himlar?

Bara om du hjälper mig att fylla notbladen till bristningsgränsen med befriad glädje, där vi i en annan årstid kan finna sommarvinden innesluten, stillastående, ryttlande.

21

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 22

Höstvind

Dagsljuset mattas ut, andas flämtande och färgerna tystnar.

Almarna förbereder sig för att själva börja glöda innan vinden klär av dem med en kall smekning, som när älskande drabbade av plötslig åtrå låter kläderna falla lite varstans, tills de står där i dunklet, varsamma, nakna.

22

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 23

II De som gick fรถre

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 24

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 25

Den kvällen Olle Kåks dog

Stumheten kommer när blåsten inte längre får den blöta snön att virvla kring, men det som tystnade var inte blåsten, det som skär in är inte månskärvan genom allt det vita som du ville skulle vara kvar. Du sa aldrig varför, bara att det skulle få vara kvar men det blir inte kvar, det blånar redan in i natten och nu är inte heller månskärvan kvar.

Allt det där svarta, det var en annan fråga, en storm instängd i ett rum.

Därinne svartnar havet, inramat. Himlen svartnar där, men döden, den finns inte där, inte ännu.

Var den finns, om den finns?

Det är en annan fråga.

Men inte därinne där stormen rasar.

Kanske i orden, de är stumma i natt.

Kanske i sömnen, men sömnen kommer inte, den kommer inte i natt.

25

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 26

De som gick före

Nej, vi har inte slutat tala med er, men för er har vi förvandlats till skuggor som ni alltmer sällan söker upp.

Vi trampar vidare bland skendöda träd utan löv, utan löften, utan vind genom grenverket.

Vad väntar de på? När ska de börja gå omkring igen utmed trottoarkanten medan småfåglar väsnas i deras ljusgröna skimmer? Vad väntar ni på? Och vi, vad väntar vi på vid övergångsställen där vi fortfarande smågrälar med er medan ljusen slår om högst en gång i timmen och bilarna stänker omkring sig smutsig snösörja så att byxbenen blir fläckiga?

Ett ögonblick tycker vi oss se ett välbekant ansikte skymta förbi. Så är det borta igen här i vimlet där människor hela tiden går ut och in i varandra och i förbifarten får med sig någon annans ansikte eller tankar som när en ficktjuv uppslukas av mängden 26

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 27

med någon annans plånbok. Och på kvällen vet vi knappt vems tankar vi har kommit hem med medan krogköerna formeras kring Stureplan.

En flicka skriker hysteriskt i en mobiltelefon till någon som har blivit någon annan.

Uteliggaren reser sig från trottoaren och stöter entonigt i sitt munspel medan han dansar till musiken som strömmar ut från baren.

Det är hjärtslitande, men dörrvaktens ögon är kalla där han står med armarna korslagda över bröstet.

Vi fortsätter våra monologer, men de blir alltmer substanslösa eftersom ingen svarar i den övergivna ateljén, fylld av nästan fullbordade men ännu osignerade målningar.

Det blir långsamt kallare. Snön hopas på bilarna och föraren skrapar vindrutan med plastomslaget till en Dolly Parton-CD. När han kör iväg lämnar han bakom sig en mörk rektangel på asfalten som får oss att tänka på nyligen grävda gravar, men inom kort täcker snön också den.

Var det meningen att allt skulle fortsätta så här med en strid om hyreskontrakt medan stjärnbilderna släcks 27

Harding, Innerstad, inlaga

09-05-19

16.16

Sida 28

av hustakens neonskyltar? Det är bekymmersamt, men på de kringskurna fragmenten av himmel återspeglar molnen ännu storstadsljuset, förnimbart långt utanför förstäderna över talltopparna.

28