Samuel Bjørk
Vit som snö
Översättning: Niklas Darke
Wahlström & Widstrand
Av Samuel Bjørk finns även: Det hänger en ängel ensam i skogen, 2014 Ugglan dödar bara om natten, 2016 Pojken i snön, 2019
Denna översättning har fått stöd från Nordiska ministerrådet
Wahlström & Widstrand www.wwd.se
Originalets titel: Ulven
Copyright © 2021 Samuel Bjørk
Svensk utgåva genom avtal med Ahlander Agency
Tryckt hos ScandBook, eu 2023
isbn 978-91-46-23465-4
Den 28 maj 1993 hittades två elvaåriga pojkar mördade på en åker i Fagerhult i Sverige, ungefär tio kilometer nordost om Uddevalla. Bonden som upptäckte kropparna beskrev senare upplevelsen som om någon hade öppnat helvetets portar. Oliver Hellberg, den ena pojken, var helt naken och låg på rygg. Sven-Olof Jönsson, den andra pojken, låg i kalsonger några meter därifrån. Mellan pojkarna låg ett djur. En vit hare. På grund av fallets grova art satte man samman ett utredningsteam från Rikskriminalen i Stockholm som skulle samarbeta med ett lokalt team från västra polisdistriktet, men redan tidigt stod det klart att det inte skulle fungera. Under åren som följde byttes teamets ledning ut inte mindre än tre gånger, och till slut blev även den svenska justitieministern Eva Nordberg tvungen att avgå. Utredarna anklagades också för att ha läckt det ena offrets dagbok. Pojkens föräldrar, Patrick och Emelie Hellberg, tog till juridiska åtgärder för att hindra att tabloidpressen spred den mördade elvaåriga sonens privata tankar i offentligheten. Paret vann den första rättegången i tingsrätten i Uddevalla, men domslutet överklagades till Hovrätten för Västra Sverige, där de förlorade. Mamman, Emelie Hellberg, hittades några veckor senare död i badkaret hemma i familjens hus på Ekeskärsvägen. Hon hade tagit sitt liv. Under det som brukar kallas skammens dag i svensk journalistisk historia publicerades pojkens dagbok i sin helhet den 14 oktober 1993 i både Expressen och Aftonbladet. Bägge tidningarna hade för första gången identiska förstasidor: sista uppslaget i pojkens dagbok. På sidan fanns bara några handskrivna ord:
I morgon kommer månen. Jag är rädd för Vargen. Fallet är ännu inte löst.Thomas Borchgrevink stod på parkeringsplatsen utanför Fredheims gamla skola i Lørenskog och hoppades att det snart skulle börja blåsa lite grann. Han visste inte riktigt varför hon hade valt just denna mötesplats, men han hade sina aningar. För att det skulle bli så besvärligt som möjligt för honom? Var det därför? Nog var det det? Trettiosexåringen kastade en blick på klockan samtidigt som en flock kråkor lyfte från ett träd i närheten. Höga kraxanden ljöd över det öde området, för här ute fanns det ingenting, bara åkrar, ett grustag och så det här gamla vita huset där han hade gått i skolan när han var barn. Ett annat liv. Före händelsen. Han hade inte varit i denna avkrok på länge. Inte för att han hade varit någonstans egentligen. Tolv år innanför murarna. Han hade muckat några månader tidigare men hade fortfarande svårt att vänja sig vid känslan att kunna göra vad han ville. Thomas Borchgrevink drog jackan tätare om kroppen, satte sig på trappan till det gamla huset och vände sig mot den svaga solen som tittade fram bakom en skogsdunge.
Kvart i nio. De skulle ses klockan tio, men han hade inte vågat chansa. Hon var i stånd till vad som helst. Där ser ni, nio sa vi, och han dök inte ens upp? Tycker ni verkligen att han ska ha rätt att träffa sin son? Senast de sågs var pojken bara två år, är ni medvetna om det? Plötsligt prasslade det till i trädtopparna vid vägens slut, och med ens kände han sig lite mer optimistisk. Kanske skulle den komma ändå? Vinden? Det var förstås en idiotisk tanke. En drake? Han hade kämpat för att komma på något de kunde göra där ute. Stått
i leksaksaffären så länge att expediten till slut hade kommit fram och undrat om allt var i sin ordning. I sin ordning? Det var väl klart att ingenting var i sin ordning. Vad trodde hon egentligen? Det var förstås inte hennes fel, så han hade bara tagit första bästa. En drake. Utomhus. Vid den gamla skolan. Flyga drake tillsammans. Det var väl fint? Men nu, när vinden åter mojnade i trädtopparna, ångrade han sig. Ett schackbräde, det var vad han egentligen hade tänkt köpa, lära pojken reglerna, kanske spela lite tillsammans, men han släppte idén när han fick veta att mötet skulle äga rum utomhus. Under övervakning. Hon ville absolut inte låta honom vara ensam med pojken.
Tonen hade varit en helt annan den där gången då hon hade kommit för att besöka honom. Siv Johnsen. Han hade inte ens kommit ihåg vem hon var. Borchgrevink, du har besök. Första gången på tre år. Det är en tjej. Hon sitter inne på tvåan.
Besök?
En tjej?
Mamma?
Nej.
Självklart inte.
Högtidsklädd med blommor i håret och blossande kinder ovanför den korta sommarklänningen. Siv Johnsen. Från hans gymnasieklass. De få månader han hade varit i skolan innan han till slut hade gett efter för rösterna i sitt huvud.
Och hennes besök hade fortsatt i nästan tre år, var fjortonde dag, till slut hade han nästan börjat tycka om henne. Bilder från BB.
Från pojkens ettårsdag. Martin längtar efter sin pappa!
Men sedan, nä.
Inte mer.
En annan man, förstod han efter ett tag.
Det kunde vara detsamma.
Åtminstone när det gällde henne.
Men barnet?
Världens finaste pojke.
Hans son.
Martin.
Nej, så fan heller.
Thomas Borchgrevink reste sig från trappan och gick ut på gårdsplanen för att sansa sig.
Lugn nu.
Inte bli arg.
Trots att hon en dag plötsligt hade slutat komma, i stället kom en massa brev, maskinskrivna papper från ansiktslösa konsulenter som minsann kunde berätta att han inte skulle få träffa den lille mer.
Han sparkade en sten över gårdsplanen och tittade på klockan igen.
Kvart över nio.
Inte en människa i sikte.
Och varför skulle det vara det? Här ute fanns det ju ingenting. Losbyveien upp från Finstad, det fanns ju knappt någon som bodde så här långt ut? Skjutbanan alldeles bakom kurvan. Grustaget en bit bakom skogsbrynet där uppe. Han kände till varenda sten här ute, hade älskat den här skolan, den här platsen, han brukade gå hit tidigt, då slapp han vara hemma i det mörka huset hos de där iskalla människorna som egentligen skulle ta hand om honom, ljudet från väckarklockan på nattygsbordet, Musse Piggs armar som pekade att nu var det dags att gå upp om han skulle hinna ut, smyga tyst över golvet i strumplästen så att ingen vaknade, fylla lunchlådan med det han kunde hitta.
Inte särskilt duktig i skolan, så där lagom, inte någon av de sämsta heller.
Men den där värmen.
Från någon som brydde sig.
Kvart i tio kom så den första bilen, en rostig liten Toyota Corolla, en blond kvinna med runda glasögon som nervöst skakade hand med honom.
”Thomas.”
Hon harklade sig över en mapp som förmodligen innehöll samma papper som de hade skickat till honom.
Dömd för dråp.
”Astrid Lom, socialtjänsten.”
Arton år. Gott uppförande.
Tidigarelagd frigivning.
Mamman har godkänt umgänge med pojken.
Under övervakning.
Fem i kom bilen äntligen körande.
Vit.
Dyr.
Förstås.
Hon hade hittat någon bättre, men det spelade ingen roll, inte längre.
Thomas Borchgrevink kände att han blev varm i hela kroppen där han med knutna händer gick över gårdsplanen för att möta dem.
”Nej, nej, vänta lite.”
En hand höll tillbaka honom.
”Ja, självklart, förlåt.”
Steg för steg.
På pojkens villkor.
Martin.
Där var han.
Thomas log brett när han såg bildörrarna öppnas.
Mörkt hår.
En brun tröja.
En lätt förvirrad blick från pojken, som stod kvar utanför bilen utan att de som satt där fram kom ut för att hjälpa honom.
Jävla idioter.
Ser de inte att han …
Konsulenten, som lyckligtvis tycktes förstå sig på barn lite bättre, tog några snabba steg över gårdsplanen och lade en arm över de smala axlarna, och så stod han plötsligt där. Thomas Borchgrevink var tvungen att anstränga sig för att inte gråta.
”Hej, Martin.”
”Hej …”
”Hur är det med dig?”
”Vadå?”
Blicken hade blivit lite nyfiknare nu.
”Vilken cool tröja du har.”
”Öh … tack.”
Pojken tittade upp på konsulenten som om han undrade vem hon var och vad hon gjorde där.
”Är det en robot?”
”Va? Nä. Det är Bionicle.”
Thomas tog ett prövande steg närmare.
”Bionicle. Han är cool.”
Pojken skrattade lite försiktigt.
”Han heter inte Bionicle, han är en Bionicle.”
”Aha, sorry. Vad heter han då?”
”Den här?”
”Ja?”
Den blonda hade dragit sig undan lite nu.
”Han heter Makuta.”
”Coolt. Är det din favorit?”
Pojken tittade försiktigt på honom igen.
”Öh … nja. Jag gillar Ehlek bäst, men det fanns ingen tröja med honom.”
”Vad synd då.”
”Ja. Men jag har figuren ändå.”
Han sneglade bakåt mot den vita bilen.
”Dumt att jag inte visste att du gillar Bionicle, i så fall kunde jag ha tagit med mig en.”
”Det är lugnt.”
Pojken blåste luggen ur pannan och tittade nyfiket på påsen som stod på trappan.
”Vad har du med dig då?”
”Tyvärr inget spännande, jag hade hoppats att det skulle blåsa lite mer.”
”Blåsa? Varför det?”
”Så vi kunde flyga med den här. En drake. Men jag vet inte, du kanske tycker att det är tråkigt?”
”Nej då”, sa pojken och log lätt. ”Jag flyger gärna drake.”
Det prasslade i träden igen – någon hade alltså ändå tittat ner på honom där uppifrån.
”Ja?” log Thomas. ”Ska vi se om vi får upp den?”
”Okej”, sa pojken.
”Kanske om vi går ut på åkern? Det blåser nog mer där.”
Han tog upp draken ur påsen och tittade bort mot konsulenten.
”Går det bra om vi … ?”
Hon nickade.
”Varför frågade du henne?” undrade pojken när de hade förflyttat sig från det gamla huset och draken låg på marken mellan dem.
April i Norge.
Lukten av plogad jord.
Snart skulle kornet ner i åkern och ägna sommaren åt att gulna.
Han fick kämpa för att hålla tillbaka känslorna.
”Hon är här för att vakta.”
”Vakta vem?”
”Dig. Vill du flyga med den först? Om du springer så håller jag.”
”Okej.”
Pojken log igen och lyfte upp draken från marken.
Och nu spelade det ingen roll längre.
De två ansiktena i bilen.
Konsulenten med alla sina papper.
Alla dessa år.
Nu var de över.
Det enda som fanns var den lilla pojken som sprang över åkern och flinade brett när draken äntligen lyfte från marken och till slut fladdrade stolt uppe bland molnen.
”Titta! Wow!”
Tjugo korta vackra sekunder innan draken gav upp och dråsade i backen längst bort på åkern.
Och så – något som Thomas Borchgrevink aldrig skulle glömma.
Pojken som kom tillbaka, med en helt annan blick.
”Vad är det, Martin?”
”Det ligger några där borta.”
”Vad menar du?”
Den lilla handen som skamset försökte dölja den våta fläcken på framsidan av byxorna.
”De rör sig inte.”