9789146237723

Page 1

MARIE LUNDSTRÖM

WAHLSTRÖM & WIDSTRAND

Inlandet är som det vart. En skapare drack för mycket och blev på tok för generös innan han somnade. Upptäckte först dagen efter att han kastat ut glitterpölar, slängt i abborre, gädda och sik. Toppat med röding innan han slocknat. Ljuset, öppningarna, glimret som sjöarna gav. Vem här på jorden hade ens kunnat komma på något så grant?

Han vaknade dagen efter med en vassrik inlandssjö mellan benen och mjuka skogskullar på sitt håriga bröst. Och det var sant som det var sagt, att vattnet rann brunt som en förstblödning genom skapelsens myrar.

Hon tog på sig stövlarna och gick ner, höstgräset blötte byxan ovanför skaften. Nere vid bodan var stranden lika stenig som förut. Hon ställde sig, tittade ut på det blanka.

Asparna rös till. Sjön krusade sig motvilligt. De benvita vasstråna gnisslade. Deras öde var att nötas mot varandra tills något av dem brast. En enstaka talgoxe bortåt Everts. Hade de andra fåglarna redan flyttat?

När hon var liten hade hon trott att träden och sjön saknade henne när hon for och var borta. När de stannat bilen hade hon vräkt upp bakdörren, kutat ner hit till sjön. Medan stadsskorna mörknat i tårna av väta, hade hon stått vid träskvattnets strand med nioåringens hela viktighet: Jag är tillbaka.

Jublet i bröstet hade varit större än platsens likgiltighet.

Medan pappan hennes levat hade han följt henne med blicken. Han hade sett vad hon gjorde. Hon hade kunnat stå i ensamhet och ändå känna hans blick uppifrån huset.

Hans försynta ord efteråt.

Jag såg att du var ner och hälsade?

Nu, när hon närmade sig fyrtio, var det tomt på ögon när hon gav sjön en chans att bjuda till. Det var inget märkvärdigt alls: Först satte hon sig på huk. Sedan reste hon sig klumpigt och spräckte ytan med en sten. Stod kvar tills ringarna gjort sitt.

7

Det blev kallt om axlarna. Så vände hon sig om där hon stod. Som hade hon fått syn på något på marken. Något som fallit.

Det var jag.

Det var mig hon såg.

Men kära nån, sa hon skrämt. Ligger du här och är alldeles tyst?

Jag nickade dumt. Tittade upp på henne där jag låg.

Hon hade något jag haft, men nu saknade. Hon hade hela väggar och tak, hon hade gränser. Hon var någon som höll ihop. Uppe vid Ripträsket, i södra Norrbottens inland, där hennes pappa kom ifrån och hörde hemma.

Vad var det pappa hade sagt om henne?

Hon var som behändig när hon var liten.

Det var så han ofta sagt om henne inför andra, med både lättnad och stolthet i rösten.

Han hade glömt hur det faktiskt varit. Gjort som vi gör när vi tycker om någon, sållat hårt bland minnena och landat i något som fick stå för det fina. I hans fall behändig, som i lättskött.

Enda fördelen med att pappa nu höll sig borta var att bästa platsen vid matbordet var ledig. Den med utsikt över ängen bort mot Everts.

Ett lätt knäck med handen. Tunnbrödet gav efter, föll ner i den brunblommiga djuptallriken i krasande bitar. Med riktigt bröd gjorde brytan nästan sig själv. Hjortronsylt och kallmjölk, en bit falukorv till. Hon skar en extra skiva, åt den för pappa.

På jobbet nere i Stockholm var hon den som inte öppnade sin dörr i onödan. Utförde sina arbetsuppgifter, stod halvt utanför skvallret. Du kan berätta för Eva, hon håller tyst. Ge det till Eva, hon vet hur man gör. På jobbet satte hon helt klart en ära i att vara lättskött och beröm följdes av nya krav. Nå, det var inget fel på att vara trettioåtta och fungera , nämen det passade henne.

8

Inte visste hon att vem som helst kan bli ett ödehus.

Över en dag kunde det gå. Att bli något nödtorftigt uppstagat, något som höll på att falla samman.

Den dagen.

Jag förlorar orden när jag går tillbaka till den dagen. Det blir inga kvar.

Hon som har något jag saknar, hon vänder sig om nere vid sjön uppe i södra Norrbotten, hon vänder sig om och hon vänder sig om igen, en hård inandning, och med koftan snävt runt axlarna

säger hon:

Du måste. Du måste ta i orden, trä dem över din kropp, klä din stumhet, du bara måste försöka. Annars blir vi inte ett igen.

Vi var samma, men den dagen blev vi två.

Jag nickar, där jag ligger. Jag hatar när hon säger självklarheter. Hon älskar att förklara och när hon börjat, fortsätter hon.

Det är så det är, säger hon och står där på den steniga stranden nere vid sjön och enkelt äger världen, ja, bär alla orden innanför sin kofta.

Rå sorg är rå och bor ogärna i orden. Det står i alla böcker: Sorgen är till sin natur oförenlig med kravet att uttrycka känslor.

Tack, säger jag matt. Tack för upplysningen.

Så hjälper hon mig upp. Eva som är jag.

Den kom med sorgen, den här delningen. Jag är ledsen. Jag vill be om ursäkt för att jag inte håller ihop och är en. Jag vill bara ha en sak helt klar: det handlar inte om att göra sig svår eller märkvärdig, det här måste gå över.

9

Den dagen kunde man se rakt igenom mig. Jag var glesa plankor, nött rödfärg, det var torrt och flagnat, det som fladdrade runt i blodet.

Jag stod på flygplatsen. Jag borde ha ringt innan, jag borde ha bokat en biljett. Innanför mina revben virvlade damm, jag sa som det var:

Jag måste upp.

Jag lutade mig över disken och mina väggar rasade in.

Det var kallt, jag frös fast jag satt med kappan och halsduken på mellan Stockholm och Luleå, det var en dryg timme i luften, en timme att sitta och skaka.

Pappas kvinna stod på flygplatsen och väntade. Hon såg skör ut. Vi växlade en ovan kram och sneddade tysta över parkeringen på Kallax. Hon satte sig på förarplatsen i bilens kyla, jag fick slå mig ner bredvid.

Jag skulle bara iväg och handla, sa hon. Vi sa att han lika gärna kunde stanna hemma och hinna vila. Vem hade kunnat ana.

Hon startade bilen, körde mig genom höstmörkret till sjukhuset.

Jag väntar här, sa hon utanför. Jag har redan sett.

10

Pappas mun var öppen. Han såg häpen ut. Tänderna vita, stora som på en häst mot hans tunna läppar. Kroppen liten i konturerna under det släta lakanet.

Att den redan krympt.

Jag for efter hans hand. Han hade fått som han önskat. Dött mitt i steget, han hade sagt det ofta, han ville aldrig bli en stackare.

Så kom det över mig: han hade inte velat att jag skulle se honom så här.

Nej, det var inte rätt att sitta och glo.

Jag tittade bort, men höll min hand ovanpå hans orörliga. Det var en konst att hålla blicken i styr. Att viska hej då och smyga ut. Det fick inte ske, att han skulle slå upp ögonen och komma på mig med att vara där jag inte borde.

11

Jag steg in i deras lägenhet och han kom inte emot mig. Fram till dess hade allt kunnat ha sin förklaring. Drömlik, märkvärdig, men ändå.

Pappas kvinna visade mig var hon hittat honom. Nedanför deras dubbelsäng, liggande på sidan, som om han vilat.

Han brukade sova med händerna samlade under kinden, sa hon. Jag kan inte förstå varför han la sig just här.

Jag tittade på trägolvet där han legat. Tänkte på vad kroppen gör i slutskedet. Kanske pappa hade känt det komma, kanske att det börjat släppa både fram och bak. Kanske hade han velat spara sängen.

Vi gick ut i köket, pappas kvinna gav mig en Risifrutti direkt ur kylskåpet, nå det fick räcka så, ingen av oss hade någon aptit.

Jag tror jag går och lägger mig, sa jag.

Hon såg på mig vädjande.

Det låter kanske konstigt det här, sa hon, men skulle jag kunna ta gästrummet?

Visst.

Tack, sa hon. Jag kan inte tänka mig att sova i sängen därinne mer.

Jag stängde sovrumsdörren och kröp utan att ta av mig ner i deras dubbelsäng. Pappas täcke, hans lukt. Kudden var knölig, precis som han själv måste ha lämnat den samma morgon.

12

Eva, sa det mörka sovrummet till mig. Eva. Jag låg tyst och väntade på om rummet skulle säga något mer än bara mitt namn.

Jag lyssnade till trädet utanför, hur vinden drog i väggarna. Grenarna gjorde sig märkvärdiga. I skuggan på innerväggen rörde de sig uppförstorade, det var som om de inte ville stanna av. Det var fel att säga att de oroades. Det var fel att säga att de satt fast och inte kom någonvart i sin vind. De var grenar på en björk. Det var jag som drogs med känslor.

En författare som besökte biblioteket när jag var tonåring hade sagt att han trodde att döden var ett Ingenting.

Hur då? hade jag den gången velat fråga. Men det hade inte blivit av.

När jag låg och tittade på skuggorna som for, hur de rördes och revs, såg jag halvvägs in i sömnen framför mig ett träd utan grenar. I halvdrömmen var författaren i Piteå tillbaka, han stod på nytt framför den glesa skaran på biblioteket, fäste blicken på en punkt långt borta och sa: Tänk på en människa utan allt som sliter henne isär. En stam utan förväntningar och besvikelser, en kropp utan vårens tunna lövsprickning, höstens mörka förmultning och vinterns vita krona. Tack, sa bibliotekarien Klara, hon snörpte på mun och jag såg att hon tyckte att han var fånig.

När jag vaknade var det fortfarande natt, det hade mojnat ute. Grenarna vilade stilla på väggen. Gatlyktan utanför spred ett lugnande sken in över pappas täcke.

Jag vågade ligga och titta.

Jag vågade känna efter ut i fingertopparna.

Neråt längs med låren, förbi knäna. Ut i tårna. Jag vågade för en stund stillna till ett ingenting. Orden var i det gula ljuset mina.

Eva, viskade jag. Eva, viskade hon. Hon strök mig över armen,

13

hennes koftmudd nuddade min panna när hon drog handen genom mitt hår.

Det var första gången hon kom till mig.

När jag låg ner, var det hon som stod upp.

14

Nästa morgon vaknade jag i pappas lukt, i hans och hans kvinnas dubbelsäng.

Jag blundade.

Det var igår han varit död. Inte kunde han fortsätta med det?

Eva strök mig snabbt över pannan.

Du klarar en dag till. En dag till.

Jag tyckte redan illa om hennes beskäftiga sätt.

Vad visste hon om vad jag klarade?

Jag kunde inte ligga här mer. Hon fick igång mig, det måste hon ha varit nöjd med. Jag hade sovit i kläderna och tittade ner i min handväska. Där låg jobbdatorn, nycklarna, ett par extra nylonstrumpor, plånboken. Jag hade lämnat lägenheten i Stockholm utan att packa.

Jag steg upp och öppnade pappas garderob. Längst ner hittade jag en hopvikt stor, röd fleecetröja. När du är tillbaka, sa jag lågt till pappa innan jag drog den över huvudet. När du är tillbaka, får du igen den. Synen av hans hudklädda skelettansikte på lasarettet drog förbi. Jag tog stöd mot sängen, höll mig om magen, den var tom och ändå svullen.

Pappa var den enda som någonsin vågat fråga om jag tänkt på det här med barn.

Jag hade blivit fly förbannad.

15

Duger det inte att jag finns?

Självklart, hade han svarat med en blick som letat sig ner mot golvet.

Pappas kvinna satt i köket när jag kom ut. Jag ska flytta, sa hon långsamt.

Vart då?

Ut till stugan. Här kan jag inte längre bo.

Hon hade en egen liten sportstuga utanför stan, det var länge sedan jag varit där, vi hade sällan åkt dit ihop.

Du kanske ska tänka över saken, sa jag och satte mig försiktigt snett mitt emot.

Det är redan gjort, svarade hon. Hon la pekfingret mot tinningen och slog lätt för att visa. Det är färdigtänkt här.

Vi åt en blygsam frukost, jag såg hur hon pressade ner en tunnbrödsmacka. Jag gjorde en bryta med rårörda lingon, av bär jag visste att de plockat ihop. Det var som att äta minnen. Jag förmådde bara ta en tesked.

Jaha, sa pappas kvinna. Då åker vi.

16

Av Marie Lundström har tidigare utgivits: Sanningens kalas 2020

Wahlström & Widstrand www.wwd.se

© Marie Lundström 2023

Omslag: Sara R. Acedo

Tryck: ScandBook, EU 2023

ISBN 978­91­46­23772­3

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.