9789146238874

Amor Towles

Lincoln Highway

Översättning av Jan Hultman och Annika H Löfvendahl wahlström & widstrand

Av Amor Towles på svenska: Artighetsreglerna 2011 En gentleman i Moskva 2019

Wahlström & Widstrand www.wwd.se

Copyright © Amor Towles, 2021 Copyright © Cetology, Inc, 2021 Originalets titel: The Lincoln Highway All rights reserved

First published in the USA by Viking in 2021 Svenska utgåvan utgiven enligt överenskommelse med William Morris Endeavor Entertainment, LLC och Ulf Töregård Agency Översättning av Jan Hultman och Annika H Löfvendahl Omslag av Penguin Random House UK, med svensk typografi av Kerstin Hanson Omslagsfoto: Doreen Spooner/Getty Images

Foto av Times Square av Edward Hausner/The New York Times/Redux Used with permission

Karta baserad på originaldesign av Alex Coulter med svensk typografi och form av Kerstin Hanson Tryck: ScandBook EU, 2022 ISBN 978-91-46-23887-4

Tio •

Emmett

12 juni 1954 – Resan från Salina till Morgen tog tre timmar och större delen av tiden hade Emmett inte sagt ett ord. Under de första cirka tio milen hade föreståndare Williams försökt sig på lite vänligt samtal. Han hade berättat några historier från sin barndom på östkusten och ställt en del frågor om Emmetts tid på bondgården. Men det här var det sista de skulle se av varandra och Emmett tyckte inte att det var någon större idé att gå in på allt det där nu. Så när de körde över gränsen från Kansas till Nebraska och föreståndaren satte på radion stirrade Emmett ut över prärien genom fönstret och höll sina tankar för sig själv.

När de var åtta kilometer söder om stan pekade Emmett genom vindrutan.

– Ta nästa till höger. Det är det vita huset om en mil ungefär.

Föreståndaren saktade in och svängde av. De körde förbi McKuskers ställe och därefter Andersens, med de två likadana stora röda ladorna. Några minuter efter det fick de syn på Emmetts hus, som låg intill en liten ekdunge trettio meter från vägen.

Emmett tyckte att alla hus i den här delen av landet såg ut som om de hade släppts rakt ner från skyn. Watsons hus såg bara ut som om det hade landat lite hårdare. Taknocken bågnade på båda sidor om skorstenen och fönsterkarmarna lutade precis så mycket att hälften av fönstren inte riktigt gick att öppna och den andra hälften inte riktigt gick att stänga. Om ett ögonblick skulle de kunna se hur färgen skakats loss från fjällpanelen. Men när de var bara ett stycke

från uppfarten svängde föreståndaren in till vägkanten.

– Emmett, sa han med händerna på ratten, innan vi kör in är det en sak jag vill säga.

Att föreståndare Williams hade något att säga kom inte som någon större överraskning. När Emmett först hade anlänt till Salina var föreståndaren en man från Indiana vid namn Ackerly. Han var obenägen att sätta ord på råd som mer effektivt kunde levereras med en käpp. Men föreståndare Williams var en modern man med magisterexamen och goda intentioner och ett inramat porträtt av Franklin D. Roosevelt på väggen bakom sitt skrivbord. Han hade tankar som han samlat på sig ur böcker och erfarenhet, och hade gott om ord till sitt förfogande att omvandla till råd.

– För en del av de unga män som kommer till Salina, började han, oavsett vilka händelser som fört dem in i vår intressesfär, handlar det bara om början på en lång resa genom ett liv fyllt av problem. Det är pojkar som aldrig har fått lära sig skillnaden mellan rätt och fel som barn och som inte kan se att det skulle vara någon vits med att försöka lära sig det nu. Oavsett vilka värderingar eller ambitioner vi försöker inympa i dem, kommer de med största sannolikhet att strunta i dem i samma ögonblick som de ger sig av och vi inte längre har dem under uppsikt. Sorgligt nog är det bara en tidsfråga för de här pojkarna innan de hamnar på anstalten i Topeka, eller någonstans ännu värre.

Föreståndaren vände sig mot Emmett.

– Vad jag vill säga, Emmett, är att du inte är en av dem. Vi har inte känt varandra länge, men efter att ha tillbringat lite tid med dig har jag förstått att den där pojkens död verkligen tynger ditt samvete. Ingen tror att det som hände den kvällen återspeglar vare sig ett ont sinnelag eller är ett uttryck för din natur. Det var en olycklig slump. Men som ett civiliserat samhälle begär vi att till och med de som olyckligtvis råkat åsamka andra skada måste betala för det. Och betalningen är förstås delvis till för att tillfredsställa dem som har drabbats hårdast av olyckan – som den här pojkens familj.

Men vi kräver också att det ska betalas av den unge man som var redskap för olyckan, för hans skull. Så att han genom att få tillfälle att betala sin skuld också kan finna någon sorts lättnad, en känsla av försoning, och därigenom påbörja en förnyelseprocess. Förstår du vad jag menar, Emmett?

– Ja, det gör jag.

– Det gläder mig. Jag vet att du har din bror att ta hand om nu och att den närmaste framtiden kan verka skrämmande, men du är en intelligent ung man och du har hela livet framför dig. När du nu har betalat din skuld helt och fullt hoppas jag att du gör det bästa möjliga av din frihet.

– Det är min avsikt, sir.

Och i det ögonblicket menade Emmett det. För han höll med om det mesta som föreståndaren sa. Han var helt förvissad om att han hade hela livet framför sig och han visste att han behövde ta hand om sin bror. Han visste också att han hade varit ett redskap för olyckan snarare än dess upphovsman. Men han höll inte med om att hans skuld hade betalats helt och fullt. För oavsett hur mycket slumpen än hade spelat in – när man med egna händer har avslutat en människas tid på jorden borde det inte ta mindre än resten av ens liv att bevisa för den Allsmäktige att man är värd hans nåd.

Föreståndaren lade i en växel och svängde in på Watsons egendom. På gårdsplanen framför verandan stod två bilar – en personbil och en pickup. Föreståndaren parkerade bredvid pickupen. När han och Emmett klev ur bilen kom en lång man med cowboyhatt i handen ut genom ytterdörren och ner från verandan.

– Hallå där, Emmett.

– Hej, mr Ransom.

Föreståndaren sträckte fram handen mot bonden.

– Jag är föreståndare Williams. Det var vänligt av er att göra er besväret att möta oss.

– Det var inget besvär alls.

– Jag har förstått att ni har känt Emmett länge.

– Sedan dagen han föddes.

Föreståndaren lade en hand på Emmetts axel.

– Då behöver jag inte berätta för er vilken fin ung man han är. Jag sa just till honom i bilen att nu när han har betalat sin skuld till samhället har han hela livet framför sig.

– Det har han, instämde mr Ransom.

De tre männen stod tysta.

Föreståndaren hade bott i Mellanvästern mindre än ett år, men efter att ha stått nedanför ett antal verandatrappor till andra mangårdsbyggnader visste han att vid den här punkten i samtalet skulle man bli erbjuden att stiga in i huset och få något kallt att dricka, och när man fick en sådan inbjudan skulle man vara beredd att acceptera den, eftersom det skulle betraktas som oartigt att tacka nej även om man hade en tretimmarsresa framför sig. Men varken Emmett eller mr Ransom gjorde någon ansats att bjuda in föreståndaren.

– Jaha, sa han efter en stund, det är väl dags för mig att köra tillbaka nu.

Emmett och mr Ransom framförde ännu ett tack till föreståndaren, de skakade hand och såg sedan på medan han satte sig i sin bil och körde därifrån. Föreståndaren hade hunnit fyrahundra meter bort när Emmett nickade mot personbilen.

– Mr Obermeyers?

– Han väntar i köket.

– Och Billy?

– Jag sa åt Sally att komma med honom lite senare, så att du och Tom kan klara av era affärer först.

Emmett nickade.

– Är du redo att gå in? frågade mr Ransom.

– Ju förr dess bättre, sa Emmett.

Tom Obermeyer satt vid det lilla köksbordet. Han var klädd i en vit kortärmad skjorta och slips. Om han hade haft med sig en kavaj också måste han ha lämnat den i bilen, för den hängde inte på stolsryggen.

När Emmett och mr Ransom kom in genom dörren verkade de överraska bankmannen, för han skrapade abrupt stolen bakåt, reste sig och sträckte fram handen – allt i en enda rörelse.

– Jamen, hej på dig, Emmett. Fint att se dig. Emmett skakade bankmannens hand utan att svara.

När han såg sig omkring noterade han att golvet var sopat, bänken var ren, diskhon tom och skåpen stängda. Köket såg prydligare ut än Emmett någonsin kunde minnas.

– Här, sa mr Obermeyer och gjorde en gest mot bordet. Vi kan väl sätta oss allihop.

Emmett tog stolen mittemot bankmannen. Mr Ransom stod kvar och lutade axeln mot dörrkarmen. På bordet låg en tjock brun mapp med papper. Den låg precis utom räckhåll för bankmannen, som om den lämnats där av någon annan. Mr Obermeyer harklade sig.

– Låt mig först av allt säga hur mycket jag beklagar sorgen, Emmett. Din far var en bra karl och för ung för att dö av sjukdom.

– Tack.

– Jag har förstått att Walter Eberstadt kunde sitta ner med dig efter begravningen och diskutera din fars egendom.

– Det gjorde han, sa Emmett. Bankmannen nickade med en deltagande och förstående min.

– Då misstänker jag att Walter förklarade att din far för tre år sedan tog ett nytt lån utöver den gamla inteckningen. Vid det tillfället sa han att det var för att modernisera maskinparken. Faktum är att jag tror att en stor del av det lånet gick till att betala gamla skulder, eftersom den enda nya maskin vi kunde hitta på ägorna var John Deere-traktorn i ladan. Men jag antar att det är ovidkommande.

Emmett och mr Ransom verkade hålla med om att detta var ovidkommande eftersom ingen av dem gjorde någon ansats att säga något. Bankmannen harklade sig på nytt.

– Det jag vill komma fram till är att skörden de senaste åren inte blev som din far hade hoppats. Och i år, nu när din far har gått bort, kommer det inte att bli någon skörd alls. Så vi hade inget annat val

än att säga upp lånet. Det är en trist historia, Emmett, men jag vill att du ska veta att det inte var något lätt beslut för banken.

– Jag tycker att det borde vara ett ganska lätt beslut för er att fatta vid det här laget, sa mr Ransom, med tanke på hur ofta ni gör det.

Bankmannen såg på bonden.

– Det där är orättvist, Ed, det vet du. Ingen bank godkänner lån med hopp om att få göra utmätningar.

Bankmannen vände sig till Emmett igen.

– Lån är ju beskaffade så att det krävs återbetalning av ränta och kapital på regelbunden basis. Trots det gör vi vad vi kan för att vara tillmötesgående när en kund med gott renommé halkar efter. Vi förlänger tiden och skjuter upp betalningarna. Din far är ett utmärkt exempel. När han började halka efter gav vi honom extra tid. Och när han blev sjuk gav vi honom lite till. Men ibland har en människa så mycket otur att det blir oöverstigligt, hur mycket tid man än ger henne.

Bankmannen sträckte fram armen för att lägga en hand på den bruna mappen och erkände därmed till slut att den var hans.

– Vi hade kunnat tömma egendomen och lagt ut den till försäljning för en månad sedan, Emmett. Det hade vi all rätt att göra. Men det gjorde vi inte. Vi väntade så att du kunde fullborda din tid på Salina och komma hem och sova i din egen säng. Vi ville ge dig en möjlighet att gå igenom huset tillsammans med din bror utan stress, få ordning på era personliga tillhörigheter. Vi lät till och med gasbolaget lämna gasen och elektriciteten på, för tusan – på vår bekostnad.

– Det var snällt av er, sa Emmett.

Mr Ransom grymtade.

– Men nu när du är hemma, fortsatte bankmannen, är det förmodligen bäst för alla inblandade att vi slutför den här processen. Som dödsbodelägare måste du skriva under en del papper. Och tyvärr måste vi be dig ordna så att du och din bror flyttar ut inom några veckor.

– Om ni har något jag måste skriva under så gör vi det nu.

Mr Obermeyer tog fram några dokument ur mappen. Han vände

på dem så att de låg mot Emmett och bläddrade bland pappren och förklarade syftet med olika avsnitt och stycken, översatte termer, pekade på de ställen där dokument skulle undertecknas och var initialer skulle skrivas.

– Har ni en penna?

Mr Obermeyer gav Emmett sin penna. Emmett skrev under och satte dit initialer på pappren utan att tveka, sedan sköt han tillbaka dem över bordet.

– Var det allt?

– Det är en sak till, sa bankmannen när han hade lagt tillbaka dokumenten ordentligt i mappen. Bilen i ladan. När vi gjorde en rutinmässig inventering av huset hittade vi varken registreringspappren eller nycklarna.

– Varför behöver ni dem?

– Det andra lånet din far tog var inte för några specifika jordbruksmaskiner. Det var för investeringar i ny utrustning som köptes till gården, och jag är rädd att det även omfattar ett personligt fordon.

– Nej, det gäller inte bilen.

– Hör på, Emmett …

– Det gör det inte eftersom den utrustningen inte är min fars. Den är min.

Mr Obermeyer såg på Emmett med en blandning av skepsis och medlidande – två känslor som enligt Emmett inte hade någon anledning att finnas i ett och samma ansikte på en och samma gång. Emmett tog upp plånboken ur fickan, drog fram registreringsbeviset och lade det på bordet.

Bankmannen tog upp det och läste igenom det.

– Jag ser att bilen står i ditt namn, Emmett, men jag är rädd att om den köptes av din far åt dig …

– Så var det inte.

Bankmannen tittade på mr Ransom för att få stöd. När han inte fick något vände han sig mot Emmett igen.

– Två somrar, sa Emmett, jobbade jag hos mr Schulte för att tjäna

ihop pengar så att jag kunde köpa den där bilen. Jag reste hus. Lade takspån. Reparerade verandor. Faktum är att jag till och med hjälpte till att installera de nya skåpen i ert kök. Om ni inte tror mig kan ni fråga mr Schulte. Men i vilket fall som helst rör ni inte den där bilen. Mr Obermeyer rynkade pannan. Men när Emmett sträckte fram handen efter registreringsbeviset lämnade bankmannen tillbaka det utan protest. Och när han gick därifrån med sin mapp var han inte särskilt överraskad över att vare sig Emmett eller mr Ransom följde honom till dörren.

När bankmannen försvunnit gick mr Ransom ut för att invänta Sally och Billy, och han lät Emmett gå runt i huset på egen hand. Emmett tyckte att vardagsrummet, precis som köket, var prydligare än vanligt – med kuddarna lutade i soffhörnen, tidskrifterna i en nätt liten hög på soffbordet och locket på hans fars skrivbord nerfällt. I Billys rum på övervåningen var sängen bäddad, samlingen av kapsyler och fågelfjädrar var prydligt arrangerad på hyllorna och ett av fönstren hade öppnats för att släppa in lite luft. Ett fönster på andra sidan hallen måste också ha öppnats, för det drog så pass att stridsflygplanen som hängde över Billys säng rörde sig: modeller av Spitfire, Warhawk och Thunderbolt.

Emmett log svagt när han såg dem.

Han hade byggt de där planen när han var i Billys ålder. Hans mor hade gett honom byggsatserna 1943, när det enda Emmett och hans vänner pratade om var slagen som utspelades i Europa och i Stilla havet, Patton i spetsen för Sjunde armén som stormade stränderna på Sicilien och Pappy Boyingtons Black Sheep-skvadron som hånade fienden över Salomonsjön. Emmett hade satt ihop modellerna vid köksbordet med en ingenjörs precision. Han hade målat tecknen och serienumren på flygplanskropparna med en tunn pensel och emaljfärg ur fyra pyttesmå flaskor. När flygplanen var klara hade Emmett radat upp dem på sin byrå i en diagonal rad, precis som de skulle ha stått på däcket till ett hangarfartyg.

Billy hade beundrat dem sedan han var fyra år. Ibland när Emmett kom hem från skolan stod Billy på en stol bredvid byrån och pratade med sig själv som en stridspilot. Så när Billy fyllde sex hängde Emmett och hans far upp planen i taket ovanför Billys säng som en överraskning på födelsedagen.

Emmett fortsatte genom hallen till sin fars rum, där han såg samma bevis på ordning och reda: sängen var bäddad, fotografierna på byrån dammade, gardinerna hopbundna med en rosett. Han gick fram till ett av fönstren och tittade ut över sin fars ägor. Efter att ha plöjts och såtts i tjugo år hade åkrarna legat obrukade en enda säsong och man såg redan naturens outtröttliga framfart – malört och korsört och järngräs hade etablerat sig bland präriegräsen. Lät man dem vara några år till skulle det vara omöjligt att se att de här tunnlanden någonsin hade brukats.

Emmett skakade på huvudet. Otur …

Det var vad mr Obermeyer hade kallat det. En otur som blev oöverstiglig. Och bankmannen hade till viss del rätt. När det handlade om otur hade Emmetts far alltid haft mer än nog. Men Emmett visste att det inte var hela sanningen. För när det handlade om dåligt omdöme hade Charlie Watson också haft mer än nog.

Emmetts far hade kommit till Nebraska från Boston 1933 med sin nyblivna hustru och en dröm om att bruka jorden. Under de kommande tjugo åren hade han försökt odla vete, majs, sojabönor, till och med blålusern – och hade misslyckats varenda gång. Om den gröda han valde att odla ett år behövde massor av vatten, var det torka i två år. När han bytte till en som behövde massor av sol, samlades åskmolnen i väster. Naturen är skoningslös, skulle man kunna invända. Den är likgiltig och oförutsägbar. Men en bonde som byter den gröda han odlar vartannat eller vart tredje år? Till och med som pojke visste Emmett att det var ett tecken på en man som inte visste vad han gjorde.

Bakom ladan stod en specialmaskin som importerats från Tysk-

land för att skörda durra. Efter att den vid en viss tidpunkt hade bedömts vara nödvändig blev den snart onödig och hade inte längre något användningsområde – eftersom hans far inte varit klok nog att sälja den vidare när han väl slutat odla durra. Han lät den bara stå i gläntan bakom ladan, utsatt för regn och snö. När Emmett var i Billys ålder och hans vänner från granngårdarna kom för att leka – pojkar som under det brinnande kriget ivrigt klättrade på vilken maskin som helst och låtsades att det var en stridsvagn – satte de inte en fot på skördemaskinen; de kände på sig att den var ett dåligt omen, att det inuti det rostiga åbäket dolde sig en värld av misslyckanden som man borde hålla sig borta ifrån, av artighet eller ren självbevarelsedrift.

Så en kväll när Emmett var femton och skolåret nästan var över hade han cyklat in till stan, knackat på mr Schultes dörr och frågat efter arbete. Mr Schulte blev så förvirrad av Emmetts förfrågan att han satte honom vid middagsbordet och lät honom få en bit paj. Sedan undrade han varför i hela friden en pojke som växt upp på en bondgård ville tillbringa sommaren med att slå i spik.

Det berodde inte på att Emmett visste att mr Schulte var en vänlig man eller för att han bodde i ett av de finaste husen i stan. Emmett gick till mr Schulte eftersom han tänkte att oavsett vad som hände skulle en snickare alltid ha jobb. Hus förfaller, oavsett hur väl man bygger dem. Gångjärn lossnar, golvbrädor slits, takfogar delar sig. För att bevittna de otal sätt på vilka tiden kan utkräva sin tribut av ett hem behövde man bara ta en promenad på Watsons ställe.

Under sommarmånadernas nätter med åskmuller eller en visslande torr vind kunde Emmett höra sin far röra sig i rummet intill, sömnlös – och inte utan anledning. Eftersom en skuldsatt bonde var som en man som balanserar på ett broräcke med armarna utsträckta och ögonen slutna. Det var ett sätt att leva där skillnaden mellan överflöd och ruin kunde mätas i ett par centimeter regn eller några frostnätter. Men en snickare låg inte vaken om nätterna och oroade sig över vädret. Han välkomnade naturens ytterligheter. Han välkomnade

skyfallen och torkan och virvelstormarna. Han välkomnade angrepp av mögel och insekter. Detta var naturkrafter som långsamt men obevekligt underminerade ett hus, försvagade dess grund, fick bjälkarna att ruttna och putsen att falla av.

Emmett sa inte allt detta när mr Schulte ställde sin fråga. Han lade ner gaffeln och svarade helt enkelt:

– Som jag ser det, mr Schulte, var det Job som hade oxarna och Noa som hade hammaren.

Mr Schulte skrattade till och anställde Emmett på fläcken.

De flesta jordbrukare i trakten skulle ha gett sin äldste son en uppsträckning han sent skulle glömma om han en kväll kommit hem och berättat att han tagit jobb som snickare. Sedan skulle de dessutom ha åkt hem till snickaren och sagt honom ett sanningens ord – ord han skulle ha i åtanke nästa gång han tänkte lägga sig i hur en annan man uppfostrade sin son.

Men kvällen då Emmett kom hem och berättade för sin far att han fått jobb hos mr Schulte hade fadern inte blivit arg. Han hade lyssnat noga. Efter en stunds eftertanke sa han att mr Schulte var en bra karl och att snickeriarbete var en användbar kunskap. Och den första sommardagen lagade han en stadig frukost åt Emmett, packade en matsäck åt honom och skickade sedan med sin välsignelse iväg honom till en annan mans verksamhet.

Och kanske var också det ett tecken på dåligt omdöme. *

När Emmett kom ner igen satt mr Ransom på verandatrappan med underarmarna på knäna och hatten fortfarande i handen. Emmett satte sig bredvid honom och de tittade båda ut över de osådda åkrarna. Åttahundra meter i fjärran kunde man med nöd och näppe urskilja staketet som markerade början på den äldre mannens ranch. När Emmett senast räknade hade mr Ransom mer än niohundra kor, och åtta män anställda.

– Jag vill tacka för att ni tog hand om Billy, sa Emmett.

– Att ta hand om Billy var det minsta vi kunde göra. Du kan förresten föreställa dig hur glad Sally blev. Hon hade på det hela taget fått nog av att sköta hushållet åt mig, men att ta hand om din bror var något annat. Vi har alla ätit bättre sedan Billy kom.

Emmett log.

– Det betydde i alla fall mycket för Billy, och det var en tröst för mig att veta att han bodde hos er.

Mr Ransom nickade och tog emot den yngre mannens ord.

– Föreståndare Williams verkar vara en bra karl, sa han efter en stund.

– Han är en bra karl.

– Är han verkligen från Kansas …

– Nej. Han växte upp i Philadelphia.

Mr Ransom snurrade på hatten han höll i. Emmett förstod att grannen hade något mer på hjärtat. Han försökte bestämma sig för hur han skulle säga det, eller om han skulle säga det överhuvudtaget. Eller så försökte han kanske bara hitta rätt ögonblick att säga det. Men ibland blir ögonblicket valt åt en, som när ett dammoln ett par kilometer bort signalerade hans dotters ankomst.

– Emmett, började han, föreståndare Williams hade rätt när han sa att du betalat din skuld – vad samhället beträffar. Men det här är en liten stad, mycket mindre än Philadelphia, och det är inte alla i Morgen som kommer att se det på samma sätt som föreståndaren.

– Ni pratar om familjen Snyder.

– Jag pratar om familjen Snyder, Emmett, men inte bara om dem. De har kusiner i den här trakten. De har grannar och gamla vänner till familjen. De har folk de gör affärer med och medlemmar av sin församling. Vi vet alla att de problem som Jimmy Snyder råkade in i hade han i princip orsakat helt på egen hand. Under sina sjutton år åstadkom han trubbel för en hel livstid. Men det spelar ingen roll för hans bröder. Särskilt inte efter att de förlorade Joe junior i kriget. De var missnöjda med att du bara fick arton månader

på Salina och de blev ursinniga när de fick reda på att du släppts några månader i förtid på grund av din fars bortgång. De kommer förmodligen att låta dig känna av det ursinnet så mycket och så ofta de kan. Så samtidigt som du har hela livet framför dig – eller snarare på grund av att du har hela livet framför dig – bör du kanske överväga att påbörja det någon annanstans än här.

– Ni behöver inte oroa er för det, sa Emmett. Om fyrtioåtta timmar har jag tänkt att jag och Billy ska vara ute ur Nebraska.

Mr Ransom nickade.

– Eftersom din far inte lämnade mycket efter sig skulle jag vilja ge er båda ett litet startkapital.

– Jag kan inte ta emot era pengar, mr Ransom. Ni har redan gjort tillräckligt för oss.

– Se det som ett lån, då. Ni kan betala tillbaka när ni kommit på fötter.

– För ögonblicket tror jag att familjen Watson har fått nog av lån.

Mr Ransom log och nickade. Sedan reste han sig och satte hatten på huvudet samtidigt som den gamla pickupen de kallade Betty vrålade in på uppfarten med Sally bakom ratten och Billy i passagerarsätet. Innan hon hade sladdat och stannat med en kraftig smäll ur avgasröret hade Billy öppnat dörren och hoppat ner på marken. Med en ryggsäck i smärting som nådde från axlarna ner till byxbaken sprang han rakt förbi mr Ransom och slog armarna om Emmetts midja.

Emmett satte sig på huk för att kunna krama om sin lillebror.

Sally kom fram till dem i en färgglad finklänning och med ett leende på läpparna. Hon höll en ugnsform i händerna.

Mr Ransom såg på klänningen och leendet med en eftertänksam min.

– Jaha ja, sa hon, vem har vi här då? Krama inte livet ur honom, Billy Watson.

Emmett reste sig och lade en hand på sin brors huvud.

– Hej, Sally.

Sally gick rakt på sak, något hon alltid gjorde när hon var nervös.

– Huset är sopat och alla sängar är bäddade och det finns ny tvål i badrummet och smör, mjölk och ägg i kylen.

– Tack, sa Emmett.

– Jag föreslog att ni skulle äta kvällsmat hos oss, men Billy ville absolut att ni skulle äta er första måltid hemma. Så eftersom du precis har kommit har jag lagat en gryta åt er.

– Du hade inte behövt göra dig så mycket besvär, Sally.

– Det var inget större besvär. Här är den. Det enda du behöver göra är att värma ugnen till 175 grader och sätta in den i fyrtiofem minuter.

När Emmett tog emot grytan skakade Sally på huvudet.

– Jag borde ha skrivit ner det där.

– Jag tror att Emmett klarar av att komma ihåg instruktionerna, sa mr Ransom. Och om han inte gör det, gör säkert Billy det.

– Man värmer ugnen till 175 grader och sätter in den i fyrtiofem minuter, sa Billy.

Mr Ransom vände sig mot sin dotter.

– Jag är säker på att de här pojkarna är ivriga att få prata med varandra, och du och jag har saker att ta hand om därhemma.

– Jag ska bara gå in en kort stund och se till att allt …

– Sally, sa mr Ransom i en ton som inte tålde motsägelse.

Sally pekade på Billy och log.

– Var snäll nu, lilleman.

Emmett och Billy såg på när familjen Ransom klättrade upp i sina respektive pickuper och körde tillbaka ut på vägen. Sedan vände sig Billy mot Emmett och kramade honom igen.

– Jag är glad att du är hemma, Emmett.

– Jag är glad att vara hemma, Billy.

– Du behöver väl inte åka tillbaka till Salina den här gången?

– Nej, jag behöver aldrig mer åka tillbaka till Salina. Kom nu. Billy släppte taget om Emmett och bröderna gick in i huset. Emmett öppnade kylskåpet i köket och ställde in grytan på en av de

nedre hyllorna. På översta hyllan fanns den utlovade mjölken och äggen och smöret. Där fanns också en burk hemgjort äppelmos och en burk med persikor i sockerlag.

– Vill du ha något att äta?

– Nej tack, Emmett. Sally gjorde en smörgås med jordnötssmör åt mig precis innan vi åkte hit.

– Lite mjölk då?

– Visst.

Medan Emmett tog glasen med mjölk till bordet drog Billy av sig ryggsäcken och ställde den på en tom stol. Han knäppte upp det stora facket och tog försiktigt fram och vek upp ett litet paket inslaget i aluminiumfolie. Det var en trave med åtta kakor. Han lade två på bordet, en åt Emmett och en åt sig själv. Sedan vek han ihop folien, stoppade tillbaka kakorna i ryggsäcken, stängde den och satte sig på sin stol igen.

– Det där är en rejäl ryggsäck, sa Emmett.

– Det är en riktig arméryggsäck. Fast den kallas för överskottsryggsäck eftersom den faktiskt inte varit med i kriget. Jag köpte den i mr Gundersons affär. Jag fick också en överskottsficklampa och en överskottskompass och den här överskottsklockan.

Billy sträckte fram armen för att visa klockan som hängde löst runt handleden.

– Den har till och med en extra visare.

Emmett uttryckte sin beundran för klockan och tog sedan en tugga av kakan.

– Gott. Är det chocolate chip-kakor?

– Jäpp. Sally har bakat dem.

– Hjälpte du till?

– Jag slickade skålen.

– Det kan jag tänka mig.

– Sally bakade faktiskt en hel sats till oss, men mr Ransom sa att hon överdrev, så hon sa till honom att hon bara skulle ge oss fyra, men hon gav oss åtta i hemlighet.

– Tur för oss.

– Mer tur än att bara få fyra. Men inte lika mycket tur som att få hela satsen.

Medan Emmett log och tog en klunk mjölk iakttog han sin bror över glaskanten. Han var kanske två eller tre centimeter längre och håret var kortare, så som det skulle vara hemma hos Ransoms, men i övrigt verkade han likadan till kropp och själ. För Emmett hade det svåraste med att åka till Salina varit att lämna Billy, så det gjorde honom glad att se att han inte tycktes ha förändrats särskilt mycket. Han var glad över att sitta tillsammans med honom vid det gamla köksbordet. Han märkte att Billy också var glad över att sitta där.

– Slutade skolåret bra? frågade Emmett och ställde ner glaset. Billy nickade.

– Jag fick hundrafem procent på geografiprovet.

– Hundrafem procent!

– I vanliga fall finns det inget som hundrafem procent, förklarade Billy. I vanliga fall är hundra procent det mesta man kan få.

– Så hur lyckades du klämma ut ytterligare fem procent ur mrs Cooper?

– Det fanns en fråga där man kunde få extrapoäng.

– Vad var det för fråga?

Billy läste upp den ur minnet.

– Vilken är världens högsta byggnad?

– Och du kunde svaret?

– Det kunde jag.

…

– Tänker du inte berätta det för mig?

Billy skakade på huvudet.

– Det skulle vara fusk. Du måste lära dig det själv.

– Det är inte mer än rätt.

Efter en stunds tystnad insåg Emmett att han satt och stirrade ner i sitt mjölkglas. Nu var det han som hade något på hjärtat. Han var den som försökte bestämma hur eller om eller när han skulle säga det.

– Billy, började han, jag vet inte vad mr Ransom har sagt till dig, men vi kommer inte att kunna bo kvar här.

– Jag vet, sa Billy. För vi har blivit utmätta.

– Precis. Förstår du vad det betyder?

– Det betyder att banken äger vårt hus.

– Precis. Men även om de tar över huset skulle vi kunna bo kvar i Morgen. Vi skulle kunna bo hos Ransoms ett tag, jag skulle kunna gå tillbaka till jobbet hos mr Schulte och i höst skulle du kunna återvända till skolan och så småningom skulle vi kunna skaffa något eget. Men jag har tänkt att det här kanske är ett bra tillfälle för dig och mig att pröva på något nytt …

Emmett hade funderat mycket på hur han skulle uttrycka det här, för han var rädd att Billy skulle bli oroad av tanken på att lämna Morgen, särskilt så snart efter deras fars död. Men Billy lät inte ett dugg oroad.

– Jag har tänkt samma sak, Emmett.

– Har du?

Billy nickade, lätt ivrig.

– Nu när pappa är borta och huset är utmätt behöver vi inte stanna i Morgen. Vi kan packa ihop våra saker och åka till Kalifornien.

– Det verkar som om vi är överens, sa Emmett med ett leende. Den enda skillnaden är att jag tycker att vi borde flytta till Texas.

– Nej, vi kan inte flytta till Texas, sa Billy och skakade på huvudet.

– Varför inte det?

– Därför att vi måste flytta till Kalifornien.

Emmett började prata, men Billy hade redan rest sig från stolen och gått till ryggsäcken. Den här gången öppnade han det främre facket, tog fram ett litet brunt kuvert och gick och satte sig igen. Medan han försiktigt lindade upp det röda snöre som höll ihop kuvertet började han förklara.

– Efter pappas begravning, när du åkte tillbaka till Salina, skickade mr Ransom Sally och mig till huset för att leta efter viktiga papper. I lådan längst ner i pappas byrå hittade vi en plåtask. Den var

inte låst, men det var en sådan där låda som man kan låsa om man vill. Inuti den låg viktiga papper, precis som mr Ransom hade sagt att det skulle göra – som våra födelsebevis och mammas och pappas vigselbevis. Men på botten, allra längst ner, hittade jag de här. Billy lutade på kuvertet och ut på bordet gled nio vykort.

Av vykortens utseende att döma var de varken särskilt gamla eller särskilt nya. En del av dem var fotografier och några var illustrationer, men alla var i färg. Det översta var en bild av Welsh Motor Court i Ogallala i Nebraska – ett hus som såg modernt ut, vita omklädningshytter, planteringar längs vägen och en flaggstång där den amerikanska flaggan vajade.

– Det är vykort, sa Billy. Till dig och mig. Från mamma.

Emmett blev förstummad. Det hade gått nästan åtta år sedan deras mor hade stoppat om dem båda två, kysst dem godnatt och gått ut genom dörren – och sedan dess hade de inte hört ett ord från henne. Inga telefonsamtal. Inga brev. Inga prydligt inslagna paket som anlände lagom till jul. Inte ens något skvaller från någon som hade råkat höra något av någon annan. Det var åtminstone så Emmett hade förstått det, fram till nu.

Emmett tog upp vykortet från Welsh Motor Court och vände på det. Precis som Billy hade sagt var det adresserat till dem båda med deras mors eleganta handstil. Så som fallet var med vykort var texten begränsad till några få rader. Sammantaget uttryckte meningarna hur mycket hon redan saknade dem, trots att hon bara varit borta en dag. Emmett tog upp nästa vykort ur högen. I övre vänstra hörnet fanns en cowboy på en hästrygg. Lassot han svingade sträckte sig in i förgrunden och bildade Hälsningar från Rawlins, Wyoming – präriens metropol. Emmett vände på kortet. I sex meningar, inklusive den som svepte över nedre högra hörnet, skrev deras mor att hon ännu inte hade sett någon kofösare med lasso i Rawlins, men hon hade sett massor av kor. Hon avslutade med att än en gång uttrycka hur mycket hon älskade och saknade dem båda två.

Emmett svepte med blicken över de andra korten på bordet, tog

in namnen på städer, motell och restauranger, sevärdheter och landmärken, noterade att de flesta bilderna utlovade en klarblå himmel.

Emmett rörde inte en min, medveten om att hans bror iakttog honom. Men det han kände var ett styng av förbittring – förbittring mot deras far. Han måste ha tagit hand om vykorten och gömt undan dem. Oavsett hur arg han hade varit på sin hustru hade han inte haft någon rätt att undanhålla korten från sina söner, och definitivt inte från Emmett som hade varit tillräckligt gammal för att kunna läsa dem själv. Men stynget kändes bara ett kort ögonblick. För han visste att hans far hade gjort det enda förnuftiga. För vad kunde det ge för glädje att då och då få några meningar skrivna på baksidan av ett åtta gånger tretton centimeter stort kort av en kvinna som medvetet hade övergett sina egna barn?

Emmett lade tillbaka vykortet från Rawlins på bordet.

– Minns du att mamma lämnade oss den femte juli? frågade Billy.

– Det minns jag.

– I nio dagar efter det skrev hon ett vykort till oss varenda dag.

Emmett tog upp kortet från Ogallala igen och tittade precis ovanför det ställe där deras mor hade skrivit Käraste Emmett och Billy, men där stod inget datum.

– Mamma skrev inga datum, sa Billy. Men man kan se det på stämplarna.

Billy tog kortet från Ogallala ur Emmetts hand och vände på alla vykorten, spred ut dem över bordet och pekade på poststämpel efter poststämpel.

– Femte juli. Sjätte juli. Det finns inget sjunde juli, men det finns två åttonde juli. Det beror på att den sjunde juli var en söndag 1946 och postkontor är stängda på söndagar, så hon fick posta två vykort på måndagen. Men titta här.

Billy återvände till det främre facket på sin ryggsäck och tog fram ett hopvikt papper. Han vecklade ut det på bordet. Det var en karta över Förenta Staterna från en Phillips 66-mack. Tvärs över mitten av kartan gick en väg som Billy hade fyllt i med svart bläck. På den

västra halvan av landet hade namnen på åtta städer utefter vägen ringats in.

– Det här är Lincoln Highway, förklarade Billy och pekade på det långa svarta strecket. Den uppfanns 1912 och uppkallades efter Abraham Lincoln och var den allra första vägen som sträckte sig från ena änden av USA till den andra.

Med start vid Atlantkusten började Billy följa vägen med fingertoppen.

– Den börjar vid Times Square i New York City och slutar femtusenfyrahundrafemtiofem kilometer därifrån i Lincoln Park i San Francisco. Och den går rakt igenom Central City, bara fyra mil från vårt hus.

Billy gjorde en paus för att flytta fingret från Central City till den lilla svarta stjärna han hade ritat på kartan för att markera deras hus.

– När mamma lämnade oss den femte juli var det den här vägen hon tog …

Billy plockade upp vykorten, vände på dem och började lägga ut dem över den undre halvan av kartan i riktning västerut. Han placerade varje kort under motsvarande stad.

Ogallala. Cheyenne. Rawlins. Rock Springs. Salt Lake City. Ely. Reno. Sacramento.

Det sista kortet föreställde en stor, klassisk byggnad som reste sig över en fontän i en park i San Francisco.

Billy lät höra en tillfredsställd suck efter att ha lagt ut korten i ordning på bordet. Men hela samlingen gjorde Emmett illa till mods, som om de betraktade någon annans privata korrespondens – något som de inte hade rätt att betrakta.

– Billy, sa han, jag är inte säker på att vi ska åka till Kalifornien …

– Vi måste åka till Kalifornien, Emmett. Förstår du inte? Det var därför hon skickade oss vykorten. Så att vi skulle kunna följa efter henne.

– Men hon har inte skickat något vykort på åtta år.

– Eftersom hon slutade röra på sig den trettonde juli. Det enda vi behöver göra är att ta Lincoln Highway till San Francisco, då kommer vi att hitta henne.

Emmetts omedelbara reaktion var att säga något till sin bror som var förnuftigt och avskräckande. Något om att deras mor inte nödvändigtvis hade stannat i San Francisco, att hon lätt kunde ha rest vidare och förmodligen hade gjort det, och att även om hon hade tänkt på sina söner de första nio kvällarna tydde allt på att hon inte hade tänkt på dem sedan dess. Till slut nöjde han sig med att påpeka att det skulle vara praktiskt taget omöjligt för dem att hitta henne i San Francisco, även om hon befann sig där.

Billy nickade med minen hos en som redan hade funderat över detta dilemma.

– Minns du att du berättade för mig att mamma älskade fyrverkerier så mycket att hon tog med oss ända till Seward den fjärde juli för att se den stora uppvisningen?

Emmett kom inte ihåg att han hade berättat det för sin bror och kunde hur som helst inte föreställa sig att han någonsin haft för avsikt att göra det. Men han kunde inte förneka att det var sant.

Billy sträckte sig efter det sista vykortet, det med den klassiska byggnaden och fontänen. Han vände på det och drog med fingret över det deras mor skrivit.

– Det här är Palace of the Legion of Honor i Lincoln Park i San Francisco och Fjärde juli varje år äger en av de största fyrverkeriuppvisningarna i hela Kalifornien rum här!

Billy tittade upp på sin bror.

– Det är där hon kommer att vara, Emmett. På fyrverkeriuppvisningen vid Palace of the Legion of Honor den fjärde juli.

– Billy …, började Emmett.

Men Billy, som redan hört skepsisen i sin brors röst, började energiskt skaka på huvudet. Sedan tittade han ner på kartan på bordet och drog med fingret över deras mors resväg.

– Ogallala till Cheyenne, Cheyenne till Rawlins, Rawlins till Rock Springs, Rock Springs till Salt Lake City, Salt Lake City till Ely, Ely till Reno, Reno till Sacramento och Sacramento till San Francisco. Det är den vägen vi ska ta.

Emmett lutade sig tillbaka på stolen och funderade.

Han hade inte valt Texas av en slump. Noggrant och systematiskt hade han funderat på frågan vart han och hans bror skulle ta vägen. Han hade tillbringat timmar i det lilla biblioteket på Salina med att bläddra igenom sidorna i en årsbok och ett uppslagsverk tills det stod fullkomligt klart vart de skulle bege sig. Men Billy hade följt sin egen tankebana lika noggrant, lika systematiskt, och han såg sitt eget svar på frågan lika klart.

– Okej, Billy, vet du vad? Du kan väl stoppa tillbaka de där i kuvertet och ge mig lite tid att fundera på det du har sagt.

Billy nickade.

– Det är en bra idé, Emmett. Det är en bra idé.

Han samlade ihop vykorten i östlig till västlig ordning och stoppade dem i kuvertet, lindade det röda snöret runt kuvertet tills det var ordentligt förseglat och lade tillbaka det i ryggsäcken.

– Fundera lite på det, Emmett. Du kommer att förstå.

*

På övervåningen tog Emmett en lång, varm dusch medan Billy sysselsatte sig i sitt rum. När han var klar plockade han upp sina kläder från golvet – samma kläder han haft på sig både till och från Salina – tog cigarettpaketet ur skjortfickan och kastade klädhögen i papperskorgen. Efter ett ögonblick kastade han bort cigaretterna också, noga med att stoppa in dem under kläderna.

I sitt rum tog han på sig ett par rena jeans, en jeansskjorta, sitt favoritbälte och kängor. Sedan stoppade han handen längst in i översta byrålådan och drog fram ett par strumpor som var hoprullade i en boll. När han vikt upp dem skakade han ena strumpan tills hans bilnycklar ramlade ut. Därefter gick han genom hallen och stack in huvudet i sin brors rum.

Billy satt på golvet bredvid ryggsäcken. I knäet hade han den gamla blå tobaksburken med porträttet av George Washington och på mattan låg alla hans silvermynt i staplar och rader.

– Det ser ut som att du hittat några till medan jag var borta, sa Emmett.

– Tre, svarade Billy samtidigt som han noggrant lade ett av dollarmynten på plats.

– Hur många saknar du?

Billy pekade på de tomma platserna i rutnätet.

– 1891. 1894. 1895. 1899. 1903.

– Då är du snart klar.

Billy nickade instämmande.

– Men 1894 och 1895 kommer bli svåra att hitta. Jag hade tur som hittade 1893.

Billy såg upp på sin bror.

– Har du funderat på Kalifornien, Emmett?

– Jag har funderat på det, men jag måste fundera lite till.

– Ingen fara.

När Billy åter riktade uppmärksamheten mot silverdollarmynten såg sig Emmett omkring i sin brors rum för andra gången den dagen, tittade ännu en gång på samlingarna som var prydligt uppradade på hyllorna och flygplanen som hängde över sängen.

– Billy …

Billy såg upp igen.

– Oavsett om vi hamnar i Texas eller Kalifornien tror jag att det är bäst att vi reser med lätt packning. Eftersom vi ska göra ett slags nystart.

– Jag har tänkt samma sak, Emmett.

– Har du?

– Professor Abernathe säger att den oförvägne resenären ofta ger sig av med det lilla som får plats i en sadelväska. Det var därför jag köpte min ryggsäck i mr Gundersons affär. Så att jag skulle vara klar att ge mig av så snart du kom hem. Den innehåller redan allt jag behöver.

– Allt?

– Allt. Emmett log.

– Jag går ut i ladan och kollar bilen. Vill du följa med?

– Nu? sa Billy förvånat. Vänta! Vänta lite! Gå inte utan mig. Silverdollarmynten, som Billy noggrant hade placerat ut i kronologisk ordning, plockade han nu upp och började hälla tillbaka i tobaksburken så snabbt han kunde. Han stängde locket, lade tillbaka burken i ryggsäcken och tog på sig ryggsäcken igen. Sedan gick han före nerför trappan och ut genom dörren.

När de gick över gårdsplanen rapporterade Billy över axeln att mr Obermeyer hade satt hänglås på dörrarna till ladan, men att Sally hade brutit loss det med kofoten som hon hade på bilflaket.

Och mycket riktigt såg de att järnbeslaget – med hänglåset kvar – hängde löst i sina skruvar. Därinne var luften varm och välbekant, det luktade boskap trots att det inte funnits någon på gården sedan Emmett var liten.

Emmett stannade till och lät ögonen vänja sig. Framför honom stod den nya John Deere-traktorn och bakom stod en medfaren gammal skördetröska. Emmett fortsatte längst in i ladan och stannade framför ett stort sluttande föremål täckt med en presenning.

– Mr Obermeyer tog bort presenningen, sa Billy, men Sally och jag lade tillbaka den.

Emmett tog tag i hörnet av presenningen och drog av den med båda händerna tills den låg vid hans fötter, och där stod – väntande, precis som han lämnat den för femton månader sedan – hans

Studebaker Land Cruiser av årsmodell 1948, en ljusblå fyradörrars personbil.

Emmett drog handflatan över motorhuven, sedan öppnade han förardörren och klev in. Han satt en stund med båda händerna på ratten. När han hade köpt henne hade hon redan gått nästan trettontusen mil, det fanns bucklor på motorhuven och brännmärken efter cigaretter på sätet, men hon gick tillräckligt bra. Han tog fram nyckeln, stack den i tändningslåset och vred om, beredd på att få höra motorns tröstande mullrande – men det hördes ingenting.

Billy, som hade hållit sig på avstånd, närmade sig försiktigt.

– Är den trasig?

– Nej, Billy. Det är säkert batteriet som har dött. Det händer när man låter en bil stå oanvänd för länge. Men det är lätt fixat. Billy såg lättad ut, satte sig på en höbal och tog av sig ryggsäcken.

– Vill du ha en kaka till, Emmett?

– Nej, det är bra. Men ta en du.

Medan Billy öppnade ryggsäcken klev Emmett ur bilen, gick till bakänden och öppnade bakluckan. När han försäkrat sig om att den uppfällda luckan skymde Billys synfält drog Emmett bort filten som täckte nersänkningen där reservhjulet låg. Han drog mjukt med handen runt däckets ytterkurva. Högst upp hittade han kuvertet med sitt namn på, exakt där hans far hade sagt att det skulle ligga. I det fanns ett meddelande med faderns handstil.

Ännu ett handskrivet meddelande, från ännu ett spöke, tänkte Emmett.

Käre son!

När du läser detta antar jag att gården kommer att vara i bankens händer. Du är kanske arg eller besviken på mig på grund av det, och jag skulle inte klandra dig.

Du skulle bli chockad om du visste hur mycket min far lämnade efter sig till mig, hur mycket min farfar lämnade efter sig till honom och hur mycket min farfarsfar lämnade i sin tur. Inte bara aktier och

obligationer, utan även byggnader och konstverk. Möbler och husgeråd. Medlemskap i klubbar och föreningar. Alla dessa tre män var hängivna den puritanska traditionen att finna nåd inför Herrens ögon genom att lämna mer till sina barn än de själva fått.

I det här kuvertet hittar du allt jag har att ge dig – två arvedelar, en stor, en liten, båda ett slags helgerån.

När jag skriver det här skäms jag en del över att veta att jag, genom att ha levt mitt liv som jag gjort, har brutit den dygderika cykeln av sparsamhet som mina förfäder etablerade. Men samtidigt fyller det mig med stolthet att veta att du utan tvekan kommer att åstadkomma mer med denna lilla minnesgåva än jag hade kunnat åstadkomma med en förmögenhet.

Med kärlek och beundran Din far Charles William Watson

Fastsatt vid brevet med ett gem fanns den första av de två arvedelarna – en ensam sida utriven ur en gammal bok.

Emmetts far var inte den som hade skällt på sina barn ens när de förtjänat det. Faktum var att den enda gång Emmett kunde minnas att fadern uttryckt ohämmad vrede gentemot honom var när han skickats hem från skolan för att ha förstört en lärobok. Fadern hade den kvällen gjort smärtsamt klart att den som förstörde en lärobok var att likna vid en barbar. Det var att rikta ett slag mot de mest heliga och nobla av människans prestationer: förmågan att nerteckna de finaste idéer och känslor så att de kunde delas med kommande generationer. Att riva ut en sida ur en bok var ett helgerån för hans far. Och ännu mer chockerande var att sidan rivits ut ur boken med essäer av Ralph Waldo Emerson – den bok som fadern högaktade mer än någon annan. På den nedre delen hade han noggrant strukit under två meningar med rött bläck.

Det kommer en tid i varje människas liv när hon inser att avundsjuka är ignorans, att efterhärmning är självmord och att hon på gott och ont har att förlika sig med sin lott; världens rikedom till trots kan inte ett enda närande sädeskorn bli hennes annat än genom det mödosamma slit som nedlagts på den jordplätt hon getts att bruka. Hennes inre kraft är ny i naturen – inte ens hon vet vad den kan åstadkomma förrän hon prövat den.

Emmett insåg omedelbart att det här stycket av Emerson representerade två saker samtidigt. För det första var det en ursäkt. Det var en förklaring till varför hans far, mot allt sunt förnuft, hade lämnat bakom sig byggnaderna och konstverken, medlemskapen i klubbar och föreningar för att resa till Nebraska och bruka jorden. Emmetts far lyfte fram de här raderna av Emerson som bevis för – som om det vore ett gudomligt påbud – att han inte haft något val.

Men om det å ena sidan var en ursäkt, var det å andra sidan en uppmaning – en uppmaning till Emmett att inte känna någon ånger, ingen skuld, ingen tvekan inför att vända ryggen till de hundrafemtio hektar åt vilka hans far vigt halva sitt liv, så länge han övergav dem för att utan avund eller efterapning ägna sig åt sin egen arvslott, och genom att göra det upptäcka det som han ensam var förmögen till.

Instoppad i kuvertet, bakom sidan med Emerson, fanns den andra arvedelen – en bunt splitter nya tjugodollarsedlar. När Emmett drog med tummen över de skarpa, fräscha kanterna uppskattade han att det var hundrafemtio stycken allt som allt, vilket betydde ungefär tretusen dollar.

Emmett kunde förstå varför hans far hade ansett att den utrivna sidan var ett slags helgerån, men han kunde inte acceptera att sedlarna var det. Antagligen karaktäriserade hans far pengarna som ett helgerån eftersom han gav bort dem bakom ryggen på sina fordringsägare. Genom att göra det gick han emot både sina juridiska skyldigheter och sin egen känsla för vad som var rätt. Men efter att

ha erlagt ränta på sitt lån i tjugoett år hade Emmetts far betalat för gården två gånger om. Han hade betalat för den ytterligare med hårt arbete och besvikelser, med sitt äktenskap och till sist sitt liv. Så nej, i Emmetts ögon var det inget helgerån att lägga undan tretusen dollar. Så som han såg det hade fadern förtjänat vartenda öre.

Emmett stoppade en av sedlarna i fickan, lade tillbaka kuvertet på sin plats vid däcket och lade tillbaka filten.

– Emmett …, sa Billy.

Emmett stängde bakluckan och såg på Billy. Men Billy såg inte på honom. Han såg på de två figurer som stod i dörren till ladan. Eftermiddagsljuset sken in bakom dem, så Emmett kunde inte se vilka de var. Åtminstone inte förrän den smale till vänster sträckte ut armen och sa: – Ta-da!