9789146238911

Sofia Rönnow Pe SS ah

Välj mig

wahl S t Röm & w id S t R and

Pendling S tiden ä R helig . Att färdas är aktiv tid utan aktivitet och allt som görs då är därför gratis. Jag undviker vanligen att hålla på med mobilen eftersom det är karaktärssvagt men under bussresan tillåter jag mig meningslös distraktion tillsammans med poddar om personlig utveckling.

Jag byter till tunnelbanans röda linje och morgonen blir mindre helig och mer gudlös. Ingen här skulle klara sig en minut med akutens bördor. De flesta verkar beredda att vid minsta antydan till stress slåss för att gå på innan andra gått av. Själv behåller jag lugnet och lämnar vanligen hemmet med marginal för att kunna missa i alla fall en avgång ifall något skulle komma i vägen.

En mamma med barnvagn försöker trycka sig in i en redan full vagn. Jag låtsas vara förhindrad att backa mer och ler vänligt för att signalera att jag är hjälplös inför situationen. Hon nickar som om hon förstår. Jag orkar inte trängas med en skrikande bebis den sista kvarten.

Några huvuden bort ser jag en kollega som också gör den avslutande delen av sin AT på akuten på samma sjukhus som jag. Vi ser varandra men låtsas som ingenting. Det är skönt med likasinnade.

Sjukhuset vi ska till ligger i norra Stockholm vilket gör patientklientelet till fler damer i päls än alkisar. Vi är inte hårdast belastade. Egentligen hade jag hoppats få

kontakter som gjorde att jag kunde hjälpa till i ett forskningsprojekt parallellt med min AT -tjänst. Det hade ökat mina chanser att få anställning på Karolinska. Istället är planen att jag hittar ett passande doktorandämne innan jag får ST -tjänst. På så sätt kan jag få anställning där när Nya Karolinska kommer igång med mer högspecialiserad vård. Det är befriande att höra om entreprenörsanda inom områden som fastnat i gamla mönster och där ingen vågar ändra på något bara för att det alltid varit så. Läkare har en benägenhet att vara bakåtsträvande och det är upplyftande med personer som vågar tänka nytt och stort.

I poddavsnittet pratas det om vikten av att använda den nya årstiden för att överblicka sina mål och ambitioner. Följer rätt mindset med en in i hösten? Jag plockar upp mobilen och trycker fram anteckningsappen där jag på nyårsdagen brukar gå igenom mina planer för de nästkommande åren. Jag kan den utantill men tycker om att överblicka listan och känna att jag har kontroll över situationen.

Ettårsplan: Avsluta AT -tjänst med goda kontakter Säkra underläkarvikariat på kardiologen i väntan på ST Hitta ett ideellt sidouppdrag Flytta ihop med Love Hitta ett ämne att doktorera i Frysa mina ägg

Femårsplan: Arbeta på kardiologen Doktorstitel Vara gravid

De närmsta fem åren är fokuserade på karriären. När ”hundåren” är över och jag säkrat en position inom min specialisering kommer vi att kunna påbörja en familj. Jag skulle redan ha fryst mina ägg om det inte var för att det är bättre chans att proceduren fungerar om man fryser embryon och Love har inte varit riktigt lika delaktig i det här som jag önskat. De gånger jag bett Love skriva gemensamma listor i ett försök att planera vår framtid skojar han alltid om att jag är stalinist.

Jag köpte en lägenhet för två år sedan och mina föräldrar var överens om att det var rimligt att satsa på två sovrum med förhoppningen att någon (Love) så småningom skulle flytta in och att en familj skulle få sina första år där. Love har inte haft samma självklara analys av köpet och hållit sig noga borta från alla beslut om inredning som jag försökt göra gemensamma. Det är din lägenhet, säger han. Vi hänger ändå mest hos honom fast han bor mindre.

Jag är på plats i omklädningsrummet fem i halv åtta. Viktoria står framför sitt skåp i bh och jeans och frågar om någon sett hennes mobil. Hon brukar bli av med grejer och en del av morgonrutinen består ofta i att leta efter hennes tillhörigheter som vanligen ligger på någon självklar plats. Mitt skåp är bredvid två sköterskors. Det går inte att undgå eftersom den blåa metallytan på deras skåp är full av klistermärken och roliga bilder. Ett nytt

tillskott i form av en hund med galna ögon som säger ”Thank God it’s Monday” har dykt upp efter sommarledigheten. Jag pekar på den så att jag och Viktoria kan förenas i vårt förakt.

Viktoria och jag har ganska samstämmig syn gällande det mesta och känner varandra från läkarutbildningen. Jag tror hon ser upp till mig vilket är bra för vår dynamik. Jag fick oftast bättre än hon på prov och hjälpte henne plugga.

Mitt skåp är osmyckat, men på insidan av dörren har jag en bild på mig och Love från min examensfest. Han i mörkblå kostym, jag i en klänning som matchar hans näsduk. Medan Viktoria letar efter matlådan hon precis hade i handen klär jag på mig bussarongen. I början var jag obekväm med att vara nästintill naken med mina kollegor men läkaryrket är till sin natur en process av att acceptera den nakna kroppen som ständigt närvarande. Som tonåring hatade jag omklädningsrum och på gymnastiken bytte jag ofta om på toaletten. Här är konkurrensen mindre. Trots att undersköterskeyrket påstås vara tungt verkar det, utifrån deras kroppar, som om de tillbringar sina helger med BiB:ar och Big Pack framför Allsång på Skansen. Eller vad det nu är folket kollar på.

Jag håller på att stoppa några pennor och en liten ficklampa i bröstfickan när Anja kommer in i rummet. Viktoria söker min blick och jag himlar med ögonen, hon kommer sent som vanligt. Anja började för någon vecka sedan och vi har fungerat dåligt från start. Inte bara är hon ofta sen men hon har dålig attityd. Jag har redan sett henne byta bort patienter med kollegor. Hon har pluggat i Polen vilket vissa ju gör, men jag är skeptisk till dem

som inte har haft tillräckligt bra betyg för att plugga i Sverige. Det är något oseriöst med att inte ha arbetat sig till högsta betyg.

Viktoria hittar sin matlåda och jag tar salladen jag har med mig. Därefter beger vi oss gemensamt till lunchrummet och fixar varsin kopp kaffe. Alice står och tömmer diskmaskinen. Hon brukar vara den som städar upp i köket när vi andra inte har tid, vilket är alltid. Alice är lite av en mamma för de flesta hon jobbar med och även den sjuksköterska som ofta får medla mellan läkarna och övrig vårdpersonal. Hon gör det på grund av en kombination av gott hjärta och omättlig kärlek till att veta allt som pågår. Det är Alice man frågar om man glömt var vi förvarar kompresser och hon som opåkallat berättar vem som legat med vem på julfesten.

Viktoria och jag underhåller oss med att diskutera hennes senaste ISK -kontoöverväganden under tiden vi loggar in på varsin ledig dator på kontoret som vi AT -läkare delar. Att vara läkare är betydligt mer skärmtid än vad jag trodde när jag sökte mig till arbetet. Det är mycket som behöver mätas och journalföras och remisser behöver skrivas sittande framför en dator. Utöver det tillbringas mycket tid i telefon för att stämma av med relevant konsult, det vill säga en specialistläkare som man rådgör med (inte en frilansare med kärlek till omorganisering).

När klockan är fem i åtta går vi till morgonavstämningen. På tio minuter avhandlas gårdagens inströmning, om någon i personalen är sjuk och vilka team vi ska jobba i under dagen. Jag hamnar med en kille jag jobbat med några gånger. Det enda jag vet är att han är snabb. Det ger en bra tävlingslust att starta dagen med.

Det är en särskild upplevelse att komma in till akuten. Det saknas fönster. Under arbetspassets gång är de enda indikatorerna på tid på dygnet eller året vilka åkommor patienterna kommer in med och vilka kläder de har på sig. Överallt piper maskiner man omedvetet lyssnar till eftersom det vid oregelbundenhet kräver ens uppmärksamhet. Det finns ett sorl av alla som väntar, jobbar och springer in och ut. Ibland sitter någon och gråter i väntrummet, ibland är någon förvirrad och ropar efter hjälp. Ibland är intensiteten sådan att man går in, blinkar och plötsligt har tio timmar gått och ens pass är över.

Mitt professionella jag skiljer sig från mitt privata i det att jag är mindre inkännande på jobbet. Det kan låta kallt men tiden med patienten är till för att samla in information om symptom och klarlägga dess ursprung. Att lägga tid på att förstå patientens hela sammanhang och intressen försvårar uppgiften. Mitt fritids– och läkarjag delar visserligen ett förakt för kallprat men det blir en särskild börda i arbetssammanhang eftersom patienternas nervösa tjafs tummar på effektiviteten. Även om jag såklart ömmar för damen som ramlat på trottoaren och slagit i höften så önskar jag att hon förstod att jag gör ett bättre jobb ju konkretare hon delger mig sina symptom.

Ända sedan jag var barn har jag fått höra att jag har ett snällt ansikte vilket gör att jag ibland överkompenserar genom lite strängare uttryck för att inte fastna med patienterna. Vid enstaka tillfällen har jag försökt färga håret mörkare och klippa det kortare för att öka seriositeten men då börjar folk fråga var jag kommer ifrån och jag slipper gärna redogöra för mitt släktträd vid varje nytt besök. När jag klagar för Love skojar han om att

jag är den minst empatiska läkare han mött men han missförstår mig. Jag vill hjälpa och göra gott. Att rädda människors liv är ett viktigt syfte och jag är stolt över mitt jobb, men det innebär inte att jag behöver tycka om dem jag hjälper. Ett sytt sår är inte bättre hanterat för att jag vet vad patientens barnbarn heter. Vi har en väldigt begränsad tid för varje patient och det är viktigare att den läggs på behandling.

Idag är en lugn dag. Folk har precis börjat jobba efter semestern och är något mer utvilade och tåliga än vanligt. Patient nummer fyra för dagen pratar på om att pastan hon åt igår kanske hade varit väl salt, men att det är svårt att inte unna sig något extra när man är så ensam som hon är. Jag nickar och plockar ut de små pusselbitarna som dyker upp i historien för att sätta ihop hennes anamnes. Hur mycket hon än drar ut på tiden är informationen som kommer ur mötet detsamma:

44-årig kvinna med diabetes typ 2 och tidigare gallstensproblematik fick igår kl. 18 plötsligt insättande smärta under höger revben. Under natten tillkom feber, sedan kräkningar.

Patienten ligger på britsen och jag lägger mina händer på nedre delen av hennes mage. Rationellt vet jag att det är min examen som legitimerar min beröring av kvinnan framför mig, men det känns som om det är läkarrocken och rummet som gör det. Det är det visuella som gör den nakna kroppsdelen till en patients och inte en människas. Jag vet att det för varje ny person innebär obehag att bli rörd av en läkare men det går inte att ta för mycket

hänsyn till det. Kön av människor skulle aldrig ta slut.

Även om kvinnans suckar är oproportionerliga i relation till vad smärtan borde vara framgår tydligt att hon är fortsatt öm. Jag meddelar henne att jag vill röntga hennes buk och ta leverprover.

Det finns två typer av stress på akuten. Ett, stressen som kommer av att någon är på väg att dö. Det är adrenalin, oro och en ordentlig kick. Att vara med om att rädda livet på någon får en att känna att man existerar. Två, stressen av att hinna beta av dem som väntar så effektivt som möjligt, särskilt eftersom man ofta tävlar mot någon som tänker likadant.

Den andra AT -läkaren i dagens team är irriterande snabb. När jag går till datorerna för att skicka remissen ser jag i systemet att han redan ligger två patienter före mig och det är inte ens lunch. Mina patienter har varit för långsamma, jag gör vad jag kan. Han kommer in i rummet och vi bägge nickar åt varandra med ömsesidig respekt. Han stannar en sköterska och ber henne faxa något åt honom vilket hon gör. Att vi fortfarande behöver faxa handlingar till andra kliniker är en liten daglig påminnelse om statens oförmåga att hantera resurser. Jag brukar faxa saker själv men blir inspirerad och gör ett försök några patienter senare för att vinna tid och komma ikapp.

– Jag skulle behöva att det här faxas. Sköterskan ber mig följa med för att visa mig var faxen finns och hur den fungerar. Jag förbannar min brist på språklig precision. Jag låter henne visa mig eftersom jag inte vill erkänna att jag ville att hon skulle göra det åt mig vilket gör mig ännu senare.

Väl klar med faxandet kommer larm om att det finns en patient med akut allergisk reaktion i akutrummet. Jag springer dit. Patienten är i tonåren och nötallergiker. Gissningsvis glömt sin Epi Pen någonstans. Han får inte luft, det är stopp i halsen och han har panik. Han greppar tag i min arm och jag ser dödsångesten i hans ögon. Jag ordinerar till sköterskorna. Nål. Syrgas. Läkemedel: adrenalin och kortison.

Patienten får nästan omedelbart luft och fördjupar sina andetag. Han är chockad. Han tittar på mig och säger tack som fan. Jag har räddat hans liv och han vet det.

Jag skulle ätit lunch för längesedan men jag måste först ta hand om pappersarbetet som följer allergipatienten. När jag väl kommer in i lunchrummet sitter Anja där och äter och när jag går är hon fortfarande kvar. Innan jag börjar jobba igen skickar jag iväg ett sms till Viktoria.

Jag tror Anja tar ut hela sin lunchtimme? Vem gör så ens?

Av Sofia Rönnow Pessah har tidigare utgivits: Männen i mitt liv 2020

Wahlström & Widstrand www.wwd.se

c o P y R ight © Sofia Rönnow Pessah 2022 o m S lag Lotta Kühlhorn tRyck ScandBook, EU 2022 i S bn 978-91-46-23891-1