9789146239598

Golnaz Hashemzadeh Bonde

Naturliga beteenden

wahlström & widstrand

Tidigare utgivning:

Hon är inte jag 2012

Det var vi 2017

Wahlström & Widstrand www.wwd.se

Copyright © Golnaz Hashemzadeh Bonde, 2022

Tryckt efter överenskommelse med Ahlander Agency

Omslag: Sara R. Acedo

Tryck: ScandBook, EU 2022 isbn 978-91-46-23959-8

I svenskan finns inte moderskapet som verb.

Mamma är något man blir, inte något man gör.

Vi pratar inte om att mödra, om att bli mödrad.

Mamma, ett generöst substantiv.

Ett begrepp man tilldelas bara man burit och fött ett barn.

Ett ord som sviker barnet.

Hur förväntas en kvinna låta när hon får magen uppsprättad? När man ska lyfta något ur henne som är hon och göra det till en separat tingest. Hur förväntas kroppen ligga? Förhålla sig till kniven, till separationen? Är tystnad och stillhet det normala? Andakt inför ett skeende bortom ens kontroll. Bortom en själv. En överlåtelse av jaget, en blygsam förväntan.

Hon visste inte, men hon antog det för de stirrade på henne där hon låg och skakade, blöt och kladdig. Hon gjorde fel. Det hade inte ens börjat än och hon gjorde redan fel.

Det starka lysrörsljuset var förblindande. Som ett strålkastarljus föll det över henne, gjorde henne till medelpunkten och resten av rummet till publik. Var det så?

Det kändes inte så. Det kändes som att rummet var oberoende av henne, att det följde sin egen rytm och agenda och hon bara var en passerande kropp. En kropp bland

alla andra. Hon låg på sida på den smala britsen. Varför var den så smal? Tänk om hon rullade av. Tänk om hon rullade av innan de var klara och barnet föll ur henne, for ner i kaklet. Hon såg framför sig barnets huvud spräckas, klyvas som en vattenmelon mot betonggolv. Hon knep ihop ögonen så tätt hon kunde.

Kalla händer for över hennes kropp, ett omöjligt antal händer. De tryckte henne, försökte runda henne. Tvingade hennes knän in mot magen och hon spjärnade emot, ville skydda. Hon kände den långa nålen i ryggen igen, bet sig hårt i läppen. Den fördes in men fastnade. Studsade mot hennes kotor och tog stopp. Hon ville protestera, be dem sluta. Men sådan var inte hennes roll.

I stället skrattade hon och skrattet lämnade hennes kropp. Hon kände att det var ett märkligt ljud, hon kände det redan i sig själv. Ett gällt skratt, fast ingenting var roligt. Hon kände att hon gjorde sig till mittpunkten, fast hon inte skulle. Rummet tvekade. Avstannade. Någon sa något och händerna lyftes från henne.

Stillheten la sig. Där alla nyss haft ett uppdrag blev allting tyst. En väntan, och hon visste inte på vad. Hennes ljud var det enda som hördes. Hon kände dem komma ur sig snarare än hörde dem. De kom från samma plats som skrattet men var någonting annat. Lät i alla fall som något annat. Hon drog efter andan och kände ljuden, om och om igen, tilltagande vibrationer. Hon lät som ett djur. Ett djur som fastnat i ett stängsel, i en fälla. Hon föreställde sig hur de backade ut. Hur de konstaterade att det här måste avbrytas. Att det inte var rimligt att fortsätta, hon inte

rimlig att fortsätta med. En hysterisk kvinna. Omöjlig att bedöva, omöjlig att förlösa. Bäst låta det vara.

Först senare, när nålen trängt igenom och kroppen börjat domna, sneglade Lily mot Marcus. Han satt tyst intill, höll krampaktigt hennes hand. Hade inte sagt ett ord sedan de kom in i salen. Han såg skrämd ut. Hon undrade för ett ögonblick om det var operationen som skrämde honom eller hon. Hon ville prata med honom. Mest för att känna att de var två. Att hon inte var ensam. Att hon inte kunde hållas ensamt ansvarig. Men hon kom inte på något att säga.

Trots bedövningen kunde hon känna kirurgens händer gräva i buken. Fingrar mot sin insida som svepte förbi hennes organ. Trevandet, hur händerna slöt sig runt det som fanns i henne. Hon kände dem dra. Hon gömde ansiktet i Marcus arm. Hans doft var träig och trygg. Hon sjönk djupare in, och han trodde att hon lutade sig mot honom. Det var som att vrida om en tändning. Han vaknade till liv. Kom närmare och omfamnade henne.

»Han kommer snart.« Hon viskade. Marcus nickade. Såg ut som att han förstod. Såg ut som att de var där tillsammans, gjorde samma sak. Han grät också. Hon strök honom över kinden. Han kysste hennes handflata och hon slöt ögonen. Följde kirurgens händer med sinnena. Trycket ökade, för att plötsligt lätta. I ett ögonblick var rummet tyst, alla kroppar stilla.

»9. 03«, sa kirurgen plötsligt.

»9. 03«, upprepade någon annan.

»Grattis«, sa kirurgen. Grattis sa de rakt ut i luften. Inte riktat till henne, inte riktat åt något särskilt håll. Sen tystnade det.

Hon sökte med blicken. Kände Marcus titta frågande, som om det var hon som satt på svaren. Nu rörde sig kropparna snabbt. Någon hastade förbi hennes huvud och hon tyckte sig skymta en fot som passerade, en ofattbart liten fot. Lösryckt, flyende, borta. Inte kunde han vara här, inte kunde han ha kommit utan att hon fått höra honom, försvunnit utan att hon fått se honom?

»Kan pappa komma med?«

Marcus satt som fastfrusen. Reagerade inte vid orden. Tycktes inte förstå vem som menades. En sköterska kom fram och tog i hans arm. Han reste sig, snabbt och förvirrat. Lily sträckte sig efter honom, som för att han skulle dra henne med sig. Men han var borta. Tystnaden lade sig i salen. Folk rörde sig i cirklar. Gjorde det de skulle göra, plockade, skrubbade, skurade. Hon tittade upp i lysrören. Kunde inte resa sig, inte vända sig. Ingen tilltalade henne. Alla i rummet hade en roll, en uppgift. Utom hennes kropp, där den låg, öppen, blödande och tömd.

Det skulle inte bli, tänkte hon. Hon hade hoppats på för mycket. Hon hade vetat det hela tiden, att hon önskat mer än vad hon gjort sig förtjänt av. Det skulle inte komma något barn till henne. Hon var inte en sådan som det kom ett barn till. Hon vände blicken mot klockan på väggen. Försökte fokusera blicken på visarna. 9. 03 hade de sagt.

Hur mycket tid hade passerat? Hur mycket tid kunde få gå? Hon slöt ögonen, försökte räkna sina andetag för att få grepp om sekunderna, om tiden. Undrade vad det betydde att sekunderna gick, om det var sekunder som tog livet ur den lilla kroppen eller sekunder som fyllde honom med kraft? Hennes pojke. Det skulle bli en pojke. Hade det blivit så? Ingen hade sagt något alls till henne. Hjärtat rusade. Denna förhävelse. Denna inbillning om att det gick att hela det som var trasigt, ersätta ett förflutet med en framtid. Hon trängde in naglarna i handflatorna. Här låg hon som trodde sig ha skapat sig ett barn. Hon som trodde sig ha gjort sig till en som finns för en annan. Här låg hon tyst och stilla och tog avsked utan kamp. Tog avsked innan hon ens fått höra honom. Hon låg här och släppte honom, hon som skulle vara hans beskyddare. Det var inte rätt. Det var inte så hon menat det. Hon hade menat det tvärtom.

Hon drog ett djupt andetag och slog upp ögonen. Och i samma stund kom det. Skriet. Barnet skrek på andra sidan den stängda dörren. Han hostade och han skrek och det var det högsta ljud hon hört. Det mest kännbara och genomträngande. Lily försökte vända huvudet för att se men kroppen var fortfarande inte hennes egen. Så hon slöt ögonen igen och lyssnade på ljuden. Räknade genom skriken barnets andetag. Hon lyssnade och räknade och tiden var inte längre visare på en klocka utan andetagen i den lilla kroppen. Hon lyssnade och räknade, och skriken tilltog i styrka. Hon lyssnade och räknade, och med varsamma händer placerades en tyngd på hennes bröst. Hon slog upp ögonen och skriken hade upphört. I stället kände hon andetagen mot huden,

snart hjärtslagen mot sina. Vidöppna klara ögon som mötte hennes blick. De såg på varandra i tystnad, hon och barnet. De såg på varandra, och barnet vände sig mot henne. Sökte över hennes kropp, som hade de legat så här förut. Som var detta bara en upprepning.

lily slängde av sig täcket och satte sig upp. Hon kisade i det upplysta rummet, drog fram snuttefilten som låg under kudden. Väggklockan stod på 03-någonting, men hon hade lämnat alla lampor tända när hon la sig. Det bankade någonstans. Hon kunde inte urskilja var ljudet kom ifrån. Hon tassade upp ur sängen och kikade ut i hallen.

»Mamma«, viskade hon. Lyssnade en stund efter svar. Bankandet kändes närmare nu. Hon insåg att det var vid ytterdörren som det lät. Hon sprang över hallgolvet och in i mammas rum. Sängen var bäddad, tom. Det var ingen överraskning, hon visste att mamma inte var här.

Bankandet tilltog i styrka, och nu hörde hon en röst i trapphuset.

»Din jävla hora, vart fan ska du!« En mansröst. Hon visste vem som skulle svara.

»Ta det lugnt nu, Tommy. Ta det lugnt.« Bankandet tystnade och hon hörde kvinnan försöka lugna sin egen röst, lugna sig för att lugna honom.

Hon kikade ut genom titthålet och såg Tommys tag om Gunillas armar. Han skakade henne, föste in henne i väggen.

Lily såg inte hennes ansikte, men såg på Tommys uttryck att Gunilla borde vara rädd. Nu drog Tommy upp Gunilla, släpade henne efter sig uppför trapporna. Dörren till deras lägenhet smällde igen och Lily tittade uppåt mot taket när hon hörde dunsen. Hörde slag, en annan typ av bankande, ta vid. Hon sprang mot telefonen och lyfte luren. Först var hon på väg att ringa mamma, men hon fann sig. Mamma skulle inte bli glad om Lily ringde. Hon slog nödnumret istället, det de lärt sig i skolan.

»90 000, vad har inträffat?«

»Hej.«

»Ja, vad är det som har hänt?«

»Jo, jag ringer om min granne. Gunilla. Hon behöver hjälp.«

»Vad är det för sorts hjälp?«

Lily tvekade. Frågan tycktes för stor.

»Hallå? Hallå lilla vän, är du kvar?«

»Hon behöver hjälp för hon blir slagen.«

»Menar du att grannen blir slagen just nu?«

Lily la handen mot luren och lyssnade fokuserat.

»Jag vet inte om just nu. Men alldeles nyss i alla fall. Hon var här nere och knackade, men jag öppnade inte.«

»Vet du vem det är som slår grannen?«

»Ja, Tommy heter han.«

»Bor Tommy med Gunilla?«

»Ja«, svarade Lily. »Hon är hans mamma.«

Kvinnan i telefonen blev tyst. Sen frågade hon försiktigt.

»Är Tommy ett barn? Är det ett barn som slår Gunilla?«

Lily skakade på huvudet.

»Hallå? Är du kvar?«

»Nej, Tommy är stor. Han är en vuxen.«

»Okej. Okej, vi skickar någon som får se efter hur det är med Gunilla. Har du någon förälder hos dig som jag kan få prata med?«

Lily lade snabbt på luren och sprang mot sängen. Hon kröp ner under täcket och drog det över ansiktet. Ångrade att hon gått upp, att hon lagt sig i. Tänk om polisen kom hem till dem och ville prata med mamma. Tänk om Tommy förstod att det var hon som ringt. Tänk om han blev arg på henne, ännu argare än på Gunilla.

Hon låg så stilla hon kunde och lyssnade. Men det hördes inget mer. Inga slag uppifrån. Inga steg i trapphuset. Ingen som knackade på hos henne. Inte Tommy eller Gunilla, inte heller polisen. Inte ett ljud. Det gav henne ro på ett sätt. Det var en dröm, sa hon till sig själv. Som i en film, det hände inte på riktigt. Men precis när sömnen rullade in sa hon sig något annat.

Det hade varit bra om polisen hade kommit. Bra för mig, och bra för Gunilla.