När den grekiska nymfen Eurydike blir biten av en orm och dör, blir hennes man Orfeus så förkrossad att han tar sig ner i underjorden för att försöka få henne tillbaka. Där träffar han Hades och Karon, gudarna som härskar över dödsriket.
Orfeus spelar sin sorgsnaste, vackraste musik i hopp om att blidka dem och få dem att ge honom sin älskade tillbaka. Och undret sker, gudarna tillåter det omöjliga.
Orfeus får ta med sig sin hustru till de levandes värld igen, så länge han inte vänder sig om och tittar på henne medan de vandrar upp till jordens yta.
När Orfeus beger sig mot de levandes värld med sin hustru i släptåg är han lycklig.
Det kommer bli lätt att rädda Eurydike.
Men så händer någonting – i myten misslyckas han.
Han kan inte låta bli att vända sig om, att försäkra sig om att hans älskade faktiskt är där, att hon finns på riktigt. Att det omöjliga är möjligt, att de döda kan återvända till livet.
Orfeus misslyckas – men myten fångar sanningen: vi människor är villiga att göra nästan vad som helst, kan vandra ända in i döden, för att få våra älskade tillbaka.
Men trots det kan vi inte rädda dem, för vi ser oss alltid om. Vi vänder oss mot verkligheten, mot världen där det omöjliga aldrig sker.
Där det övernaturliga inte finns.
Vi var fem runt bordet.
Här och var i restaurangen stod grupper av människor och småpratade – att en pandemi rasade i världen verkade inte bekymra någon, den enda som bar munskydd var bartendern. I luften hängde en doft av pommes frites och billig parfym.
Runt borden trängdes vänner som sammanstrålat för att dricka några öl, skvallra om veckan som gått och kanske beställa en av de där överprisade hamburgarna av låtsaskött. En grupp tjejer i likadana rosa overaller och glittrande diadem med musöron stod och fnissade i ett hörn.
Ovanför bardisken skymtade en teveskärm som visade en fotbollsmatch. Jag visste inte vilken, jag brydde mig inte om fotboll, men kollegorna uppskattade sport – det var ett intresse som gränsade till besatthet.
Mitt emot mig satt Lundin och Pelle, de var redan inne på sin tredje öl. Klas satt framåtböjd och skrollade på mobilen – hans snaggade, gråa hår såg tunnare ut än vanligt och mellan de glesa stråna anade jag ett par leverfläckar. Lina smuttade på sitt vita vin och strök förstrött med handen över den nya tatueringen som täckte hennes vänstra biceps.
Jag lutade mig fram mot henne.
– Hur gick det igår? frågade jag.
Ett svagt leende i hennes ansikte, men sekunden senare var det borta, ersatt av någonting som mest liknade trötthet. Hon ryckte på axlarna och skakade lite på huvudet.
Lägenheten var superfin. Men på riktigt, fjortontusen i månaden för en etta? Vem har råd med det?
Hon gav mig en snabb blick.
– Jag fixar inte det här längre, sa hon och sänkte rösten. Skulle du klara av att bo med ditt ex?
Jag svarade inte, för frågan var nog snarare om mitt ex skulle klara av att bo med mig. Och svaret på den frågan var nej.
Ingen ville bo med mig.
– Exakt, sa hon och knäppte upp de två översta knapparna i blusen, lutade sig bakåt och såg ut över lokalen med låtsat uttråkad min.
På en mikrosekund sökte sig Lundins blick ner i hennes urringning, och den dröjde där, trots att Pelle fortsatte att pladdra på om fyllot som hade spytt ner bilen i morse.
Jag kvävde en gäspning, försökte att inte tänka på hur trött jag var och hur mycket hellre jag skulle vilja ligga i min säng än att sitta här.
Klas la ner mobilen på bordet, sträckte sig efter en gaffel från besticklådan och slog den lätt mot sitt glas.
Pelle tystnade, Lundin torkade bort ölskum från mungiporna med ena handens tumme och pekfinger och släppte motvilligt Lina med blicken, som ett rovdjur som slutligen inser att antilopen vid vattenhålet är utom räckhåll för den här gången.
– Fint att vi fick till det, började Klas och vände sig mot Lundin.
Lundin log. Klas också.
– Även om anledningen till att vi sitter här är lite tråkig, fortsatte han.
Lundin skruvade på sig och såg ner i bordet.
– Ja, inte för dig, alltså, sköt Pelle in. De betalar väl mycket bättre, eller?
Lundin ryckte på axlarna.
– Nja. Eller. Jo.
Han tvekade en stund innan han fortsatte.
Men det gör väl alla?
Några hackiga skratt hördes runt bordet.
Klas höjde en hand.
– Jag är den första att erkänna att jag gärna skulle höja era löner om jag kunde. Men nu är det som det är, killar.
Han gav mig och Lina en snabb blick.
– Och tjejer, tillade han.
Jag ställde ner vinglaset, ansträngde mig för att inte se irriterad ut. Sådant slog alltid tillbaka.
– Hursomhelst, fortsatte Klas. Vi har ju jobbat ihop i, vad blir det, fem år? Jag och … gänget har verkligen trivts med dig.
Lina gav mig en liten knuff under bordet.
Ingen av oss gillade Lundin, faktum var att vi båda var lättade att han skulle dra till det privata.
Klas tog fram ett kuvert och räckte det mot honom.
– Vi vill gärna önska dig lycka till och visa vår uppskattning genom en liten present.
Lundin såg klädsamt förvånad ut, rev upp kuvertet och drog upp presentkortet från sportbutiken.
– Tack, schyst! Jag behöver verkligen nya träningskläder.
Klas log och dunkade honom lätt i ryggen.
– Och. Glöm inte att du alltid är välkommen tillbaka.
Pelle höjde lite på ena ögonbrynet och jag anade vad han tänkte. Lundin skulle aldrig komma tillbaka, ingen som slutade gjorde det.
Men Lundin nickade ändå, och hans ögon såg faktiskt lite blanka ut. Jag tänkte att det måste vara inbillning, för den enda gång jag sett honom verkligt rörd var när han visade upp sin nya motorcykel.
– Någon som vill ha mer dricka? frågade Klas och reste sig.
Alla skakade på huvudet.
Han nickade kort och lunkade i väg i riktning mot baren. Hans stora, framåtböjda kropp och långsamma rörelser fick mig att tänka på en björn.
Lina vände sig mot mig. Tvinnade en slinga av det slitna, blonderade håret mellan ena handens tumme och pekfinger.
– Så, började hon. Vad tror du? Vad betalar de?
Jag sneglade på Lundin som börjat prata med Pelle igen.
– Ingen aning. Minst tiotusen mer i månaden, skulle jag tro.
– Fuck, suckade hon. Tiotusen. Jag skulle behöva …
Men jag hade redan slutat lyssna, för jag hade uppfattat vad Lundin och Pelle snackade om.
– På riktigt? sa Pelle. Följde hon med dig hem?
– Absolut, flinade Lundin och tryckte in en prilla under överläppen. Och hon var fin som fan. Förutom att …
– Vad? viskade Pelle och lutade sig närmare Lundin.
– Alltså, viskade Lundin tillbaka. Hon hade en jävla buske mellan benen, det var knappt så att man hittade.
Pelle skrattade högt, små öldroppar sprutade från munnen och landade på den flottiga bordsskivan.
Men Lundin skrattade inte, han rynkade pannan som om han försökte lösa ett riktigt svårt matteproblem.
Linda tystnade, ställde ner vinglaset och vände sig mot Lundin, hon också.
– En riktig jävla DDRmutta, fortsatte han. En rumänsk kulstötarbuske. Jag fattar bara inte. Varför vill man se ut så, liksom? Som en gammal kärring. Ingen vill väl knulla en gammal kärring?
Och då hände det.
Det blev tyst i huvudet, helt tyst. Rummet tycktes mörkna.
Hjärtat tog ett skutt i bröstet och raseriet vaknade till liv. Jag ville inte reagera, ville inte bry mig om Lundins äckliga skitsnack, ändå reste jag mig.
Pelle såg på mig, Lundin också, och Lina grep tag om min arm.
– Släpp det, sa hon. Det är inte värt det.
Men jag kunde inte släppa det, vilddjuret som vaknat till liv inombords hade redan tagit kontroll över mig.
Jag tog ett steg mot Lundin, och sedan ett till.
Mitt synfält smalnade, mörkret omgav mig. Kinderna hettade och det pulserade i tinningarna. Munnen kändes torr och sträv som ökensand.
– Vad? sa Lundin och ryckte på axlarna.
– Jag tycker du borde hålla käften, sa jag.
Han kastade en blick över axeln i riktning mot baren där Klas just betalade för sin öl.
– Måste du vara en sådan jävla pksurfitta? sa han. Det var ju ett skämt.
– Ditt patetiska svin, svarade jag med en röst jag inte kände igen.
Lundin sa någonting, jag såg hur hans läppar rörde sig men hörde inte längre orden.
Och sedan, utan att jag ens förstod hur det gick till, flög min arm fram. Knytnäven träffade honom mitt i ansiktet och jag hörde, eller kanske snarare kände, någonting knastra till, som när man bryter en torr kvist eller ett av de där tunna benen i en grillad kyckling.
– För helvete, Alba, skrek Pelle och for upp.
Lundin reste sig också och trevade med ena handen över näsan. Ögonen var uppspärrade, blod sipprade fram mellan fingrarna och droppade ner på hans tajta, vita Tshirt.
I nästa sekund var Klas tillbaka. Kopplade mina armar i ett fast grepp bakom ryggen. Det sved till i axlarna, smärtan fick det nästan att svartna för ögonen.
– Nu tar du det lugnt, Alba, väste han. Nu tar du det jävligt lugnt.
Jag drog efter andan.
– Jag är lugn.
– Nej, sa han. Du är inte lugn.
– Släpp mig. Det är lugnt, sa jag ju.
Hans grepp lättade.
– Släpp mig, upprepade jag.
Han släppte, men i samma sekund som mina armar blev fria
kastade jag mig fram mot bordet, fick tag på Lundins ölglas, hävde det framåt och tömde innehållet över honom.
Ölen rann över hans ansikte och vidare ner på tröjan. Blandade sig med blodet som skiftade färg från rött till skärt.
– Jävla idiotjävel, sa jag.
Mina ord ekade mellan väggarna och först nu upptäckte jag att det hade blivit tyst och stilla i lokalen – samtalen hade upphört, allas blickar vilade på mig. Tjejgänget i rosa overaller hade alla tagit ett steg bakåt och trängdes nu i ett hörn. En av dem hade fått fram mobilen och höll upp den mot mig som om hon filmade.
Bartendern skyndade fram till oss med munskyddet i handen, hans blick flackade mellan mig, Lundin och Klas.
– Ska jag ringa efter polisen? fick han fram.
Klas suckade, gav mig en lång blick och förde handen mot fickan.
– Vi är polisen, sa han och sträckte fram sin legitimation.
Den faluröda stugan var byggd i trä och hade vita fönster med spröjs. En liten veranda, också den vitmålad, omgärdade ytterdörren. Trädgården, som glödde i höstfärger, var uppvuxen och lummig. Intill husets ena gavel växte en enorm ek, dess krona sträckte sig över taket. En bit längre bort fanns fler ekar, som om de hade sökt varandras sällskap.
Framför stugan, på den plana gräsplätten, stod några små äppelträd. De såg uråldriga ut – de knotiga grenarna var bevuxna med lavar och mossa, och här och där hade någon placerat ut stöttor för att hindra att de knäcktes.
Mellan träden skymtade jag en brunn byggd av murad sten. En rostig handpump i smidesjärn satt på locket, ett söndervittrat kärl av grånat trä stod bredvid. Intill brunnen stod två solstolar med fällbara ryggar.
Bisse drog lite i jeansbaken och pilade i väg mot husknuten.
– Stanna här! ropade jag.
Men hon var redan borta, försvunnen bakom en buske med eldröda blad.
Leo gav mig en snabb blick, drog lite på munnen.
Han verkade tycka att det var kul, men det gjorde inte jag. Jag störde mig på att han tillät sig att släppa henne utom synhåll. Inte för att jag tyckte att det var fel, utan för att jag inte förmådde göra detsamma.
Kvinnan, som just hade presenterat sig som Greta, log försiktigt, rättade till den långa, mörkbruna flätan och vände sig mot oss.
Hur gammal är hon?
– Hon fyller fem i februari, svarade Leo och lommade i väg för att fånga in vår dotter.
Hon var vild, Bisse. Inte som Saga, som alltid hade varit så märkligt lugn. Hon hade suttit i timmar med sina mattetal eller sitt ritblock. Vi brukade skratta åt det och konstatera att hon betedde sig som en mycket liten och väldigt ambitiös vuxen. Vi frågade oss när hon skulle bli så där vild och trotsig, som de andra ungarna på förskolan. Och Leo sa att det kanske skulle ske när hon kom i tonåren – då revolterade ju alla, var det inte så?
Men Saga skulle aldrig komma i tonåren. Hon skulle aldrig frigöra sig, skolka, börja röka, skaffa kille eller växa upp och få Nobelpriset, som mina föräldrar skämtsamt brukat säga.
Ibland, när jag var djupt koncentrerad på någonting, hände det att jag nästan glömde vad som hänt. Och när insikten väl kom var den ett knytnävsslag i magen.
Min dotter är död.
Saga blev bara sex år. Om ett och ett halvt år skulle Bisse vara lika gammal, och det var en lika orimlig som olidlig tanke.
Även om jag inte vet exakt hur det gick till så har jag föreställt mig händelseförloppet.
När Leo körde hemåt i mörkret från skidutflykten med tjejerna, visste han inte att han snart skulle göra någonting han skulle ångra under återstoden av sitt liv.
Någonting han inte anade att han var förmögen till.
När han satt där i bilen tänkte han nog fortfarande på sig själv som en god människa, en som med rätta kände stolthet och glädje när han vaknade på morgonen.
Om någon hade frågat honom hade han säkert, och helt utan
ironi, sagt att han var modig och osjälvisk. Inte på grund av bristande självinsikt, utan för att han aldrig hade befunnit sig i en situation som tvingat honom att bevisa vem han verkligen var.
Allt han hade gjort dittills var att bekymmerslöst glida fram genom livet. Han hade tagit en fil.kand. i film och litteraturvetenskap. Han hade gift sig med mig – kvinnan han älskade. Skrivit ett filmmanus som var på god väg att bli sålt till ett produktionsbolag. Njutit av uppmärksamheten som hans skrivande väckte bland vänner i allmänhet och bland kvinnor i synnerhet.
En del av honom skulle nog ha varit beredd att offra allt för den där berusande känslan av att vara sedd och utvald.
Det fanns bara en sak som var viktigare för honom.
Barnen.
Jag föreställer mig att han kastade en blick på Saga där hon satt, fastspänd bredvid sin lillasyster i baksätet.
Saga var fräknig och tanig. Hon satt antagligen djupt försjunken i något matteproblem avsett för betydligt äldre barn. För så var det: vår äldsta dotter var begåvad på ett sätt som förvirrade oss. Hur hade vi, som med nöd och näppe bemästrade addition och subtraktion, kunnat få ett barn som hon? Och trots att alla föräldrar tycker att deras barn är speciella och begåvade, vet de också när någonting är extraordinärt. När ett barn uppvisar färdigheter som inte tillnärmelsevis står i relation till åldern.
Personalen på förskolan visste det också. Och föräldrarna till de andra barnen ställde frågor.
Är det sant att hon ska börja i första klass redan? Är det? Kunde hon verkligen …? Vid hennes ålder? Det är ju inte normalt.
De var diskreta, måna om att inte verka avundsjuka, även om de uppenbarligen var förbryllade. Det hörde ju inte till vanligheterna att en femåring kunde läsa och skriva perfekt. Eller multiplicera tvåsiffriga tal i huvudet.
Bisse, å andra sidan, var ett vanligt barn. Hon hade inte Sagas
exceptionella begåvning, men var trots det helt perfekt, och precis lika älskad. Hon var busig och intensiv. Hon var kärleksfull och orädd – när Saga var för blyg för att närma sig de andra barnen i parken, tog Bisse henne i handen och drog med henne i leken.
Ja, barnen var utan tvekan det bästa som hänt Leo.
Trots att han älskade mig, och trots att han älskade sitt skrivande, så var kärleken till dem större. Och insikten om att han var far till ett barn som var sällsynt begåvat, ett barn som verkade ha en verklig uppgift i världen, förstärkte säkert den känslan.
Leo kunde inte se sig mätt på Saga. Hans blick hade vilat på henne från den stunden hon föddes. Han satt som trollbunden när hon kröp fram och tillbaka på golvet, när hon lärde sig gå, när hon skrev sina första ord.
När hon var riktigt liten vaggade han henne till sömns varje natt, när hon blev större läste han sagor.
Och när Saga fick en lillasyster, blev hon det näst bästa som hade hänt honom.
Leo, som just hade gett dem en snabb blick, kände säkert lycka. Verklig lycka.
Kanske fick han en idé till en ny film. En film fylld av hopp och kärlek. Han hade alltid skrivit mörka historier. Manuset som kanske, förhoppningsvis, skulle filmatiseras, var en berättelse om skuld och skam.
Jag föreställer mig att han blev inspirerad, kände kreativiteten slå ut som en blomma i bröstet. Kanske var det i det ögonblicket som däcken förlorade greppet på den kalla, snöiga asfalten.
Bilen gled i alla fall åt sidan och kanade av vägen, stötte i en stenbumling och slog runt. Rullade och rullade i en evighet, tills den föll – ljudlöst – från en avsats av något slag.
Leo kunde inte återge förloppet exakt, men han sa att han hörde sig själv andas – först in, sedan ut. Han sa att han vände sig om och tittade på Saga och Bisse, innan de kraschade ner i forsen.
Jag gissar att han fick loss flickorna medan bilen fylldes med vatten, det var i alla fall så han beskrev det. Och att han sedan hjälpte dem ut.
Han sa att han fortfarande inte visste hur det hade gått till. Att han inte kom ihåg hur långt han simmade i det svarta vattnet innan de nådde stranden. Han sa att minnena var oskarpa, att det kändes som om han betraktade skeendet genom en smutsig fönsterruta.
Men han tog sig i land på något sätt – kravlade upp på den steniga, snöiga stranden med sitt barn i famnen.
Sitt enda barn.
Jag kan se framför mig hur han stod där, fullt medveten om att varje sekund räknades. Att Saga redan måste ha dragits i väg av forsen.
Han tittade på vattnet som vrålade mellan stenar och klippor.
Det enda han mindes, sa han, var att han hade ett val. Han kunde göra det rätta, men sannolikt lönlösa: lämna Bisse på stranden och dyka tillbaka ner i vattnet för att försöka hitta Saga.
Eller så kunde han stå kvar.
Och det var i det ögonblicket, när han ställdes inför sitt livs viktigaste val, som han för första gången insåg vem han var.
En helt vanlig och ganska rädd människa.
Leo kom tillbaka med Bisse i handen. Några löv hade fastnat i hennes toviga, vitblonda hår.
– Ska vi gå in och titta? frågade mannen som presenterat sig som Max.
Jag nickade och lät blicken glida över honom och Greta.
De såg ut att vara i vår ålder, någonstans mellan trettio och fyrtio.
Max var mager på ett sätt som nästan såg ohälsosamt ut och hade stubbat, rödblont hår. Hakan var flyende, munnen liten och näpen
som på ett barn. Huden var täckt av oregelbundet formade fräknar och de rödsprängda ögonen hade en märkligt brungrå färg som påminde mig om diskvatten.
Greta liknade en av fröknarna på Bisses förskola – håret långt, nästan svart. Hon var kraftigt byggd, med fylliga bröst och en rumpa som stretade under den randiga Tshirtklänningen.
Hon ser ut som jag fast tvärtom, tänkte jag och tittade på mina tunna, bleka handleder som stack ut ur jeansjackans trådslitna ärmar.
Vi gick mot stugan – Max och Greta först, med mig, Leo och Bisse i släptåg.
Max drog upp en nyckelknippa ur fickan och låste upp. Sedan gav han nycklarna till Leo.
– Vi har bara en uppsättning, sa han. Men ni kan ju göra kopior.
Han gjorde en paus innan han fortsatte:
– Om ni vill hyra, alltså.
Han gick in i huset och vi följde efter.
Hallen var liten och ombonad: blåmålad träspont på väggarna, en färgglad trasmatta på golvet. Intill dörren fanns några krokar i smidesjärn att hänga kläder på. En stor spegel hängde på den ena väggen, under den stod en vitmålad byrå.
– Där finns en toa, sa Max och pekade mot en dörr intill trappan.
Leo öppnade dörren och kikade in i det trånga utrymmet.
– Och här är köket, fortsatte Max och försvann in i rummet intill.
Vi följde efter.
Köket var charmigt men förmodligen ganska opraktiskt –blommiga tapeter, gammaldags grönmålade köksskåp som täckte en av väggarna. Under skåpen fanns en bänkskiva i sten, kanske marmor. Jag gissade att den en gång varit vit, men nu var den grå och täckt av stora gulaktiga fläckar.
– Elspisen har bara två plattor, sa Greta. Men ni har ju vedspisen också.
Leo sken upp när hans blick föll på den gamla gjutjärnsspisen.
Funkar den? frågade han och strök en lock ur pannan.
– Visst, svarade Greta och pekade på vedhögen i korgen intill. Och det är bara att hämta mer ute i boden. Vi har massor, det räcker säkert i åratal.
Bisse, som hade satt sig på huk framför den gamla vedspisen, fick upp luckan.
– Nej, sa jag, trots att jag visste att det var lönlöst.
Hon stack in handen och i nästa sekund drog hon ut den. Den var täckt av sot.
– Kom här, sa jag, lyfte upp henne och bar henne fram till vasken. Hon vred sig som en mask i mina armar.
Jag satte på kranen och gned den lilla handen i vattenstrålen.
Sotet gick inte bort.
Greta såg på Bisse. Sedan tittade hon på Max. Hans ansikte var uttryckslöst, den bleka blicken flackade till och sökte sig mot fönstret.
– Förlåt, sa jag.
– Ingen fara, svarade Greta.
– Har ni barn? frågade Leo.
– Nej, sa Max med blicken fortfarande fäst på fönstret.
Det blev tyst, och tystnaden var inte helt bekväm. Den rymde outtalade frågor, men vi kände ju inte Greta och Max, hade väl knappast någon rätt att gräva i deras privatliv.
– Ska vi kika på vardagsrummet? sa Greta och gick in i nästa rum. Golvtiljorna knarrade under våra steg. Leo fick huka sig för att inte stöta huvudet i den låga dörrkarmen.
Vardagsrummet var inte stort, men det var vackert. Tapeter med blomstermedaljonger täckte väggarna och en stor öppen spis stod vid innerväggen mot köket. På golvet låg en gul ryamatta som tillsammans med soffgruppen, soffbordet, en gammal teve och en bokhylla med tummade pocketböcker utgjorde den enda inredningen.
Leo pekade på den öppna spisen.
– Den funkar, sa Greta innan han hunnit ställa frågan.
Jag försökte dölja min glädje.
Det här var långt bättre än vi hade vågat hoppas på. Visst hade stugan sett fin ut på bild, med det gjorde ju alla husen i katalogen från företaget som hade specialiserat sig på stuguthyrning i Sörmland. Vi hade redan tittat på tre stycken, och de var antingen hopplöst omoderna eller sönderrenoverade. Ett saknade till exempel rinnande vatten och toalett. Och i ett annat hade ägaren lagt plastmattor över alla trägolv och slitit ut den enda kakelugnen för att få plats med ett hemmagym.
– Och så finns det ett sovrum här på bottenvåningen, sa Greta, drog lite i klänningen och fortsatte in i nästa rum.
Det var ett barnrum, inrett med två sängar och två små byråer i vitmålat trä. I fönstret hängde vita spetsgardiner, snöret från en rullgardin svajade lite i draget.
Jag gick fram till fönstret, drog prövande i snöret.
Den gick inte att dra ner.
Jag böjde mig framåt för att se bättre.
– Den är trasig, sa Greta. Men den är säkert lätt att byta ut.
Bisse hoppade upp i den ena sängen.
– Ta av dig skorna, sa jag.
Hon gjorde som jag sa, la sig på rygg och slöt ögonen. Sträckte ut armarna åt sidorna.
– Ett, två, tre, började hon.
Hon räknar får, sa jag till Greta och log. Hon brukar göra det när hon ska sova.
– Å, sa Greta och sneglade mot Max.
– Ska vi gå upp? frågade han och trummade med fingrarna mot dörrkarmen.
Vi gick tillbaka till hallen och uppför trappan som förband undervåningen med övervåningen.
– Här finns bara ett sovrum och ett badrum, sa Max och öppnade båda dörrarna.
Vi tittade in i sovrummet: vitmålat snedtak, en dubbelsäng med virkat, vitt överkast. Två sängbord i blåmålat trä. I ett hörn stod en öronlappsfåtölj i blankslitet läder.
Leo nöp mig lite i armen. Jag mötte hans blick och fick anstränga mig för att inte le.
När vi kom in i badrummet hade Bisse redan klättrat upp i det gamla badkaret. Hon lutade huvudet över kanten och tittade ner mot golvet.
– Varför har badkaret fötter? frågade hon.
– Det är lejontassar, svarade jag.
– Var är lejonet?
– Inte här i alla fall, svarade Leo och lyfte upp henne på höften.
Vi gick ner igen, öppnade ytterdörren och steg ut på verandan. Skymningen hade börjat sänka sig över grantopparna, i väster glödde himlen i guldiga och rosa toner.
– Och vi bor där, sa Max och pekade på huset som låg ett femtiotal meter bort, på andra sidan gräsmattan och äppelträden.
Jag lät blicken vila på Gretas och Max hus – det var betydligt mindre än vårt och klätt i smutsvita eternitplattor. Bakom byggnaden bredde tät skog ut sig.
– Det stod någonting om en sjö, sa jag. Var ligger den?
Greta pekade mot skogen.
– Ser ni de stora ekarna? Om ni går in mellan dem så finns det en liten stig där, det är ett par hundra meter ner till vattnet. Man kan köra till vägkorsningen och gena genom skogen också, då är man där på ett par minuter.
Jag drog ett djupt andetag, det luktade av fuktig jord och multnande löv. Några småfåglar passerade, slog sig ner i ett av äppelträden.
– Det är så fridfullt, sa jag.
– Och vi håller oss mest för oss själva, sa Greta och placerade händerna på de stadiga höfterna. Så om det är lugn och ro ni letar efter så har ni kommit rätt.
Och sedan, med blicken fäst på Leo:
– Vad sa du att ni arbetade med?
– Det sa jag inte, svarade Leo. Jag är manusförfattare och Marika är illustratör. Vi tänkte jobba hemifrån.
Greta och Max nickade men verkade inte överdrivet intresserade. Det var lite ovanligt, de flesta nya människor vi träffade brukade ställa många frågor om våra jobb.
– Det finns en förskola inne i Sundby, började Greta. Det tar bara tjugo minuter med –
– Bisse ska inte gå i förskolan, avbröt jag henne. Hon ska vara hemma med oss.
Greta gav Max en snabb blick.
– Jag förstår, sa hon.
Det blev tyst.
– Så, vad tror ni? frågade Max och strök med de stora, fräkniga händerna över jeanslåren.
Jag såg på Leo, han hade blicken fäst på Bisse.
– Kan vi få titta själva en stund? frågade jag. Gå runt lite och så.
– Absolut, sa Max. Vi går in till oss. Knacka på om ni undrar någonting.
De gick nedför verandatrappan och försvann, hand i hand, i riktning mot det vita huset.
Vi återvände in i stugan och stängde dörren.
Leo tog min hand. Ett brett leende växte i hans ansikte.
– Det är så jävla perfekt, sa han.
– Jag vet, viskade jag.