Del 1: Adam & Eva
Enger_Galgens bok.indd 5 2023-02-07 09:23
1984
Skriket slet henne ur sömnen.
Hon satte sig upp, lade en hand över pannan, väntade några sekunder tills väggarna slutat röra på sig. Smärtorna i underlivet, magen, bröstet och ryggen fick henne att stöna och grimasera, men skriken intill, den öppna, tandlösa munnen, de redan runda kinderna, de slutna ögonen och det silkeslena, svarta håret fyllde henne med ett leende som hade sitt ursprung i djupet av hennes hjärta och som sköljde bort det onda. Hon sträckte sig mot barnet, var noga med att hålla om nacken, lyfte det mot sitt eget ansikte först, kysste det på kinden, pannan, viskade ett försiktigt sch innan hon lade barnet mot halsen och placerade andra handen under den mjuka, tunga tygblöjan.
Hur kunde ett barn lukta så gott?
Och när slutade de egentligen lukta nyfött?
Hon blundade och försökte komma ihåg hur det varit med de andra monstren i huset, men kunde inte. Allt hade varit en enda stor dimma de första månaderna, så där som dagarna var även nu.
Barnet fortsatte gråta.
Säkert hungrig, tänkte hon och slängde först det ena benet över sängkanten, sedan det andra. Med ostadiga steg, och med barnet fortfarande vilande mot halsen, vacklade hon ut ur sovrummet, ut i hallen, förbi gästrummen och biblioteket. Först när hon kom in i köket och fick syn på kocken och assistenten,
7
Enger_Galgens bok.indd 7 2023-02-07 09:23
som båda hejdade sig i sina sysslor, gick det upp för henne att hon bara hade på sig nattlinne.
Inte för att det spelade någon roll.
Kockens assistent log och tog några steg närmare. ”Så söt”, sa hon, trots att hon inte kunde se mer än bakhuvudet. Modern kunde fortfarande inte se några likheter hos det, vare sig med sig själv eller barnafadern. Eller jo, tänkte hon efter att ha betraktat det länge. Munnen var samma som faderns, särskilt när den öppnades.
Kanske skulle Ditlev en dag titta lite extra noga på barnet och undra, tänkte hon. Det var misstänkt nog att hon mer eller mindre hade våldfört sig på honom för lite drygt åtta och en halv månad sedan, den kvällen hon känt att något var annorlunda i kroppen. Hade man redan varit gravid tre gånger så visste man. Och Ditlev skulle aldrig ha vett nog att tänka tillbaka och försöka räkna efter, eller faktiskt bry sig om när hon blivit gravid.
”Har ni bestämt er för ett namn än?” frågade assistenten.
”Nej.”
”Har ni inga kandidater heller? Det har ju blivit så vanligt numera att uppkalla barnen efter äldre släktingar.”
”Aurora …”
Assistenten vände sig mot kocken, som gav henne en sträng blick.
”Å. Ursäkta”, sa hon kvickt och böjde ner huvudet. ”Förlåt.”
I samma ögonblick blev det äntligen tyst på barnet.
Vad skulle de kalla det?
Kanske något efter sin far. Hon log inombords. Ditlev skulle aldrig fatta det. Eller jo, kanske. Innerst inne kanske hon ville att han skulle fatta.
Lille-Chris.
Ja, det kunde hon kalla pojken. I alla fall för sig själv.
På köksbänken låg ett berg av örter, knippen med vitlök, morötter, potatis. Massor av potatis.
8
Enger_Galgens bok.indd 8 2023-02-07 09:23
”Vad är allt det här till?” frågade hon.
Kocken och assistenten såg snabbt på varandra.
”Eh, till mottagningen senare i dag”, sa kocken och nickade mot Lille-Chris, som kanske eller kanske inte hade somnat om.
”Jag … hade helt glömt bort att det var i dag. Hur många blir vi?”
”Trettioåtta”, svarade kocken.
”Herregud.”
Det sista hon ville nu var att ta emot falska leenden och inställsamma lyckönskningar från folk som egentligen inte brydde sig. Det var ett skådespel alltihop. Fasadarbete.
”Har någon av er sett min man?”
”Tyvärr”, svarade kocken.
Assistenten såg snabbt på honom och sa:
”Jag såg honom tidigt i morse när jag kom. Jag tror att han skulle till golfbanan.”
Självklart. Måste alltid hinna spela arton hål innan man tog tog sig an det nittonde.
”Mamma!”
Cornelia kom inspringande i köket och kastade sig runt sin mors ben. En skärande smärta sköt genom höften, upp längs ryggen. Lille-Chris började skrika igen.
”Sluta”, sa modern när Cornelia vägrade släppa taget. ”Jag har ett nyfött barn i famnen. Sluta, säger jag.”
Dottern tittade upp på sin mors hårda ansikte och gjorde till slut som hon blev tillsagd.
Modern satte sig med ryggen mot köksbänken, för trött för att gå någon annanstans. Det kunde inte hjälpas om kocken eller assistenten såg att hon ammade. Och vad fanns det egentligen att se? Dessutom hade båda två undertecknat ett sekretessavtal om allt som försiggick här i huset.
Modern knäppte upp de översta knapparna i nattlinnet och lade barnet till bröstet. Det dröjde några sekunder innan det började suga.
9
Enger_Galgens bok.indd 9 2023-02-07 09:23
Cornelia hade hittat en boll som hon började studsa mot golvet.
”Inte nu, Cornelia.”
Studs, studs, studs.
”Cornelia, för en gångs skull, kan du LYSSNA ?”
Dottern studsade bollen några gånger till innan hon slutade.
”Får jag bada?”
Cornelia satte händerna på höfterna och vände sig mot sin mor.
”Jag vill bada, mamma. Ensam.”
Modern tittade ut genom fönstret. Molnigt. Träden vajade. Det skulle bli iskallt för ungen när hon kom upp ur poolen igen.
”Visst”, sa modern med en suck. ”Bada på, du.”
Cornelia stampade i golvet när hon gick ut ur köket. ”Men håll dig på det grunda”, ropade modern efter henne. ”Så bra är du inte på att simma än.”
Det kom inget svar. Bara ljudet av steg som försvann, och kocken och assistenten som skar och hackade.
Ungar, tänkte hon.
Varför fick man dem egentligen?
Lille-Chris hade ätit både länge och väl när ett rop utanför fick modern att vrida på huvudet.
”Mamma!”
Det var Cornelia.
”Hjälp!”
Modern suckade och mötte kockens bekymrade blick. ”Hon gör alltid så där”, sa hon. ”Ska alltid vara i händelsernas centrum. Och nu, med ett nyfött barn i huset …”
Hon skakade på huvudet igen.
”Hjälp!”
”Hon är värre än någonsin”, fortsatte modern. ”Igår hade hon liksom slagit sig i skolan. Ville att Eli Marie skulle åka till
10
Enger_Galgens bok.indd 10 2023-02-07 09:23
sjukhuset med henne. Hon hade inte ens börjat blöda.”
Hon tömde lungorna på luft, hårt.
”Mam…”
Kocken såg på assistenten. Och tvärtom.
Modern reste sig, såg sig omkring efter en handduk att lägga under barnets mun. Det hade varit ett misstag att göra det här i köket. Var tusan fanns Eli Marie? Att det skulle vara så svårt att hitta bra hjälp nu för tiden?
Modern tittade ut genom fönstret, mot poolen. Såg inte till Cornelia. Hon hade väl redan tröttnat på sitt lilla drama.
Modern gick lite fram och tillbaka med barnet uppe mot halsen, gungade det upp och ner, upp och ner, strök det över bakhuvudet, nacken, ryggen. Den här blöjan, hon nosade, den skulle Eli Marie få vara så god att ta hand om.
En rörelse utanför fönstret fick modern att stanna upp. I trädgården såg hon Eli Marie springa mot poolen. Hon skyndade sig i också, med kläderna på, och försvann under vattnet, mot bottnen. Sedan kom hon upp igen, med rädsla och panik målad i hela ansiktet.
Och i famnen …
Modern märkte inte att hon lyfte båda händerna till munnen. Eller att hon dessförinnan tappat Lille-Chris.
11
Enger_Galgens bok.indd 11 2023-02-07 09:23
Telefonen ringer för tredje gången på mindre än tio minuter. Jag kastar en hastig blick på skärmen och ser att det är från samma okända nummer. Det har okänd abonnent också, tog jag reda på, vilket var ytterligare ett skäl till att inte svara. Jag hatar telefonförsäljare.
Jag återvänder till tekoppen och manuset.
Fem veckor och tre dagar kvar till deadline.
Jag har hunnit översätta en tredjedel hittills. Jag försöker klara av sju sidor om dagen, men det är inte lätt – inte när boken är dålig och inte när man helst av allt vill sova. Kunna sova, för en gångs skull. I natt låg jag vaken till efter tre innan jag fick några minuter i ett kaotiskt drömland som jag inte minns någonting alls av nu.
Du har för många demoner, säger Vegar alltid till mig. ”Gå ut på Tinder.” Jag har tappat tron på män, svarar jag lika ofta, på att det finns någon där ute som skulle kunna leva med det jag måste leva med.
”Det är inte därför du ska ut på Tinder”, säger Vegar. ”Du behöver någon att ha kul med.”
Ja, det skulle vara det i så fall. Om jag bara kunde minnas hur.
Mobilen piper den här gången. Samma nummer. Hm.
12
2021 1
Enger_Galgens bok.indd 12 2023-02-07 09:23
Säljare skickar inte sms.
Jag öppnar knapplåset och stirrar på orden i meddelandet som dyker upp.
Jag har hittat din far.
Min far …
Det dunkar i bröstet när jag trycker på numret och lägger telefonen mot örat. Jag reser mig samtidigt. Svaret kommer efter två signaler. Han – det är en man – säger bara ”hej” och sedan väntar han på att jag ska säga något.
”Vad …?”
Orden fastnar i halsen. Det har blivit varmt.
”Min far …”
Jag harklar mig och försöker få kontroll över orden, frågorna, tills jag kommer på den första och kanske viktigaste:
”Vem talar jag med?”
Det dröjer några sekunder innan han svarar:
”Vem jag är, är inte så viktigt.”
Jag rynkar pannan.
”Men jag vet vem du är”, fortsätter han. ”Och jag vet vem din far är. Saknad, förmodad död i nästan två år. Men det har du väl aldrig riktigt trott på, eller hur?”
Det låter som om han njuter av att säga det. Jag försöker svälja, men det går inte.
”Jag tycker inte om att prata med personer som jag inte vet vilka de är”, säger jag och hostar.
”Och jag tycker inte om broccoli.”
Jag vet inte vad jag ska säga.
”Vad vill du?” får jag till slut fram.
”Som jag sa: Jag har hittat din far.”
”Och?”
Han skrattar till. ”Är du inte intresserad av att veta vad som hände med honom?”
13
Enger_Galgens bok.indd 13 2023-02-07 09:23
”Jo”, säger jag spakt. ”Vad hände med honom? Var är han?”
Han skrattar igen, ger mig inget svar.
Jag försöker sortera tankarna. ”Alltså”, säger jag – den ihållande tystnaden i andra änden har gjort mig arg. ”Om du inte vill att jag ska lägga på ska du nog ge mig ett namn som jag kan kolla upp – ditt namn alltså – och jag ska helst inte bli itutad att du är en rik farbror från Amerika.”
Det går ett par sekunder.
”Du hittar mig inte på nätet.”
”Inte?”
”Och viktigare än vem jag är, är vad jag har fått reda på. Din far …”
Jag kan riktigt se hur mannen i andra änden skakar på huvudet.
”Kan du inte bara tala om vad du vill?”
”Vad jag vill?”
Han börjar skratta igen.
”Är det inte uppenbart?”
”Du … vill ha pengar?”
Det svarar han inte på.
Jag sväljer. ”Hur mycket?”
”Hundra.”
”Hundra …?”
”Hundratusen.”
”Hundratusen?!”
Jag ropar.
”Det är faktiskt inga pengar för allt jag har fått fram.”
Jag går några steg mot väggen. Vänder och går tillbaka. ”Tror du verkligen att jag har hundratusen liggande?”
Det svarar han inte på.
”Varför kommer du till mig med det här? Varför går du inte till mamma?”
”Du har verkat lite mer intresserad av att hitta honom än hon.”
14
Enger_Galgens bok.indd 14 2023-02-07 09:23
”Och det vet du”, stammar jag, ”eftersom du känner mamma så väl?”
”Nej”, svarar han. ”Det vet jag eftersom jag läser tidningen.”
Jag torkar mig i pannan.
Han har rätt.
Efter ett tag slutade mamma att både leta och hoppas. Hon ville inte tjata mer på polisen, media, ville att vi skulle försöka acceptera att pappa var borta, även om det var mycket som var konstigt med att han bara försvann.
”Fått fram, säger du. Du har inte bara hittat honom, förstår jag dig rätt då? Du har fått reda på varför han gav sig iväg också?”
Det går några sekunder. Sedan säger han:
”Ja.”
Jag sväljer några gånger. ”Jag tror dig inte.”
”Du … tror mig inte?”
”Nej, jag tror att du försöker lura mig.”
Det blir tyst en kort stund.
”Det är mycket du inte vet om din far.”
”Tja”, säger jag. ”Kanske är det lika bra. Och du är säkert en kille som möjligen får en lite, lite hårdare snopp av att ringa runt och leka med andras liv, men det här orkar jag inte lyssna på. Krya på dig. Vem du nu är.”
Jag trycker på Vegars nummer näst längst upp i samtalslistan. Han svarar direkt. Innan jag hinner säga någonting alls börjar jag gråta. Jag kan bara inte sluta.
”Men vad är det?” säger Vegar oroligt.
Till slut lyckas jag stamma fram vad som har hänt.
”Herregud”, säger han. ”Vad är det för upplägg?”
”Jag vet inte”, svarar jag.
Ingen av oss säger något på en stund. Mannens röst – ljus, kall, lugn – dansar fram och tillbaka i huvudet.
”Men tänk om det ligger något i det”, säger jag. ”Tänk om pappa lever och den där killen faktiskt har hittat honom?”
15
Enger_Galgens bok.indd 15 2023-02-07 09:23
”Tja”, säger Vegar. ”Ställ dig själv frågan: Varför skulle någon göra en sådan sak – hitta folk som inte vill bli hittade?”
”Som han sa: för att tjäna pengar.”
”Ja, men då brukar det bero på att någon har betalat dem för det i förväg. Tagit kontakt och sagt: Kan du hitta min far? I det här fallet är det tvärtom. Killen kommer till dig och ger dig ingenting konkret. Och han vill inte ens säga vem han är.”
Jag hör vad Vegar säger.
”Det här stinker lång väg”, lägger han till.
Det har varit tyst mellan oss i några sekunder, sedan piper mobilen igen. Sms. Från samma nummer.
”Shit.”
”Vad är det?”
”Han har skickat en bild.”
”En bild av vad?”
”Jag har inte öppnat den än.”
”Men öppna den då!”
”Fast tänk om det är en jävla dickpic?”
”Då får du i alla fall se en för första gången på gud vet hur länge. Det lider du inte av. Kom igen, ta upp den.”
Jag tar ett djupt andetag. Trycker på ikonen.
”Herregud.”
Fotot föreställer en man som tittar åt sidan, som om han ser sig för innan han korsar gatan. Det är taget lite på håll och snett uppifrån, som från en övervakningskamera riktad mot entrén till en grå byggnad. Han har kortare och mindre hår än när jag såg honom förra gången, och han verkar betydligt smalare också. Kläderna sitter löst på kroppen.
Men det råder ingen tvekan.
”Vad är det?” frågar Vegar.
Jag sitter bara och stirrar på honom.
”Det är pappa”, säger jag till slut.
”Du skämtar.”
”Nej.”
16
Enger_Galgens bok.indd 16 2023-02-07 09:23
”Vidarebefordrar du bilden till mig?”
Jag gör som Vegar ber mig. Det tar kanske bara en halv minut, sedan säger han:
”Du vet att det är lätt att manipulera bilder, eller hur?”
”Du tror att bilden är falsk?”
Vegar tvekar lite. ”Jag vet inte.”
Det blir tyst igen.
”Vad ska du göra?”
”Jag vet inte. Det är svårt att förklara, men … det lät faktiskt som om han menade allvar.”
”Behöver du pengar?”
”Nej, nej.”
”Du vet att du kan låna av mig om …”
”Jag kommer aldrig be dig om pengar, Vegar.”
”Kom igen. Var inte löjlig.”
”Var inte löjlig själv. Det kommer inte hända.”
Vegar suckar.
”Jag ringer tillbaka till den där killen”, säger jag. ”Försöker få till en deal.”
”Är du säker?”
”Nej.”
Jag är inte det minsta säker. Det är faktiskt det enda jag är säker på.
Men jag måste få veta.
Jag har bett om och sökt efter svar så länge. Jag måste få veta.
Adam Borg stannar till framför den halvöppna dörren. På golvet innanför, i hallen, sitter den lilla flickan med ryggen mot väggen och stirrar tomt framför sig.
17
2
Enger_Galgens bok.indd 17 2023-02-07 09:23
