solvej balle
IÖversättning
Ninni Holmqvist
wahlström & widstrand
Denna översättning har fått stöd från Nordiska ministerrådet.
Wahlström & Widstrand
www.wwd.se
isbn : 978-91-46-24015-0
Copyright © Solvej Balle, 2020
Originalets titel: Om udregning af rumfang 1
Published by agreement with Copenhagen Literary Agency ApS, Copenhagen
Omslag: Sara R. Acedo
Tryck: ScandBook, EU 2023
# 121
Det finns en människa i huset. Det hörs när han rör sig i rummet ovanför. När han stiger ur sängen eller när han går nerför trappan och ut i köket. Det brusar i vattenledningarna när han fyller en kastrull med vatten. Det uppstår ett metalliskt ljud när han sätter ner kastrullen på spisen och ett svagt klick från gaständaren när han tänder lågan. Sedan är det en paus tills vattnet når kokpunkten. Det prasslar av teblad och papper när först en och sedan ännu en sked teblad hämtas upp ur en papperspåse och hälls i tekannan, och så hörs ljudet av vatten som hälls över tebladen, men det är ljud som bara kan höras i köket. Jag hör att kylskåpsdörren öppnas eftersom den stöter emot ett hörn av köksbordet. Sedan uppstår en ny paus medan teet drar, och efter en stund hör jag ljudet av en kopp och ett fat som tas ner från köksskåpet. Jag hör inte ljudet av teet som hälls i koppen, men jag hör fotsteg mellan köket och vardagsrummet när han bär koppen med te genom huset. Han heter Thomas Selter. Huset är ett stenhus i två våningar i utkanten av staden Clairon-sous-Bois i norra Frankrike. Till det innersta rummet, som vetter mot trädgården och en vedstapel, kommer ingen.
Det är den artonde november. Jag har vant mig vid tanken. Jag har vant mig vid ljuden, vid det grå morgonljuset och vid regnet, som snart börjar falla i trädgården. Jag har vant mig vid fotsteg på golv och dörrar som öppnas
och stängs. Jag hör att Thomas går från vardagsrummet till köket och ställer ifrån sig koppen på köksbordet, och snart hör jag honom i hallen. Jag hör att han tar ner sin rock från kroken och jag hör honom tappa sitt paraply i golvet och plocka upp det.
När Thomas går ut i novemberregnet blir det tyst i huset. Det är bara mina egna ljud som hörs och ett svagt ljud av regn utanför. Det är ljudet av blyertspennan mot pappret och stolen mot golvet när jag skjuter den bakåt och reser mig från bordet. Det är mina steg över golvet och ett lätt knarrande i dörrhandtaget när jag öppnar dörren till korridoren.
Medan Thomas är ute brukar jag gå omkring i huset. Jag går på toaletten och hämtar vatten i köket, men jag återvänder snabbt till rummet. Jag stänger dörren och sätter mig på sängen eller på stolen i hörnet så att jag inte syns från trädgårdsgången om någon tittar in.
När Thomas kommer tillbaka med två påsar av tunn plast börjar ljuden igen. Det är nyckeln i dörren och skorna som torkas av på dörrmattan. Det är ett prassel från påsarna när han ställer ner dem på golvet. Det är ljudet av det hopfällda paraplyet, som han lägger ifrån sig på stolen i hallen, och i nästa ögonblick hör jag ljudet av rocken som hängs upp på klädhängaren vid dörren. Jag hör det upprepade prasslet av plast när han ställer sina matpåsar på köksbordet och sätter in varorna. Han lägger
ost i kylen, sätter in två burkar med tomater i ett skåp och lägger en chokladkaka på köksbordet. När påsarna är tömda knölar han ihop dem och lägger dem i skåpet under vasken. Sedan stänger han skåpsdörren och låter dem prassla vidare där inne.
Under dagen hör jag honom i arbetsrummet ovanför. Jag hör en kontorsstol mot golvet och skrivaren som skriver ut etiketter och brev. Jag hör steg i trappan och den svaga dunsen i golvbrädorna när Thomas lägger paket och brev på golvet i hallen. Jag hör honom i köket och i vardagsrummet. Jag hör ljudet av en hand eller en ärm som lätt sveper mot väggen när han går uppför trappan igen, jag hör honom i badrummet, och jag hör ett ljud från toalettstolen som bara kan komma från en upprättstående kissande människa.
Strax därpå hör jag honom åter i trappan och i hallen, och efter en kort stund går han in i vardagsrummet och sätter sig i en fåtölj vid fönstret som vetter mot vägen. Han tillbringar väntetiden med att läsa eller med att betrakta novemberregnet.
Det är mig han väntar på. Jag heter Tara Selter. Jag sitter i det innersta rummet, som vetter mot trädgården och vedstapeln. Det är den artonde november. Varje kväll när jag går och lägger mig i gästsängen här inne är det den artonde november och varje morgon när jag vaknar är det den artonde november. Jag förväntar mig inte längre
att vakna upp till den nittonde november och jag minns inte längre den sjuttonde november som om det var i går.
Jag öppnar fönstret och kastar ut lite bröd till fåglarna, som snart kommer att samlas i trädgården. De kommer när regnet gör uppehåll. Först koltrastarna, som börjar hacka i de sista äpplena i äppelträdet eller i brödet som jag har kastat ut, och lite senare en enstaka rödhake. Kort därefter kommer en stjärtmes förbi och senare även några talgoxar, som genast jagas bort av koltrastarna. Efter en stund börjar det regna igen. Koltrastarna fortsätter att äta lite till, men när regnet tilltar flyger de bort och söker skydd i häcken.
Thomas har tänt en brasa i öppna spisen i vardagsrummet. Han har hämtat ved i trädgårdsboden och snart känner jag att det blir varmare i huset. Jag har hört ljuden från hallen och från vardagsrummet, men nu, när Thomas sitter och läser, hör jag bara min blyertspenna mot pappret, en viskning som snart försvinner i ljudet av regn.
Jag har räknat dagarna, och om jag har räknat rätt är det i dag den artonde november # 121. Jag följer dagarna. Jag följer ljuden i huset. När det är tyst gör jag ingenting. Jag lägger mig och vilar på sängen eller så läser jag en bok, men jag åstadkommer inga ljud. Eller nästan inga. Jag andas. Jag reser mig och går försiktigt omkring i rummet. Det är ljuden som bär mig runt. Jag sätter mig på sängen eller drar försiktigt ut stolen från bordet vid fönstret.
Mitt på eftermiddagen sätter Thomas på musiken i vardagsrummet. Först hör jag honom i korridoren och i köket. Jag hör honom sätta en kastrull på gaslågan och jag hör hans steg över golvet när han går tillbaka till vardagsrummet och sätter på musiken. Då vet jag att det snart klarnar upp. Molnen drar bort och det kommer en smula solsken.
Så fort musiken sätter igång brukar jag göra mig redo att gå ut. Jag reser mig och tar på mig min kappa och mina stövlar. Jag väntar vid dörren, och efter ett litet tag är musiken så hög att jag kan lämna huset utan att höras, för tonerna från vardagsrummet dränker ljudet av dörrar som öppnas, steg på golvet och dörrar som stängs.
Jag lämnar huset genom dörren som leder ut i trädgården. Jag hänger min väska över axeln, öppnar försiktigt rumsdörren, går ut i hallen och stänger igen. På golvet ligger tre halvstora kuvert och fyra paket av brun kartong med våra namn på: T . & T . Selter. Det är vi. Vi handlar med antikvariska böcker, framför allt illustrerade verk från 1700-talet. Vi köper in verken på auktioner, från privata samlare eller från andra bokhandlare, vi säljer dem vidare och skickar böckerna i bruna paket med våra namn på. Jag går ljudlöst förbi paketen på golvet, öppnar dörren och går ut. Jag behöver inget paraply. Det regnar fortfarande lite men det dröjer inte länge innan det slutar regna helt. Jag följer inte trädgårdsgången som leder ut genom grinden, utan går till vänster längs huset, förbi
trädgårdsboden och vidare till ett hörn av trädgården som inte syns från huset. När jag har passerat ett grönsaksland med purjolök och två rader mangold kommer jag till en öppning i häcken och går ut på vägen. Jag ser mig om ett ögonblick. Jag ser lite rök som vrider sig i luften ovanför skorstenen. Jag hör musik ganska svagt, men jag skyndar vidare och efter bara några steg hör jag varken musik eller regn, för regnet har upphört, musiken har försvunnit bakom mig och det enda jag hör är mina steg mot trottoaren, ljudet av ett fåtal bilar och de avlägsna barnrösterna från en skola flera gator bort.
Efter en stund, när Thomas har sett att regnet har upphört, stänger han av musiken. Han tar på sig rocken och plockar upp högen med brev och paket från golvet. Klockan 15. 24 lämnar han huset. Han bär på brev och paket. T . & T . Selter. Det är vi. Men tiden har kommit emellan oss. Vi går på de små gatorna in till staden eller tillbaka till huset. Vi är där ute, vi går omkring i en paus i regnandet, men vi går inte på samma gator. Han förväntar sig inte att möta mig på gatan och han möter mig inte. Jag vet en annan väg, och när han återvänder till huset sitter jag åter i rummet som vetter mot trädgården.
Om det är något jag behöver handlar jag i ett litet snabbköp några gator bort. Jag tar god tid på mig och går i regel en omväg tillbaka till huset. Jag går in genom grinden och följer trädgårdsgången till bakdörren, där jag låser upp och går in. Det är tyst i huset. Thomas är ute och det
regnar inte längre. Han är på väg in till staden, och när han har lämnat sina paket har solen brutit fram. Han går in genom skogen och ner till floden, och han kommer inte tillbaka förrän sent på eftermiddagen när det har börjat regna igen, för det är ingen som väntar på honom i huset och han har inget som brådskar.
Jag brukar ställa in mina varor i rummet när jag kommer tillbaka. Jag hänger kappan över stolen, jag tar av mig stövlarna och går ut i köket. Det står en kopp vid vasken och kastrullen på spisen är fortfarande lite varm. Jag kan följa Thomas spår genom huset. Jag går uppför trappan och in i arbetsrummet. Det ligger böcker i staplar och spridda högar med papper på bordet. Det är böcker i hyllorna och i lådor på golvet. En av lådorna står öppen, för Thomas har letat efter något i den och har inte stängt den efteråt. I sovrummet intill arbetsrummet ser det ut som om någon just stigit upp, men det är bara ena sidan av sängen som har använts.
Jag har en och en halv timme i huset innan Thomas kommer tillbaka. Jag har tid att ta en dusch och tvätta lite kläder i tvättstället, jag har tid att hämta en bok i hyllan och sätta mig i en av fåtöljerna vid fönstret.
Om jag tillbringar tiden i vardagsrummet brukar jag lyssna på musik eller sitta och läsa tills det börjar mörkna, men i dag har jag stannat kvar här inne, i rummet som vetter mot trädgården och en vedstapel. Jag har
hört Thomas ta ner sin rock från kroken och jag har hört honom lämna huset. Jag har öppnat dörren till hallen, paketen har försvunnit från golvet, och jag har satt mig vid bordet under fönstret. Det är den artonde november. Jag börjar vänja mig vid tanken.
Tidigt på morgonen den sjuttonde november sa jag hej då till Thomas i dörren till huset. Klockan var kvart i åtta, taxin väntade på gatan utanför huset och jag hann med ett tåg som avgick från Clairon-sous-Bois klockan 8. 17. Jag var på väg till Bordeaux, till den årliga auktionen av illustrerade verk från 1700-talet. Himlen var gråaktig, det var fukt i luften men det regnade inte.
Från stationen i Clairon åkte jag till Lille-Flandres, bytte till Lille-Europe och åkte vidare till Paris, där jag bytte till ett tåg mot Bordeaux. Jag anlände till stationen i Bordeaux strax före klockan två, och efter ett ögonblicks förvirring på grund av vägarbete utanför stationen, avspärrningar, skyltar och stängda passager hittade jag fram till utställningscentret där auktionen skulle äga rum och dit jag anlände några minuter senare. Jag anmälde mig, fick ett program och en namnbricka med orden 7ème Salon
Lumières, därefter mitt namn och under det firmanamnet
T. & T. Selter.
Jag hade kommit i god tid före huvudauktionen för illustrerade böcker, som skulle börja klockan tre. Det hade redan varit ett par andra auktioner och jag såg i program-
met att det även i år fanns både föredrag och panelsamtal, men det var inget jag planerade att gå på.
Jag tvekade lite och var återigen nära att tappa orienteringen eftersom jag anlände mitt i denna konferensstämning med stängda dörrar och övergivna kaffekoppar, tills jag hittade de skyltar och pilar som pekade mot auktionshallen och mot den angränsande antikvariatshallen, där en lång rad antikvariatshandlare som vanligt hade sina stånd med böcker och vetenskapliga illustrationer. Jag hade en ganska god uppfattning om vilka verk jag skulle buda på under auktionen och när jag hade tittat igenom de viktigaste av dem gick jag omkring i antikvariatshallen. Jag hälsade på flera bokhandlare som jag kände sedan tidigare och strax före klockan tre satte jag mig tillrätta i auktionssalen, som kort därefter fylldes av människor som strömmade ut från konferenssalarna.
Jag lyckades köpa tolv verk på auktionen. Fem som vi redan hade fått förfrågningar om och sju andra som jag tänkte att vi kunde avyttra till ett rimligt pris. Det är mest böcker till moderata priser vi handlar med, och vi säljer till en blandad skara samlare, de flesta i Europa men vi har även enstaka kunder i andra delar av världen. I regel är det jag som reser till auktioner eller besöker antikvariat och Thomas som står för att registrera och vidarebefordra böckerna. I början gjorde vi det gemensamt, men med tiden har vi fördelat uppgifterna mellan oss. Varför det blev jag som reser iväg vet jag inte riktigt. Kanske är det
för att jag inte har så mycket emot att resa, och kanske för att jag ganska snabbt utvecklade ett visst sinne för böckerna, en känsla för pappret, en blick för tryckningens kvalitet, för en skicklig bindning. Jag vet inte vad det är, men det är något närmast fysiskt, som en mätarlarv som känner efter om ett blad är värt att vandra på eller en fågel som lyssnar på insekternas rörelser i barken på ett träd. Det kan vara en detalj: ljudet när man bläddrar genom sidorna, känslan av bokstäverna, tryckets djup, färgernas mättnad i en illustration, precisionen i en planschs detaljer, färgningen av snittytorna, jag vet inte vad som är det avgörande, för även om jag brukar veta vilka verk jag är intresserad av står det i regel inte klart för mig om jag vill köpa boken förrän jag står med den i handen.
Efter auktionen gick jag tillbaka till antikvariatshallen, betalade för några böcker som jag hade fått undanlagda och hittade ytterligare sex verk som jag hade letat efter och ett par som jag inte kände till innan. De tyngsta och mest dyrbara böckerna får jag i regel skickade direkt till Clairon-sous-Bois, men ofta tar jag själv med mig några av mina inköp i väskan, den här gången ett för mig okänt ficklexikon över fågelläten ordnat efter tonarter, en andrautgåva av Harcards djuranatomiska uppslagsverk och ett fint exemplar av Boisots berömda spindelbok Atlas des Araignées, som en av våra fasta kunder ville ge bort som gåva till en väninna och som vi hade lovat att hålla utkik efter.
Vid slutet av dagen den sjuttonde november steg jag på tåget till Paris och sent på kvällen anlände jag till Hôtel du Lison, där vi i regel bor när vi är i staden. Hotellet ligger om hörnet från rue Almageste, där flera av de bokhandlare vi brukar göra affärer med har sina antikvariat och vår gode vän Philip Maurel har sin butik med antika mynt. Min plan för de närmaste två dagarna var, förutom att köpa in böcker till firman och träffa Philip, att besöka forskningsbiblioteket Bibliothèque 18 i Clichy, där jag nästa dag, den nittonde november, hade ett möte med en forskningsbibliotekarie vid namn Nami Charet, som hade beskrivit några hittills förbisedda variationer i 1700-talets grafiska tekniker. Hennes upptäckt av en del förändringar beträffande gravörernas redskap och arbetsmetoder gjorde det möjligt att med stor precision datera illustrationer från slutet av perioden och därmed kasta ljus över bristande överensstämmelser mellan illustrationernas tillblivelse och böckernas utgivningsår.
När jag hade anlänt till hotellet ringde jag Thomas. Det var inget långt samtal. Jag berättade om dagens fynd och frågade om han hade några titlar att lägga till på min lista inför nästa dags bokinköp. Han hade kommit att tänka på ett par verk som han tyckte var värda att leta efter och under dagens lopp hade han dessutom fått ett par böcker undanlagda hos två av våra kolleger på rue Renart, en tvärgata till rue Almageste, som han ville be mig inspektera och köpa om de var i hyggligt skick. Jag skrev upp titlarna på listan och lovade att titta närmare
på dem nästa dag. Vi pratade visst lite mer om auktionen och även lite om novembervädret innan vi sa godnatt två eller tre gånger och avslutade samtalet.
Vi försöker undvika långa telefonsamtal när vi är borta från varandra. Inte bara för att vi annars skulle föra detaljerade dialoger om böckernas skick, utgivningsår, illustrationer och prissättning, utan också för att samtalen får avståndet mellan oss att växa. Så fort vi rör oss bort från enkla och praktiska ämnen förvandlas samtalen omärkligt till ett slags ljudkommunikation, ett dämpat kärleksmumlande. Vår kommunikation, som har börjat meningsfullt och sammanhängande, slår om och blir till en utväxling av diffusa sekvenser, utan vare sig riktiga meningar eller information: små ord och ljud som väl egentligen borde hålla förbindelsen mellan oss öppen, men som istället gör det alltför tydligt att vi befinner oss långt ifrån varandra. Med tiden har vi lärt oss att fördela uppgifterna mellan oss, hålla oss till praktiska ämnen och bara tala med varandra när det är nödvändigt.
Själv har jag nu glömt många av detaljerna i vårt samtal, men Thomas, som minns den sjuttonde november som om det var i går, har berättat för mig att jag talade entusiastiskt om mina fynd, och att jag hade funderat på om T . & T . Selter inte borde utöka företaget till att också handla med vetenskapliga planscher och illustrationer. Vi pratade mest om de praktiska problemen kopplade till mitt förslag, framför allt om distributionen, som nog
skulle bli Thomas uppgift. Det vore värt att överväga, tyckte jag, men Thomas var mer skeptisk.
Resten av samtalet minns jag inte, men jag minns att jag strax därefter tog en dusch och sedan satte mig på sängen i rummet och kastade en blick på min boklista. Jag minns också att jag var lite trött efter resan, att jag ställde väckarklockan på min mobil, klädde av mig och gick till sängs.
Jag vet fortfarande inte om det är en bra idé att T . & T . Selter skulle börja handla med vetenskapliga planscher och illustrationer, men jag vet att den sortens funderingar inte längre är meningsfulla. Jag vet också att Thomas för längesedan har lämnat sina paket på posten, att han har varit nere vid floden och gått förbi den gamla vattenkvarnen, att han har gått genom skogen och snart kommer att återvända.
Jag håller koll på regnmolnen. Det är molnen som talar om att tiden har gått. Ljuset försvinner och jag ser himlen skifta färg till mörkgrått. Om jag sitter i vardagsrummet med en bok blir det för mörkt för att läsa och jag gör mig redo att dra mig tillbaka till gästrummet. Jag sitter och lyssnar på regnet en liten stund och när det ökar i styrka vet jag att Thomas snart är tillbaka. Jag reser mig ur fåtöljen vid fönstret. Jag går ut i köket, sköljer koppen i diskhon, torkar den omsorgsfullt med en kökshandduk, ställer in den på dess plats i skåpet och går in hit. I regel kommer jag ihåg att höja värmen på elementet innan jag
lämnar vardagsrummet. Glöden i öppna spisen har för längesedan kallnat och när Thomas kommer tillbaka är han genomvåt av regn.
Men i dag sitter jag inte i vardagsrummet. Jag sitter vid bordet i gästrummet, och nu drar regnmolnen än en gång ihop sig. Jag tittar ut i trädgården och på äppelträdet. Några frukter har fallit i gräset, en lätt blåst har skakat höstlöven nästan torra medan jag har suttit här, men snart kommer trädet åter att vara vått av regn. Jag kan fortfarande se fåglarna när de rör sig i det svaga ljuset. De känner att regnet är på väg men har ännu inte satt sig tillrätta i häcken.
Det mörknar medan jag väntar på att Thomas ska gå förbi utanför. Bokstäverna på pappret framför mig blir otydliga. Jag har stängt dörren till korridoren och dragit mig bort från fönstret. Jag brukar sätta mig på sängen medan jag väntar på att Thomas ska återvända, och jag vet att det först ska komma en mörk skugga, sedan en till, gående på gatan utanför trädgården. Den första skuggan är vår granne. Den andra är Thomas på väg genom regnet. Det här är enda tillfället då jag ser honom: en våt skugga vid staketet. Resten av dagen är han ljud i husets rum.
Först när Thomas åter har blivit ljud i husets rum tänder jag ljuset. Jag har hört hans steg på trädgårdsgången, nyckeln i låset och dörren som öppnas och stängs. Jag har hört honom torka av skorna på dörrmattan och jag
har hört det svaga klicket från kontakten när han tänder i hallen. Jag ser ljus som sipprar in under dörren och jag har tänt en lampa på bordet. Mitt ljus fyller rummet här inne och sipprar ut under dörren, men det syns inte i hallen, för det blandas till osynlighet med ljuset där ute.
Jag har gått tillbaka och satt mig vid bordet under fönstret, och snart hör jag åter Thomas steg i trappan och i korridoren. Jag hör honom i köket och i hallen. Jag hör honom öppna dörren mot vägen och gå ut för att hämta en purjolök i trädgården och några lökar i trädgårdsboden. Jag kan höra att han kliver i ett par gummistövlar som står vid dörren och jag kan höra hans steg utefter huset, men sedan kan jag inte höra längre, och jag hör honom inte igen förrän han kommer tillbaka med sina grönsaker. Jag hör honom skära grönsaker till en soppa. Jag hör grytan på spisen, och när soppan är färdig hör jag
ljudet av stolen mot köksgolvet. En stund senare hör jag
ljudet i rören när Thomas diskar upp tallriken i diskhon, och jag hör honom sätta in tallriken i ett skåp innan han går in i vardagsrummet. Han tillbringar kvällen med att läsa i Jocelyn Mirons Lucid Investigations och klockan är nästan tolv innan han släcker i hallen och går upp på övervåningen, men inte än, för kvällen har just börjat, Thomas är i färd med att byta kläder i sovrummet där uppe och jag är i färd med att minnas en lång rad novemberdagar som har börjat flyta ihop i mitt minne. Det finns 121 dagar att minnas. Om jag kan.