I_Adolfsson_Nodvandigt ont_349.indd 1
2022-12-20 14:48
I_Adolfsson_Nodvandigt ont_349.indd 2
2022-12-20 14:48
Maria Adolfsson
Nödvändigt ont
Wahlström & Widstrand
I_Adolfsson_Nodvandigt ont_349.indd 3
2022-12-20 14:48
Maria Adolfsson har även skrivit: … alla för en, 2007 (på annat förlag) Felsteg, 2018 Stormvarning, 2019 Mellan djävulen och havet, 2020 Spring eller dö, 2021 Fallvind, 2022
Wahlström & Widstrand wwd.se Copyright © Maria Adolfsson 2023 Omslag Miroslav Šokčič Karta Anna Torsteinsrud Tryck ScandBook, EU 2023 isbn 978-91-46-24034-1
I_Adolfsson_Nodvandigt ont_349.indd 4
2022-12-20 14:48
Ond sådd ger giftig skörd. Doggerskt ordspråk
I_Adolfsson_Nodvandigt ont_349.indd 5
2022-12-20 14:48
I_Adolfsson_Nodvandigt ont_349.indd 6
2022-12-20 14:48
Prolog I samma stund som locket till brevlådan slår igen blir han stående med handen kvar mot den röda plåten och en vag förnimmelse av att ha glömt något. Så skakar han av sig känslan. Han har kollat allt, flera gånger, försäkrat sig om att allt stämmer: adressen, vikten, portot. Satt på ett par extra frimärken för säkerhets skull. Det grå kuvertet är tjockt och borde hålla, särskilt med hjälp av förstärkningarna runt hörnen med packtejpen han hade hittat i garaget. Kanske borde han ha valt ett sådant där vadderat gult förfrankerat kuvert i stället. Men då hade han behövt ta sig ända ner till postkontoret, stå i kö och byta några ord med den nyfikna kärringen i kassan. Han hade inte velat att hon skulle bli den sista han bytte några ord med. Hur som helst är det för sent att ändra nu. Han kör ner händerna i rockfickorna och börjar gå hemåt igen med huvudet nedböjt mot blåsten. Allt är ordnat och förberett. Katten bortlämnad till grannarnas ungar; de hade blivit glada och varit smarta nog att inte ifrågasätta hur pälsallergi plötsligt kunde uppstå hos någon i hans ålder. Gardinerna är fördragna, kylen tömd, flaskorna står på bordet och kartorna med tabletter ligger bredvid. Han har till och med lagt en sista platta på skivspelaren. Wagner. Ragnarök. Av någon anledning skäms han lite över just det. 7
I_Adolfsson_Nodvandigt ont_349.indd 7
2022-12-20 14:48
Han som har vuxit upp med Stones, Doors, Cream och de andra. Fastnat där, och varit nöjd med det. Och även om han aktat sig för att säga det högt så har han alltid i sitt stilla sinne tänkt att ingenting av det som produceras idag kan mäta sig med det som gjordes på sextiotalet. 1963 till 1969 närmare bestämt. Sådant säger man bara tyst för sig själv. Opera vet han ingenting om. Men av någon anledning hade han fått för sig att stunden krävde något mer … storslaget. Därför hade han letat upp den klassiska avdelningen hos killen nere på Frejgate som säljer gamla vinyl och tagit något på måfå. Något som, åtminstone av omslaget att döma, var tillräckligt svulstigt. Wagner … tänker han och öppnar ytterdörren. Var det inte honom som Hitler gillade? Ska det bli det sista jag hör? Han stänger dörren, låser och lägger nycklarna på hallbordet. Så fan heller, det får nog bli Stones i alla fall, Beggars Banquet kanske. Ja, så får det bli. Sympathy for the Devil. Det är ta mig fan storslaget på riktigt. Och han vet precis vem det handlar om.
8
I_Adolfsson_Nodvandigt ont_349.indd 8
2022-12-20 14:48
1 Karen Eiken Friis betraktar sin man med klentrogen min. – Det ska ner också, säger hon med en nickning mot den enrisgirlang med olikfärgade ledlampor han med viss möda försöker få fast över dörrposten. De två första är redan på plats; en i köket och en ovanför ytterdörren. Med en grimas kliver Leo Friis ner från stolen, sticker in kontakten i väggen och betraktar nöjt sitt verk. Han kastar en blick mot Karen och bestämmer sig för att inte utmana ödet genom att sätta på blinkfunktionen också. – Mamma är tråkig, eller hur? säger han och vänder sig mot sin dotter och den stora flyttkartongen på golvet. – Mmm, säger Selma med eftertryck och räcker honom något som ser ut som en av de tre vise männen. – Nej, men fanns det en krubba med också? säger han. Vilket jävla kap vi har gjort, lägger han till i riktning mot Karen. Hon ser på honom under höjda ögonbryn. – Ja det får man verkligen säga. Visste inte att man kunde få så mycket skräp för trettio mark ens på loppis. Jättefint, gumman, lägger hon till när Selma håller upp en liten krubba. Den ser faktiskt nästan hel ut, och tycks innehålla alla de traditionella figurerna, bara huvudet på en av de tre vise männen och Josefs ena fot saknas och har ersatts med en klump rosafärgad modellera, men Karen inser att varken den lilla detaljen, eller några invändningar, kommer att hindra Leo från att hitta en ledig yta för krubban. I själva verket hade hon gett upp redan vid åsynen av det 9
I_Adolfsson_Nodvandigt ont_349.indd 9
2022-12-20 14:48
som verkar vara Selmas favorit i skattgömman som hennes far släpat hem: en decimeterhög björn i lergods, knäböjande med knäppta händer, iklädd fotsid vit klänning, änglavingar och gloria i tunn metalltråd som hänger lite på sned ovanför huvudet. Exakt var den lilla klenoden ska hamna tycks Selma ännu inte ha bestämt; den står fortfarande bredvid henne på mattan. Karen Eiken Friis har ingenting emot julen. Tvärtom. Hon ser fram emot både ledigheten och det som för första gången på två år verkar kunna bli ett riktigt, rejält firande. Kan föreställa sig hur alla kommer att sitta bänkade uppe i stora huset, mätta och fullvaccinerade. Det lär inte sparas på vare sig mat, dryck eller ansträngningar i år. Och hon vet vad det betyder för Leo. Vet varför han, som aldrig själv fått uppleva allt det som i andra familjer tas för självklart, nu använder sin dotter som förevändning för att piska upp julstämningen. Hon säger ingenting om att hon förstår att det är lika mycket för sin egen skull han tycks ha bestämt sig för att förvandla huset till något slags blandning av Disney och Doggerland. Och visst, dekorationerna hör också till, särskilt tända ljus, julstjärnor i fönstren och doften av enris. Men kulörta lampor … – Ni är medvetna om att det är elva dagar till julafton, säger Karen och reser sig. Dessutom börjar det bli sängdags för en viss liten lammunge. – Tåååkig, säger Selma. Ett par timmar senare ställer Karen ifrån sig glaset med rödvin och drar till sig mobilen från soffbordet. – Hur ser din vecka ut? säger hon och letar fram kalendern. Leo sträcker bägge armarna över huvudet och gäspar. – Tom, säger han. Inga inspelningar förrän efter trekungahelgen. Några gig nere på fabriken kanske, men det är allt. Så jag har all tid i världen att pynta färdigt inför jul. Och ta hand 10
I_Adolfsson_Nodvandigt ont_349.indd 10
2022-12-20 14:48
om vår dotter, lägger han till när Karen öppnar munnen för att protestera. Hon bestämmer sig för att inte säga det som brukar få Leo att fälla ut taggarna: ”Det börjar nog bli dags att försöka hitta en förskoleplats.” Jo, han förstår att Selma måste få leka med barn i sin egen ålder, att hon inte uteslutande kan umgås med sina föräldrar och ett gäng studiomusiker; några syskon lär hon ju inte få, och det bor inga andra barn härute på udden. Jo, han inser det, men det brådskar väl inte? Kanske till våren, hade de enats om sist. ”Eller till hösten”, hade Leo lagt till. Nej, det finns ingen anledning att ta upp det just nu. I stället tar hon en klunk vin till och speglar hans gäspning. – Mig då? Hur tänker du ta hand om din lagvigda hustru som måsta arbeta och slita i två veckor till? – Tja… sprit och sex, tänkte jag. Kanske något litet att äta, om hon sköter sig. Hon nickar. – Låter rimligt. Snart ett år nu. Varför de i sista stund valt att gifta sig i kyrkan har hon fortfarande ingen aning om. Hennes första bröllop, det med John, hade skett på doggerska konsulatet i Paris, och både hon och Leo hade nog tänkt sig något liknande den här gången. Ändå hade de låtit prästen i Langeviks kyrka viga dem utan att ens försöka sig på några strykningar i välsignelsetexten. Dels för att prästen närmade sig de åttio, dels för att han både döpt och konfirmerat Karen och att hon på något sätt alltid tycktes krympa lite inför hans gudfruktiga blick. Och trots att hon hjälpt till att leda honom hem från Haren & Kråkan mer än en gång; hennes mor brukar muttra att ryktet säger att åtgången på nattvardsvin i Langeviks kyrka har ökat i samma takt som församlingen minskat. 11
I_Adolfsson_Nodvandigt ont_349.indd 11
2022-12-20 14:48
”All the trimmings”, hade Leo viskat, när de lovat varandra trohet, lydnad och evig kärlek tills döden skilde dem åt. Ja men, amen då. Någon vit brudutstyrsel hade hon däremot inte varit smaklös nog att dra på sig, och Selma hade vackert fått sitta i mormors knä i stället för att tulta fram med en korg med blomblad i altargången. Men en ny klänning hade hon kostat på sig; knallröd, som en liten protest mot den där gudfruktiga blicken. Leo hade sett ut som en mäklare i proper kostym och det långa håret fromt bakåtstruket och fixerat med något han hittat i Sigrids badrumsskåp. Karen hade fått bita sig i läppen för att inte börja skratta vid åsynen, men hon hade inte kunnat hejda ett opassande fnitter när prästens ord påminde henne om hans fulla namn: – Tager du Leonard Evald … Fan vet om hon inte hört några skratt som förvandlats till hostningar från bänkraderna också. Särskilt från det håll där några av hennes kolleger satt. Karen Eiken Hornby hade blivit Karen Eiken Friis. Några sömnlösa nätter med skuldkänslor över att släppa den sista officiella kopplingen till sitt gamla liv, men i dagsljus hade vetskapen segrat; John och Mathis kommer alltid att vara en del av hennes liv. Och till sist hade Leo gett med sig. Selma skulle bära bägges efternamn, Karens först, och då var det väl lika bra att han kapitulerade för egen del också. Men bara på pappret; han har aldrig presenterat sig som något annat än Leo Friis. Snart ett år sedan nu och allt känns fortfarande märkligt nog helt … rätt. Inget av den instängdhet hon räknat med att känna har infunnit sig. Ingen ånger, ingen panik över att allt plötsligt ska ta slut. Det förvånar henne lika mycket som hur overkligt fort hela hennes tillvaro vänts upp och ner. Tre år sedan de träffades, drygt två sedan Selma föddes, 12
I_Adolfsson_Nodvandigt ont_349.indd 12
2022-12-20 14:48
knappt två sedan de tvingades lämna huset i Langevik och tog sin tillflykt till Sigrids och Keris hus på udden. Ett halvår sedan de köpt loss brygghuset med tillhörande markremsa längre ner på tomten, renoverat och flyttat in. Fortfarande några saker kvar att fixa, en hel del fönster att kitta om, en bit av det nedersta steget på stentrappan som måste muras fast, och av någon anledning har brädfodringen över dörren mellan hallen och köket inte kommit på plats, men i stort sett är det färdigt. Så här en sen decemberkväll, med bara några smålampor tända här och var, syns inga skavanker. Till och med Leos kulörta lyktor skapar en viss stämning, erkänner Karen motvilligt för sig själv. Hon skakar på huvudet när Leo håller upp flaskan med rödvin. – Ta det sista du, jag måste snart gå och lägga mig om jag ska orka upp imorgon. – Din då? Vecka alltså. Hon gäspar igen. – Ovanligt lugnt, bara en massa pappersarbete. Borde kunna ta ledigt ett par dagar före julafton om ingenting särskilt händer och vara ledig ända till nyår. Kanske i mellandagarna fram till trekunga också. – Det ska bli snö, säger Leo. Funderar på att fixa en pulka till Selma. Eller något annat vi kan dra henne i. Karen nickar förstrött och försöker mota undan ett styng av dåligt samvete. ”Något vi kan dra henne i.” ”Vi” … Sanningen är att hon tillbringar de flesta av arbetsdagens timmar i bilen, sittande bakom skrivbordet eller i något förhörsrum i polishuset, medan Leo tar långa promenader med deras dotter. Ibland bara runt udden och bort till fåren hos Ritter, ibland längre turer där han ”visar Selma stan”. Han har något otåligt i kroppen. Något han måste få ur 13
I_Adolfsson_Nodvandigt ont_349.indd 13
2022-12-20 14:48
sig innan han slår sig till ro med sin whisky. Lite för mycket antagligen, å andra sidan inga tyngre droger. Inte sedan han återvände till Doggerland, säger han själv. I alla fall inte sedan han lämnade lastkajerna nere i Nyhamnen, har hon tänkt. Bara rastlösheten finns fortfarande där. Leo Eiken Friis är ständigt på väg någonstans. Eller ifrån. Han är nästan åtta år yngre än du. Men han har rätt, sittvagn och doggerskt vinterväder är ingen bra kombination. – Låter bra, säger hon och reser sig. Jag kommer förmodligen ha somnat om en kvart, lägger hon till och ger honom en kyss. Bara så du vet … Hon hör att han kommer efter redan innan hon hunnit halvvägs upp i trappan.
14
I_Adolfsson_Nodvandigt ont_349.indd 14
2022-12-20 14:48
2 Polismästare Hans Jangel trycker ner mobilen i fickan på midjebältet och blir stående nedanför backen mitt på den smala stigen. En irriterad grymtning får honom att rycka till och snabbt ta ett par steg åt sidan och släppa fram ännu en flåsande joggare och han känner den fräna lukten av svett när en lycraklädd man med pannlampa och hörlurar passerar honom. Jävla tönt. Han måste sätta sig, få tänka. Gående fortsätter han framåt uppför den branta backen längs den sågspånstäckta slingan medan han söker med blicken åt höger och vänster. Bara höga kala stammar av lövträd och fur. En bit in i skogsbrynet längre fram skymtar han en kullvält tall, väntar tills en stånkande kvinna i rosa träningsjacka tagit sig förbi innan han korsar stigen. Raymond, tänker han, och mumlar namnet tyst för sig själv när han satt sig på den skrovliga stammen: Raymond Osse. Och Sandra. Det var inte igår. Försvunnen, hade hon sagt, svarar inte i telefon, svarar inte på sms, har inte skickat något själv. – Ingen har sett honom sedan i lördags och han har inte sovit i sin säng i natt. Du måste hjälpa oss. Sandras röst hade varit gäll av oro. Han hade ställt några frågor och svaren han fått hade egentligen inte sagt honom någonting. Ja, bilen var borta, nej, kläderna var kvar, necessären med medicinerna också, nej 15
I_Adolfsson_Nodvandigt ont_349.indd 15
2022-12-20 14:48
det brukar han inte, eller, jo, kanske, men inte utan att höra av sig i alla fall. – Det är säkert ingenting, du vet hur Raymond är, men jag skickar över några killar så snart jag kommit till jobbet. Hör av dig direkt om han dyker upp innan dess. ”Några killar.” Förmodligen ligger Raymond Osse i en jävla king size på ett hotellrum bredvid någon brud. Det är alldeles för tidigt att dra i gång en stor sökinsats. Dessutom skulle media få nys om det direkt och vädra guld. Nej, Osse skulle aldrig förlåta honom om han drog i gång en sådan sak. Å andra sidan kommer Sandra förmodligen bli fullständigt hysterisk om han inte gör något. Han får skicka dit någon som kan hålla henne lugn tills Osse dyker upp igen. Förmodligen är fanskapet tillbaka redan innan kvällen. Inga uniformerade killar, det skulle knappast få vare sig Sandra eller de andra att lugna ner sig. Någon som visar att de tar det på allvar, någon med rang. Någon ur Smeeds gäng. Han kommer inte att bli glad, men det blir svårt för honom att argumentera emot; så sent som förra veckan hade Jounas Smeed sagt att kriminalavdelningen inte hade några större resurskrävande utredningar på gång just nu. ”Ovanligt lugnt”, det var hans egna ord. Hans Jangel sluter ögonen och går igenom de intryck han hunnit få av gruppen under de få veckor han varit i tjänst. Hoppar över assistenterna, dem kan han inte namnen på, och fortsätter till dem han faktiskt hunnit byta några ord med. Johannisen, överårig och butter, med en air av ”det var bättre förr” över den illasittande kostymen och överkammade flinten. Erfaren som fan, och antagligen rätt slug, men förmodligen smidig som ett kylskåp. Karl Björken, tja kanske, killen ser i alla fall presentabel ut. Nästan svarthårig, välklädd, två meter lång och bred över 16
I_Adolfsson_Nodvandigt ont_349.indd 16
2022-12-20 14:48
axlarna. Stadig blick och fast handslag. Han skulle säkert få Sandra att tänka på annat. Och så hon, Karen någonting. Eiken och något mer vad det nu var. Märkligt nog högst rang av de tre. De få gånger han träffat henne har hon varit klädd i jeans och t-shirt och haft det långa mörka håret i en hästsvans som ser ut att ha varit uppsatt sedan innan hon gick och lade sig. Men Smeed pratar gott om henne, och dessutom ledde hon tydligen utredningen om den där sångerskan som var försvunnen för ett par år sedan. En kvinna, tänker han och nickar långsamt för sig själv. Jo, det är nog precis vad som behövs i det här läget. Formellt blir det naturligtvis Smeed som avgör vem de ska skicka dit. Formellt. Så fiskar han upp mobilen igen.
17
I_Adolfsson_Nodvandigt ont_349.indd 17
2022-12-20 14:48
3 Ingenting av den snö Leo sagt att meteorologerna utlovat verkar vara i närheten av de doggerska öarna denna decembermorgon när Karens gröna Ford Ranger i föreskriven krypfart passerar Johannes Ritters ägor. En antydan till frost på kala grenar, och möjligen har en spröd hinna av is lagt sig över de vattenpölar som lyses upp av strålkastarna. Det är allt. Den enstaka minusgrad det möjligen kan handla om har ännu inte lockat in fåren i ligghallarna, och som vanligt orkar de knappt lyfta huvudena från de utlagda höbalarna för att se vem som den här gången tråkar ut tillvaron genom att snigla sig fram på andra sidan stängslet. – Högst tjugo kilometer i timmen, hade Ritter sagt. Jag vill inte ha tackor som kastar sina lamm på grund av några fartdårar, tack så mycket. Det är svårt nog ändå att få det att gå ihop. Inte heller Sigrid och Keris hade önskat några dödfödda lamm och därför gått med på både detta och de andra krav gubben Ritter satt upp. Bristande grannsämja var det sista de och de andra i projektet behövt när de tagit över den gamla konservfabriken på Njords udde. Det var som sagt svårt nog ändå. Ändå hade det på något sätt gått. Trots pandemi och uteblivna turister hade de lyckats bygga om, och hade kunnat öppna den planerade restaurangen i de lokaler som tidigare använts till att producera ”Martens prima helkonserver”. Och någon större ombyggnad hade inte behövts för att förvandla en av de intilliggande lagerbyggnaderna till konsert18
I_Adolfsson_Nodvandigt ont_349.indd 18
2022-12-20 14:48
lokal. Publiken vid de spelningar som hittills gått av stapeln verkade i alla fall fullt nöjda med ”rå industriell design” som Kore kallat det. Och en lång bar. Bara den tredje delen av projektet ligger ännu i sin linda. Den enkla hotellverksamhet, eller snarare något slags bed and breakfast, som Sigrid planerat att öppna i de gamla arbetarlängorna, har fortfarande inte kommit i gång. Arbete pågår, tillträde förbjudet-skyltarna sitter uppe, men Karen har bara hört enstaka hammarslag på sista tiden. – Till våren, hade Sigrid trosvisst sagt när Karen senast frågat när de kunde förvänta sig att se de första gästerna. I alla fall till sommaren, hade hon lagt till. Utslaget över de arton månader restaurangen haft öppet går affärerna tydligen hyfsat enligt de rapporter Karen orkat lyssna till‚ men det är Leo som äger en del av projektet, inte hon. Det som får hushållet att gå runt är nog snarare hans uppdrag som studiomusiker och hennes egen lön från polisen. Nu krypkör hon otåligt förbi de sista meterna av fårstängsel. Längre bort skymtar hon en man med en plasthink i vardera handen. Hon grinar till när hon ser hur illa Johannes Ritter börjat gå. – Artros, hade Keris sagt. Gubben är en bra bit över sjuttio och har slitit ensam på gården hela sitt liv. – Så han har aldrig haft någon familj? – Har aldrig vågat fråga, men jag tvivlar på det. Äntligen kan hon öka farten, fortsätter förbi det smala näset som förbinder udden med fastlandet och bara tio minuter senare parkerar hon på sin vanliga plats utanför Rådhuset. Med en tyst suck ser hon upp mot den vackra fasaden innan hon vänder och går tvärs över gatan mot den fyrkantiga, kolossliknande betongbyggnad där hon har sin arbetsplats. Polishuset, eller Bunkern som den kallas i dagligt tal, bär vittnesmål om alla de brister i omdöme, estetik och kvalitet 19
I_Adolfsson_Nodvandigt ont_349.indd 19
2022-12-20 14:48
som tycks ha hemsökt sjuttiotalets beslutsfattare, arkitekter och byggherrar. Avsiktligt eller oavsiktligt har de med gemensamma krafter lyckats framkalla känslan av tappad livsgnista i samma stund man går in genom dörrarna. Som en tyst och meningslös protest vägrar Karen Eiken Friis i alla fall att låta sig uppslukas av det underjordiska garaget, och väljer – åtmins tone så länge minusgraderna håller sig över tio – att parkera utomhus. I samma ögonblick hon klivit ur hissen på femte våningen och trycker upp glasdörren med skylten: Doggerlands Rikspolitis Kriminalrannsakningssektion inser hon att något är på gång. Dämpade röster hörs inifrån pentryt, röster som tystnar när hon går förbi och efter en kort paus sätter i gång igen. Längre bort ser hon några av assistenterna som med bekymrade miner diskuterar något medan de har tydlig koll på vilka som eventuellt befinner sig inom hörhåll. – Du schka in till chefen, säger Karl Björken som passerar med en halväten ostfralla i munnen medan Karen kränger av sig jackan och hänger den över sin kontorsstol. – Jag vet, han messade. God morgon på dig också förresten, lägger hon till mot den breda ryggtavlan som redan är på väg bort. Ett par minuter senare ser Karen på mannen som slagit sig ner i en av besöksstolarna på Jounas Smeeds rum. Han nickar och ger henne en antydan till leende innan han åter vänder blicken mot sin mobiltelefon. Smeeds egen stol är tom. Förvånat nickar hon tillbaka och mumlar en hälsning, men förblir stående i dörröppningen med kaffemuggen i handen. Är det bara ett besök av den nye polismästaren som satt i gång det nervösa tisslandet och tasslandet i korridorerna? Eller har de hört något som hon inte vet? Det här är inte hennes första möte med Hans Jangel. Redan 20
I_Adolfsson_Nodvandigt ont_349.indd 20
2022-12-20 14:48
när han tillträtt några veckor tidigare hade han besökt alla avdelningar i sällskap med styrelsens ordförande som presenterat den nye polismästaren med orden: ”En topprekrytering, som med erfarenhet av kraftfulla insatser och dokumenterade framgångar i tidigare verksamhet, nu målinriktat och med effektivitet i fokus kommer att utveckla vår organisation för att bäst kunna möta framtida utmaningar.” Efter det har Jangel, såvitt Karen vet, inte synts till på avdelningen. Spekulationerna om vad ”effektivitet i fokus” kommer att innebära den här gången hade naturligtvis fått fritt spelrum, men lagt sig efter några dagar då de flesta bestämt sig för att det förmodligen bara handlat om de gamla vanliga klysch orna. Den förre polismästaren hade inte – trots några tappra försök – lyckats vare sig styra verksamheten eller ens påverka arbetet nämnvärt de få gånger han visat sig på avdelningen. Snabba blickar mot Smeeds kontor avslöjar att Jangels närvaro nu fått oron att stiga igen. Inte blir det bättre av att Karen Eiken Friis, den efter Jounas Smeed med högst rang på avdelningen, tydligen är kallad till mötet. Säg inte att han tänker droppa en bomb om ännu en omorganisa tion lagom till jul. – Jaså där är du, hörs Smeeds röst bakom henne. Sätt dig, lägger han till, tränger sig förbi och släpper en bunt med utskrifter på bordet. Som om han kunnat läsa hennes tankar när hon, utan protester mot den bryska tonen, fogligt gör som han säger ser han på henne med ett snett leende. – Nej, fullt så spännande nyheter har vi inte, säger han. Möjligtvis tråkiga om du räknat med att glida in i julefriden redan nu, lägger han till. Jag … vi, har ett uppdrag till dig. Först nu inser hon att hon hållit andan och släpper ut luften så ljudlöst hon förmår. Noterar att Hans Jangel nu har släppt intresset för sin mobiltelefon och stoppar ner den i kavajens innerficka. Han lutar sig tillbaka och lägger upp det ena långa 21
I_Adolfsson_Nodvandigt ont_349.indd 21
2022-12-20 14:48