Måndag
Är vi vänner mest därför att vi inte känner varandra? Ofta är det så. Vågar vi lista ut hur det ligger till?
Att vara främmande människor till lags har jag inte ägnat mig åt. Du hör inte till dem. Våra kontakter på senare år har varit sporadiska och slumpmässiga, ändå glest återkommande. Kanske finns det en sorts samband mellan oss. Vad jag kan minnas har vi aldrig retat oss på varandra.
Jag vet inte hur du ser på mig. Stram och behärskad, knappast varm och spontan? Utan någon starkt framträdande talang, utan spår av originalitet eller ens djupsinne. Varken ursinniga förbannelser eller ömma utgjutelser får du höra från min mun. Jag har hållit mig utanför varje falang och bestämd tillhörighet.
Har jag vänner? Det är en samvetsfråga. Låt oss nöja oss med att jag har bekanta. Jag har vad jag förtjänar. Telefonnumren i min adressbok är många, jag har överfört dem till datorn.
Någon skyldighet att berätta har jag ju inte. Jag tänkte jag kunde underhålla dig en smula och sedan återgå till mitt – efter att ha försökt förklara varför jag blev den jag är, ganska olik de flesta, hoppas jag. Jag lovar att inte ljuga om
någonting, jag har inte den läggningen. Jag är nykter och kylig, det är inte detsamma som reserverad. Men jag skyltar inte med min sanning, jag har ingen redovisningsplikt.
Du kommer att anstränga dig att på författares vis bli varse någon annan och mer spännande figur bakom fasaden, men jag är inte säker på att du lyckas, bedrövligt nog. Som mänsklig anläggning gör jag inte anspråk på att ha ens ett begränsat intresse.
Men jag ska bespara dig plattityder och docerande – åtminstone försöka. Jag har inget att erbjuda ett psykologiskt mikroskop, inget underförstått och svårtolkat eller ens den inre disharmoni som är inhyst hos många. Det kommer du att besviket notera. Fast kanske råkar jag skrämma dig lite grand.
Jag har trott mig känna dig någorlunda genom dina skrifter, du har ju alltid velat dela med dig av dina erfarenheter. Jag vill gengälda det genom att avslöja något om mitt liv som du nog inte vet mycket om och inte kommer att jubla åt.
Min livsföring har gått ut på att inte bli beroende av någon i hela världen. Det är min diskreta form av revolt mot tillvaron. Jag är inte infallens man. Jag företar mig inget oöverlagt. Jag är inte född i Italien. Där har de hetsigt lynne och behåller inget för sig själva. De låter känslorna strömma rakt ut, jag vet, jag har sett dem. Men du behöver inte tycka något om mig, du behöver inte komma fram till något.
Att jag inriktat mig på mina egna angelägenheter och hållit mig borta från andras – inte utan självövervinnelse
har naturligtvis väckt ont blod, fast bara till en början. Jag har försökt bete mig hövligt och utan arrogans. Med stort
tålamod har jag skapat ett eget mönster och sedan har det aldrig funnits en väg tillbaka.
Du kan vara glad att du inte är indragen i vad jag berättar. Egentligen är ingen inblandad och väldigt få har lidit skada. Har man ett enda liv får man forma det och inte söka sig ett nytt. Bara så kan man gå vidare med en någorlunda bekymmerslös själ och inte halka ner i fördärvet, därför att man famlat sig fram i blindo eller ohederligt nog funnit det lättare att förställa sig.
Alltså är jag, ska du veta, skamlöst mig själv. Vem hade jag annars att prisa och förbanna? Min läggning är rättfram. Inte gå försiktigt på lina, inte snegla under lugg. Det betyder inte att jag vill vara allmänt tillgänglig. Det har tagit tid och krafter till att göra mig till den jag vill vara. Men det vet ingen annan om.
Ska jag döma efter vaga anspelningar verkar du ha funnit mig vara något av en gåta. Tyvärr har du misstagit dig. Jag är mest ett spel på ytan. Du kommer att övertygas om det, allt eftersom vi pratar och du inser att jag förminskas till en banal figur som du därefter kanske inte vill kalla vän. Så någon samklang mellan våra livsmönster räknar jag inte med. Vi spelar på var sin planhalva och överskrider inte mittlinjen.
Som du säkert märkt har jag fasta vanor. Financial Times och Dagens Industri klockan sju – de är mer olika än man tror. En kvarts siesta efter lunch, kaffe halv fyra. Stimulantia avhåller jag mig från, de leder lätt till bristande omdöme. Ifall jag är ett maskineri – vilket jag inte påstår – är det angeläget att inget råkar i olag.
Kanske har jag renodlat den person du anser mig vara. På kontoret skulle de inte tyckt om att höra mig prata med dig. Där har jag klargjort för mina få anställda att jag är min egen herre. Ingen brainstorming på fikarasten. Äta kall pizza
direkt ur kartongen tyder på överdrivet nit att spara tid och då säger jag ifrån på skarpen: Ni är inga maskiner. Sedan kan jag skämmas för mitt utbrott. De finner mig kanske något tillknäppt till sättet, men det är min skyddsmask som de insett sedan länge.
Att sköta ett företag mer eller mindre själv är en fordrande syssla. Mina pärmar står i alfabetisk ordning, pedantiskt välskötta. Att jag föredrar tabeller och listor framför surrealistisk poesi är något jag delar med många. Det betyder också att inte frestas av stickspår och sidovägar.
Men utan min trogna medarbetare skulle jag inte klara att ensam expediera vad som efterfrågas. Hon klagar inte över sina åligganden. Ibland frågar hon om jag önskar hon ska stanna över arbetstiden. Jag tackar alltid nej. Hon är flitig och plikttrogen, men det får inte övergå i tillgivenhet. Hennes befattning är inte titulär, men jag avlönar henne väl för hennes undanskymda men viktiga plats. Vi är för små för att tvingas utse en facklig representant. Om du kom till mitt kontor och lekte finansinspektör, funnes det inget du inte skulle få se.
Det hör till ovanligheterna att hon inte infinner sig på klockslaget. Jag minns bara en gång: hon fick bältros, det var innan man tagit fram ett vaccin. Hon talar inte mer än nödvändigt då jag är närvarande. Inget small talk. Inga kardborrefasoner. Vi har ändå en god stämning på kontoret, tack vare den vänliga distansen.
Du frågar vad en sådan pärla heter. Hennes namn är Gunhild Svensson. Jag tilltalar henne på gammaldags vis i tredje person: »Vill Gunhild vara snäll att …« Hon har inget emot det. Hon i sin tur kallar mig Torsten, inte du eller ni. Hon
finner det säkert mer respektfullt. På hennes födelsedag blir det kaffe och tårta som jag köpt själv, aldrig prinsess, helst frukttårta på mazarinbotten. Hon spelar överraskad, vi gratulerar. Är vi lika, hon och jag, eller olika? Det är sådana frågor jag aldrig ställer mig.
För henne finns inget omöjligt uppdrag, men något sådant förelägger jag henne inte. Jag tar inte risken att verka för insmickrande utan nöjer mig med att försäkra att hon motsvarar mina förväntningar. Jag har heller aldrig funnit något att anmärka på hur hon sköter sina arbetsuppgifter.
Hon har lärt sig att behärska det mesta, inräknat de senaste direktiven från Skatteverket och Exportkreditnämnden. Hon vet en del som jag inte funnit värt att känna till, till exempel vem som är ordförande i Förvaltningsdomstolen, medan jag vet mer om matnyttigare ting som patenträtten. Vi diskuterar inte, min vilja råder, men jag har inget emot att hon kommer med ett eller annat klarläggande eller förtydligande – som att byta ett ord i en skrivelse mot ett annat.
Jag ägnar mig inte åt andliga utsvävningar eller okynnig lek med det förbjudna som börjar komma tillbaka i samhället efter att tidigare det mesta varit tillåtet. Jag undviker ögonblick då allt sätts på spel, jag parerar, blundar för hägringar. Livet är grymt, tröttsamt, missklädsamt. Oumbärligt? Kanske inte. Allt blir som det blir? Kanske inte.
Det betyder att jag misstror självgoda försök att förbättra världen – eller rädda den. Det får oförutsedda följder. Över huvud taget är det viktigt att överväga vad ens handlingar har för konsekvenser i längden. För min del föredrar jag en tillvaro i ordnade banor – men inte instängd i en familj. Nuet är bistert som det är och kräver försiktighet och klar blick.
Bränn dina brev! Det råder jag dig, säkert förgäves. Åt Skatteverket bevarar jag i tio år erforderliga papper och räkningar – för att visa mig hederlig och slippa förklara mig. Att tvingas i dialog med Skatteverket frestar på blodtrycket. Det fanns en tid då man kunde nolltaxera om man hade skulder större än inkomsterna, och det var lätt att arrangera. Det är rätt att det avskaffades.
Jag har inte ställt mig utanför samhället och försjunkit i en fåtölj av drömmar. Men någon karriär har aldrig tornat upp sig, inga utnämningar har hägrat. Jag har inga titlar att lägga till mitt namn, en svag examen vid Handelshögskolan räknas inte. Någon yttre stöttepelare har jag inte lutat mig mot.
Jag har inte tryckt några visitkort. Nödvändiga fakta finns digitalt. Mina meriter är få, mitt cv kort. Jag har inga bravader att skryta med. Jag är det händelselösas och någorlunda välartades ödmjuke tjänare. Inga farliga tabletter diskret nermalda i apelsinjuicen. Jag håller tand för tunga också i sömnen. Jag har det som jag har det och det är gott nog. Jag är inte inställd på någon sorts revansch.
Jag har inga outsinliga reserver att slösa bort. Jag måste hushålla. Jag försöker vara lugn och samlad i lägen där andra grips av panik eller extas. Jag är på min vakt när det blir vår i luften. Många har fått en istapp i skallen då. Men jag vill inte veta vad jag undkommit.
Har jag ställt mina krafter i utvecklingens tjänst? Inte avsiktligt – men kanske har jag gjort det. Min verksamhet bedriver jag tämligen samvetsgrant och utan stress, så länge dess avkastning täcker mina begränsade levnadsomkostnader. Några finner mig dum som i min bokföring inte
utnyttjar de smitvägar som står till buds, men jag slösar inte tid på fiffel.
Mitt yrkesarbete kan verka stillastående, men bara skenbart, jag låter inte dagarna gå till spillo. Det är något som driver mig framåt, ibland i en omotiverat morbid gladlynthet. Fast jag vet inte riktigt vad det är. Kanske är jag en vandrande pinne, en insekt som smälter in i omgivningen. Jag behöver inte gömma mig för att bli lagom osynlig. Mycket kan förstås gå överstyr. Men jag företar mig aldrig något det slår gnistor om.
Jag ogillar ovisshet i mitt jobb. Jag håller ett öga på konjunktursvängningar, eliminerar osäkerhetsmoment så långt det går. Äventyrliga spekulationer hör inte till min strategi. Jag vill se klart framåt, blåsa undan diset som hopar sig och vållar oro i branschen. Jag vill undersöka och kontrollera så långt möjligt och så att allt går i lås. Ingen oreda – inte hemma heller för den delen. Jag har få övermän i städning, bort med damm i alla skrymslen, raka rör och inga överraskningar i garderoben.
Jag kan känna mig inringad som av de järnband man spänner kring en sönderfallande femhundraårig ek. De är nödvändiga för att trädet ska få nya blad till våren och fortsätta leva – jag tvingas inse det. Det lämnas inte fritt att förmultna eller bara gå sin väg in bland andra träd.
Min brist på socialt patos gör att jag inte kan fållas in i något läger, jag är varken idealist eller patriot, bohem eller ordensbroder. Jag är inte med i Rotary, Lions, Odd Fellow eller i någon vänförening, där en egen företagare förutses skapa kontakter. Jag undviker allt som frestar till opportunism och allt som kräver ett civilkurage jag önskar jag
hade. Om jag är fri från rådande fördomar beror det enbart på att jag inte befattar mig med dem.
Man ska inte lita på de mycket framgångsrika. En genial schackspelare kan vara en förhärdad brottsling. Ingen kan förneka Ivar Kreugers superba intelligens, men i längden lönade sig inte hans skarpsinne. Han kunde inte stanna i tid utan fastnade i sitt sifferspel. Han var schackspelaren som inte såg var brädet slutade. Siffrorna, och nästa drag, blev viktigare än de människor världen över som lockades att spela med utan att se horisonten framför sig. Till slut ruinerades de och följde tändsticksfursten i döden. Han självantände och med ett sprak var han utplånad. Någon vinnare fanns inte – med undantag för konkursboets advokater. Men du och jag som varken är geniala eller särskilt brottsliga, vi är fast i leran, i livets trista banaliteter. Har vi satsat på andras drömmar? Inte jag i varje fall.
Jag litar inte på folk. Jag har sett hur respektabla personer blir gyckelmakare och hur den stillsamt vederhäftige kan bli en Houdini som skramlar med kedjor och hänglås. Genomskådande anser jag mig vara men inte lättretlig. Jag drar mig undan hellre än att få ett raseriutbrott, något som vår samtid annars ger dagliga skäl till och som kan bryta ner en alltför flitig iakttagare till kropp och själ.
Inom mig har jag en skräpkammare. Dit förpassar jag allt förgripligt och motbjudande som ligger utanför mitt schema. Eller är det en komposthög som jäser och multnar och blir till fruktbar mylla? Det har jag inte märkt, men man kan ju hoppas på mirakel.
Jag har lätt att urskilja människor som lumpna och enfaldiga, som snyltare och smilare. Det utesluter inte att jag
själv delar en smula av dessa drag, därav min skarpsyn. Det är inget jag slår ifrån mig, bara låter bli att kommentera, så det inte stiger till ytan.
Man behöver ingen större talang för att vara skötsam på rätt sätt och ändå fingerfärdig nog att samla till en förmögenhet, till villa, BMW och semester på en tremastare i Karibien, och det anses inte att gå för långt. Men dit är jag inte på väg.
Till någon solkust har jag för övrigt aldrig sökt mig, begreppet fritid lockar inte, och att kalla mig livsdyrkare vore en osmaklig överdrift. Som egenföretagare har jag egentligen bara arbetsdagar, men det är inget jag har underkastat mig av yttre tvång utan av egen fri vilja.
Att betrakta min något långdragna fysionomi i spegelns obarmhärtiga ljus är minst av allt eggande, men jag har inget skönare alternativ. Jag ser en sömngångare med irrande blick, rostiga stämband, maläten skalle. Någon sa att jag har ett intressant huvud, alltså fult.
Det enda beröm jag uppskattar är om någon säger att jag är hederlig och kan min sak. Att bli kallad bildad och karaktärsfast skulle jag avfärda som smicker och lögn. De självbedragare som fastnat i vår tids gångbara pseudoidéer har jag ett ont öga till, men jag är inte någon debattör och polemiker. Verbala förfriskningar bjuder jag inte på.
Många människor påstås vara en gåta även för sig själva. Jag hör inte till dem. Jag är klart medveten om den jag är, nämligen en person jag känner alltför väl och lärt mig att drägligt hantera. Det är inget uttryck för uppskattning. Men inför de stora gåtorna, universums, är man ordlös – och hoppas slippa bli tillfrågad.
Längtan efter lycka har aldrig stått på min dagordning. Inga privilegier, inga skyldigheter! Inte avbrytas av frågor, påpekanden, närsynt granskning förklädd till omtanke. Ingen som snokar, ingen som bryr sig. En så osolidarisk roll – inte segrare, inte offer – vill jag inte dela med någon. Men jag talar inte högt om det. Jag talar i små bokstäver, inga kursiver.
Som du anat hör jag inte till dem som ägnar sig åt att ta selfies eller dem som på krogen eller klubben möts på allvar först på väg till toaletterna. Jag föddes kanske för alltför länge sedan.
Jag spelar inte på lotteri, jag skriver inte på insamlingslistor. Välgörenhet bör ske anonymt. Inte heller skyltar jag med min bildning, det skulle vålla avund och osämja. Jag har få vänner och inga närstående. Därför slipper jag struntprat och förspiller inte tiden till ingen nytta. Inga överordnade tillrättavisar mig. Och eftersom jag sällan har långtråkigt längtar jag inte efter att något ska hända.
Om jag fick skaka om hjärnan på dem som passerar här på gatan, skulle det inte falla ut porrbilder utan pengar, lottsedlar, bolånekvitton, drömmar om aktievinster och att deras reproduktion av en Rubens uppdagas som äkta vara.
Jag saknar tävlingsinstinkt. Varje tävling är jag dömd att förlora, så varför ställa upp? Min existens är ett ensamt lopp med dämpade steg för att hålla mig upprätt i en fartvind som passar mig. Så slipper jag kastas upp som vrakspillra på en strand.
Andra gissar att jag är i en melankolisk undantagszon av bottenlös ensamhet. Motsatsen är fallet. Jag bottnar, jag har satt mina gränser och trivs med det. Om jag lämnar denna
belägenhet är jag rädd att jag halkar in i en annan persons liv, ett som jag då skulle låtsas leva. Jag vill inte se mig som ett slumpens verk.
Och skulle jag komma krypande på knäna och be om hjälp, då måste du förstå att det är för sent för hjälp, för sent för allting, då är det inte längre jag utan en oberäknelig och obehaglig varelse du ska akta dig för. Men jag ska se till att vi aldrig kommer därhän. Ingen ska behöva dras med mig i ett annat skick än där jag nu befinner mig, med min vilja i fast grepp.
Jag är min egen mentor. Alla ska ju kommunicera. Det är dagens mantra. Vi ska uttala oss, söka gensvar eller bara babbla på. Rundabordssamtal eller sitta i ring på ett källargolv och komma underfund med något. Från sådan uppbygglig hurtighet är jag avskuren. Jag är glad att inte ha någon inverkan på världens gång.
Många är skvallerexperter och tålmodiga tjuvlyssnare. Alla bär på hemligheter, därför är det omöjligt att lära känna någon på djupet, och det är skönt att slippa träda ut i en ifrågasatt och opålitlig verklighet.
Jag spelar inget instrument, saknar musiköra, men går emellanåt på en klassisk konsert. Det skänker mig en söndagsstämning, jag hittar in i min inre geografi och hör ett stilla sorl av vågor som fördriver tankarna på hur mycket som är illusion och bedrägeri. Ord och toner fångar jag bäst på lite håll. Orkesterdikets distans mellan scen och publik är sinnebilden för min inställning. Jag ger mig inte till känna med en slutapplåd utan skyndar först av alla ut ur salongen.
I denna tid av lösa seder och desperata etikettsspalter tror jag mig ha iakttagit anständighetens alla krav. Jag före-
kommer inte i något belastningsregister. Jag följer också regler – i trafiken till exempel – fast de är mig likgiltiga.
Jag är ingen glupsk resenär. Ingen resa i sig tycks mig meningsfull. En förflyttning i rummet måste ha ett praktiskt syfte. Exotiska länder gör mig inte nyfiken. Tanken på en kryssning framkallar bilder av trängseln i en helvetesscen av Hieronymus Bosch. Färdas längs nödens latituder är mig motbjudande. Jag är ingen smygtittare på de fattiga och vanlottade som anses pittoreska.
Däremot läser jag gärna tidtabeller. Exakta siffror passar mig som ekonom. Men tidtabeller är bedrägliga, förseningar uppstår, en färja hejdas av storm, ett tåg av solkurvor eller trasig växel. Jag jämför ankomsttider och anknytningar till andra fortskaffningsmedel. Hur färdas man från Skänninge till Karlskoga? Ingen konduktör ställer upp på den sträckan. Jag reser i siffror som fastnar i hjärnan utan att jag har minsta nytta av dem.
Mina ögon tar miste ibland. Dyrgripen stod det, jag läste dynggrepen. Jag måste skärpa mig, gå rakt fram, inte vika av på tvärgator som lockar och hålla styr på de oartiga funderingar som uppstår när den ensamme observerar människohopen.
Om det krävs i mitt yrke, reser jag med minimal packning, ingen pyjamas, jag sover naken för att spara kalsongerna. När jag checkar in på ett hotell, efter ett långt flyg i den egna tjänsten, så ställer jag mig i duschen och onanerar. Med en kameraterm använder jag mig av självutlösaren, eftersom jag inte litar på någon annan. Fysiska anfäktelser besegras på stället, inga tabun hindrar mig att hantera dem. Kroppen blir lätt och befriad från den åtrå som följer djung-
elns lag och gör människor redlösa. Jag vill inte att sikten grumlas av plötslig kåthet, den värsta av distraktioner. Hur det är att nära nog springa i bitar, offer för ett begär som är opersonligt, frikopplat från den man är – nej, jag vill inte tala om det.
Självbefläckelse? Självhjälp snarare. Autoerotik sparar tid. Det har blivit en ritual att tömma medvetandet på all genans och moralisk bävan. Då vet jag att jag kommer att röra mig spänstigt och utåtriktat utan att fastna för kvinnornas vackra ansikten när jag går ut på stan. Jag inbillar mig att om jag blivit förälskad i någon skulle jag hålla det hemligt hela livet – förutseende alla följder den känslan för med sig på längre sikt. Det finns förmodligen en lycka som gör en alldeles rasande. Varför utsätta sig?
En stor åtrå kan blossa upp och man har inte minsta kontroll över vad som sker. Det har sitt pris som jag inte vill betala. Jag välkomnar min ensamhet i stället för att lida av den. Men inte ens där får man vara i fred. Jag förnekar inte att jag förnummit en utstrålning från en kvinnas hud och blick och inte velat dechiffrera den utan hållit andan och vänt mig åt ett annat håll innan jag börjat stamma.
Nyvaknad händer det mig att en kvinna dansar runt i huvudet, med välkomnande armar, och då gäller det att höja beredskapen och få henne att förklinga innan hon antagit fasta konturer. Också om jag då utan förvarning drabbas av en styv lem ser jag till att lyfta onödig tyngd från testiklarna för att bli ledig och avspänd och slippa den inkrökthet som vållas av olevda begär. Då tittar jag ut på himlen och förvandlar molnen till runda kvinnobröst. Det är nog.
Jag vet en del om dessa skrevor och snår, dessa glipor
och sänkor som fuktas och blottar sig. Hur hade jag annars kunnat hålla mig undan dem och betrakta dem som mig avskilda företeelser? Med dessa genomtänkta manövrer och fri från animaliska behov finner jag en harmoni som minskar trycket över bröstkorgen.
Ett par stulna trosor på ett studenthem var en gång det närmaste jag kom en kvinna. Men naturligtvis gick jag längre, jag skaffade mig så kallad erfarenhet och snart var loppet kört. De levde kvar på näthinnan, dessa detaljerade former som jag med svårighet förpassade till synfältets periferi, för de återkom ju i reklamen överallt. Men med samma lätthet som jag fyllde i ett korsord lyckades jag dra en hinna över dessa hemsökelser.
En scen som stannat kvar är hur en kamrat på studenthemmet, efter en gin och tonic i vårsolen, visade sig intresserad av att masturbera mig, som ett experiment mer tändande än ett ligg. Hon var övertygad om att jag hade ett reservförråd av kraft och hon gymnastiserade min sömngångare, tills han stod i givakt som en spattig officer då presidenten stiger nerför flygplanstrappan. Hon tittade häpen på det som liknade en brun cigarr när hennes fingrar kände vad som var på väg: »Nu kommer det, jag vet att nu kommer det vilket ögonblick som helst. Å, nu flyger du högt!« Det stämde så klart. För henne var det ett ljuvligt sätt att umgås med sin egen makt. Och så var det loppet kört. Genant snusk? För mig en engångsepisod, inget att hänga upp sig på. Det var som vi bytt uppgift om skonummer, inte mer.
Sedan, mer överraskande, ville hon ändra mitt förnamn till något som bättre passade den jag var, hur hon nu kunde veta det. Hon tyckte jag skulle »ta tag i den där biten av mig
själv«. Namnet? Jag minns det knappt. Malcolm, Malte, Mattias … Var hon ute efter något på ma som i masturbera?
Inte för att jag förstod vem Torsten var, men hon blev en inkräktare med ägandebegär. Jag avlägsnade mig för gott. Allt för att få lite frid i kroppen.
Jag behandlar mina anfäktelser och drifter som en apotekare bakom disken, han med botemedel för alla skrattretande åkommor. Jag är inte som Hermann Hesse som lyckades förvandla könslivet till ande och andakt.
Jag insåg att det var många jag inte förstod mig på. Och jag ville det inte heller. De fick vara så snälla att hålla sig ifrån mig. Redan då, på studenthemmet, begrep jag att det krävdes kraftprov för att stå upprätt och utan stöd vad som än hände. Då visste jag ännu inte riktigt vem jag var eller ville vara. Jag behövde ställa saker och ting på deras rätta plats. Letade jag efter en form av illojalitet som utåt var smärtsamt konform? Det fick tiden utvisa och det gjorde den ganska snart. Jag blev en outsider som var skicklig på att låtsas vara inne.
Kroppen har ett hemligt, tabubelagt språk. Ett lexikon jag numera inte vill öppna ens under garanterad anonymitet. Råheten blir inte mer tilltalande för att den är uråldrig, arkaisk som gudarna. I stora städer glider jag obemärkt runt, obevakad, oantastad. Som en desertör från mig själv.
Jag löser upp en multivitamintablett, står med korslagda armar och tittar ut genom fönstret för att fastställa väderstreck och läge. På så sätt andas jag in atmosfären och förenas med stadens dofter och ljud. Jag berömmer mig av mitt lokalsinne, men det kan slå fel.
Jag är alltså medveten om känslornas omskakande bety-
delse i livet och det är därför jag varit på min vakt och navigerat långt utanför deras stormiga kuster. Må andra krossas mot klipporna – det är deras sak, inte min. Jag vill inte skada någon, jag vill inte lämna minsta spår av mig själv hos andra.
Att bli en gisslan hos min åtrå accepterar jag inte. Hellre en kleenex på toaletten än tömma mig i någon som velat göra mig glad. Varför skulle en från början okänd person bryta sig in hos mig och ta mig på bar gärning? En sådan närvaro i säng och kök – fusion på affärsspråk – hade utplånat mig.
Det är gåtfullt att könsdriften ska ta så mycket plats, även när jag inte låter den göra det. Om jag kunde få den att sakta ner, skulle jag inte ha något emot det, den har sällan muntrat upp mig. Jag har föredragit vardagsrutinen framför angenäma episoder som snabbt förklingar och gör mig svårt melankolisk. Jag tycker om att leva monotont, utan dramatik.
Orättvisor och förödmjukelser i ungdomen – visst minns jag dem om jag anstränger mig mot min vilja. Likaså utbrott av entusiasm och av en omtumlande lust som slutade i faddaste leda. Idel självbedrägerier, lyckligtvis övervunna. För när skuggor dyker upp från dessa tidiga år sätter jag nuets ljus på dem och de utplånas. Men det tog tid innan jag ruskade av mig denna skendöda period – med bistånd av en och annan Bloody Mary och whisky sour.
Tidvis var jag en oansvarig dagdrivare, någon som inte längre finns. Mitt livs avlagringar fram till tjugoårsåldern har jag blåst bort. Hellre stannar jag i nuet och gillar läget så långt det går. Jag fiskar inte i mina unkna bakvatten
som rinner ut i ett ingenmansland. Att bli vuxen var befriande. Och jag slapp att tynga andra med mina eventuella bekymmer.
En tillvaro av förvirring, dimma och oordning bromsade jag tidigt med en hållfasthetslära som räddade mig från en växande kraftlöshet och dessutom gav mig ett bättre utgångsläge i samhället. Undan för undan avskrev jag hoten som nalkades från olika sidor för att hindra mig att styra min egen kurs.
Det jag funnit vara min läggning, min egen mekanism om du så vill, har jag anpassat till en livsform jag trivs med, behagligt ensam, någorlunda skyddad för intrång, inget att berätta om i en söndagsintervju. Jag är inte nyfiken på sprickorna, klyftorna, avgrunden i tillvaron och samhället. Jag vill inte känna dem, jag tar ett halvt steg bakåt.
Om du tål en liknelse sitter jag helst i oxögat, högt och snett ovanför bataljerna på scenen. Konfrontationer intresserar mig inte. Jag vill inte vara på hugget, som det heter. Och inte spela golf och dricka rosé som vissa i min bransch. Jag vill ha klar utsikt över varje läge.
Jag var förresten inte obekant med studentårens erotiska uppfinningsrikedom, men jag motade Olle i grind med beslutsam avhållsamhet – allt för att bevara den dyrbara friheten. En kamrat sa att man skulle ge sig hän åt både njutning och lidande, inte bromsa. Men bromsa gjorde jag – utan att ångra det han påstod jag gick miste om.
Hormonerna ville jag jaga på porten. Mina föräldrar hörde aldrig talas om dem, de hann precis uppleva penicillinet, i sprutform.
Denne min kamrat – vilket kan intressera dig – umgicks
jag med en smula även sedan han blev författare. För övrigt den enda författare jag känt förutom dig. Till en början bodde han i en illaluktande enrummare, möblerad av den onda fe han hyrde av. Den var så fuktig att man kunde odla champinjoner i golvspringorna. För att övertyga mig om sitt litterära intresse nämnde han särskilt Ekelund och Ekelöf och två kvinnliga författare på Ek. Det verkade som om det var dit han kommit i alfabetet och det för att stanna.
Han påstod att han växt upp i Italien, om det nu var sant, för han ville inte tala landets språk, det vore skrytsamt. Men han kallade sig kosmopolit och svängde sig med två latinska uttryck: Vox populi och Deus ex machina. Hjälpte inte folkmassans röst, fick man lita till gudens nedkomst. Blygsamhet var en lyx han inte hade råd med.
Bäst är att vara ett bortskämt barn som ser världen som sin egen leksakslåda att rota i, menade han. Det var nog som lögnare han var mest uppriktig. Sanningen tyckte han lät som ett missljud som inte intresserade honom. Ärlighet hade ingen hedersplats i litteraturen, möjligen i äktenskapet. Det fanns roligare utflykter.
En tid var han vad man kallar champagnesocialist, men efter en semester på Kuba blev han lättölsliberal, med dragning åt det vegetariska. Att han inte försvann bland miljöpartisterna berodde på att han värderade sin frihet högre än de gjorde.
»Länge skrev jag på linjerade spiralblock.« Inledningsraden till en novell som han var mycket tillfreds med. Men han skrev på olinjerat papper för att inte kommenderas av radavstånd. Och något spiralblock hade han aldrig ägt. Han levererade fiktion i jagform och verser med ojämnast
tänkbara högermarginaler. Sedan han voltat med bilen och så när brutit ryggen, skrev han som ett tack till livet. En dikt, sa han, borde inte vara längre än att den med spetsig penna ryms på en syltburksetikett.
Sina intensivare kärleksstunder delade han upp i kapitel, och mitt i ett samlag tänkte han på hur han bäst skulle beskriva det. Han drunknade i sina fiktioner, kvinnorna övergav honom, för han blev allt mer frånvarande. Han älskade dem han skrev om, inte dem han var tillsammans med. För ögonblicket är han ensam och en smula berömd.
Hans hat till sina föräldrar försåg honom med stoff. I olika maskeringar gjorde han upp räkningen med dem. Pappan var hans spottkopp, mamman hans skenheligt uppblåsta ängel. En hemsk uppväxt är en litterär guldgruva.
Jag har följt honom genom åren, av säkerhetsskäl på försiktig distans. Jag minns hur han blixtsnabbt snodde runt spagettin på en gaffel, han hade sett amerikaner hantera gaffeln och lägga kniven åt sidan för att inte inbjuda till våld. Kvinnor snodde han också runt. Hans sexuella positioner och preferenser har växlat – att döma av de tryckta vittnesbörden.
Ett av hans teman var markens förskjutningar, torvmossarnas rörelse, stenarnas vandringar för att genom nötning befria sig från alla fästpunkter och till slut skapa ett rum fritt från erinringar. Det där fann jag mycket sympatiskt.
Han frågade mig: »Har du aldrig haft en bok i huvudet, en text som du till varje pris måste få fram och som rentav skulle knuffa ut en rad volymer ur biblioteket och ta deras plats?« Jag svarade att inget intresserade mig mindre. Han menade ändå att jag borde öppna slussarna, för något måste
jag väl ha upplevt som jag tyckte förtjänade skrivas ner. Men det har jag inte.
»Det finns inga dåliga böcker, bara böcker man inte tycker om«, försvarade han sig mot ett angrepp av en kritiker som för honom inkarnerade ondskan. Om denne höjde en bok till skyarna som genialt komponerad och avfärdade en annan som pseudolitterärt strunt, kunde man vara säker på att han inte läst någondera till slut.
Inkontinens är inte bara en fysisk åkomma utan en litterär. Min forna kamrat lyckades inte stänga av kranen, han kunde inte hålla tillbaka. Han laddade upp sig på Facebook och Instagram. Hans förebilder var Gösta Carlbergs Bären varandras bördor, ett på sin tid prisbelönt verk i tre delar, nu glömt, och Per Odenstens Gheel, de galnas stad, en storartad roman. Böcker som väger tungt i handen och kan bytas ut mot de vanliga tvåkiloshantlarna. Carlberg skrev också Dit skeppens kölar aldrig når. Nämligen in till svensk landsbygd. Farliga saker!
Han skröt med vad han förkastade. I hans självkritik fanns ett inslag av självbelåtenhet. Mitt i natten kunde han tända en brasa i diskhon och elda upp sitt manus. Mysteriet var att han inte slängde allt i soptunnan på gården utan var så angelägen att orden skulle brinna. Hade han läst att det var så diktare gjorde?
Den här författaren fick för sig att han kunde skriva sig fri från litteraturen och den vägen nå storhet. Säkert möjligt. Men det blir inte mycket kvar. I hans fall vykortskorta texter där han porträtterade dem han ogillade – i tanke att hans rykte ändå var förlorat. Han besudlade dem med sin saltsyra och tänjde på tryckfrihetens närmast obefintliga gränser.
Han spottade sina offer i ansiktet med sin förgiftade saliv och gladdes åt att de skrek som korsfästa. Han litade på att varje anmälan för förtal hejdades av att han då bleve upphöjd till martyr.
Sedan tog han sig före att skriva pjäser för barn. Hans idé var att inte väja för de mörka sidorna. Livet var ingen dans på rosor. Barnen blev inte påverkade. Men det märktes att de tyckte synd om de uppträdande.
En av hans pjäser, för halvvuxna, såg jag. Den var på en dryg timme men för att få anslag från Kulturrådet måste den vara längre, så man lade in en paus och en buffé med australiskt vitt vin. Bara de mest ovettiga och handlingskraftiga tog sig fram till bordet innan det var skövlat. Så återupptogs pjäsen under missnöjt mummel från både scen och salong.
Han påstod för övrigt att fåglar inte bara fick influensa utan också malaria. Fyll fågelbadet med gin och tonic! var hans råd. Jag tyckte det var lättare att komma ihåg än något han skrev. Han skröt med att han förstod människor bättre än de förstod sig själva. Han grävde fram dem ur deras bronsåldersgravar. Ingen kände igen dem.
Min författarbekant livnärde sig på ett tragiskt hopp att skapa något fulländat, ett slags testamente utan arvingar. Kroppsligen är han numera en koloss, sällan vid god vigör, och han ser inte vilka monster som kantar hans väg. Hans litterära öde har varit att gå mot katastrofer och nederlag som han inte kunnat utnyttja sedan han väl vridit ur föräldrarna som en smutsig skurtrasa.
Förlåt denna utvikning som inte har med oss att göra!