9789146240549

Anna Tell Det sanningen döljer

Av Anna Tell har tidigare utgivits:

Fyra dagar i Kabul 2017

Med ont fördrivas 2019

Norr om Beirut 2021

Wahlström & Widstrand www.wwd.se

© Anna Tell 2023

Omslag Niklas Lindblad

Tryck ScandBook, eu 2023

isbn 978-91-46-24054-9

Tillägnas Johan

Prolog

Juni, 1997

Automatkarbinen låg längs med kroppen. Han vilade huvudet på den hoprullade stridsvästen och lyssnade på regnet som träffade tältduken. Han avundades de andra som tycktes sova sig obehindrat igenom ovädret. Eldposten lyfte försiktigt på kaminlocket och petade ned en vedpinne till. Plåten färgades röd av hettan och rök trängde ut genom springorna. Utanför ljöd en åskknall och rysningar for genom kroppen.

Den var nära nu.

Han lyste med en ficklampa på armbandsuret.

Tio minuter kvar till vaktavlösningen. Rocky, som var eldpost, skulle puffa på honom om fem.

Han drog upp de grå ullstrumporna till knäna och stack ned fötterna i kängorna. Snörade åt dem hårt, gjorde en dubbelknut och hakade fast metallkroken från uniformsbyxorna i remmarna. Regnjackan prasslade när han plockade fram den från ryggsäcken och Rocky nickade bekräftande att det var dags.

Med automatkarbinen i ena handen och stridsvästen i den andra klev han ut genom tältöppningen och tog ett djupt andetag. Kontrasten var nästan skrattretande. Där inne i lugnet blandades lukterna från kaminröken, de svettiga kropparna och den gamla tältduken. I det kompakta mörkret utanför var doften från skog, regn och sommar ljuvlig.

Hjälmen skavde och axlarna ömmade efter flera dagar ute i fält.

Han drog åt remmarna i västen, höll i automatkarbinen med båda händerna och började gå mot vaktposten. Vattenrännilar

letade sig ned i halslinningen och kroppen huttrade till. En blixt delade himlen och lyste upp marken som under natten förvandlats till ett lerfält. Kängorna gled och fastnade när han försökte skynda på stegen samtidigt som han räknade sekunderna.

En. Två. Tre.

Därefter skar ljudet från åskan genom natten. Det betydde att blixten slagit ned bara en kilometer bort. Han slöt ögonen och svalde. Ville egentligen helst vända om och krypa in i tältet igen.

Han greppade hårdare om automatkarbinen och tog sikte på presenningstakets siluett vid vaktposten. Det var trots allt bättre att befinna sig där än i ett tält med tjugo andra mitt i en öppen glänta om blixten slog ned.

Casanova mötte honom i steget och mumlade med släpig röst att han äntligen blev avlöst, och innan han hade hunnit säga något så hade Casanova försvunnit i riktning mot tältet.

Han ställde sig tillrätta och blickade ut mellan träden, men regnet gjorde sikten dålig. Den smala grusvägen som han visste fanns där syntes bara som en ljusare strimma. Myren bakom honom var becksvart.

Inom någon minut var presenningstaket nedtyngt och han följde instruktionerna från kvällen och petade med en pinne på utbuktningen och lät vattnet forsa ned på marken intill kängorna. Han kröp ihop och lyste på klockan. femtio minuter kvar. Det skulle utan tvekan bli den längsta timmen på det här dygnet, tänkte han och huttrade till igen när han kände hur kängorna sög åt sig vattnet som svampar.

Minuterna släpade sig framåt och tankarna fortsatte att snurra, hans protester verkade inte få dem att sluta. För varje dag som gick hade han blivit alltmer övertygad om att de skulle strunta i hans vädjan, och att allt bara skulle fortsätta och sedan gå åt helvete.

Men han skulle inte ge sig. Det fanns andra som skulle lyssna. Och som skulle agera, det visste han.

Regnet avtog i styrka. En blixt lyste upp himlen, men sekunderna gick och innan mullrandet kom hade han räknat till åtta. Modet

steg och han lutade automatkarbinen mot den ena tallen och sjönk ned på huk med uppsikt mot förläggningen.

Tröttheten kom smygande och ögonlocken blev tunga. Han tänkte på att det bara var några timmar kvar på övningen och att de snart skulle få ge sig av från skjutfältet. Hem till logementet i Kristinehamn. Och när befälen hade kontrollerat deras rengjorda vapen skulle de få ställa upp på asfaltsplanen framför kasernen och därefter äntligen ta helg.

Ljudet från en gren som knäcktes fick honom att rycka till och stirra ut i natten. Med ens kände han sig klarvaken och greppade om kolven. Det lät nästan som att någon viskade där ute? Eller var det bara vinden som ven mellan träd och grenar?

Med ryggen mot trädstammen reste han sig upp och lät blicken fara genom skogen. Ögonen hade vant sig vid mörkret och han intalade sig att oavsett vad det var som fanns där ute så skulle han åtminstone upptäcka det och därmed få ett övertag.

När blicken svepte över vägen igen syntes ett svagt ljussken som guppade upp och ned.

En ficklampa?

Ljuset kom närmare och ljudet från ett par grova kängor mot gruset hördes nu i en jämn takt. Han sänkte axlarna och återfick en lugnare andhämtning. Det var i alla fall ingen som försökte smyga sig på honom.

– Majoren här, sade en grov röst när ljuset från ficklampan bara var tjugo meter bort.

Vad gjorde Krigaren här ute, vid den här tiden på dygnet?

Det guppande skenet riktades då och då upp mot majorens huvud så att det bleka, grovhuggna ansiktet med ärret lyste vitt. Han svarade:

– Sergeant här.

– Jag är ute och inspekterar förläggningen, sade majoren. Sista dygnet i fältet är alla trötta och man kan bli slarvig. Det är lätt att nicka till och glömma bort både utrustning och vad uppdraget faktiskt går ut på, fortsatte han och stod nu så nära att lukten av hans tandkräm kändes.

– All utrustning är med, major, svarade han samtidigt som handen for upp till magasinsfickorna och kontrollerade så att de var ordentligt stängda.

Det här var tillfället som han hade väntat på. Krigaren och han på tu man hand. Han svalde och harklade sig, men istället började majoren prata:

– Förväntade mig ingenting annat från dig, sergeant.

En blixt klöv himlen över förläggningen och han kunde inte hålla tillbaka en rysning.

– Du är väl inte rädd för lite dåligt väder? fortsatte majoren och den breda tandraden syntes när han flinade.

– Nej major, svarade han vilket var det enda rätta att svara.

Inombords bubblade ångesten, men om det var något som Krigaren föraktade så var det svaghet.

– Nu håller vi flaggan i topp de sista timmarna, eller hur, sergeant?

– Absolut, major, men jag skulle vilja prata om en sak …

– Inget prat nu, vi tar det sedan. Jag ska titta till eldposten också.

Majoren vände på klacken och gick med långa kliv mot tältet. Ljusskenet guppade och han förbannade sig själv. Även om Krigaren var skräckinjagande så var han i alla fall någon som det gick att lita på. Varför hade han inte bara sagt det rakt ut nu när han hade chansen? Det skulle bara ha tagit några sekunder, så hade det varit gjort.

Han lyste på klockan.

En halvtimme kvar.

Snart skulle det ljusna och han skulle få sova en timme till innan det var revelj.

Han tog av hjälmen och satte sig på den med ryggen mot tallen. Det sved i ögonen och han blundade för en sekund. Lyssnade på regnet som droppade mot presenningstaket och lät tankarna vandra. Med ens hördes det där viskande ljudet igen.

Han höll andan. Stirrade ut i natten.

Inget ljussken den här gången.

Han hasade sig upp och lät blicken fara över den knappt synliga grusvägen. Skuggor var överallt, men något rörde sig faktiskt mellan träden.

Sakta drog han upp blixtlåset till benfickan och kände skaftet på morakniven, bara för att. Men det skulle ta för lång tid att dra upp den. Han greppade istället automatkarbinen och höll den framför sig med båda händerna. Beredd att gå i närstrid.

Sedan hördes ett brak och något vältrade sig över honom. Hans ansikte trycktes ned i den blöta mossan och han kippade efter luft samtidigt som han försökte skrika. Men inget ljud kom ut.

Han krängde med kroppen och försökte vrida sig loss, men någon satt på honom och hade honom i ett järngrepp. Tankarna virvlade runt i ett rasande tempo. Tyngden på ryggen tryckte honom djupare ned i mossan och paniken spred sig. Det måste vara fler än en som höll honom. Någon stönade och andades intill honom, men inga röster hördes. Till slut lyckades han vända upp ansiktet och såg in i ett par uppspärrade ögon.

Lördag 16 juli, 2022

Hedvig drack den sista skvätten av sin Ramlösa. Det var den andra flaskan för dagen, trots att klockan bara var nio på morgonen.

Fönstren mot Kungsholmsgatan stod på vid gavel för att åstadkomma en smula korsdrag, i hopp om att mota den högsommarvärme som redan pockade på uppmärksamhet. Teknikerna, som skulle laga luftkonditioneringen, verkade inte dyka upp i dag heller.

Hedvig gick bort till skrivaren för att hämta utskriften från gårdagens förhör. De nästan folktomma korridorerna var inget specifikt för den Nationella operativa avdelningen i Stockholm. Det var precis lika öde på alla polisstationer i hela Sverige en lördag vid den här tiden på året.

Så hörde hon Janne Bergs röst längre bort i korridoren och även om hans ord drunknade i fläktarnas surrande så kunde hon ändå uppfatta att han lät aningen upphetsad. Strax därefter gjorde han sig synlig och viftade med en näve papper. Det var signalen för att alla som var i tjänst skulle samlas i det så kallade utsättningsrummet.

Där inne var ljudnivån hög och luften kvav. Lukten av bakfylla gick inte att ta miste på. Hedvig lät blicken glida över de sex utredare som befann sig i rummet. Det var fler än en som hade tagit ut svängarna under natten.

Hon struntade i skylten som angav förbud mot att öppna fönstren i just det här rummet, och fick en blick av Janne.

– Det är inte bara över trettio grader, det stinker sprit här också, sade hon medan hon öppnade.

– Det är du som har så känsligt luktsinne, skrockade han och

nickade mot de två yngre, nyanställda utredarna med rödsprängda ögon.

– Kanske en av mina superkrafter då, men jag är trots det helt ointresserad av att andas in andras alkoholintag. Speciellt inte här.

Det stämde, det där med luktsinnet. Det hade alltid varit känsligt och också naturligtvis användbart i tjänsten. Allt som utsöndrade en doft nådde hennes näsa. Nackdelen var att när stankerna blev för starka utlöste det i bästa fall illamående. Var det riktigt illa kräktes hon.

– Tillbaka till verkligheten, sade Janne och med ens var skrattrynkorna borta och ersatta med det ansiktsuttryck som Hedvig brukade benämna som den ledsna hunden.

Det var ju du som drog igång det hela, tänkte hon medan hon satte sig och roterade axlarna bakåt som för att lossa spänningarna. Det knakade, men redan på tredje varvet klingade stelheten av.

Janne harklade sig:

– En polis har blivit skjuten.

– Till döds? sade någon.

– Ja, till döds.

Oavsett var alla utredarna hade haft sina tankar eller vad händerna än hade varit upptagna med så upphörde det i samma sekund som orden hade uttalats.

– Herregud, här i Stockholm? sade Hedvig och kände hur bröstkorgen drog ihop sig.

Att gängkriminella hade varandra som måltavlor var en sak, men poliser skulle inte behöva dö. Inte i Sverige.

– I Karlstad. Vid sitt fritidshus, sade Janne.

– Så inget polismord egentligen? sade Hedvig, samtidigt som hon konstaterade att hon nog tack och lov inte kände några poliser i Värmland.

– Just nu verkar det mest vara frågetecken. Men Karlstadspolisen vill ha hjälp, de har ju kört hårt i det här omtalade vargärendet från i vintras. Så just nu vill de ha biträde från bland annat oss.

– Vad har hänt? frågade Olle och gapade så att Hedvig tyckte sig se spritångan välla ut från hans mun.

– De vet inte så mycket än. Annat än att det inträffade någon gång i natt, kroppen påträffades bara för ett par timmar sedan, sade Janne.

– Så kroppen är kvar vid fritidshuset? sade Hedvig.

Janne nickade sakta.

Det var naturligtvis den bästa starten på en mordutredning om kroppen låg kvar på samma plats på vilken den var funnen och omgivningen mer eller mindre var orörd. På det viset kunde man få en egen uppfattning om hur det sett ut runt offret när mordet skett. Att komma in i efterhand var annars förknippat med dagar av inläsning och en ständig känsla av att alltid ligga steget efter.

– Robert Sundström heter han, född 1977. Och ja, såvitt jag förstår så är han kvar på platsen.

Hedvig gick igenom i huvudet hur kalendern såg ut de kommande dagarna. Visst var det möjligt att åka. Den planerade middagen med döttrarna var än så länge bara en tanke formulerad hos henne själv. Mötet med Erik, för att göra upp om huset på landet, fick mer än gärna skjutas på framtiden. Frisörtiden kunde hon som stamkund avboka med kort varsel, även om hon hade behövt den där stunden just nu. Klippa topparna kunde nog anstå, men de grå tonerna i det brunlockiga håret behövde verkligen färgas. Och av det hon jobbade med just nu var inte mycket brådskande, det som inte kunde ligga till sig fick någon annan utredare helt enkelt sätta tänderna i.

– Antar att det inte finns någon gripen eftersom vi har fått det på vårt bord? sade Samir med sin mellanösternbrytning, medan han skrev i sitt anteckningsblock.

Hedvig kunde inte låta bli att undra vad han hade tyckt vara så viktigt att han måste skriva ned det just nu. ”Skjuten polis”? Hittills hade det ju inte direkt framkommit någon avgörande detalj som man riskerade att glömma bort.

– Jag utgår från att de skulle ha sagt om det fanns någon anhållen, svarade Janne.

Hedvig kunde inte dra sig till minnes att hon varit i Karlstad mer än en gång, på skolresa i nionde klass, när de åkte buss från Skåne

för att besöka Selma Lagerlöfs Mårbacka i Sunne. Märkligt, hon som genom åren ändå bockat av den ena orten efter den andra.

Det var inte mer än trettio mil till Karlstad. Om det inte var några vägarbeten som försenade så skulle hon hinna förbi lägenheten på Rörstrandsgatan, packa en väska och ändå kunna vara framme strax efter lunch.

– Jag vill att ni, Samir och Olle, åker dit så fort som möjligt, sade Janne och fäste blicken på de två som Hedvig bedömde var de allra mest bakfulla i rummet.

Olle blåste upp bröstkorgen och Samir nickade långsamt och drog handen genom det kolsvarta håret, som för att bekräfta att han förstod att det här var en chans för honom att få visa vad han kunde.

– Vi skickar fler i veckan om behov av stöttning kvarstår. Och kom ihåg att det inte är läge att mucka med någon om varg. Det är ett infekterat ämne och engagerar alla typer av människor där borta. Så oavsett vad ni tycker och tänker, så knip käft, kom ihåg det, sade Janne.

Hedvig stirrade på honom och käkmusklerna spändes. Läpparna smalnade och hon blev torr i munnen. Om han tog henne för given eller bara råkade glömma bort henne var högst oklart. Och bedömde man att mannen kunde vara skjuten för att han var polis så borde väl Noa skicka dit allt som efterfrågades?

Hon satt kvar vid bordet medan hon med blicken följde Samir och Olle och de andra som lämnade rummet.

När hon blev ensam med Janne harklade hon sig:

– Missade du inte mitt namn?

– Nej, eller jaha, jag tänker att det ju är bra om de som är yngre och nya här på roteln får möjlighet att visa framfötterna. Dessutom är det kanske inte så bra att, du vet … skicka dig med tanke på att du är mitt i en rättsprocess.

– Skitsnack, du vet lika väl som jag att den utredningen kommer läggas ned.

– Det vet man aldrig. Och det ser faktiskt inte så bra ut om vi på Noa stöttar med utredare som samtidigt riskerar att själva bli dömda, eller hur? Borde du förresten inte bli kallad till förhör snart?

– Jo, kanske det, suckade Hedvig och tänkte att ord skulle stå mot ord i den utredningen.

Och om inte rättsväsendet skulle gå på hennes linje vore det ju märkligt. Trovärdigheten hos en erfaren kvinnlig polis borde ju väga mer än ett yttrande från en full, medelålders man, som misshandlat sin tjej.

–Vad hände egentligen? sade Janne. Han bröt ju både näsben och revben? Och du var ju inte ens i tjänst?

– Han höll på att slå ihjäl kvinnan. Vad skulle jag göra? Du hade också agerat om du varit där, sade Hedvig trots att hon var helt säker på att han inte skulle ha gjort det.

Ringt polisen? Ja. Ingripit? Nej. Det var sådana trötta poliser som han som gjorde att uppklarningsprocenten såg ut som den gjorde. Tar man inga beslut, kan inget gå fel.

– Jag hade kanske inte agerat med så mycket våld, sade Janne och smackade med läpparna.

– Jag skulle i alla fall ha gjort exakt likadant igen om samma situation uppstod, sade Hedvig och tänkte att om den där påtända idioten bara hade gjort som hon beordrat honom så hade båda klarat sig helskinnade. Men när han hade vägrat och dessutom spottat på henne fanns inget annat val än att brotta ned honom. Av det ångrade hon ingenting.

– Det skulle du säkert, men frågan är om skadorna uppstod före eller efter du hade brottat ned honom.

Hon bara tittade på honom.

– Vad spelar det för roll om jag är anmäld egentligen, det gör mig knappast till en sämre utredare, sade hon och plockade upp en dosa General från handväskan.

Hon stoppade in två påsar under överläppen. Petade till dem med tungan så att de lade sig tillrätta.

– Min poäng är att det inte ser så bra ut, sade Janne.

– Så du menar att när den regionala polisen hör av sig mitt i stekheta semesterperioden och vill ha utredningshjälp från Noa, för att lösa ett mord på en kollega, så är vårt bidrag två oerfarna utredare?

– Sura inte för det nu, Hedvig. Hela region Bergslagen förstärker

till Karlstad, så det är faktiskt inte bara vi. Dessutom måste roteln släppa fram sina nya förmågor och inte komma dragande med sextioåriga poliser som använder övervåld och har en historik av att tänja på gränserna.

– Tack för den fina beskrivningen, sa hon ironiskt. Men jag är bara femtioåtta. Hur som helst så kan jag som rutinerad förundersökningsledare ge dem den hjälp de behöver, fortsatte hon påstridigt och tänkte att om Janne sade rotel en gång till så skulle hon skrika högt.

Om det var den andra eller tredje omorganisationen som hade inneburit namnbytet från rotel till enhet, mindes hon inte, bara att det måste vara över tio år sedan.

– Karlstad har egna förundersökningsledare, mumlade Janne och drog bak stolen.

– Det tror jag säkert. Men jag kan göra nytta, sade hon och tänkte att det där var en sådan typisk gubbgrej att säga så. Men hon visste samtidigt att Janne ansåg att hon alltid var en garant för att hans enhet skulle göra bra ifrån sig, så hon fortsatte:

– Jag kan vara handledare till våra två adepter, om du vill. För det kommer de att behöva.

Hon reste sig och tog god tid på sig att stänga fönstret och gav honom därmed ett tillfälle att tänka igenom hennes argument.

– Förresten, kommer inte du också från landet? sade han.

– Jag växte upp i en liten ort i östra Skåne, om det är det du menar? Så, jo, landsbygdsmentaliteten kan jag, sade hon och tänkte att det kanske var en viss överdrift, med tanke på att det var decennier sedan hon flyttade från Degeberga.

– Men det hörs inte på dialekten? sade han och smackade så där med läpparna igen.

– Den skalade jag bort för länge sedan, sade hon. Men du behöver nog se över dina geografiska kunskaper, Janne. Karlstad är inte direkt landsbygd. Men betyder det här att jag får åka?

Han tittade på henne.

– Visst, åk då. Gör en bedömning om vi måste avdela fler till veckan.