9789150106275

Öl, vänskap, tärning inlaga

07-05-22

15.14

Sida 3

mikko rimminen

Öl, vänskap och tärningsspel

Översättning: Camilla Frostell

alfabeta

Öl, vänskap, tärning inlaga

07-05-22

15.14

Sida 4

Nyfiken på mer?

Titta in på www.alfabeta.se eller skicka ett vykort, fax eller e-post till Alfabeta Bokförlag AB, Box 4284, 102 66 Stockholm, fax 08-643 24 31, e-post info@alfabeta.se så får du vår katalog.

Det finska originalets titel: Pussikaljaromaani Ursprungligen publicerad av Teos © 2004 Mikko Rimminen © 2007 svenska utgåvan: Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Översättning: Camilla Frostell Tryck: Bookwell, Finland 2007 ISBN 978-91-501-0627-5

Öl, vänskap, tärning inlaga

07-05-22

15.14

Sida 7

I den där kanske i och för sig oviktiga dagens bleka gryning bjöd sommarteatern redan på en folklig tablå med mycket hjärta och hängivenhet.

Den uppgående solen lät en skälvande stråle reflekteras från ett fönster någonstans i de högre rymderna och landa på andra sidan gatan. I den instabila ljuskäglan stod en konstig gubbe lutad mot sin käpp och väntade.

Ansiktet såg ut som om det hade blivit lokalbedövat lite på måfå, men drogs emellanåt ihop i punktvisa ryckningar vid ögonvrån eller vid mungipan eller vid karbunkeln som lyste på hakan. Rörelserna var tillräckligt slumpartade för att man skulle tycka att anblicken nog hade känts behagligare om de hade följt någon form av symmetrisk lag och uppträtt med en lite större stereoeffekt som skulle ha gjort dem lättare att till sig. Alla morgonpigga människor som kom förbi ryckte han i ärmen, försökte dra dem med sig åt något håll, vilket som helst. Men det fanns inget hotfullt över honom utan snarare något bönfallande, och han sa heller ingenting på hela tiden. Så han var inte precis Någon Medryckande Person, om det nu var någonting i den vägen han eftersträvade.

Hans offer såg i alla händelser ut som om det här var vardagsmat för dem och de slet sig ganska snabbt och rutinerat ur klorna på kontaktsökaren, och han fann väl sig antagligen så småningom och linkade iväg utom synhåll runt gathörnet.

7

Öl, vänskap, tärning inlaga

07-05-22

15.14

Sida 8

Vid kiosken tvärs över gatan släppte Marskalken ner en sockerbit i pappmuggen och rörde om. Först var det ett plask, sedan kom ett rassel från muggens botten när kuben löstes upp i den varma vätskan och sände några bubblor genom kaffeblasket upp till ytan. De samlades i en smutsgul virvel mitt i koppen och liknade ett avfallsmoln.

– Han tog visst livet av sig den där karln som kom på det, sa Masse innanför luckan.

Marskalken tittade ner i koppen och sedan åt sidorna och så ner i koppen igen och åt sidorna en gång till.

– Det där sättet att förpacka sockerbitarna. Knixen är att man kan vrida upp så här. Och karln tog livet av sig när han insåg att ingen hade förstått hans uppfinning utan att alla bara skulle fortsätta att riva och slita som förut.

– Trist, sa Marskalken.

– Det var ju ändå en revolutionerande uppfinning.

– Ungefär så kan man väl formulera det, sa Marskalken och sög in det heta kaffet med läpparna upplyst trutande och fick sedan syn på sin spegelbild i kioskfönstret, det såg ut ungefär som om han hade försökt förföra pappmuggen. Så det fick bli ett snabbt slut på trutandet.

Masse tvinnade sin mustasch.

– Skitsnack förstås, sa han. Eller kanske något slags urban legend.

Marskalken flyttade sig på plaststolen. Han fick liksom inte riktigt känslan av att hans tillvaro vilade på någon fast grund. Stolsbenen tycktes vilja vika sig lite så där som om de hade sprungit en mil, och bordet kom i okontrollerad gungning när han ställde 8

Öl, vänskap, tärning inlaga

07-05-22

15.14

Sida 9

ner kaffemuggen. Och då fick han ju lov att påpeka det. Masse stack ut huvudet genom kioskluckan och sa åt honom att skjuta in skospetsen under ett av bordsbenen. Marskalken följde uppmaningen och sa att nu satt han där han satt och så gjorde han det.

Någonstans mellan husen kom en sats av ett utryckningsfordons kvävda klagan skvättande. Bilar passerade, men inte så många ben och fötter vid den här tiden på dagen, och det var väl därför som ärmryckaren hade gett sig av från sin sida gatan till något ställe där utdelningen var bättre. Det syntes just inget annat levande där omkring än en flock liksom ludna och raggiga sparvar som flaxade hit och dit och en ensam duva som spankulerade av och an på refugen och gav intryck av att svänga en för vanliga dödliga osynlig hulahularing runt halsen. Det här var intill en större gatukorsning och ett slags öppen plats, en sluttande plattlagd vinkel liksom kvarglömd i armarna på korsningen och stor nog för två gamla lönnar som växte framför vad som var ett apotek, en prylbutik och en överskottsaffär, och mellan lönnarna stod den här kiosken. Den hade formen av en keps, och det var Masse som hade hand om den och han hade döpt den till Masses Keps. På huvudet hade han en keps där det stod Masses Keps.

Det fanns inga bekräftade uppgifter på vad Masse egentligen hette. Henninen hade en gång framkastat att det nog var Magsurmilian, han såg ju emellanåt lite sådan ut.

En bil tutade vid trafikljusen. Massageinrättningen på andra sidan gatan hade hunnit öppna, ifall där alls hade varit stängt. I dörren stod en musklig typ i ärmlös vit undertröja och pratade i mobiltelefon och skopade luft med andra handen. En gång i världen hade det stått Asian massage med glittriga självhäftande bokstä9

Öl, vänskap, tärning inlaga

07-05-22

15.14

Sida 10

ver på fönstret. Sedan hade någon börjat pilla bort bokstäverna och vid det här laget stod det A n ass. En rödmosig jeppe i hawaiiskjorta och med belåten uppsyn blev synlig i dörren och tog sats för att gå tillbaka in.

Masse gick ut ur kepskiosken och kom och slog sig ner. Han hade tråkigt, för vid den här okristliga tidpunkten var hans hov ännu inte samlat runt elitbordet vid bakdörren för att kverulera och dividera. En liten stund hann han se ut som om han tänkte komma med ett längre andragande, men så begåvades han plötsligt med riktiga kunder och fick snabbt räta på sig och kontrollera stuket på mustaschen, gnugga händerna och kliva tillbaka in och expediera. Det var två karlar som kom. Den ene var flintskallig med solstekt hy, hade kroppen hos en före detta boxare och fiskedon under armen. Den andre var mager och liksom knotig och hade så tjocka glas i brillorna att hans bekanta säkert kallade honom fyrögonfisken om de inte lade till lite. När han stod där och plirade verkade han så hjälplös att man inte kunde tro annat än att det var en god människa eller att han åtminstone inte kunde vara alltigenom ond med de ögonen.

De slog sig ner vid Marskalkens bord, hur nu det kunde komma sig, det fanns ju ändå två lediga strax intill, men de var väl helt enkelt bara den sociala sorten. Godmorgon, sa de och satte igång att staka runt i var sin kopp med var sin sked. Apotekaren började låsa upp och släpade ut sin reklamskylt mitt på trottoaren, så att tanterna hade någonting att törna emot. Där stod att fler än man tror har fotsvamp. Någonstans ifrån uppenbarade sig också en missbrukare med hästansikte och iförd ett slags matta. Han försökte följa med luftdraget efter apotekaren in i lokalen, men apoteka10

Öl, vänskap, tärning inlaga

07-05-22

15.14

Sida 11

ren vände sig om och föste ut påhänget ur vindfånget. Sjusch-usch, sa han.

En tant med sjalett på huvudet hade kommit fram till trafikljuset och stod och betraktade det farmaceutiska spektaklet medan hon väntade på grönt. Hunden som hon ledde i koppel var så liten att bara det var något man lade märke till, det hade kunnat vara en fäbroms.

– Det var fantamej en liten jycke, utbrast den ene karln. Det var den magre, och antingen var det väl att hunden var liten eller att han själv inte hade mycket till kroppshydda, men orden kom som ett ganska ansträngt flämtande.

– Ena enorma ballar har den i alla fall, svarade den store. Sedan brast de i skratt, ett träigt och långdraget garvande, och sörplade på sitt kaffe, och den större sa att han hade vaknat klockan fem och gått ut och fiskat. Han hade dragit upp en sexkilos gädda i Gammelstadsviken. Det var inte alls någon fiskehistoria, han hade sålt gäddan till en zigenare i Vallgård.

Bilar kom. For gjorde de också. Emellanåt stod de stilla vid övergångsstället och tutade. En spårvagn slamrade fram till hållplatsen och sket ut en hög människor. En stackars morgontrött stannade upp mitt på övergångsstället och pillade på mobiltelefonen som om han försökte fjärrstyra världen, och det ledde till ännu mer oväsen. Marskalken tänkte att han skulle ringa Henninen och Biffen, och tittade på klockan som bara var halv nio och insåg att det nog inte var lönt, så han lirkade telefonen tillbaka ner i fickan och satt kvar och tittade. Vinden gick genom lönnens krona. I det gröna taket visade sig ett kort ögonblick en liten blå öppning, och man kunde på något vis se att det var kallt där uppe.

11

Öl, vänskap, tärning inlaga

07-05-22

15.14

Sida 12

Sedan var det som något slags tyst minut som blottlade kaffemuggens botten och liksom tvingade en att kavla upp skjortärmarna och gå och hämta påfyllning, om inte för annat så för att man efter tillräckligt många hamnade på plus.

Och tillbaka vid bordet efter påfyllningsutflykten var det bara att konstatera att karlarna hade uttömt sina flabbresurser och fann att det var dags att ge sig av. Den större hojtade ett ha en bra dag med sin stämmas hela omfång och tillfogade: vi har det bra, vi här bak i bilen. Den magre nickade till avsked och fnissade återhållet med blicken silande genom buteljbottnarna ner mot bordet. Sedan var de redan ute på övergångsstället och korsade det med samma bestämdhet som om de hade trampat under sig vad de uppfattade vara en golvmosaik föreställande något slags avgud, och innan de försvann bakom en lastbil som hade stannat för rött ljus hann den store vända sig om en gång till och med armarna gaffla in längden på sin fisk till en och en halv meter.

– Jaha, sa Marskalken och gjorde ett svep med blicken och upptäckte tanten med hunden på apotekets trappa, hur nu hon plötsligt kunde vara där, alldeles nyss hade hon ju stått vid övergångsstället och varit på väg till andra sidan gatan, men nu stod hon hur som helst där och lät sin lilla hund strila mot apotekstrappan i en rent häpnadsväckande högtidlig båge, medan hon själv såg ogillande ut, så där som om hon tänkte att nu sitter den unge mannen där och talar för sig själv. Tantens bligande var tillräckligt skuldbeläggande för att tvinga fram något slags mumlande ursäkt riktad åt hennes håll.

Och i strid med allt vad klockslaget sa kom Henninen och Biffen gående. De materialiserade sig sakta liksom atom för atom 12

Öl, vänskap, tärning inlaga

07-05-22

15.14

Sida 13

bakom gathörnet och måste väl ha skjutit framför sig något slags aura av illamående, eftersom det ända borta vid kiosken gick att ana sig till att de led av en ohygglig bakfylla. Under den halmgula kalufsen som påminde om en skinnmössa eller något annat i accessoarväg, lyste Henninens trinda ansikte rött och omotiverat glättigt, och han hade på sig en skjorta, som antagligen från början hade varit vit, och en kvävande svart yllekostym som på långt håll skvallrade om att den hade tjänat som sovplagg även ute i parken emellanåt. Och Biffen i urblekta jeans och vit T-shirt och hopkrupen som för att undvika att träffas av en kula, såg ut som om han riskerade eller kanske hoppades på att snart upphöra att finnas till helt och hållet.

Henninen traskade fram till luckan och började dra någon dålig vits, morgonfull som han var. Biffen kom och satte sig. Han klarade inte av att klämma fram någon form av hälsning.

– Jaha? sa Marskalken.

– Hämta en kaffe åt mig.

– Hämta själv, sa Marskalken och såg på Biffen som verkade så pass eländig att det gällde att försöka hitta något slags förhållningssätt, men det var inte gott att veta om man skulle bestämma sig för att tycka synd om honom eller vara irriterad, den där bakfyllan innefattade ju ändå också någonting som stängde ute och väckte avund.

– Hörde du Henninen, sa Biffen och fortsatte att se ut som om han försökte existera i minsta möjliga utsträckning.

Han kallades Biffen för att han gillade allt sådant som var fett, till exempel köttpiroger, pizza och frityren på fiskpinnarna och ändå, trots de ofattbara mängder han glufsade i sig, alltid förblev 13

Öl, vänskap, tärning inlaga

07-05-22

15.14

Sida 14

lika mager. Marskalken kallades Marskalken på grund av ett brandtal som han en gång hade hållit nere i metron i rusningstid och som hade gått under namnet Marskalkens dagfylla. Det hade handlat om regionala orättvisor och var inget man ville komma ihåg.

Henninen var Henninen för att hans efternamn var Henninen.

Och just denne Henninen hade nu lyckats dra hela vitsen klart och kom och satte sig med två kaffemuggar som skvimpade över.

– Ack hemskaste känsla av tröghet, sa han med det där klenmodiga tonfallet som vill stryka omgivningen medhårs när man efter lite nattligt rummel vaknar upp mitt i någon konstnärlig skapelse som inte vill försvinna. Sedan insåg han antagligen att han lät lite väl högtravande och bestämde sig för att hålla tyst en stund.

Och då satt de tysta. Trafiken började avta efter den försiktiga rusningstoppen. Nyttigheter passerade: glass, öl, pappersvaror, en lastbilslast med smutsiga kläder till UFF. Alkobutiken bakom hörnet hade öppnat. Genom luften som tjocknade i takt med det allt varmare solljuset skar det bittra ljudet av dagens första räddningslöst förlorade flaska som krossades mot asfalten.

– Jaha, vågade sig Marskalken på att säga.

– Jaha, vad då, sa Biffen.

– Jaha, helt enkelt. Inte vet jag.

– Jah-ha, jah-ha, sa Henninen och fick mödosamt till ett allvarstyngt faderligt uttryck i det uppsvällda ansiktet, som om han hade krängt ett par strumpbyxor över huvudet.

Biffen tappade fimpen i kaffemuggen. Det var en halv centimeter kaffe kvar på bottnen och det fräste liksom olycksbådande ihåligt. En rökslinga blev stående kvar som ett sjok av morgondimma.

14

Öl, vänskap, tärning inlaga

07-05-22

15.14

Sida 15

– Jag känner mig konstig, sa Biffen. Eller alltså jag menar att fast jag har en liksom alldeles hysterisk ågren känns kroppen så skitdålig att jag på något vis inte får en chans att bli hysterisk, fattar ni.

– Kanske, sa Marskalken. Om det nu ska vara nödvändigt.

– Eller jag menar att jag gärna skulle bli hysterisk, det skulle på något vis göra det lättare. Men jag bara inte kan.

– Shuttupp, sa Henninen.

Marskalken bad om en rapport rörande omständigheterna bakom det såriga läget. Biffen inledde någon form av redogörelse, men insåg att allt han för närvarande kunde få ur sig var diverse plågade interjektioner och avbröt därför olåten ganska snart.

– Intressant, sa Marskalken.

– Nå, noga taget har det inte fastnat så hemskt mycket att berätta, sa Henninen sedan. Vi måste nog ha varit lite fulla.

– Mycket hemskt att berätta, sa Biffen och lappade till sig överraskande hårt på kinden med öppen hand, det såg ut att vara inövat.

– Tja alltså vi, hur var det nu igen, jo, det var nog inte mer än att vi gick en vända till bolaget och sedan ut i parken och från parken till någon krog liksom och så via krogen till en bar och sedan till en pub och från puben via grillkiosken hem till Biffen.

– Via Biffens specialställe, sa Biffen och tyckte nog på något vis att han kom med något vettigt den här gången, eftersom han inte genast började hudflänga sig.

– Ja, det där pinsamma monstret stoppade i sig en Karis Bästa nu igen. Det lät något alldeles gräsligt.

– Jag tror inte att jag har haft nöjet, sa Marskalken. Det vill säga 15

Öl, vänskap, tärning inlaga

07-05-22

15.14

Sida 16

jag har bara ätit phirog à la Schturkan, som vi i spritsvängen brukar säga.

– Det är en vanlig köttpirog förstärkt med en färsbiff, två knackkorvar och ett stekt ägg och så skitmycket gurkpickels, sa Biffen.

När han hade lyckats artikulera receptet så här klart och tydligt började han utstråla ett slags partiellt förklarat skimmer.

– På något vis stinker den så mycket apa den där laddningen att jag blir spyfärdig vid bara tanken, sa Henninen. Eller, alltså stinker och stinker, jag har nu fått stå bredvid så många gånger och följa det där glufsandet att det på något vis sitter inpräglat i hjärnan på mig eller hur man ska säga. Ja, alltså jag menar även kväljningarna.

– Jag tror att jag kan känna några kvardröjande dunster, sa Marskalken och började rota efter sina cigaretter. Jag ska be att få påpeka att också jag faktiskt har fått bevittna glufsandet i vad vi kan kalla historisk tid, det finns ingen anledning att behandla mig som en ren främling bara för att ni råkar vara bakfulla och inte jag.

– Oj då, sa Henninen.

– Japp. Oj då, i sanning, vad var nu också det för ett utbrott, ursäkta.

– Du kanske bara lider av dåligt morgonhumör eller något, sa Biffen.

Men nu hade en cigarett äntligen låtit sig fiskas upp ur fickan och ur paketet och skulle alltså tändas. Det fick den rejält utvakade piggelinen att omgående börja propsa.

– Släng hit ett par stycken, sa han och nöp i vindtygsjackans bröstregioner.

– Oj då, sa Marskalken. Alltså varför just två, menar jag.

16

Öl, vänskap, tärning inlaga

07-05-22

15.14

Sida 17

– Jag behöver dem.

– Då så.

Marskalken tog tid på sig att rota i paketet och höll sedan fram två cigaretter till den behövande som i sin tur började leta igenom sina fickor. När han hade kört runt med händerna ett bra tag tycktes han ha hittat det han sökte och räckte en liten nagelsax åt Marskalken.

– Du får den här, sa han och huvudet gjorde en liten knyck snett mot vänster som om en krok hade borrat sig in i bakhuvudet och någon stod i ett fönster på andra sidan gatan och ryckte i den tunna lina som kroken satt fast i. Den är, fortsatte han, lite som stadens nycklar eller något. Öppnar oplar och mazdor, ska du veta.

– Jaså du, sa Marskalken.

– Just det, så tack alldeles förbannat mycket, sa han och började gå. Han lommade ut i korsningen med hopsjunkna axlar och blicken nere i asfalten, och det var någonting av urinnevånare över honom. Bromsar skrek och signalhorn ylade.

– Var så god så lite så! skrek Henninen efter honom, och ville antagligen låta stött. Trots att det var ett gott försök fick den tobakshesa och skrikigt bakfulla rösten det att låta smått desperat.

Sedan kom en långtradare dånande och luften var plötsligt liksom ett enda vibrerande. När långtradaren hade svängt av till vänster och försvunnit bakom husen och tagit oljudet med sig kändes och såg det ut som om allt med substans i hela korsningen hade hamnat ett par centimeter fel.

– Det var någonting som inte blev sagt, sa Marskalken.

– Jaså, sa Biffen. Minns inte, hah, men det slår mig med en gång att jag nog inte bryr mig heller.

17

Öl, vänskap, tärning inlaga

07-05-22

15.14

Sida 18

– Vi har inte något mer att säga varandra, suckade Henninen.

– Jo men nu kommer jag ihåg, sa Marskalken. Vi talade om den där hemska kötthistorien som du satte i dig. Och nu när jag börjar minnas så var det ju det att jag öppnade mig som hastigast, okej, vi talar inte mer om det.

– Det var en schysst pirog. Kvällen ja, hur långt var det nu jag hade hunnit. Nej men alltså det att du inte är bakfull, det betyder ju att vi kommer till frågan om var du har hållit hus. Vi fick slut på pengarna. Vi försökte ringa någon jävla triljon gånger.

– Ja, det gick ju inte att missa, sa Marskalken. Du har fått en jävla triljon meddelanden. Lyssna, tryck ett. Radera, tryck två. Det var hur som helst trettiotvå samtal, jag pallade inte lyssna av meddelandena.

– Så himla många gånger ringde vi inte.

– Vilket betyder att en triljon i så fall är mindre än trettiotvå, sa Henninen. Lägg det på minnet.

– Ja, då fick det väl plats med några samtal från salig morsan också, men vad säger jag, salig morsan, jag menar gamla morsan.

Fan så jag rör till det. Jag borde nog göra något åt mitt liv nu igen.

– Ja, det borde du, sa Henninen.

– Jag menar att det är så morsan ser det alltså, sa Marskalken.

– Vad var det då du gjorde eller inte gjorde i går kväll? frågade Biffen.

– Just ingenting egentligen.

– Ja, det vet vi ju redan egentligen, sa Henninen och skrynklade ihop ansiktet som om någonting som inte skulle vara där hade hamnat i näsan på honom.

– Jag tog liksom en liten eftermiddagslur. Det var bara det att 18

Öl, vänskap, tärning inlaga

07-05-22

15.14

Sida 19

den drog ut på tiden, klockan var väl fem när jag gick och sträckte ut mig och så pling klockan två på natten är du klarvaken och då blev det att ligga där och kasta sig i tre deppiga timmar och sedan följde två till med en enda röra av våta drömmar tills solen började gå upp.

– Och här är vi nu, sa Biffen.

– Kanske du faktiskt borde ta och göra något åt det där mångomtalade livet, sa Henninen. Och när jag nu av någon outgrundlig anledning befinner mig i den här fräscha skarven mellan fylla och bakfylla skulle jag i samma andetag kunna ta och lyfta upp katten på bordet eller tala ur skägget eller något och fråga om vi inte alla tre borde göra någonting, alltså rent allmänt så där.

– Gode fader vad som helst, sa Biffen.

– Jag kan bara inte riktigt fatta det här med sömnen, sa Marskalken. Alltså det att man har sovit en, vad vet jag, tjugo timmar och sedan blir man ändå tvungen att ta en tupplur någon gång emellanåt. Och den blir bara längre och längre, det känns konstigt och otäckt att vakna mitt i natten när man bara hade tänkt ta igen sig lite. Som att ta hissen i Stockmanns bottenplan och kliva ur den tre trappor upp i huset där man bor.

– Vackert uttryckt, sa Henninen. Men det verkar som om mitt förslag om att vi skulle ta och göra något inte fick stöd.

– Vet inte, sa Marskalken, och det var ord som kom plötsligt och föll tunga och missbelåtet gnälliga. Vi behöver väl inte börja planera en rekreationsdag så här tidigt på morgonen.

– Jag skulle kunna gå med på något slags tärningsspel till exempel, sa Biffen.

– Det skulle man väl kunna gå med på, sa Marskalken, och även 19

Öl, vänskap, tärning inlaga

07-05-22

15.14

Sida 20

det i en överraskande oengagerad ton, och det var ju möjligt att det bara berodde på tidpunkten och det där konstiga med hans sömn. Sedan fortsatte han: – Eller jag menar, spela kan man ju, och spel blir det utan tvivel, det är bara det att jag inte vet om jag pallar så här dags, det kräver ju ändå en del. Och jag vet väl inte heller om jag så där helt och hållet skulle kunna lita på koncentrationsförmågan hos er, ni ser för helsike eller varför inte för fan i helvete så hemska ut.

– Illa, illa, sa Biffen och stängde munnen så att käkarna smällde. Sedan vände han ansiktet mot himlen och spanade på en molntapp som ofattbart långsamt segade sig fram där uppe. När han tog ner blicken på jorden igen lät han den under några sekunder svepa åt olika håll, som om han där i de högre rymderna hade fått se någonting gudomligt eller annat omskakande.

– Nyss såg du ut som om du hade något slags trosupplevelse, sa Marskalken.

– Det kanske jag hade. Eller alltså i själva verket så tänkte jag med värme på det där tärningsspelet, det kändes liksom gott bara att tänka på det. Så kanske det är vad jag tror på, tärningsspel.

– Hmph, sa Henninen.

Sedan kom ingen på något att säga under en lång stund, och då glömdes det där med att göra något också bort ett litet tag. Vid bordet bredvid byttes sällskapet ut och förbifartenkaffet rann i strömmar, folk passerade en och en eller i något slags flaxande klungor. På andra sidan gatan var gubben i pappershandeln i färd med att få fason på markisen och verkade irriterad.

Och när man hade suttit och betraktat allt detta liv som pågick på diverse frekvenser var det en hand som liksom av sig själv le20

Öl, vänskap, tärning inlaga

07-05-22

15.14

Sida 21

tade sig till jeansfickan, det var lite som när man bara måste klia sig på allmän plats, man tyckte egentligen att man borde låta bli, att man egentligen inte orkade och heller inte ville, men nu var det bara tvunget, man måste ner och gräva i den där fickan. Bland nycklar och mynt vaskades de fram, en efter en, pokertärningarna täckta med fickludd, de liksom grovhuggna gubbarna och gummorna som tronade bland ruter och spader och de andra färgerna, och efter ett tag låg fyra stycken på bordet.

– Nu ligger det fyra på bordet, sa Biffen.

– Man är väl tvungen att medge att det verkar vara sant, sa Henninen.

Marskalken klappade sig upptill på låren.

– Jag har inte fler. Fast jag får ju säga att jag fortfarande inte alls är pigg så det stör, jag fiskade upp dem mest för att ha något att göra, vi behöver ju inte börja spela för det, eller vad jag egentligen tänkte säga var att vi inte kan heller, eftersom det faktiskt tycks finnas bara fyra, fan så långt det blev.

– Jag hade gärna spelat, sa Biffen.

– Skulle du kunna sluta tjata, sa Henninen. Jag har ont i huvet.

– Den ligger nog där hemma, den femte, sa Marskalken. Jag satt och lekte med dem i natt.

– Lekte med dem? sa Biffen. Varför lekte du med tärningarna?

– Tja, för att få tiden att gå.

– Hur lågt kan man sjunka, sa Henninen.

– Äh. Som om jag hade skändat något kultföremål.

– Bara det att tärningsspelet på något vis skulle kunna vara viktigt och på sin plats när man är bakis, sa Biffen. Som att på något vis ha koll på läget.

21

Öl, vänskap, tärning inlaga

07-05-22

15.14

Sida 22

– Jaså, koll på hur tärningarna faller, frågade Henninen med ett liksom ganska självgott leende.

– Vi skulle ju kunna gå och hämta den där oturstärningen, sa Marskalken. Kaffekvoten börjar på det hela taget vara rätt så ordentligt fylld för min del. Eller jag menar bara att inte för att vi behöver börja spela, men vi kan ju gå och titta på den, eller titta efter om den är där, det kunde ju vara att göra någonting, det där som Henninen efterlyste. Vi skulle ju åtminstone göra av med lite tid liksom.

– Det är på turen det hänger alltihop, sa Henninen lite halvt gåtfullt och schlageraktigt och uppfattade antagligen att det lät smått patetiskt och lyfte vänstra handen och fortsatte liksom för säkerhets skull: – Lailala.

– Ja, sa Biffen, tärningsspel eller inte, jag skulle mycket väl kunna tänka mig att ligga på en madrass en stund och i brist på tv höra radio och till exempel tänka på sådant som bär in i framtiden.

– Radion har pajat.

– Man kan ju alltid titta på den.

– Stöttas, sa Henninen och knycklade plötsligt som i något slags traumatisk ilska ihop pappmuggen till en liten boll och slängde iväg den i riktning mot papperskorgen, och missade. Det våldsamma utfallet fick bordet att vicka till på sitt ojämna underlag och för en stund var det lite oklart om Henninen med sitt tal om stöttas åsyftade den föreslagna handlingsplanen eller den instabila möbeln.

– Då är det väl avgjort, sa Marskalken och försökte signalera något slags avgångsberedskap genom att flytta lite på ändan.

De reste sig. Det gick överraskande mödolöst. De ropade hej då 22

Öl, vänskap, tärning inlaga

07-05-22

15.14

Sida 23

till Masse som höjde långfingret och sedan gav dem ett befriande leende. Solen hade klättrat upp över taken och morgonrusningen stelnat till parkerade bilar utmed gatan, och i den stadigt tilltagande värmen tycktes människorna bli allt långsammare. Att börja gå var som att på något vis röra sig alldeles för energiskt i en skör slow motion-sekvens, vilket naturligtvis var en våldsam överdrift eftersom det ju faktiskt inte handlade om någonting mer upphöjt än att gå.

23