9789150109436

Mitt liv som pingvin inlaga

08-08-25

09.14

Sida 1

 

Eller Om oarternas uppkomst



Mitt liv som pingvin inlaga

08-08-25

09.14

Sida 2

Av Katarina Mazetti finns även: Grabben i graven bredvid (1998) Krigshjältar och konduktörer (2000) Tyst, du är död! (2001) Mazettis blandning (2001) Tarzans tårar (2003) Mazettis nya blandning (2004) Familjegraven (2005) Mazettis julblandning (2006) Mitt himmelska kramdjur (2008) samt för barn: Här kommer tjocka släkten, illustrerad av Gunna Grähs (1989) Köttvars trollformler (1991) Fjärrkontrolleriet (2001) och för ungdom: Det är slut mellan Gud och mig (1995) Det är slut mellan Rödluvan och vargen (1998) Slutet är bara början (2002) På annat förlag: Handbok för martyrer (1993) Den hungriga handväskan (1998) Blandat blod (2008)

Nyfiken på mer?

Titta in på www.alfabeta.se eller skicka ett vykort, fax eller e-post till Alfabeta Bokförlag AB, Box 4284, 102 66 Stockholm, fax 08-643 24 31, e-post info@alfabeta.se så får du vår katalog.

Copyright © 2008 Katarina Mazetti Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Omslag: Eva Lindeberg Tryck: ScandBook, Falun 2008 ISBN 978-91-501-0943-6

Mitt liv som pingvin inlaga

08-08-25

09.14

Sida 3

Förord

Samtliga personer i denna bok är hämtade ur den kompost av blandade iakttagelser, minnesfragment och fantasier som brunnit ihop i författarens bakhuvud under en obestämd tidsperiod. INGEN person är tagen direkt ur levande livet. (Det kan vara skönt att veta för mina kära medpassagerare ombord på fartyget m/v Professor Multanovskiy). De enda som tecknats direkt efter levande modell är sjöelefanter, albatrosser, petreller, späckhuggare samt ett mycket stort antal pingviner.

Boken kan läsas på längden och tvären. Är du en ordningsam person som föredrar en rak berättelse, håll dig till huvudfåran: Wilma, Tomas och Albas kapitel. Vill du veta mera, titta också in i hytterna 502, 311 och 412 (kursiverade kapitel, ungefär en tiondel av boken). Jag tycker det är intressant att vi alla lever parallella liv, med bara grunda insikter i våra medlevandes verkligheter, och jag har alltid haft svårt för rollen som den allvetande berättaren. Därför föredrar jag att se historien genom flera par ögon (dock inte så många som femti personer, antalet passagerare ombord – någon måtta får det vara). Men om du tycker det blir för rörigt, hoppa över det kursiverade med gott samvete. Själv hoppar jag gärna över naturskildringar och utdragna slagsmål.

Varmt tack till Olle C för fakta, formuleringar och inspiration.

Mitt liv som pingvin inlaga

08-08-25

09.14

Sida 4

Huvudpersoner: Alba, 72 år. Har liksom albatrossen levt ett omväxlande internationellt liv.

Tomas, 34 år. Dyster fältherre som just insett att kavalleriet inte är på väg.

Wilma, 32 år. Pojkaktig optimist med underbett.

Röster i olika hytter: Hytt 502, Jansson, Lennart – Jansson, Brittmari Brittmari är öppen för alla förslag. Lelle tycker det är nog med förslag.

Hytt 311, Båvén, Ulla – Knutsson, Margareta Två damer 59+ söker var sin välskött änkling i behov av en fast hand.

Hytt 412, Alvenberg, Mona – Alvenberg, Göran Göran vet vad han vill och Mona vet också vad han vill.

Övriga bipersoner: Skeppsläkaren Sven, Carola Spanderman med sinne för unika reklamkampanjer, hennes beundrare ornitologen Pelle, den elaka storasystern Linda Borkmeyer, 49, med ängslig lillasyster Lisa, 42, reseledarna Bengt, Magnus och Mirja, Captain Grigorij, bartendern Bill från Falklandsöarna, ”jultallrikar” med kikare, brittiska tjänstemän, samt en stor mängd fåglar, fiskar, valar, delfiner, sälar och bortåt miljonen pingviner av olika slag.



Mitt liv som pingvin inlaga

08-08-25

09.14

Sida 5

   , ,   

Wilma

Ungefär så här föreställer jag mej helvetet.

Här står jag alltså med näsan mot en glasvägg och på andra sidan finns gate 28, där jag borde stå. Borde stått redan för en timme sen! Jag bankar desperat på glaset. Det finns ingen dörr i det, vad jag kan se, inte inom synhåll i alla fall. Och man ser långt genom de oändliga, vindlande korridorerna i denna underliga byggnad som försöker se ut som ett jättelikt rymdskepp. Cigarrformad kropp, salar i glas och stål, man väntar sig att Sigourney Weaver ska komma rusande förbi med en alien i hälarna.

Ingen reagerar på mina bankningar, inte ens de buttra uniformerade män som patrullerar förbi ibland, mer eller mindre tungt beväpnade. Till skillnad från mej talar de alla franska. De talar dessutom bara franska. Frågor på engelska gör dem irriterade och de gör hotfulla rörelser mot sina hölster och försöker schasa upp en för någon av de oändliga rulltrapporna. Där uppe står andra uniformerade män och schasar ner en igen. Jag har galopperat genom kupolliknande hallar som genomkorsas av rulltrappor i glastuber, jag har åkt fel bussar förbi byggnader med ovala hål som ser ut som aliens kläckningsanstalter och då och då har jag gripits av panik och snörvlat högt på svenska. Det finns skyltar, mycket få, alla på franska och förvirrande på olika sätt. På en står det till exempel ”bagage”, en pil pekar åt höger och en annan åt vänster. På samma skylt alltså! Jag är svag för fransmän, men Charles de Gaulle tar fram deras sämsta sidor. 

Mitt liv som pingvin inlaga

08-08-25

09.14

Sida 6

Det känns som om jag irrat omkring i många timmar här. Jag kom liksom in snett redan från början, tog mej från en annan flygplats i svindyr taxi till den här – där gick hela förtjänsten som jag snålat mej till genom att ta mej till Paris billigt. Och jag visste inte i vilken ände av Charles de Gaulle jag skulle börja. Det var ett stort misstag, jag borde haft en lokal guide med mej. Eller en vårdare.

Jag stod och hoppade nervöst en stund i en kö framför en desk där det stod Information, jag måste ha gjort ett intryck av att ha svår blåskatarr. De andra i kön rundade mej med lugn fräckhet, som om jag vore en refug i rusningstrafik. Jag kan inte köa på det internationella viset, hur jag än bär mej åt kommer jag aldrig närmare desken än sådär fyra personer. Bakom denna desk satt tre fagra fransyskor. En var djupt involverad i en diskussion med en jättelik amerikan med ryggsäck. De verkade stå varandra mycket nära, kanske hade de en affär, vad vet jag. De släppte i alla fall aldrig varandra med blicken under den halvtimme jag stod där, och de sköt ömt papper och biljetter fram och tillbaka mellan sej. En annan av damerna verkade hålla på med att skriva sina memoarer. Hon plitade och plitade och gjorde då en paus och stirrade drömmande ut i luften och bet på sin penna. Den tredje tycktes vara något slags utkastare, hon försökte på högljudd franska och med många viftanden och pekanden skrämma iväg folk från kön till andra diskar.

Jag förstod att jag aldrig skulle få veta av dem vad jag skulle ta mej till. Mitt plan från Sverige hade varit två timmar försenat och jag skulle troligen missa min anslutning till Santiago. Det planet borde vara på väg att taxa ut på startbanan ungefär precis just nu.

Med mitt bagage ombord, det hade jag lyckats checka in innan jag ramlade vidare till fel terminal och det skulle jag väl aldrig se igen. 

Mitt liv som pingvin inlaga

08-08-25

09.14

Sida 7

Det var förlamande att bara tänka på detta, det var så enormt.

Annars råkar jag inte ut för värre trafikproblem än att lokaltåget är försenat så att jag får springa till bussen! Och hade jag nu alltså i onödan gått igenom alla dessa pipande portar och stått inför vakter med kalla ögon som anklagande pekat på min vattenflaska – inga vätskor – och fiskat upp min pincett ur make up-väskan?

Vad trodde de, att jag skulle kapa planet genom att hota att nypa piloten?

Men visst gav de mej dåligt samvete. Dåligt samvete är min bästa gren. Jag har tränat sen tidiga år och nu kan jag knappt se en polisbil eller en varningsskylt utan att hänga med huvudet och börja formulera ett erkännande för mej själv. Var kommer den ifrån, den här eviga skamkänslan, tanken att allt egentligen är mitt fel och de kan komma på mej när som helst? Har jag den i mitt DNA? Jag till och med minns första gången jag skämdes och blev rädd för att bli avslöjad. Jag var inte mer än fem år och satt nere på gården utanför sjukhuset där mamma låg och dog. De hade sagt åt mej att jag var för liten för att följa med in och att jag skulle sitta stilla där på en bänk. På balkongen några våningar upp hängde några sängöverkast över räcket. Jag satt och kikade uppåt och försökte tänka ut vilket fönster mamma kunde finnas bakom. Plötsligt tog vinden tag i överkasten och singlade ner dem på gården och jag blev dödsförskräckt. Så arga alla skulle bli, överkasten blev ju alldeles smutsiga! Och folk skulle ju begripa att det var mitt fel för det var ju bara jag som satt här …

Hur kunde jag få för mej något sådant? Och jag var så rädd för att bli avslöjad att jag sprang iväg så fort jag kunde och när de hittade mej darrande i skjulet vid busshållplatsen var de redan så rasande för att de blivit tvungna att leta efter mej, när mamma var svårt skadad och allting! Och jag skämdes ännu mera, jag minns 

Mitt liv som pingvin inlaga

08-08-25

09.14

Sida 8

att jag log stelt hela tiden när de skällde på mej för att liksom vara till lags. Då skrek tant Elisabeth: ”Tror jag inte ungen sitter och flinar också!” Det var väl då jag fick intrycket att det var mitt fel att mamma dog.

Jag gör det fortfarande ibland, ler och försöker vara trevlig mot folk som angriper mej. För att liksom urskulda mej.

Skulle jag nu söka upp SAS, lägga huvudet på deras desk och gråta mej till en snopen hemresebiljett igen och gå miste om mitt livs resa?

Det vore för jäkligt. Det var inte alls vad jag föreställt mej när jag darrande av förväntan satte mej i en iskall taxi klockan fem i morse. Som tog mej till ett tåg som tog mej till en buss som tog mej till en flygplats som ingen av de andra i min gruppresa avreste ifrån. Dem skulle jag träffa i Paris. Är det förresten dem jag ser där borta på andra sidan glaset? Några av dem har ryggsäckar med svenska flaggan på! Jag springer i sidled och bankar förtvivlat.

Just då finner jag en dörr i glasväggen! Någon skriker på franska åt mej men jag sänker huvudet som en tjur och galopperar iväg mot 28A med min fåniga lilla rullbag på släp och låtsas inte höra.

Bagen är i form av en pingvin i galon, på hjul. Om man trycker på näbben piper den. Jag har fått den av mina kollegor på skolan, inför min resa till Antarktis. De var mycket nöjda med sej själva och skrattade hjärtligt när jag öppnade paketet, men det var ju inte de som skulle göra intryck på okända medpassagerare med den som handbagage. Jag log blekt men naturligtvis packade jag i den. Sådan är jag.

Nu sprintade jag bort mot gaten där de sista passagerarna just försvann ut till en buss. Var det möjligt? Skulle jag hinna med planet? Slängde upp pass och boardingcard framför nosen på ännu en dam bakom en disk. En vänlig röst sa på svenska: ”Wilma? Så glad jag är att se dig! Då är vi fulltaliga nu. Ingen 

Mitt liv som pingvin inlaga

08-08-25

09.14

Sida 9

fara, planet till Santiago är försenat. Andas ut, du darrar i hela kroppen!”

Rösten tillhörde en ung kvinna med resebyråns logga på en proffsigt sportig väst full av fickor. Hon tog mej under armbågen och styrde mej mot utgången. Av bara farten fortsatte jag att springa, och när jag skulle sätta foten på matarbussen ut till planet snubblade jag på trappsteget och blev liggande raklång på min pingvinväska. Näbben på pingvinen pep fryntligt när jag försökte ta mej upp. En massa ansikten stirrade på mej.

Ett av dem lösgjorde sig ur mängden och böjde sig ner mot mej.

Två långa armar i islandströja hög tagg i mina händer och hivade upp mej på ett säte och slängde pingvinen på hyllan ovanför. Jag såg mej omkring på de stirrande ansiktena och försökte le obesvärat, ungefär som om det bara varit en helt avsiktlig liten gymnastikövning att komma voltande in i bussen på det där sättet. Sen såg jag på den person som armarna tillhörde.

Det var en lång brunhårig man med ett uttrycksfullt, dystert ansikte med tjocka ögonbryn och böjd näsa. Han såg lite ut som en rovfågel som inte fått någon middag, tänkte jag, eller kanske som en fältherre som just insett att kavalleriet inte var på väg. Men vadå, han var den som raskt varit framme och hjälpt mej, det skulle jag hålla i minnet.

Det börjar bra det här. Jag som tänkt försöka dölja min ovighet och brist på balans så väl och så länge jag kunde. Hoppas de tror att jag bara är berusad …

Planet var gigantiskt men inte riktigt fullsatt. Fältherren och jag traskade nerför en av gångarna i havet av säten och fann att vi hade platser nära varandra, men att det var tomma platser emellan oss.

Så när han slängt upp min pingvin på en hylla ännu en gång dunsade han ner bredvid mej, räckte majestätiskt fram en väldig näve och sa ”Tomas!” Ungefär som om det var själva näven som hette 

Mitt liv som pingvin inlaga

08-08-25

09.14

Sida 10

så, och att han lämnade över den till påseende. Hur ska jag säga?

Han hängde liksom inte riktigt ihop, var inte helt i sig själv, verkade hela tiden tänka intensivt på något annat än vad han just hade framför sej. Kanske en person med ett rikt inre liv? En poet, en tankspridd professor eller en självmordskandidat som tänker dyka från vingen över Atlanten?

Vi pratade i alla fall en liten stund med varandra medan vi serverades foder i plasttråg. Han berättade att han var journalist – före detta journalist, tillade han med rynkad panna. Vadå före detta? Hade han blivit utsparkad ur journalistförbundet?

Han frågade om jag hade familj. ”Näe”, sa jag. ”Min familj dog i våras. Det vill säga min pappa dog, nån annan familj har jag inte haft på länge. Du då?” ”Jag med,” sa han. ”Det vill säga, jag har inte heller nån familj längre. Jag är en före detta pappa.”

Det lät så gräsligt att jag inte vågade fråga mera. Hade de omkommit allihop på en gång, hustru och barn? Tydligen kom han själv fram till att han varit oklar så han la brummande till, med munnen full av kycklinggegga: ”Vild!”

Fast jag tror han menade ”skild”.

Jag var tvungen att gå en vända i gången, det värkte svårt i kroppen av allt stillasittande. Tomas traskade också omkring en del, vi tycks vara lika rastlösa båda två. De andra passagerarna knuffades mest framför toaletterna eller satt och halvdåsade.

När vi ätit färdigt och nickat oss igenom en sockrad kärlekskomedi på den lilla, lilla teveskärmen började Tomas fälla upp armstöden och bre ut sej över flera säten för att sova. Jag satt ängsligt käpprak. ”Men … tror du inte att de här platserna egentligen tillhör nån?” sa jag dumt. Jag åker mest tåg. 

Mitt liv som pingvin inlaga

08-08-25

09.14

Sida 11

Han öppnade ett öga och log för första gången mot mej. ”Du menar nån som tänker stiga på mitt över Atlanten?” sa han.

