9789150111163

Decembergatan inlaga NY

08-12-11

17.53

Sida 3

Ulrika Lidbo •••

DECEMBERGATANS HUNGRIGA ANDAR •••

Alfabeta

Decembergatan inlaga NY

08-12-11

17.53

Sida 4

Nyfiken på mer?

Titta in på www.alfabeta.se eller skicka ett vykort, fax eller e-post till Alfabeta Bokförlag AB, Box 4284, 102 66 Stockholm, fax 08-643 24 31, e-post info@alfabeta.se så får du vår katalog.

Copyright © 2009 Ulrika Lidbo Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Tryck: ScandBook, Falun 2009 ISBN 978-91-501-1116-3

Decembergatan inlaga NY

08-12-11

17.53

Sida 9

I

•••

J   jag inte bor i en grotta och det är krig och jag blir våldtagen av soldater och det kryper flugor som lägger ägg i öppna sår på min arm, men det är ändå orättvist.

Så jävla orättvist.

Varför har jag fått all skit?

På dagarna passar jag min systers unge. På nätterna ligger jag och grubblar.

När morgontidningen dunsar ner på hallgolvet är min hjärna en tiondels sekund från att koka sönder.

Varförvarförvarförvarförvarför?

Varför heter min syster Mathilde och jag själv något så menlöst som Jenny? Varför bor Mathilde och Ehrnst med sin unge på en superfin gata i Stockholm i en våning med sex rum, två entréer och en pigkammare medan jag är ett fetto som hatar mitt meningslösa liv hemma i Skåne? Varför blir jag alltid vald som tredje sist på gympan och varför pratar min bästis Charlie bara om killar och hur kommer det sig att alla vill hångla med henne och ingen med mig?

Varförvarförvarförvarförvarför?

Kan ingen göra något? Kan ingen komma hit och ändra på allt?

Kan ingen bara komma och lyfta ut mig, släppa ner mig i ett annat sammanhang?

9

Decembergatan inlaga NY

08-12-11

17.53

Sida 10

Duns.

Morgontidningen på hallgolvet.

••• Stockholm är stort.

Jag har hört talas om Plattan, där knarkarna finns. Jag har sett på Aktuellt om Malmskillnadsgatan. Där finns det horor. På Kulturhuset finns det afrikaner som vill lura hem en på fika, sedan häller de knark i kaffet och våldtar en.

Jag rullar barnvagnen förbi löpsedlarna vid Karlaplans tunnelbanestation, korsar Valhallavägen och fortsätter upp i det torra gruset genom Tessinparken.

Porlande fontän. Sprudlande ettåring. Ankor och pensionärer.

Solen är skitjobbig, den är fan överallt. Sticker i ögonen och klibbar huden mot de understa tröjlagerna. Folk går i kortärmat och linneklänningar, men det skulle aldrig jag göra. Aldrig i livet!

En lös hund bökar i en plastförpackning som ligger slängd i gruset. Kör ner nosen i ljummen majonnäs, kräftstjärtar och fuktigt franskbröd med myror. Fy fan vad den njuter, svansen står rakt ut.

Jag hittar en bänk i skuggan, tar fram saft och en fryspåse med kanelbullar som min syster har bakat. När jag prasslar med påsen, kommer Maj tultande med utsträckta händer. Jag delar en bulle och ger halva till henne. Resten stoppar jag tillbaks i påsen.

Själv äter jag ingen, för jag ska bli smal.

Just nu är jag det inte, men snart.

När jag börjar åttan i slutet av augusti, då ska de få se.

••• 10

Decembergatan inlaga NY

08-12-11

17.53

Sida 11

Framåt kvällen äter vi middag i matsalen. Tända ljus och linneservetter, silverbestick. Sked ovanför tallriken. Det betyder efterrätt. Runt bordet står tolv stolar, men vi är bara tre plus Maj som är klädd i någon sorts skyddsdräkt och äter med hela ansiktet.

Vi flinar från ett gammalt foto i bokhyllan. Jag: en plufsig unge.

Mathilde: söt trots skitful nittiotalsfrisyr och töntsmink. Fejkade moln i bakgrunden.

Hon hade rummet bredvid mitt. Jag brukade tassa in till henne om nätterna.

De diskuterar vuxengrejs mellan tuggorna, använder främmande ord – styrmedel, bruttonationalprodukt, var snäll och ta ner armbågarna från bordet, Jenny.

Grisen. Den stinkande grisen. Fraktad från Skåne i en lerig lastbil, tänkt att göra lite nytta. En sugga som halkar omkring i sitt eget bajs, som skämmer ut sig.

Kristallkronan över bordet glittrar.

Den lortiga geggan från middagen lägger sig tillrätta som ett fettlager inuti grisens kropp. Kött, potatis, brunsås och rönnbärsgelé skvimpar runt därinne i en flottig sörja som får magen att svälla och skava mot byxlinningen. ”Men det förstår du väl, människa”, Ehrnst slår handflatan mot pannan, ”vi kan inte flyga in spannmål och grödor till tredje världen, bara för att nån infam diktator kör nationens egna tillgångar i sank.” ”Men Ehrnst, om folk svälter. Då kvittar det väl vad vi i väst tycker om deras styrmetoder. Vårt överflöd hamnar på sopberget bara för att kapitalister som du är så in i helvetes snåla.” ”Lilla gumman, det handlar inte om snålhet och jag skulle önska att du vårdar ditt språk. Om vi dumpar marknadspriserna, så kommer hela …”

11

Decembergatan inlaga NY

08-12-11

17.53

Sida 12

”Kalla mig inte lilla gumman.” ”Men skärp dig nu för fan, Mathilde. Var inte så jävla känslig.”

Jag glider in på den lyxiga toaletten. Handdukarna ligger i perfekta rader, limefärgade och vita om vartannat. Små gästtvålar med olika utseenden i en snidad träskål från Bali. Ehrnst tar med dem som souvenirer från hotellen han bor på under sina affärsresor.

Jag spolar så det skummar i handfatet. Sedan lyfter jag upp toalocket och böjer mig framåt, öppnar munnen och kör in pekfingret och långfingret. Långt bak över det knottriga på tungan, tills kroppen protesterar och musklerna drar ihop sig.

Jag låter det komma. Får det ur mig. Blir ren. ”Jenny”, säger min syster och knackar på badrumsdörren,”nu blir det jordgubbar med glass.” ”Mm. Vad gott.”

Jag torkar bort en såsig kräkfläck som stänkt upp på toaringen, sköljer munnen med en klick tandkräm, nynnar igenom de tre första verserna av En bonde i vår by och låser upp.

Jordgubbar. Och glass.

Jenny, din tröga idiot, ditt hjärndöda kräk, kunde du inte vänta till efter desserten? Du såg ju skeden ovanför tallriken. Visste att det skulle komma mer.

Nu måste jag göra om det.

••• Tråkskit. Pisstråkiga skitförmiddag. Vad gör man med en unge i fem tusen timmar eller i alla fall sex och en halv? Mandelkakorna står högt uppe på en hylla i det tjusiga köket. Jag ska bara ta en till, det kommer inte att märkas. Om jag tar en till. Den allra sista.

12

Decembergatan inlaga NY

08-12-11

17.53

Sida 13

Mathilde bakar ofta. Och går på Friskis&Svettis. Ofta. Min storasyster påminner om tjejen i schamporeklamen. Hon som dansar in på en blomsteräng i en gul, klockad sommarklänning. Hon som aldrig har finnar, otur eller en dålig dag.

Hon som har allt.

När ungen inte vill ha sin korv och makaroner bankar jag näven i bordet, ät nu för fan.

Hon sitter helt stilla, blicken är tom.

Och jag trycker i mig mandelkakorna, alla på en gång. Den torra smulgröten fastnar i halsen, jag försöker svälja ner klumpen med mjölk. Glas efter glas av flottig standardmjölk med tre procent fett, tills magen står ut som en boll och absolut inget mer får plats.

Någon eller något har flyttat in i mig. För det här är bara inte jag. Att ge efter så lätt och bli svag, det har jag aldrig gjort förut.

Att slafsa i sig onödiga kalorier som en hysterisk dåre fast jag lovat mig själv att vara duktig den här sommaren, det är fan inte jag! ”Ätta.”

Ungen öppnar munnen och pekar på mig. Jag sliter upp henne ur barnstolen, sätter henne på golvet, springer till toaletten och kör ner pek- och långfingret i halsen. Blundar och låter det komma och det kommer stötvis, river och svider. Mandelkakspya i kroppsvarm mjölk.

När det inte kommer mer, spolar jag och sträcker mig efter tandkrämen och då står hon där. Tigande i dörröppningen. Ögonen stora och runda. ”Vill du gå till parken?”

Hon glömmer genast vad hon sett och blir kvittrig. ”Vill du gunga? Åka karusell?”

Hon börjar vifta med armarna och skutta runt.

13

Decembergatan inlaga NY

08-12-11

17.53

Sida 14

Jag spottar några gånger i vasken och trycker ut en klick tandkräm på pekfingret.

Maj, maj måne. Jag kan lura dig ner till Skåne.

Mathilde och Ehrnst spelar tennis. De spelar golf, squash, åker skidor, seglar och löptränar. Det är lördagsmorgon när min syster öppnar dörren till pigkammaren och ropar. ”Hör du, tjocksmock!”

Hon sliter bort täcket och drar i rullgardinsnöret, så att rummet blir alldeles ljust alldeles för fort. ”Häng med Ehrnst på en tur runt Gärdet. Det är så härligt att jogga på morgonen.”

Ladugårdsgärdet är ett stort öppet fält nära deras fina lägenhet.

Folk som har hästar i stan rider där. Eller inte folk kanske, men typ prinsessan Madeleine. Och kändisarna går dit för att rasta sina hundar. Inte hollywoodkändisarna så klart, men dokusåpastjärnor och lekprogramkändisar. Man känner igen dem på deras stora solglasögon.

Ehrnst är långt framför mig, på väg in i en skogsdunge. Han är stor och lite fläskig med blek hy som blir röd och svettig. Min hud är kall. Det sticker i händerna. Svarta fläckar fladdrar framför ögonen och den torra, grusiga luften svider i lungorna. Hjärtat rusar och solen bränner allt starkare. En bil tutar. Däcken tjuter mot asfalten, någon gormar och skriker. Jag naglar fast blicken långt därframme. De vita gympaskorna med rött på. Får inte tappa dem ur sikte.

Jag stöder mig mot de svala husväggarna. Blodet fräser fram i hörselgångarna. Bredvid en port ser jag siffrorna blänka i mässing, ettan och sexan: No 16.

14

Decembergatan inlaga NY

08-12-11

17.53

Sida 15

Ramlar in i trapphuset och ner på den röda mattan. Magen krampar när revbenen trycks inåt av egen kraft. Kräket är mest gult spott. Några luftbubblor och lite grönt skal från en gurkbit simmar i mitten.

Porten öppnas och slår igen. ”Du har väl ingen bulle i ugnen, Jenny?” säger Ehrnst och trycker pekfingret mot hissknappen.

Det hettar i örsnibbarna.

Om han tror … att jag … att någon kille har fått …

Vi kliver in i hissen.

Ehrnst flåsar fortfarande. Han stryker undan svettdropparna i pannan och rättar till shortsen i skrevet.

Mina ögon går neråt.

De vita gympaskorna med röda tuppar.

Le coq sportif. Den sportige tuppen.

Tio hål i vardera sko. I rader om två och två. Tjugo hål totalt. ”Ja, för i så fall …” säger han. ”Mm, fast det är inte så.”

Skratten ekar mot väggarna och slår hårt i parkettgolvet, studsar mot stuckatur och takrosetter. Stämningen är hög runt middagsbordet. ”Jenny, ska du följa med på en spyrunda, nej förlåt, löprunda imorgon?” ”Vi har fått fruktflugor, eller förresten, det är nog spyflugor. De måste ha flugit för mycket.”

De skålar i sina kristallglas. Min syster försöker skämta som Ehrnst, men hon har ingen tajming. Det blir jättepinsamt. Hon fjäskar för honom. Han är kungen av humor.

Tillsammans är de oslagbara.

15

Decembergatan inlaga NY

08-12-11

17.53

Sida 16

I slutet av sommaren ska jag vara: så smal.

Inte som Noëlle Pålsson i 7D. Absolut inte sådär att benknotorna sticker ut och håret trillar av, näringsslang i näsan och så.

Nej, mer som en fotomodell. En perfekt fotomodell som sitter på en sten i solen och torkar efter badet. Hon har vit/guldfärgad bikini med knytband i sidorna på nederdelen, och när hon sitter på stenen är magen helt slät. Inte valkig och bilringig. Snarare inåtbuktande. Som på tjejerna i Ellos och Josefssons postorderkataloger.

Det ska gå, för jag har gjort ett schema. Och så tänker jag på Johan i klassen.

Efter skolavslutningen sa Johan Lundborg till mig: ”Jenny, du är så jävla fet och ful. Jag skulle hellre knulla med en gris än med dig.”

Inte för att jag vill ligga med Johan Lundborg, men jag skulle vilja att han ville.

För då skulle jag liksom bara: ”Glöm det, Johan.”

Och när jag är frestad, som när min systers kanelbullar i fryspåsen luktar ljuvligt och jag sitter med ungen i Tessinparken och inte har ätit sedan middagen igår, då tänker jag på det för att orka stå emot: ”Vadå? Skulle jag ligga med dig? Glöm det, Johan. Bara glöm det!”

16

Decembergatan inlaga NY

08-12-11

17.53

Sida 17

Jag ligger på golvet i barnkammaren, passar ungen. Mobilen med knubbiga prinsessor snurrar sakta över spjälsängen och jag borde verkligen motionera för snabbare effekt. Den som joggar i tre timmar, gör av med lika mycket energi som frukost, lunch och middag. Plus minus noll, helt enkelt.

Maj försöker dra av en docka kläderna. Till sist lyckas hon och petar nyfiket. Men mellan dockbenen finns ingenting. Bara slät plast.

Utifrån köket: ”Tror du inte jag fattar?”

Mathilde pratar i telefon. ”Ska jag vara tacksam nu över att du försörjer mig? Tack, Ehrnst. Tack så hemskt mycket. Jag har bara varit gravid i nio månader och sen tagit hand om Maj dygnet runt tills Jenny kom. Medan du har varit iväg på dina affärsresor, har jag suttit här hemma och glott. Vad hjälper det att vi bor fint, när man är helt ensam!”

Maj slänger dockan i väggen och pekar på mobilen ovanför spjälsängen.

Jag drar upp den lilla motorn på nytt. Prinsessorna snurrar fortare till pling-plong-melodin som dränker ljuden från köket.

Ungen gungar med kroppen till musiken. Blöjbaken knycker och magen putar. Så sträcker hon ut armarna och börjar snurra.

Blundar och kiknar, tappar balansen och faller. Tar sig upp och börjar om. Hon snurrar och snurrar allt fortare. Faller på nytt och reser sig.

Jag drar åt mig Barbapapa till huvudkudde och dråsar ner på golvet igen.

Det finns bara ett problem. Jag hatar motion.

De behandlar mig värre än ett pestsmittat äckel på gympan, när 17

Decembergatan inlaga NY

08-12-11

17.53

Sida 18

vi ska dela upp oss i basketlag. Bogdana som är jättetjock och bara pratar ryska kommer sist. Före henne är det Paulas tur. Hon har en ärftlig sjukdom som gör att hon aldrig kommer att bli längre än 130 centimeter. Kanske ska hon få skruvar inopererade. Man vrider på dem lite grand varje dag. Det gör skitont. Man liksom bryter benen lite, lite varje gång man skruvar. Kroppen måste bilda nytt skelett i mellanrummet och då kan hon bli en aning längre.

Jag är så himla glad att jag inte har Paulas sjukdom, för då är det liksom helt kört att bli fotomodell. Annars kan man åtminstone alltid banta och plocka ögonbrynen. Och det finns de som är fotomodeller i tidningar utan att vara mannekänger. Så man behöver inte vara superlång bara för att lyckas som modell. Men är man en och trettio är det faktiskt helt kört. ”Jag går nu”, ropar Mathilde och smäller igen ytterdörren.

Ibland tänker jag att jag skulle nog ta livet av mig om jag var som Paula. Alltså om jag var dvärg eller satt i rullstol, eller hade något annat som inte gick att jobba bort. Fett kan man alltid jobba bort.

Och eftersom jag hatar motion, behövs en plan. En Superplan.

Det är helt tyst i våningen.

Jag reser mig på armbågarna och ser bortåt elementet.

Den rultiga kroppen är slapp och stilla. Det fjuniga bakhuvudet, blöjbaken, de randiga kalasbyxorna och strumporna med halkskydd. Som om någon dragit ut kontakten.

Jag sträcker mig efter en krita. Måste skriva ner min Superplan innan jag glömmer.

F: citronvatten och ½ grapefrukt + te M: sockerfritt tuggummi L: två tomater med örtsalt 18

Decembergatan inlaga NY

08-12-11

17.53

Sida 19

F: en riskaka (obs! utan smör eller pålägg) + te M: det Mathilde lagar medan jag bor här i Stockholm (När jag kommer hem: kokta morötter med pressad citronsaft och salt) Jag masar mig upp och bär ungen till spjälsängen.

Tittar på det lugna ansiktet och fattar: det är perfekt. Med ett sådant här Superschema kan man bara inte misslyckas.

Ingen människa kan förbli fet när den äter noll procent fett.

••• ”Här i Stockholm firar vi namnsdagar”, säger Mathilde efter middagen och en glassbomb dimper ner på matsalsbordet.

Och jag känner liksom att ja, det gör vi verkligen! Vi firar namnsdagar! Här i Stockholm gör vi faktiskt det. Nu glassbombar vi sönder allt som har med stränga dieter att göra.

Sval chokladglass, ljuvlig vanilj och varm kakaosås slevar jag i mig med darriga fingrar.

Ehrnst skrattar bullrigt. ”Matar du binnikemasken, eller? Jag kanske skulle byta ut din tallrik mot serveringsfatet, så behöver du inte ta om fler gånger.”

Jag nickar koncentrerat och fortsätter stoppa in och svälja.

Det är påbörjat och måste avslutas.

Mathilde har gått från bordet för att lägga Maj. Ehrnst reser sig och snart hörs tevesporten från vardagsrummet.

De slipade dropparna i kristallkronan blinkar suddigt. Bordet lutar som ett skepp på stormande hav och när jag ställer mig upp 19

Decembergatan inlaga NY

08-12-11

17.53

Sida 20

sköljer våg efter våg av illamående genom mig.

Jag tar stöd med händerna mot serveringsgångens väggar, tvingar fötterna framåt och fumlar upp dörren till toaletten. Fingrarna lyder knappt när jag vrider låset ett halvt varv, spolar vatten i handfatet och krummar på huk framför toan.

Behöver bara pressa revbenen inåt en aning och tänka på Kalles kaviar och apelsinjuice, rutten sill och vaniljsås. Behöver bara fantisera om att jag dricker vattnet där nere, att jag slickar i mig de bruna avlagringarna runt kanterna. Och snart väller kaskader av sörjig, förbjuden glassbomb fram ur min mun.

••• En utsvulten flock vargar har flyttat in i mig. De lurpassar ständigt och kan när som helst gå till attack. Besinningslösa rovdjur med glödande ögon har tagit min kropp i besittning. De ylar, morrar, gläfser och nafsar dagarna i ända, tills jag inte längre står ut och ger dem vad de behöver.

Först därefter drar de sig tillbaka.

Först när de fått sitt, ger de mig tillåtelse att åter bli ren.

Jag är nyduschad, ensam och vaken. Resten av världen sover.

Tyst, tyst kan jag hata, gråta, lyfta en foglig varg i nackskinnet och beordra den att bita mig hårt, hårt i handen.

Värdelösa, misslyckade Jenny.

Sommarnatten är äntligen sval. Jag kryper upp i fönsternischen i pigkammaren och andas in luften. Tittar ut över den öde bakgården. Duvorna har hittat ett slätt räcke att sova på, de vassa taggarna som annars hindrar dem har fallit av.

Jag trodde att jag aldrig mer skulle behöva spy. Att Supersche20

Decembergatan inlaga NY

08-12-11

17.53

Sida 21

mat och tanken på att noncha Johan Lundborg skulle räcka som motivation.

Efter det här misslyckandet finns ingen annan lösning.

Måste bli strängare och kämpa hårdare.

Ibland vill man spy och ibland inte. När Maj har bajsat på dagarna och jag måste byta blöja, stoppar jag bomull i näsborrarna och andas med munnen. Ändå blir jag illamående. Jag tänker att bajsmolekylerna åker in i min öppna mun och får min andedräkt att lukta skit.

Tre veckor till. Så länge ska jag passa henne. Därefter är det ytterligare tre veckor kvar tills skolan börjar. Om jag ska lyckas bli smal, måste jag verkligen vara duktig nu.

I helgen åkte vi till Ehrnsts mammas lantställe i skärgården. Mathilde tyckte att det vore trevligt om jag träffade Ehrnsts kusinbarn som skulle vara där. Ett år äldre än jag. Vita Acnejeans och seglarjacka och liksom bara: ”När jag blir stor ska jag bli läkare.

Det verkar oerhört fascinerande”.

Jag vill dricka kaffe med de vuxna. Inte låna cykel, ta ett dopp i havet och köpa smågodis i kiosken.

Kusinbarnets mamma bjuder runt korgen med uppskuren sockerkaka och schackrutor. Jag skakar på huvudet. Kan inte förklara att jag följer ett Superschema. Att jag måste bli supersmal tills att skolan börjar. Bara sex veckor kvar nu. ”Nämen det går inte för sig. Jag har stått och bakat hela förmiddagen medan de andra har haft det skönt nere på stranden. Nu får du allt ta och smaka, Jenny. Det har jag förtjänat”, säger kusinbarnets mamma och skrattar ett skratt som avslöjar att hon vet.

Hennes händer är beniga med många glittrande ringar och runt 21

Decembergatan inlaga NY

08-12-11

17.53

Sida 22

halsen, som är senig och mager, har hon virat en scarf. Hon ser rik och förtvivlad ut när hon skrattar.

Nu håller hon brödkorgen framför mitt ansikte, hakar fast sin blick i min och säger hårt: ”Varsågod.”

Jag ser mina fingrar sträcka sig efter en skiva sockerkaka och lägga den på ett porslinsfat. Det starka inom mig rämnar. Det som behövs för att jag ska klara av helgen med kusinbarnet, kusinbarnets mamma, Ehrnsts senila mamma, bleksvettiga Ehrnst, Mathilde och Maj som jag förväntas passa och den jävla solen som gassar och tvingar mig att klä av mig. Utan Superschemat är jag värdelös. Ett misslyckat fetto. Kusinbarnets mamma pratar och skrattar med de andra vuxna, men jag ser hennes hårda rovfågelblick överskugga mig gång på gång. Jag vet att jag inte får lämna bordet förrän sockerkaksbiten finns inuti mig.

Kusinbarnets mamma. Hon är så rädd att jag ska bräda henne.

Hon fattar att jag är En Som Kan Stå Emot. Så hon försöker ta makten. Hålla ordning.

Det finns aldrig plats för två av oss vid samma bord.

Jag stoppar in hela sockerkaksskivan i munnen på en gång och i hennes ansikte finns äckel och avundsjuka.

Kanske tänker hon att hon har missbedömt mig.

Jag ville verkligen inte spy då. Men jag var faktiskt tvungen. ”Ursäkta mig, var ligger toaletten?” säger jag och låtsas inte märka att kusinbarnets mamma rasslar med brödkorgen framför mitt ansikte en andra gång.

Ingen runt bordet bryr sig om att hon inte så mycket som nuddar vid bakverken i korgen.

Hon svarar först inte. Som om det går henne förbi. Till sist snä22

Decembergatan inlaga NY

08-12-11

17.53

Sida 23

ser hon irriterat: ”I hallen, till höger. Men du får bara spola en gång. Och slösa inte på kranvattnet. Det råder vattenbrist i hela mellersta skärgården.”

Hon vet, och jag vet, att när man spyr går det åt en hel del vattenspolning för att ingen ska höra vad man sysslar med. ”Visst”, svarar jag.

Sedan spolar jag minst fem gånger och sätter vattenkranen på full speed.

Ha, ha! Du kanske kan tvinga mig att äta din jävla sockerkaka, men du kan fan inte tvinga mig att behålla den.

••• Mathilde tittar konstigt på mig en morgon. Granskar mig uppifrån och ner. ”Du kanske vill köpa lite nya kläder, Jenny?” säger hon.

Ehrnst är bortrest eller något. Ungen sover.

Min syster häller upp kaffe vid diskbänken, sedan tittar hon på mig igen. ”En sommarklänning, kanske. Det finns jättefina på Benetton i läckra pastellfärger.”

Läckra pastellfärger.

Jag svarar inte. Skär ut en klyfta i min grapefrukthalva och sörplar i mig den sura saften.

Hallå, ser du inte vem du pratar med? Tack så jävligt mycket!

När vi ändå är igång, kan vi ju slå till på en liten balettdräkt med rosa tyll.

Hon ställer ner kaffekoppen, sätter sig vid bordet och häller upp fil i en tallrik. Strör på kanel och socker. S! Jag fattar inte hur hon kan. Är hon inte medveten om vad raffinerat strösocker 23

Decembergatan inlaga NY

08-12-11

17.53

Sida 24

 med kroppen. M kroppen. Hon skulle lika gärna kunna skjuta upp heroin i armen. Knark! ”För du inser väl att det är sommar, Jenny? Över trettio grader.

Jag bara undrar, eftersom du går omkring i en mörklila flanellskjorta och gud vet hur många lager tröjor och linnen under det.”

Jag tuggar på grapefruktköttet. Vet att det inte blir någon annan mat förrän klockan tolv, när jag får mina två tomater. Fan att hon måste förstöra frukosten med att skapa dålig stämning. ”Du skulle vara fin i en sån där Benettonklänning. Du …?”

Stolen faller baklänges när jag reser mig. Maj vaknar av braket och börjar gråta i rummet intill. Jag känner att tårarna stiger i mina ögon. ”Vad fan ska du alltid komma och förstöra för!” skriker jag. ”Bara skit i mig, lägg dig inte i!”

För hur skulle jag någonsin kunna förklara? Vad skulle jag säga?

Att jag har en Superdietplan som måste hållas och för att ni inte ska undra (ni skulle aldrig fatta), måste jag kapsla in min kropp (som visserligen fortfarande är fet men kanske inte lika fet som för några veckor sedan) i en massa kläder. Att absolut ingenting får komma fram till mamma och pappa. Att det är superviktigt att Superdietplanen hålls.

Hon skulle aldrig förstå. En Benettontjej som seglar, spelar golf och bakar mandelkakor och pratar med schamporeklamröst och alltid luktar sommaräng.

Hon skulle aldrig förstå.

Efter att jag smällt igen dörren och gråtit i kudden en lång stund, kommer jag på att jag är där för att passa ungen. Shit, det är liksom mitt jobb, men istället ligger jag och snorar och tycker synd om mig själv.

24

Decembergatan inlaga NY

08-12-11

17.53

Sida 25

Jag skulle aldrig, aldrig kunna ha barn, så totalt ansvarslös som jag är. Men det är heller inget problem, för ingen kommer någonsin att vilja ha barn med mig eller ens vara tillsammans med någon så äcklig, fläskig och töntig person som jag.

Jag har aldrig haft en kille.

Min bästis Charlie är tillsammans med Sasha sedan början av juni. Det är hennes tredje kille och när vi pratade i telefon förra veckan, viskade hon att de hade legat med varandra kvällen efter att hon kom hem från Grekland.

Det är helt otroligt. Samlag!

Det gjorde ganska ont och det hade kommit lite blod, sa hon.

Jag skulle aldrig kunna göra det. För då skulle jag först vara tvungen att visa mig naken och det skulle jag  göra för någon.

Efter ett tag öppnar jag dörren till pigkammaren och lyssnar på samtalet i köket. Min syster pratar i telefon. Jag försöker räkna ut med vem. Och så slår det mig att hon borde vara på jobbet. ”Nä, jag vet inte … Jag vet inte vad jag ska …”, säger hon i luren och så pratar den andre en stund.

Nyfikenheten driver mig till vansinne. Eller kanske är det hungern. Jag längtar efter att få plocka ut mina två tomater ur kylskåpet, men vill samtidigt inte avslöja mig och avbryta samtalet. Därför väntar jag. Min syster säger något till personen i andra luren, som gör mig helt förvirrad. ”Jag tog fritt idag, för att vi skulle få lite tid tillsammans. Föreslog att vi skulle åka och handla en klänning, men då blev hon jättearg.”

Vad då föreslog att vi skulle …? Det gjorde hon väl aldrig. Föreslog att vi tillsammans skulle åka och handla en klänning. Hon 25

Decembergatan inlaga NY

08-12-11

17.53

Sida 26

klagade på att jag har flanellskjorta mitt i sommaren. Sitter och ljuger!

Jag stegar ut i köket. ”Sitt inte här och ljug! Jävla lögnare. Du har visst inte sagt att vi skulle … Att du och jag skulle åka och … fan, alltså!”

Jag hatar att jag ständigt börjar gråta när jag ska säga till min syster hur allting är. Det är som att jag alltid förlorar.

26