9789151848655

robin lane fox

Antikens värld En historisk odyssé genom Grekland och Rom

Översättning av Hans Magnusson

Prisma Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.prismabok.se Prisma ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © Robin Lane Fox 2005 och Prisma, Stockholm 2008 Originalets titel: The Classical World Originalförlag: Penguin Books Översättning: Hans Magnusson Faktagranskning: Johan Flemberg Omslag: Carl Åkesson Grafisk form: Lars Molin Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2008 isbn 978-91-518-4865-5

Hadrianus och den klassiska världen Följande [beslutades] … av rådet och medborgarna i Thyatira: att skriva denna kungörelse på en stele av sten och placera den på Akropolis (i Athen) så att det [står] klart för alla greker hur mycket Thyatira har fått från den störste av konungar sedan … han (Hadrianus) gagnade alla greker gemensamt då han sammankallade, som en gåva till var och en, ett utvalt råd av dem till den lysande staden Athen, Välgörerskan … och när [romarna] på hans förslag godkände [detta] högst ärevördiga Panhellenion [enligt kungörelse] av senaten och han var för sig [gav] stammarna och städerna delaktighet i detta högst ärofulla råd …

Inristat beslut, ca 119/120 e.Kr., hittat i Athen, rörande Hadrianus Panhellenion

Den ”klassiska världen” är de antika grekernas och romarnas värld, sådär fyrtio livstider före vår egen men ändå med förmåga att utmana oss genom en mänsklig natur som de delar med oss. Ordet ”klassisk” är självt av antikt ursprung: det härstammar från det latinska ordet classicus, som syftade på rekryter av ”första klassen”, det tunga infanteriet i den romerska armén. Det klassiska är alltså ”förstklassigt”, fast det inte längre är tungt beväpnat. Grekerna och romarna lånade från många andra kulturer, den iranska, levantinska, egyptiska och judiska bland andra. Deras historia är emellanåt kopplad till dessa parallella historier, men det är deras egen konst och litteratur, deras tänkande, filosofi och politiska liv som med rätta betraktas som ”förstklassigt” i deras värld och i vår.

I den här världens långa historia kom två perioder och platser att ses som särskilt klassiska: Athen på 400–300-talen f.Kr. var den ena, medan den andra var Rom från första århundradet f.Kr. till år 14 e.Kr.,

16

antikens värld

den värld som tillhörde Julius Caesar och därefter Augustus, den förste romerske kejsaren. Antikens människor delade själva det synsättet. På Alexander den stores tid hade de redan insett, som vi fortfarande gör, att vissa dramatiker i Athen på 400-talet f.Kr. hade skrivit ”klassiska” skådespel. Under den hellenistiska tiden (ca 330–30 f.Kr.) tillägnade sig konstnärer och arkitekter en klassicerande stil som gick tillbaka på den klassiska konsten från 400-talet. Sedan blev Rom under slutet av första århundradet f.Kr. ett centrum för klassicerande konst och smak, under det att det klassiska grekiska, särskilt det athenskt grekiska, hyllades som god smak i motsats till ”österländska” stilexcesser. Senare romerska kejsare främjade denna klassiska smak och tillfogade efter hand som tiden gick ytterligare en ”klassisk” tidsålder: den epok då kejsar Augustus, imperiets grundare, härskade.

Min berättelse om den klassiska världen börjar med en förklassisk klassiker, den episke poeten Homeros, vilken antikens folk liksom alla moderna läsare erkänner som helt enkelt i en klass för sig själv. Hans diktverk är den första grekiska litteratur som har bevarats. Från och med då skall jag undersöka hur det klassiska Grekland från 400- och 300-talen f.Kr. växte fram och vad det stod för, ungefär fyrahundra år efter Homeros (sannolika) tid (ca 730 f.Kr.). Sedan går jag över till Rom och uppkomsten av dess egen klassiska tidsålder, från Julius Caesar till Augustus (ca 50 f.Kr. till 14 e.Kr.). Min historia slutar med Hadrianus regering, den romerske kejsaren mellan 117 och 138 e.Kr., strax före den första bevarade användningen av begreppet ”klassiker” för att beskriva de bästa författarna: det finns belagt i samtal med Fronto, informator för barnen till Hadrianus efterträdare i Rom.1 Men varför välja att sluta med Hadrianus? En anledning är att den ”klassiska litteraturen” slutar under hans regeringstid, precis som den började med Homeros: på latin är den satiriske poeten Juvenalis dess siste allmänt erkände representant. Men den anledningen är ganska godtycklig, formad av en kanon som är svår att dela för dem som läser vidare fram emot senare författare och som närmar sig skriftställarna från 300och 400-talet e.Kr. med öppet sinne. En mer relevant anledning är att Hadrianus själv var den kejsare som hade den mest uppenbara klassicerande smaken. Den blir tydlig i hans planer för staden Athen och många av de byggnader som han var beskyddare för, och av vissa aspekter av hans personliga stil. Han såg självmedvetet tillbaka på en klassisk värld,

hadrianus och den klassiska världen

17

även om det som vi kallar ”den romerska världen” i hans livstid hade pacificerats och kraftigt utvidgats. Hadrianus är också ett landmärke, för han är den ende kejsaren som skaffade sig en förstahandsuppfattning om denna värld, något som vi gärna skulle vilja ta del av. På 120- och i början av 130-talet gav han sig i väg på ett flertal långresor genom ett imperium som sträckte sig från Britannien till Röda havet. Han tillbringade en hel del tid i Athen, rikets klassiska centrum. Han färdades med båt och på hästryggen, en härdad ryttare i fyrtiofemårsåldern som hängav sig åt traktens möjligheter att ge sig ut på jakt. Han reste långt bort till områden under romerskt styre som ingen ”klassisk” athenare någonsin hade besökt. Vi har ovanligt goda möjligheter att följa hans färd eftersom de specialbeställda mynt som präglades för att högtidlighålla hans resor finns kvar. Även på oklassiska platser utgör de levande vittnesbörd om Hadrianus och hans samtidas känsla för ett beundrat klassiskt förflutet.2 Dessa mynt visar en personifierad bild av varje provins i Hadrianus Romerska rike, vare sig den hade haft en klassisk tidsålder eller inte.

De visar det oklassiska Germanien som en barbröstad kvinnlig krigare och det oklassiska Spanien som en kvinna vilande på marken: hon håller en stor olivkvist, symbol för Spaniens utmärkta olivolja, och har en kanin vid sin sida, eftersom spanska kaniner var notoriskt snabba att föröka sig. Större delen av Spanien och hela Germanien hade varit okända trakter för grekerna under den första klassiska tiden, men de fina bilderna på de här mynten förbinder dem med en klassisk smak eftersom de porträtteras i en elegant klassicerande stil. Bakom Hadrianus smak och konstnärerna i den ”hadrianska skolan” som tecknade dessa bilder ligger en klassisk värld som de själva var medvetna om. Den baserade sig på grekernas klassiska konst från fyra- eller femhundra år tidigare, som romarna bekvämt kunde beundra eftersom tidigare romare hade plundrat grekerna och tagit konstverk med sig tillbaka till sina egna hem och städer.

Dessa långresor till Grekland eller Egypten, Asiens västkust eller Sicilien och Libyen gav Hadrianus möjligheten till en global klassisk översikt. Han dröjde sig kvar på många av forntidens kända platser, men särskilt stor respekt hade han för Athen. Han betraktade Athen som en ”fri” stad och gjorde den till påfallande stor mottagare av sina gåvor, bland dem ett storslaget ”bibliotek” med hundra pelare av säll-

18

antikens värld

synt marmor. Han lät fullborda dess väldiga tempel till den olympiske guden Zeus, som hade påbörjats sex århundraden tidigare men aldrig avslutats. Det var med säkerhet Hadrianus som uppmuntrade det nya initiativet till en allgrekisk synod, Panhellenion, varigenom han till och med överträffade den klassiske athenske statsmannen Perikles.3 Från hela den grekiska världen skulle delegater komma och träffas i Athen, och hålla en stor konst- och idrottsfest vart fjärde år. Tidigare athenare hade tillskrivits panhellenska projekt, men det här skulle bli ojämförligt storslaget.

De som idealiserar det förflutna är ofta oförmögna att förstå det: återupplivandet dödar med sin snällhet. Hadrianus hängav sig förvisso åt de forna grekiska aristokraternas och kungarnas njutningar. Han älskade att jaga som de hade gjort; han älskade sin häst, den ståtlige Borysthenes som han hedrade med poesi efter hästens död i södra Gallien;4 framför allt älskade han ynglingen Antinous, ett uppseendeväckande fall av ”grekisk kärlek”. När Antinous dog en förtidig död lät Hadrianus bygga en stad till hans ära i Egypten och uppmuntrade kulten av honom som gud över hela riket. Inte ens Alexander den store hade gjort riktigt lika mycket för sin manlige livskamrat, Hefaistion. Liksom Hadrianus utmärkande skägg hade dessa element i hans liv sina rötter i en tidigare grekisk kultur. Men han kunde aldrig själv bli en klassisk grek, eftersom så mycket hade förändrats sedan de stora klassikernas tid i Athen, för att inte tala om sedan Homeros tid.

Den mest hörbara förändringen var språkets utbredning. Nästan tusen år tidigare, i Homeros ungdom, hade grekiskan bara varit ett talat språk utan alfabet, och användes bara av människor från Grekland och Egeiska havet. Latin hade också bara varit ett talat språk, med hemort i en liten del av Italien, Latium, kring Rom. Men Hadrianus talade och läste båda språken, trots att hans släkt på båda sidor härstammade från södra Spanien och hans fars egendomar låg strax norr om det nutida Sevilla, miltals från Athen och Latium. Hadrianus förfäder hade slagit sig ner i Spanien som latintalande italiker, belönade för sin tjänstgöring i den romerska armén nära trehundra år före hans födelse. Eftersom han var av latinspråkig härkomst var Hadrianus inte ”spansk” i något hänseende. Han hade själv blivit uppfostrad i Rom och föredrog den arkaiska stilen i latinsk prosa. Liksom andra bildade romare talade han också grekiska: han hade till och med blivit kallad ”den lille greken” eftersom hans passion för

hadrianus och den klassiska världen

19

den grekiska litteraturen var så stark. Så långt ifrån att vara spansk var Hadrianus ett exempel på den gemensamma klassicerande kultur som nu förenade kejsarens bildade klass. Den hade sin grund i de grekiska och latinska språkens klassiska hemländer, men sträckte sig långt utanför deras gränser. På ett sätt som Homeros aldrig kunde göra hade Hadrianus möjlighet att färdas genom Syrien och Egypten och tala grekiska, och han kunde också resa ända bort till Britannien och tala latin.

Hans klassicerande medvetande överblickade en värld av en helt annan skala än Homeros värld. Under den första klassiska tiden hade Athen på sin höjdpunkt hyst kanske 300 000 invånare på sitt attiska territorium, inklusive slavar. På Hadrianus tid uppskattas (inte mer) Romerska riket ha haft en befolkning på omkring 60 miljoner, utspridda från Skottland till Spanien, från Spanien till Armenien. Inget annat rike, varken förr eller senare, har behärskat ett så stort landområde, men på vår moderna skala var dess totala befolkning inte större än den som återfinns i dagens Storbritannien. Den var lokaliserad fläckvis, med kanske så många som åtta miljoner i Egypten,5 där Nilen och spannmålsskördarna klarade av en sådan folktäthet, och åtminstone en miljon, kanske, i megastaden Rom som också utfodrades och understöddes av Egyptens skördar och dess exporterade spannmål. Utanför dessa två punkter var hela stråk av Hadrianus imperium mycket glest befolkade enligt vår måttstock. Inte desto mindre krävdes det i varje provins avdelningar av den romerska armén för att freden skulle kunna bevaras. Hadrianus hedrade många städer på sina resor, men han måste också styra över stora områden där det bara fanns byar, inga klassicerande städer alls. Där det var nödvändigt beställde han långa sträckor av murverk för att hålla folken utanför imperiet i schack, ett högst oklassiskt projekt. Det mest berömda är Hadrianus vall i norra Storbritannien, som sträcker sig från Wallsend nära Newcastle västerut till Bowness. Det var en massiv barriär, tre meter tjock och fyra och en halv meter hög, delvis klädd i sten med ”mellanfort” varje halvannan kilometer, två signaltorn mellan dem och ett dike på norra sidan, tre meter djupt och tio meter brett. Det fanns även andra ”Hadrianus vallar”, men de är mindre berömda nuförtiden. I norra Afrika, bortom Aurèsbergen i det moderna Tunisien, lät Hadrianus anlägga sträckor av murar och diken som var avsedda att kontrollera kontakterna med nomadfolken i öknen längs en gräns på ungefär 240 kilometer. I nordvästra Europa, i övre Germanien, insåg han mycket väl

20

antikens värld

faran: här ”stängde han ute barbarerna med långa pålar som var djupt nedkörda i marken och sammanfogade likt en palissad”.6 Globalt murbyggande hade aldrig varit en del av den klassiska forntiden. Varken under Athens storhetstid eller då Homeros levde hade det funnits någon ensam härskare som Hadrianus, en kejsare, och inte heller någon stående armé som Roms, med omkring 500 000 soldater fördelade över hela imperiet. Under Roms klassiska tidsålder, vid mitten av första århundradet f.Kr., hade det heller inte funnits någon kejsare eller stående armé. Hadrianus var arvtagare till förändringar som hade omformat den romerska historien. Hadrianus respekterade det klassiska grekiska och romerska förflutna och vart han än reste besökte han viktiga kvarlevor av det, men förstod han den kontext som det en gång hade tillhört, hur det hade utvecklats och hur hans egen roll som kejsare hade kommit till?

Hadrianus var förvisso berömd för att älska ”kuriositeter” och att vilja utforska dem.7 På sina resor besteg han vulkanen Etna på Sicilien och andra välkända berg; han rådfrågade gudarnas forntida orakel; han besökte turistattraktionerna i det sedan länge döda antika Egypten. Med sitt turistiska sinnelag var han också en kulturell skata, som lagrade och imiterade det han såg. Tillbaka i Italien, nära Tivoli, byggde han sig en enorm, spretande villa, vars drag uttryckligen anspelade på de stora kulturminnesmärkena i Greklands antika förflutna. Hadrianus villa var en väldig temapark som innehöll byggnader som förde tanken till såväl Alexandria som det klassiska Athen.8 I den villan satte han, efter sin älskade Antinous död, i gång med att skriva sin egen självbiografi. Nästan ingenting av den finns bevarat, men vi kan gissa att den bör ha kombinerat kärleksfulla hyllningar till hans älskare med ett framhävande av hans egen världsvana självbild. Hadrianus var intresserad av filosofi, och kanske sökte han, på ett epikureiskt sätt, tröst mot dödsskräcken.9 Det han inte skulle ha gjort var att analysera de historiska förändringarna bakom allt han hade sett på sina resor, från Homeros till det klassiska Athen, från Alexander den stores mäktiga Alexandria till den forna glansen i Karthago (en stad som han döpte om till Hadrianopolis efter sig själv). Hadrianus tog den förste kejsaren, Augustus, som sin förebild, men han tycks aldrig ha funderat över hur Augustus enmansstyre hade påtvingats Rom efter mer än fyrahundra år av lovprisad frihet.

hadrianus och den klassiska världen

21

Den här boken syftar till att besvara dessa frågor för Hadrianus och de många som har ärvt hans typ av engagemang, som reser i den klassiska världen, som tittar på klassiska platser och som tycker om att erkänna att en ”klassisk tidsålder” har funnits, även bland de konkurrerande anspråken från allt fler kulturer runt om i världen. Den är ett urval av höjdpunkter och har minst att säga om de ämnen som skulle ha bekymrat Hadrianus minst: raden av grekiska kungadömen efter Alexander den store och, framför allt, den romerska republiken under åren mellan plundringen av Karthago (146 f.Kr.) och diktatorn Sullas reformer (81/80 f.Kr.). Däremot är det Athen på Perikles och Sokrates tid och Rom under Caesar och Augustus som gör anspråk på rampljuset, i egenskap av ”klassiska” punkter i det förflutna som Hadrianus fäste sig vid.

Historikerna i Hadrianus eget rike var inte omedvetna om förändringarna sedan dessa epoker. Några av dem försökte förklara dem, och deras svar innehöll inte bara listor över militära segrar och medlemmar av den kejserliga familjen i Rom. En del av berättelsen om den klassiska världen utgörs av historieskrivningen själv, hur den uppfanns och utvecklades. Numera försöker historikerna tillämpa sofistikerade teorier på förståelsen av dessa förändringar, ekonomi och sociologi, geografi och ekologi, klass- och genusteorier, kraften hos symboler eller demografiska modeller för populationer och deras åldersgrupper. Under antiken var dessa våra teorier inte klart uttalade, eller existerade inte ens. I stället hade historikerna sina egna favoritämnen, av vilka tre var speciellt framträdande: frihet, rättvisa och lyx. Våra moderna teorier kan fördjupa dessa antika förklarande teman, men de kan inte ersätta dem helt. Jag har valt att lägga tonvikt vid dessa tre eftersom de fanns i de agerandes tankar på den tiden och var en del av det sätt på vilket händelser uppfattades, även om de inte är tillräckliga för vår förståelse av historiska förändringar.

Vart och ett av dem är ett flexibelt begrepp vars spännvidd varierar.

Frihet är för oss förenad med val, och innebär för många människor nuförtiden självständighet, autonomi, eller makt att fatta oberoende beslut. ”Autonomi” är ett ord som uppfanns av de antika grekerna, men för dem hörde det till en klar politisk kontext: det började som ordet för ett samfunds självstyre, en tryggad grad av frihet gentemot en yttre makt som var stark nog att inkräkta på den. Dess första bevarade tillämpning på en person gäller en kvinna, Antigone, inom dramatiken.10

22

antikens värld

Även friheten var ett politiskt värde, men det stod alltid i kontrast till sitt motsatta tillstånd, slaveriet. Från Homeros och framåt värdesatte samfunden friheten gentemot fiender som annars skulle förslava dem.

Inom en gemenskap blev friheten sedan ett värde bestående av politiska förordningar: alternativ förkastades som ”slaveri”. Framför allt var friheten ett av individerna lovprisat tillstånd, som avgränsade dem från slavar som kunde köpas och säljas. Men bortsett från slaveriet, varav bestod individens frihet? Bestod den av yttrandefrihet eller frihet att dyrka vilka gudar man ville? Var det friheten att leva som man behagade, eller helt enkelt en frihet från inblandning? När gick ”friheten” över i den hemska ”tygellösheten”? De här frågorna hade alla diskuterats före Hadrianus, som hyllades både som befriare och gud av greker bland hans undersåtar.

Begreppet rättvisa hade inte varit mindre omtvistat. Det hävdades av härskarna, bland dem Hadrianus, och till och med på Homeros tid tillskrevs det idealiserade ”rättvisa” samfund. Brydde sig gudarna om det, eller var den bistra sanningen att rättvisa inte var något värde som styrde deras samröre med de dödliga? Vad var rättvisa, hade filosoferna länge undrat; var det att ”ge var och en vad som tillkommer honom”, eller var det att ta emot vad man förtjänar, kanske på grund av sitt uppförande i ett tidigare liv? Var jämlikheten rättvis, och i så fall vilket slags jämlikhet? ”Samma för alla och envar”, eller en proportionell jämlikhet som varierade beroende på varje enskild persons tillgångar eller sociala klass?11 Vilket system garanterade det, ett med lagar som tillämpades av juryer med godtyckligt valda medborgare, eller ett med lagar som tillämpades och skapades av en enda domare, kanske en ståthållare eller kejsaren själv? Mycket av Hadrianus egen energi lades ner på att döma och besvara petitioner, den process genom vilken vi känner honom bäst.

Hans svar till städer och undersåtar i sitt imperium har ibland bevarats genom att mottagarna ristat dem i sten.12 Andra avgöranden har bevarats i latinska samlingar av juridiska utlåtanden. Det finns till och med en särskild samling av Hadrianus egna ”utlåtanden” som var hans svar till petitionärer och har levt kvar som skolövningar för översättning till grekiska.13 På den klassiska grekiska tiden hade ingen Perikles eller Demosthenes besvarat några petitioner eller gett några svar med lagens myndighet.

Precis som rättvisa och frihet var lyx ett begrepp med en mycket flexi-

hadrianus och den klassiska världen

23

bel historia. Exakt var börjar lyxen? Enligt romanförfattarinnan Edith Wharton är lyx att skaffa sig någonting man inte behöver, men var slutar ”behoven”? För modedesignern Coco Chanel var lyx ett mera positivt värde, vars motsats, som hon brukade säga, inte var fattigdom utan vulgaritet; enligt hennes uppfattning ”är lyx inte skrytsamt”. Naturligtvis inbjuder den till dubbelmoral. Genom historien, från Homeros till Hadrianus, har det stiftats lagar för att begränsa lyxen, och tänkare uppfattade den som något vekligt eller korrumperande eller till och med socialt undergrävande. Men omfattningen av lyxen och efterfrågan på den fortsatte att öka trots rösterna som angrep den. Kring lyxen kan vi skriva en historia om kulturell förändring, förstärkt av arkeologin som ger oss bevis på dess omfattning, vare sig det gäller bitar av blå lapis lazuli som importerats i den förhomeriska världen (till ursprunget alla från nordöstra Afghanistan) eller rubiner i Främre Orienten, importerade efter Alexander (de visar sig efter analys från första början ha kommit från det okända Burma).

På den klassicerande Hadrianus tid hade de politiska friheterna från den forna klassiska tidsåldern krympt. Rättvisan hade enligt vårt synsätt blivit betydligt mindre rättvis, men lyxen, alltifrån mat till inventarier, hade brett ut sig. Hur inträffade dessa förändringar, och vad står de i för inbördes förhållande, om något? Deras bakgrund hade varit starkt politisk, eftersom ramarna för makten och de politiska rättigheterna ändrades tumultartat genom generationerna, till en grad som skiljer ut den här epoken från århundradena av monarki eller oligarki under mycket av den senare historien. Om epoken studeras tematiskt, genom kapitel om ”sex” eller ”arméer” eller ”stadsstaten”, reduceras den till en falsk, statisk enhet och ”kulturen” lösrycks från sin formativa kontext, de omtvistade, växlande maktförhållandena. Så den här historien följer trådarna i en växlande berättelse, inom vilken dess tre huvudämnen har en växlande resonans. Ibland är det en historia om stora beslut, fattade av (manliga) individer men alltid mot en bakgrund av tusentals individuella liv. Vissa av dessa liv, utanför den ”stora berättelsen”, är kända för oss genom ord som människor har skrivit på hållbara material, som till exempel segerrika idrottsmän eller tillgivna ägare av namngivna kapplöpningshästar, som kvinnan i Alexander den stores hemstad som lät skriva ut en förbannelse över sin tilltänkte älskare och den Thetima som han föredrog (”må han aldrig gifta sig med någon annan än mig”),

24

antikens värld

eller som den sorgsne ägaren till en griskulting som hade traskat efter hans kärra hela sträckan längs vägen mot Thessalonika, bara för att bli överkörd i Edessa och dödad i en olycka i en vägkorsning.14 Mängder av dessa individer kommer upp till ytan varje år i nystuderade grekiska och latinska inskrifter vilkas bevarade fragment frestar på forskarnas förmåga, men vilkas innehåll utvidgar den antika världens mångfald. Från Homeros till Hadrianus står vår kunskap om den klassiska världen inte still, och den här boken är ett försök att följa dess huvudvägar på ett sätt som Hadrianus, dess store världsresenär, aldrig gjorde.