9789151849904

Johan romin

Desertรถren och vietnamkriget

Prisma Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.prismabok.se Prisma ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2008 Johan Romin och Prisma, Stockholm, 2008 Omslag: Niklas Lindblad Tryckt hos WS Bookwell AB, Borgå, Finland 2008 isbn 978-91-518-4990-4

Innehåll information till läsaren 6 inledning 7 del ett desertören terry whitmore återvänder till vietnam och ställs öga mot öga med sina forna fiender 17 del två var såddes det första fröet till konflikten i vietnam?

93 del tre om hur terry whitmore blev filmstjärna, mediakändis och kungen av sveavägen 161 del fyra vad som egentligen hände i hai lang national forest 209 efterord 269 författarens tack 273 kronologi 274 källförteckning 281 noter 285 register 291

Hej Johan!

Jag tyckte att du borde veta … Terry Whitmore dog i förra veckan. Efter att ha misskött sin diabetessjukdom och druckit för mycket alkohol så avled han i onsdags. Jag och min bror James kommer att åka över till Memphis redan nu på tisdag för att vara med på begravningen som kommer att äga rum på lördagen. mvh / Timothy

M

eddelandet från Timothy Whitmore, son till Terry Whitmore, nådde mig på morgonen den 16 juli 2007 strax innan jag skulle iväg på en semesterresa. Terry var borta.

Nu kunde jag inte ställa några fler frågor till honom. Jag kunde inte ringa upp någon mer gång och få det igenkännande och glada tillropet ”Tjenare Johan!” och jag kunde inte längre muntra upp honom genom någon historia från Sverige och få honom att kanske glömma det dystra och mörka under någon timme. Alla de frågor om Vietnamkriget som jag fortfarande hade skulle inte få några svar.

Onsdagen innan hade jag suttit och skrivit om vår gemensamma resa till Vietnam och skrivit ned minnena. Jag hade beskrivit Terrys möte med en kvinna, tidigare aktiv i gerillarörelsen FNL, som fått ett gravt utvecklingsstört barn, ett så kallat Agent Orange-barn, efter att ha blivit besprutad av växtgiftet i djungeln någonstans utmed gränsen mellan Nord- och Sydvietnam. Jag hade gått igenom utskrifter från mina intervjuer. Jag hade tänkt att jag borde ringa. Men jag hade inte gjort det, något jag ångrade nu.

Samma onsdag hade Terry legat och dött på ett sjukhus i Memphis i Tennessee, långt ifrån Sverige och långt ifrån Vietnam.

Jag sjönk ned på stolen och satte mig för att skriva en runa till Dagens Nyheter. En runa som beskrev den Terry jag tidigare gjort ett TV-program om: en hjälte, en person som dragits in i någon annans konflikt, 7

sett fruktansvärda saker, tagit ställning och genom ett enastående civilkurage tagit sig ifrån kriget och flytt i protest.

Den amerikanske före detta marinsoldaten och desertören från Vietnamkriget, Terry Whitmore har avlidit 60 år gammal i Memphis, USA. Det var 1968 som Terry flydde kriget och under en strapatsrik resa genom Sovjetunionen lyckades ta sig till Sverige för att få asyl här.

Terry föddes i Memphis 1947 och var 19 år gammal då han tog värvning i marinkåren.

Under en gemensam reportageresa berättade Terry för mig om sitt liv. Om hur marinkåren en dag hade kommit hem till honom och mer eller mindre lurat honom att skriva under för tjänstgöring.

Sommaren 1967 skickades han till striderna i Vietnam och hamnade då nära den sydvietnamesiska staden Hoi An. Under bilresan genom det vietnamesiska bergrika landskapet berättade Terry hur han och hans kamrater släpptes ned på bergens toppar för att sedan vandra nedåt i jakten på FNLgerilla. Han hamnade ofta i strid och var nära döden vid flera tillfällen.

Terry tvingades också delta i så kallade ”search and destroy missions” som var en operation genom djungeln där gerillan skulle sökas upp och dödas. Under reportageresan berättade Terry hur hans pluton gått in i byar som de fått order om att jämna med marken. Allt levande i byn, såväl människor som djur, skulle dödas. Vid flera tillfällen bröt Terry mot reglerna och skyddade personer som annars skulle ha skjutits.

Under hösten 1967 såg Terry mer och mer av kriget som gjorde honom övertygad om att USA var fel ute, bland annat då bönders åkrar jämnades med marken av passerande amerikanska stridsvagnar.

I december 1967 skickades han till de hårda striderna runt militärbasen Con Thien i gränsområdet mellan Nord- och Syd8

vietnam. 37 år senare, 2004, stod han och jag där tillsammans och från befälsbunkern blickade han ut över fälten som nu låg öde. Då berättade han om striden på denna plats som skulle förändra hans liv. Hur plutonen hamnade i ett bakhåll och hur han blev både skottskadad och fick kroppen full av granatsplitter. Terry var så illa däran att han skickades till Yokohama i Japan för vård.

Efter några månader fick han veta att han skulle skickas tillbaka till striderna. Då beslutade han sig för att desertera. Med hjälp av en underjordisk fredsgrupp tog han sig till norra Japan för färd genom Sovjetunionen mot Sverige, ett av få länder som tog emot amerikanska desertörer. I Sverige stannade han i 33 år och fick två söner, Timothy och James. År 2000 flyttade han tillbaka till USA. Terry Whitmore visade med sitt liv att det går att stå för och följa sin övertygelse och det är med stor sorg jag konstaterar jag att aldrig mer kommer få höra hans glada ”tjenare Johan” då jag ringer till Memphis, USA.1 Det är en bild som är sann, på ett sätt. På ett annat sätt är den grovt förenklad, kanske därför en osann bild. Terry var en sammansatt person.

Han sade att han inte bara hade sett, utan även deltagit i, några av de operationer då civila utsattes för ett obeskrivligt våld. Han hade deserterat, men vilka var hans egentliga skäl vid denna tid? Var det övertygelsen om att kriget var felaktigt, eller var detta en efterhandskonstruktion som passade in i det 1968-års vänsterfärgade Sverige som Terry Whitmore kom till?

Dagens Nyheter publicerade texten och mailen började strömma in.

Det kom telefonsamtal från gamla bekanta; ”Vad, är Terry död? Vad dog han av? Jag minns honom från 70-talet. Han var en fin människa, som hade bestämt sig för att greja det här med att komma till ett helt nytt land. Men vi tappade kontakten sen.”

Det var något med Terrys liv som förbryllade, inte bara mig tydligen.

För vem var Terry egentligen? Varför blev hans liv så trassligt? Varför fick han så lite gjort och varför var han både handlingskraftig och hand9

lingsoförmögen på en och samma gång? Vad var det i Vietnam som fick honom att bli till den person jag lärde känna under 2003 och 2004? Vad kan Terrys öde berätta om Vienamkriget, om USA:s roll i det och om de människor som tjänstgjorde under kriget?

Minnena av Terry vällde över mig. Ju mer jag grunnade på hans historia desto fler frågor dök upp. Han hade liknat filmfiguren Forrest Gump, som ständigt hamnade på platser och fick möta historiska personer och världsledare av en slump.

Terry Whitmore dök upp i Sverige mitt under det stormiga året 1968, som präglades av motsättningar och Vietnamdemonstrationer. Han blev en hjälte i vänsterkretsarna. Men det var samtidigt många som retade sig på honom. Känslorna var blandade inför denne långe märklige man från Memphis som av en händelse kommit till ett land som hette Sverige. Han blev intervjuad av många medier i 1970-talets början. Det gjordes dokumentärfilmer och det skrevs böcker. Men det kom också kritik, bland annat från Expressens Ulf Nilson som anklagade Terry för att vara någon som överdrev eller till och med for med osanning. Terry tog mycket illa vid sig av detta. Han sökte sig inte till offentligheten men han hade ingenting emot den.

I en och en halv timme var han och jag uppe på höjden vid Con Thien firebase i Vietnam. Den plats där han varit förlagd strax innan han skadades allvarligt under en blodig närstrid med nordvietnamesiska soldater. Terry stod mestadels tyst och blickade ut över det väldiga fältet med små palmer och låg vegetation, där bomb- och granatkratrar fanns kvar under det gröna. I den bunker där han som tjugoåring tog emot sina order stod han nu tyst med ett allvarligt ansiktsuttryck och nästan glasartad blick.

– Varannan kväll hade vi någonting som kallades LP, listening patrol.

Det handlade om att gå så nära fienden som möjligt och om man hörde någonting skulle man rapportera.

– Vad tyckte du om det, undrade jag.

– Det var rena självmordet, vi kunde vara sex, sju man här omkring, om vi blev upptäckta då var det kört, då var det kolsvart, kolsvart.

– Hur klarar man det som tjugoåring, att vara med om sådana här saker, man har ju hela livet framför sig då?

10

– Det är en överlevnadskänsla, du lever eller dör. Man stänger av helt enkelt. Du stänger av dessa tankar, ibland kan man tänka att min tid kommer nog snart, speciellt när du ser andra, kompisar, som dör. När är det dags för mig? undrar man. Men händer det, så händer det.

Det var där någonstans ute på fältet som Terry hamnade i en hård eldstrid och skadades av en granatattack och fick ett skott i armen strax innan han kastades upp bland liken på en stridsvagn.

Under promenaden tillbaka till bilen började han berätta: – Ibland händer det att människor frågar mig när jag fyller år. Då säger jag att jag föddes den 15 december 1967, och att det var här jag föddes. Den här platsen förändrade mitt liv.

Under sommaren 2007 hade Terry känt sig allt sämre och sämre. Men han hade inte velat åka in till sjukhuset.

Det var som om han visste att han skulle dö och hade bestämt sig för att ”nu är det slut”. Jag kan höra Terrys röst säga de orden: ”Nu är det slut, nu är det kört.”

Terry hade fått nästan 40 år av extra liv, tänkte jag. För sådär hade han tänkt även den 15 december 1967 att ”nu är det kört.”

Som nybliven sextioåring stängde Terry av. Efter att ha vägrat ta emot någon vård fördes han utmattad och svag till sjukhuset och dog några dagar därefter, onsdagen den 10 juli 2007 i Memphis, Tennessee.

Ovetandes om detta började jag skriva denna bok exakt samma dag. *

Terry Whitmore blev 60 år gammal.

11

Under sin första tid i Sverige bodde Terry Whitmore i Stockholmsförorten Bollmora. Några hundra meter från hans hem gick jag själv i lekskola.

Det var i den långa vita höghuslängan i hyresområdet Sikvägen nära Bollmora centrum som mitt eget intresse för Vietnamkriget väcktes. Vi var kanske tio, femton ungar i lekskolan, en blandning av arbetarklassbarn och barn till nykomna invandrare. Vi bodde alla i de omkringliggande åttavåningshusen som redan börjat förfalla, drabbade av skadegörelse och med sönderslagna portfönster.

Lekisgruppen var så stökig att förskollärare efter förskollärare slets ut och sjukskrev sig, utbrända skulle man säga idag. Då, 1972, fanns inte det begreppet men väl TV-bilder på ett krig som rasade på andra sidan jorden, bilder som sköljde in i vardagsrummen kväll efter kväll.

2004 sitter jag som TV-producent i SVT:s bildarkiv och letar efter bilder till mitt program om Terry. I de gula askarna hittar jag fotografen Björn Henrikssons idag legendariska bilder från Hanoi. De är filmade under sommaren och hösten 1972. Små filmrullar som innehåller det material som sändes i programmet Världen i Fokus. Det vilar nästan en magi över bilderna med dess klara filmiska färger.

När jag sitter i det minimala tittrummet i Sveriges Radios källare med den flimrande projektorn framför mig och med det tickande projektorljudet i öronen väcks minnena från lekskolan till liv.

Det är amerikanska bombplan som rör sig på en klarblå himmel. Någonstans däruppe finns det mörka osynliga och anonyma hotet från någon som utför en syssla. Ett jobb.

Där nere på gatan, svartklädda mammor med beslutsam blick och avtagna rishattar som försöker trycka ned sina små barn i betongrör som grävts ned i marken. Men barnen är nyfikna och vill titta på de läskiga men samtidigt spännande flygplanen.

Sedan. Bomber som har slagit ned. Förödelse. Fallna hus. Ruiner.

Gråtande mormödrar som klappar vitbleka kroppar. Grannar som försöker skyla över likens ansikten med skrynkliga tidningar. Jag känner igen bilderna från 1972. För de har etsat sig fast.

Vi lekisbarn levde ut det vi sett. Vi delade upp oss i ”kineser” och ”amerikanare” och laddade ammunitionslager av klossar. Två madrasser 12

fungerade som skyttevärnsskydd och ”kineserna” fick en sorts vinkelformade trästycken på huvudet. Egentligen var de till för bygglekar men nu fick de fungera som vietnamesiska rishattar. Sedan kastade vi klossar på varandra. De flög vilt över det stora lekrummet. Striden böljade fram och tillbaka. Men det fanns ingen given vinnare.

Som vuxen ställde jag mig frågorna: Varför startade detta krig? Varför satt amerikanen i sitt flygplan däruppe i luften? Varför tvingades vietnameserna ned i betongrör under marken? Och hur upplevdes kriget av de människor som var med? Vem hade rätt och vem hade fel?

Ju mer jag som vuxen grävde, desto mer började frågorna likna de tunnlar i Vinh Moc i Vietnam som jag besökte 2004. För ju mer jag fick veta desto mer komplicerat blev det. Ju längre ned i marken jag kom, desto fler nya bergrum och håligheter öppnades, med nya fakta och sanningar att gräva djupare i.

I Stockholm, på arbetarnas den dag första maj 2005, beger jag mig ut med en kamera till Medborgarplatsen i Stockholm för att filma Vänsterpartiets demonstration.

– Vi firar just idag befrielsen av Vietnam! säger talaren.2 Det är idag exakt 30 år sedan USA fick ge upp och ge sig av med svansen mellan benen!

Befrielsen? Kan man kalla händelserna i Saigon den 30 april 1975, då nordvietnamesiska styrkor rullade in stridsvagnar i den sydvietnamesiska huvudstaden, för befrielse? En sak är klar, det blev fred i Vietnam efteråt, det är en typ av befrielse, men var det en sann befrielse?

Ett år tidigare, under våren 2004 hade jag suttit på ett utekafé i Hanoi då 25-åriga Mai kom fram och ville testa sina kunskaper i engelska. Hon beställde en Coca-Cola och jag konstaterade att hon likt många andra vietnameser var frispråkig och rolig att tala med. Hon drömde om att komma in på universitetet. Kanske bli författare.

– Men, säger hon, jag får ju inte skriva det jag vill här i Vietnam.

– Mina grundläggande rättigheter kränks här i landet! My civil rights are violated.

Mai kände sig kränkt.

13

Kanske borde fler få höra Mais berättelse? Men hennes och andra regimkritikers ord förblir tysta eftersom jag och alla andra journalister är väldigt hårt hållna när vi besöker Vietnam. För att få inresevisum till landet krävs en detaljerad redogörelse om vad vi vill göra. Det som inte passar regimens agenda sorteras bort och sedan tilldelas vi ett schema där enbart utvalda och förhandsgranskade personer intervjuas.

En guide/fixare/övervakare/översättare följer med. Guiden är vänlig och professionell. Man kan sitta och snacka och ta en öl och prata om barnens uppväxt och hur man firar högtider och vilken maträtt som är godast. Men vill man filma något som han inte tycker är passande så blir det ett bestämt ”nej”. Det hände flera gånger vid besöket i Vietnam.

Försökte man ta upp frågan om varför Vietnam är en enpartistat blev svaret: – Vi önskar bli respekterade för att vi enbart har ett parti här i Vietnam.

End of discussion. Han gör sitt jobb.

De strikta filmreglerna förhindrar mig även från att intervjua unge Jo i skräddarstaden Hoi An.3 Jos far hade tvingats betala enorma summor under bordet till någon korrupt tjänsteman för att kunna starta en liten restaurangrörelse där han och hans son nu arbetar. Jo berättar att fadern en gång i tiden stred för Vietcong4 (FNL-gerillan) men att han nu ångrar det.

Medan den krumryggade fadern kommer ut från köket och rör sig mot bordet där hans son sitter med en svensk journalist, som följt reglerna och lämnat kameran på hotellrummet och därför lämnats i fred av guiden/fixaren/övervakaren/översättaren, berättar Jo om faderns öde.

– Pappa hamnade mitt i en napalmattack och fick svåra brännskador.

Det är därför han går sådär nedåtböjd. Han var nära döden. Men nu undrar han ”vad var det jag stred för, om jag vetat det jag vet nu hade jag aldrig gett mitt liv åt gerillan.”

Några dagar tidigare hade Terry Whitmore sagt exakt samma sak: ”vad var det jag stred för? Om jag vetat det jag vet nu hade jag aldrig …”

Vad var det de egentligen de stred för, Terry och Jos pappa, som en 14

gång i tiden var bittra fiender? Som kanske även försökte döda varandra, för Terry låg faktiskt förlagd i Jos pappas hemstad Hoi An 1967.

Nu var de två män i övre medelåldern med krigets ärr i kropp och själ. Båda hade svårigheter att röra sig och båda gjorde de ett samlat intryck; att jag vet hur det är, egentligen. Över 30 år tidigare var båda indragna i den konflikt som delade åsikterna runt om i världen och som fick småungar i Bollmora att kasta klossar på varandra.

Det är om denna konflikt boken handlar, men också om Terry Whitmores liv och hur Vietnam formade honom som människa.

Boken tar i huvudsak upp händelser som skedde mellan sommaren 1967 och sommaren 1968. Under det året skulle Vietnamkriget nå en vändpunkt.

På samma sätt som Stalingrad och slaget vid Kursk avgjorde andra världskrigets utgång, kom de blodiga striderna vid McNamaralinjen vid Con Thien, jakten på gerilla under search and destroy-uppdrag och våldsamma massdemonstrationer under hösten 1967 att långsamt förändra den amerikanska allmänhetens syn på kriget.

Vändningen kom inte i och med någon tydlig seger på slagfältet utan på det politiska planet då det stod klart att den amerikanska ledningen inte talat sanning om svårigheterna i Vietnam.

Kulmen nåddes under 1968-års Tet-offensiv och den dramatiska utvecklingen därefter, under mars, april, maj och juni, då Khe Sanh belägrades, då president Johnson beslutade sig för att hoppa av presidentvalet, då Martin Luther King jr och Robert Kennedy mördades och då våldsamma studentrevolter rasade världen över.

När det stod klart att USA:s regering under 1967 ljugit om läget i Vietnam gröptes förtroende för president Johnson ur och förhandlingar inleddes.

Vietnamkriget tog slut först i början av 1973 (1975 om man räknar Saigons fall/befrielse) men det som hände från sommaren 1967 och ett år framåt ledde till att USA:s projekt att hålla den sydvietnamesiska militärregimen under armarna för att ”hindra världskommunismen från att erövra ytterligare ett land”, blev till ett långsamt sjunkande skepp. Den politiska viljan att driva kriget vidare eroderade sakta men säkert.

15

Fram till sommaren 1967 hade de styrande i USA trott på sitt krig och hoppades fortfarande på en militär seger. Efter sommaren 1968 blev politikernas mål att med hedern i behåll få USA ut ur Vietnam.

Vietnamkriget förändrade världen under 1967 och 1968.

Under samma tid förändrade Vietnamkriget också Terry Whitmores liv.

16