PDF9789152751435 by Provläs.se

Det var i början av september, en söndag, och jag hade precis hittat min plats vid fönstret på tåget mot Belfast. Ett tåg som utgick ifrån Connoly Station på den norra sidan av oden Liffey som yter genom den irländska republikens huvudstad Dublin. Jag packade upp frukosten som jag köpt inne på stationen, en varm ciabatta med kyckling och pesto, en caffe latte till det och en stor aska mineralvatten. Jag smuttade på latten som redan hade börjat bli alltför ljummen i min smak. Ganska snart ryckte tåget till en aning och långsamt började det röra sig framåt och ut från stationsområdet. Jag hade anlänt till Dublin dagen innan, tagit bussen från ygplatsen in till ÓConnell Street i de centrala delarna av stan, hade kollat kartan på bussen och visste ungefär hur jag skulle hitta Gardiner Street Lower och det Bed & Breakfast jag bokat rum i och som bara låg några minuter från tågstationen. Efter att ha checkat in och spritt ut mina grejer i rummet som jag brukade göra, bläddrat lite i en turistbroschyr, så gick jag ut igen och hittade ganska omedelbart en pub i kvarteret. Jag köpte en Guinness, eftersom det kändes som att man måste göra det när jag äntligen fått komma till Dublin. Jag satte mig ner vid bardisken, och på en tv pågick en match av någonting jag aldrig sett förut. Två lag med hockeyhjälmar på huvudet och stridsklubbor i händerna som försökte ta kål på varandra inför vad det såg ut som ett fullsatt stadion och allt utspelade sig på gräs. – Vad är det här? frågade jag barmannen. – All Ireland, hurling, Tipperary mot Kilkenny. – Hurling? Det är ju galenskap! Aldrig hört talas om det, sa jag. Barmannen skrattade högt. – Du är inte den första. Det är liksom en typisk irländsk sport, nationalsport faktiskt. De spelar på Croke Park, inte så långt härifrån. Större delen av Irland kollar troligtvis. Det förklarade alla människor i matchtröjor jag sett utmed ÓConnell Street när jag hoppade av bussen, och barerna som var fulla av gula och blå eller randiga svartorangea tröjor. Jag hade trott att det var någon fotbollsmatch på gång. Men det jag såg på den där tv:n var helt galet, inga stopp, högt tempo, fysiskt, stenhårt, spännande trots att det var obegripligt. Barmannen berättade lite om reglerna, hur man gjorde poäng, och var sporten kom ifrån. Han berättade om lagen som tydligen var riktiga

tungviktare inom sporten och att den i princip inte fanns någon annanstans i världen, åtminstone inte några bra lag eller spelare. Tåget skakade långsamt fram mellan klassiska gamla radhus intill spåret och efter bara några minuter öppnade sig landskapet mot ljuset och havet. Farten ökade och ganska snabbt försvann husen och Dublin bakom mig och utanför fönstret på ena sidan låg The Irish Sea där tidvattnet dragit sig tillbaka så att långa breda stränder kunde vräka ut sig. Långt därute slog ilskna vågor in över sanden och på andra sidan tåget bredde åkermarken ut sig. En rugbyplan låg farligt nära en klippkant, det blåste hårt och vinden slet i de spelare som sprang runt och tränade formationer eller vad de gjorde. Rugby var ytterligare en sport som jag hade väldigt liten koll på, förvisso bra mycket mer än den där hurlingen jag tittat på dagen innan. Tåget tog sig över en gammal stenbro högt, högt över oden Boyne som sprängde sig rakt in i landet ifrån havet. Första stopp Drogheda som låg längre in utmed oden med guppande skebåtar, lastfartyg, lyftkranar och grå industrilokaler och förvaringsskjul längs kajen.

Jag började bli lite nervös. Jag hade fått tag på Karen efter många om och men. Det första mailet till hennes mailadress hade inte gått fram visade det sig, och när svar uteblev under ett par veckor så tänkte jag strunta i det, hon var väl inte intresserad av ett gammalt spöke från tonåren. Men en kväll när jag satt med Facebook så letade jag upp Karens pro l och skickade ett nytt meddelande till henne. Det kändes inte jättebra, kanske var jag bara en jobbig jävel som Karen absolut inte ville skulle dyka upp efter alla dessa år. Efter två dagar ck jag svar, Karen hade hört från sin pappa att någon sökt henne. Något mail hade hon inte fått, men texten visade att hon ändå var glad att höra ifrån mig vilket gjorde att det kändes lite bättre. Ja, spännande till och med. Som att färdas tillbaka till en tid då allt var möjligt och livet inte var något man funderade över utan bara låg där och skvalpade helt självklart. Vi skrev till varandra några gånger fram och tillbaka, berättade lite om livet som vuxna och till sist hade jag med en skämtsam ton påmint Karen om den där inbjudan för 35 år sedan. Jag ck några leende emojis till svar och ett bekräftande. Ville jag se Nordirland så var jag välkommen. Därför satt jag nu på tåget mellan Dublin och Belfast där kusten försvunnit och inlandets kuperade gröna landskap tagit över blickfånget med kor och får betande mellan stenmurarna.

En enorm frihetskänsla spred sig inom mig trots nervositeten. Tåget hade passerat gränsen till Nordirland och gjort korta stopp i Newry och Portadown. Nästa station var Lisburn innan jag skulle vara framme i Belfast. Jag kände även en enorm lättnad över att ha lämnat hemstaden bakom mig om än enbart för några planerade veckor på den gröna ön. Jag var van att resa, hade varit bortskämd med det genom åren, bra ekonomi och perioder av fri tid att resa och jag älskade det. Tåget dundrade in till Great Victoria Street Station och stannade med gnissel och ett sorts gammalt pysande. Det skulle enligt uppgift inte ta mer än tio minuter att gå in till city från stationen, jag hade bokat ett rätt enkelt hotell strax utanför smeten men ändå nära allt om man läste på hotellets hemsida. Belfast var drygt dubbelt så stor som hemstaden men såg rätt liten ut när jag tittade på en karta. Jag slängde snabbt in min väska på rummet. Sen la jag mig raklång på sängen och såg upp i taket. Jag blundade och tänkte på Cypern. Så ung, så oskyldig, man visste ingenting om framtiden och vad som skulle bli. Men det blev ju rätt bra, kanske till och med väldigt bra stundtals, tills tvivlen, mörkret och förändringen på allvar började störa den inre kompassen så att den plötsligt började visa fel. Det var väl inget jag ville utan det bara blev så, kroppen talade om det ända tills hjärnan började ana att nåt var på gång. Ny identitet, nya intressen, ny blick, nytt liv. Fast jag hade ju inte lyckats övertyga hjärnan än, det var kaos, men just nu på plats i Belfast så lirade kroppen och hjärnan samma match. Jag reste mig och drog upp gardinerna, en grå kontorsbyggnad täckte utsikten åt vänster men åt höger öppnade sig en vacker vy med berg och gröna kullar inte alls långt ifrån där jag stod. Jag visste att Belfast hade sina Blue Mountains och Cavehill bakom sig och Irish Sea som en öppen yktväg åt andra hållet. Dessutom stadens våldsamma historia med nyhetsnamn som Shankill Road och Falls Road med sina vägar från centrum och rakt in i arbetarkvarterens uppdelade gator mellan katoliker och protestanter. Jag drog för gardinen igen, satte på mig jackan och gick ut till den pub på andra sidan gatan som jag sett och gick in och beställde en Belfast Black. Hjärtat slog snabbt nu och rastlösheten i kroppen tydde på att nervositet steg inom mig. Jag drack snabbt halva glaset innan jag tog upp min telefon. Jag skulle sms:a eller ringa, hade fått numret, så skulle vi bestämma en plats att ses på. Karen ville inte ses i Bangor där hon bodde, staden var för liten och det skulle börja snackas då alla tydligen kände alla.

Så jag knappade in numret med darriga ngrar och skickade iväg meddelandet. – Hej! Det här är Peter, jag är här nu, i Belfast. Var vill du ses någonstans? Det tog fem-tio minuter innan svaret kom. – Va roligt! Jag är utanför Victoria Squere, på odsidan, om cirka 40 minuter. Det är lätt att hitta, du kan inte missa det. Det nns en Starbucks i hörnet där. Ses snart. Jag var där först, tidigt, så jag gick ner till oden Lagan som rann genom staden, det kändes som att Belfast var inne i en förändring. Gamla slitna industribyggnader blandades med nya kreativa arkitektoniska glashus som i alla städer med vatten ytandes genom städerna. Gra tti på betong och båtar som låg förtöjda längs med kajen. Åt ena hållet kunde man ana Lagans mynning ut mot havet och på andra sidan tornade de gigantiska klassiska gula kranarna Samson och Goliath upp sig från rederiet Harland & Wolff med H & W stämplat på. Harland & Wolffs skeppsvarv byggde bland annat Titanic vars maf ga museum med sin vackra och futuristiska fasad blänkte på samma sida oden som rederiet. Jag mindes att jag någonstans läst att Harland & Wolff under en lång tid endast anställde protestanter i denna blandade stad av protestanter och katoliker vilket gjort att de sistnämnda avskytt detta landmärke då det stod för ett förtryck. Jag kom på mig själv med att jag faktiskt inte visste om Karen var protestant eller katolik. Frågan var om det var något jag skulle kunna ta upp eller om det var känsligt. Behövde jag ens veta det? På vägen tillbaka till Victoria Squere insåg jag hur stort handelskomplex det var, era våningar med affärer, restauranger, barer och nöjeslokaler. På en vägg visade man upp hur byggprocessen sett ut, ett helt kvarter som raderats för att byggas upp igen till detta moderna men rätt själlösa kommersiella tempel. Ännu en stad som berövats sin historia hann jag tänka innan en röst frågade: – Är det du Peter? Jag vände mig om och där stod Karen livs levande efter alla dessa år. Hon log brett och jag kände direkt igen leendet även om den unga ickans ansikte förstås bytt plats med en mogen kvinnas. Ett lite bredare ansikte, en del rynkor runt ögonen och i pannan, men ändå samma som jag en gång föll för där i diskotek Moonlights mörka vimmel. Vi gav varandra en kram, den blev en aning trevande, hur beter man sig efter så många år? – Så du kom hit till sist, sa Karen och skrattade.

– Hahaha, 35 år ... Man måste ju tänka igenom sina beslut. – Vill du ha kaffe, vin eller öl? Jag tar gärna ett glas vin. Det nns en okej bar här uppe i huset. Ett glas vin passade mig bra så vi tog oss in i byggnaden och åkte rulltrapporna upp till toppen och steg in i en halvfull bar. Åt ena hållet var det panoramafönster ut mot hamnen och havet. Vi satte oss där vid ett bord. – Det här är konstigt, sa jag. Men väldigt nt att du ville träffa mig. Karen log och såg på mig. – Jag var tveksam till en början. Men sen blev jag ny ken. Kollade på din Facebook-pro l å tänkte varför inte. Vad ska du göra på ön? För du åkte väl inte hit enbart för min skull? – När du skrev att du gärna ville träffa mig så var det som att trycka på okej-knappen. Ända sedan vi skrev våra brev så har jag velat åka hit men jag har alltid hamnat någon annanstans. Du är anledningen till att jag åkte men jag tänkte dra runt och se var jag hamnar. Några tankar har jag men annars får lusten och slumpen styra. – Finns mycket nt här i norr, jag kan tipsa dig om du vill. Du borde absolut åka till Derry och sedan vidare till Donegal innan du drar vidare. Antagligen världens vackraste plats. Hur länge är du här? – Vet inte säkert, två kanske tre veckor. Ville bara hemifrån, det har hänt lite jobbiga saker på slutet. Vi drack ett par glas vin var och gick sedan ut från baren. Karen tog med mig på en tur i centrum, pekade på restauranger, pubar och intressanta platser som hon tyckte jag skulle besöka. Universitetsområdet är bra med många bra pubar, sa hon. – Är du politiskt intresserad Peter? Det är kanske lite turistigt men jag tycker du ska ta en guidad tur upp till muralmålningarna uppe vid fredsmuren längs Shankill- och Falls Road, fast de nns lite överallt, det nns taxi och guide att hyra. – Har du varit där själv? – Ja och många av målningarna är fantastiska, helt otroliga faktiskt, och skrämmande ibland. Vi gick och satte oss på en bänk vid ett torg med ett vattenspel som sprutade upp ur marken i olika tidsintervaller och formationer. Barn sprang och lekte mellan vattenkaskaderna, modigast vinner såg det ut som. En barnsligt ofarlig tävling i en stad där det sett helt annorlunda ut genom åren.

– Hur var det egentligen att växa upp här? Jag har förstått att när vi skrev till varandra så smällde det bomber i princip hela tiden här i och runt Belfast. Jag kan inte ens föreställa mig det. Hade vi kunnat gå här som vi gjort idag och känna oss trygga? – Vi åkte nästan aldrig in då. Men det hände ju även i Bangor. En lång rad politiska mord och bomber. Man lär sig leva med det. – Antar att det är så men det låter ändå galet. Hur är det i Bangor idag då? – Det är en idyll. Nordirlands största småbåtshamn, strandpromenad, parker, medelklass. Lever upp på sommaren då alla turister kommer ut och badar, seglar och sportar. Det är väldigt nt, lite sterilt kanske, allt perfekt. Men bra för familjer, tryggt och nära till allt. – Du jobbade på hotell skrev du har jag för mig? – Ja, jag är marknadsansvarig för The Salty Dog Hotel & Bistro vid Ballyholme Beach. Fast det säger väl inte dig så mycket. – Nja, jag har kollat på google och vet lite hur staden är byggd. Några bilder har jag sett också. Såg nt ut. Saknar du London? – Hela tiden, jag älskar staden. Men när vi skaffade familj så fungerade det inte. Tre barn med allt vad det innebär. Allt blev lättare i Bangor. Men jag drömmer hela tiden om att kunna ytta tillbaka, eller bara komma bort, ut och resa. Det nns i blodet det där. Resandet. Vi reste oss och gick tillbaka ner mot Lagan igen, vi ställde oss vid staketet och Karen pekade och berättade, trots allt verkade hon stolt över Belfast och Bangor förstås. Sen sa Karen att hon behövde dra sig hemåt då mannen inte visste att hon var här och träffade mig. Hon hade skyllt på några jobbärenden, men tiden hade sprungit iväg och ett sms hade kommit. Karen såg lite stressad ut över det. – Ses vi något mer? frågade jag. – Jag vet inte Peter. Hur länge sa du att du stannade här? – Vet inte, men jag drar nog från Belfast till Derry i övermorgon som du tipsade om. Men jag vill gärna ses. Om du vill. Kan komma tillbaka. Kanske åka ut till Bangor. Vi kan ses där så slipper du åka. – Det är ingen bra idé Peter. Alla vet vem jag är där. Jag hör av mig när jag funderat lite. Okej? Vi kramades igen, den här gången mer mjukt och naturligt och med en större värme. Det sista jag noterade var det där leendet igen, sedan var hon borta, uppslukad av kommersens tempel. Tre timmar senare plingade det till i mobilen. Det var Karen som skickade ett långt sms. Jag satt återigen på puben mitt

emot hotellet och skrev i min resedagbok, en Guinness stod halvt urdrucken framför mig på bordet medan jag tryckte fram meddelandet. Hon skrev att det hade varit så kul att träffa mig igen. Hur hon hade tvekat starkt. Men att när hon väl var på plats så hade det känts så bra att ses och prata. Att återuppleva en del av våra minnen tillsammans. För vi hade även pratat en del om Cypern, påmint varandra om vissa händelser och personer, försökt komma ihåg namn på folk, platser, barer. Det hade blivit mycket skratt och en del sorg över livets förgänglighet. Karen skrev att hon tyckte jag var lika snygg idag som då men att hon inte ville visa det allt för uppenbart. Hon ville väldigt gärna ses igen och hon skulle höra av sig om hur och när det skulle fungera. Karen var tvungen att smyga med det och skulle berätta mer när vi sågs men det var komplicerat skrev hon. Jag ck en varm känsla genom kroppen, en glädje, jag hade tagit rätt beslut att åka. Livets märkliga vägar. Att jag vågade, vilket antagligen inte hade hänt utan Vito och hans gäng i Espressobaren. Det var den lilla knuffen som tog mig över passivitetens mur. Jag skickade ett sms till Vito. ”Har träffat Karen nu. Tack som fan för att du peppade mig. Det blev helt rätt. Vi ska ses igen. Bästa Vito!”

Redan dagen därpå satte jag mig på bussen mot Derry, den var halvfull. Jag satt och såg ut på ännu mer grönt än från tåget dagen innan. Den gröna ön, en klyscha som stämde mer än jag kunde ha förväntat mig. De skiftande gröna färgerna på kullarna var stundtals så starka att jag ck blunda. Solen som kom och gick mellan molnen och förstärkte hela scenen. – Ska du till Derry? En röst väckte mig och när jag öppnade ögonen hade en kille satt sig på sätet framför mig. Han log och upprepade frågan. – Det är planen, sa jag. Killen hette Philip och var konstnär. Han hade varit i Belfast för ett möte med ett galleri. Annars bodde han i ett litet hus på gränsen mot Irland i något som hette Warrenpoint och låg invid någonting som hette Carlingford Lough på östra sidan av ön. Philip pratade hela tiden och verkade väldigt sällskapssjuk. – Vad ska du göra i Derry?

– Ingen aning? Se staden, gå runt. Har läst så mycket om den. – Det är ingen vacker stad men människorna är fantastiska. Och kulturlivet är galet hett. Jag har haft mina tavlor på era platser där och musiklivet är också bra. – Vad ska du göra där? – Jag ska inte dit, jag ska byta buss och åka vidare. Har mina tavlor i ett galleri i Dunfanaghy långt ut på västkusten. Bussen körde ner för backen genom en småputtrande villaförort med utsikt mot oden Foyle och bilbron över in mot city. Det såg lite grått och trist ut men den kritvita fredsbron åt andra hållet låg som ett gnistrande smycke över det mörka vattnet mellan det gamla fängelset och city. En symbol för en delad stad som försöker bli hel. När bussen stannat på stationen och jag tagit mig ut på gatan kom Philip förbi igen. – Du ska inte med till Dunfanaghy? Det nns sängplatser om du vill. Mina vänner hyr ett hus och jag vet att inte alla är där just nu. Donegal är så galet vackert så har du inte varit på Irland förut så måste du bara se det. Derry står kvar, jag lovar. Under några minuter stod jag rådvill och velade, var så inställd på att ta mig an Derry, samtidigt som hela resan handlade om att släppa på handbromsen och låta livet komma till mig istället för att begränsa mig själv. Philip verkade schysst och nya människor kunde vara kul att möta. Så jag följde med en leende och uppspelt Philip till nästa buss som avgick 20 minuter senare. En dryg timme senare körde vi in i Dunfanaghy och redan där förstod jag vad Philip pratat om. Den lilla huvudgatan med sina låga huslängor i olika starka färger, och med blicken ut mot havet så bredde vattenmassor, klippor och enorma sandstränder ut sig. Jag var tvungen att ställa mig och se ut över alltihop, det var en sorts Bohuslän på speed, havet och himlen som gick ihop till ett i horisonten. – Jag sa ju det Peter, visst är det magiskt. En av mina absoluta favoritplatser. Philip kom och ställde sig bredvid mig med ett gigantiskt grin. Därefter knuffade han till mig och bad mig följa med honom. Vi gick några hundra meter på strandpromenaden till ett ljusgrönt litet hus som låg precis invid vattnet. Philip knackade hårt på dörren, öppnade, gick in och ropade hallå. Nedför en trappa från övervåningen kom en tjej med långt rött lockigt hår och fräknar i hela ansiktet. Hon hette Siobhan och såg ut som tagen ur en reklambroschyr om Irland. I en soffa i vardagsrummet halvlåg en kille

som hette Oisín, han hade kort mörkt hår, brett käkparti, en guldring i ena örat och tatueringar på underarmarna. – Jag har med mig en gäst, sa Philip. Det är väl inga problem va? Peter från Sverige. Jag hittade honom på bussen mot Derry men kidnappade honom hit istället. – Välkommen, sa Siobhan och sträckte ut handen. Vi är vana med främlingar i det här huset, fortsatte hon och skrattade. Oisín såg mer avmätt ut där han låg i soffan men kanske var han bara trött. – Ni är väl hungriga, frågade Siobhan och gick till köket för att plocka fram bröd, ost, tomater, oliver, korv, chips och jordnötter. Philip hjälpte till och bar fram det till bordet. Vin plockade hon från en hylla på väggen samtidigt som Oisín hade släpat sig ut i köket. Någon hade satt på musik, antagligen Oisín. Det lät som Cranberries men jag var inte säker. En stund senare satt vi alla i soffan och åt och drack vin, jag hade fått ett litet rum på nedervåningen med ett mindre fönster ut mot bakgården. Oisín hade tinat upp och berättade vitt och brett om Dunfanaghy. Han var från Letterkenny i östra Donegal som tydligen var någon sorts huvudort men hade yttat till västkusten för konstens skull. Han var också konstnär precis som Philip. Siobhan var lärare i gäliska i ett kulturcentrum i byn men var född och uppväxt i Sligo från början. När Oisín var klar med sina utläggningar berättade hon om den gäliska kulturen, hur språket, musiken, dansen och sporterna hängde ihop och bildade en gälisk identitet. Hur olika delar av västra Irland hade iriskan som sitt förstaspråk. Västra Donegal var ett av era starka gaeltachtai-områden berättade hon och jag kände att jag ville veta mer men det skulle hämtas mer vin och Philip som suttit tyst en stund började prata om sin utställning med Oisín. När Siobhan kom tillbaka och vinglasen var fulla igen ck jag berätta min historia om varför jag var på Irland, om mötet med Karen, breven och den gamla inbjudan till Bangor. Jag berättade om min bakgrund och brytningen med det gamla livet och förvirringen i vem man nu var. Jag antar att vinet och sällskapet av människor jag inte hade några band till lossade på hämningarna då jag var ovanligt öppen men det kändes så tryggt att jag vågade.

Det hade mörknat ute och musiken var högre nu, Siobhan hade hand om den och då slösades det på traditionell musik. Hon spelade

och berättade om klassiska musiker, band, låtar, skrönor om hjältar, engelsmännen och hur de hade svårt att tygla folket härute i obygden. Siobhan var som en outtömlig gruva av kunskap i allt som handlade om irländsk historia och om inte vi andra börjat bli trötta och aggade för sängen så hade hon nog kunnat fortsätta prata hela natten.

10 Morgonen efter knackade det på dörren till mitt rum. Ett fräknigt ansikte dök upp och frågade om jag ville ha frukost för det var framdukat nu. Mitt huvud var en aning rödvinstungt men jag hasade mig ut i köket. Oisín var inte där men Philip såg lika glad ut som vanlig. Te, rostade mackor, ost, vita bönor, stekta ägg och bacon stod på bänken och det var bara att ta för sig. Siobhan skulle iväg till arbetet medan Philip tänkte hänga i galleriet där hans tavlor fanns. Oisín sov fortfarande men skulle sluta upp med Philip under dagen hade han sagt innan han lagt sig. – Du kan väl komma förbi och hänga med oss i galleriet Peter? Tror det blir lite folk idag. Känner det på mig, skrattade Philip. – Ursäkta en okunnig men är du en känd konstnär Philip? – Nja, jag säljer en hel del men är väl en nobody i de nare salongerna. Men jag kan leva på det.

Efter en snabb dusch drog jag på mig ytterkläderna för att ge mig ut och gå en sväng. Philip frågade om jag ville ha sällskap men jag tackade nej. Jag sa att jag skulle titta in i galleriet lite senare. Målet var den där stranden jag sett på min väg in mot det lilla samhället. Killahoey Strand hette den. Det läste jag på en informationsskylt för turister vid det lilla torget i centrum en bit ifrån huset. Promenadstråket dit var också utpekat på skylten, åtminstone den första biten, sedan såg det ut som att naturen tog över. Stranden var enorm, säkert två hundra meter bred och en mil lång. Vit sand, sandbankar med vajande gräs, gröna kullar runtomkring och på vissa håll vassa klippor i båda ändarna. En handfull personer gick omkring ute på sanden där vågorna slog in hårt då vinden tryckte på. Annars öde. Jag drog upp luvan på hoodien och började gå. Stegen blev lite tunga i den lösa sanden så jag gick närmare vattnet och lyssnade på vågornas rytande.

Efter ett tag drog jag mig upp mot sanddynorna och gräskullarna, jag gick längs med dessa tills jag nådde fram till klippor där jag fann en skreva där jag kunde sätta mig i skydd av vinden och se ut mot horisonten. En grupp på runt tio personer kom ridande i galopp på vita och svarta kraftiga hästar med man och svansar addrande i vinden. Lika fort som de dök upp försvann de och jag funderade på livet och hur snabbt det farit förbi. Nu var jag mitt i livet som man brukade säga, fast det inte stämde för några hundra år lär jag inte bli, tänkte jag. I bästa fall har jag väl 30 år kvar att förverkliga drömmar, hinna med, innan man är för trött, sjuk och kanske mätt och nöjd. Men nu var jag inte nöjd. Jag ville så otroligt mycket av livet. Men visste inte var jag skulle börja gräva. Samtidigt tänkte jag på författaren Göran Thunström som skrev boken ”Under tiden” efter en hjärtinfarkt när han var några år äldre än jag. Han skrev om hur han ville vara med överallt, resa, se på fotboll, vara engagerad i viktiga politiska frågor och ge sig ut och demonstrera. Han skulle hänga med i debatter, läsa böcker och tidskrifter av intellektuellt värde men insåg att han alltid var på väg mellan alla de här sakerna och aldrig kom fram till någon av dem. Ett uttryck för en slags ytlighet och fåfänga men där han också skriver att hur inne och aktuell man än är så faller man ändå till sist ur ”innelistorna” och glöms bort då nya namn äntrar scenen. Det var väl där någonstans jag själv befann mig. Tippad över kanten och på väg ner mot botten jagandes efter livets eviga prestige och kunskap, men jag nådde aldrig fram då allt var grumligt och otydligt. Att sitta här vid Killahoey Strand invid Dunfanaghy i västra Donegal på Irland var dock inte otydligt. Jag var just nu levande, horisonten möjligtvis otydlig men annars klart runt mig. Philip som fångat upp mig på bussen för att föra mig hit. Nästan som om det var menat uppifrån på något sätt. Thunström skriver mycket om poesi, loso och religion. Frågor jag själv fastnat i ju äldre jag blivit. Är det så det är, som med släktforskning, åldern gör att man börjar re ektera över saker och livet om vem man är och var man kommer ifrån. Man ser bakåt men vill fortfarande framåt. Kanske inte alla men många. Nu önskade jag att jag hade boken ”Under tiden” med mig. Jag klättrade ner på stranden igen då en äldre man kom gåendes med en stor hund, den största jag någonsin sett, hunden sprang med full fart emot mig, tvärnitade tre meter ifrån och drog iväg mot vattnet. – Han är inte farlig, sa mannen med ett jättestort grått skägg i ansiktet. Han hade mössa på sig så man såg nästan bara ögonen däremellan.

– Vad är det där för hund, sa jag. – Irländsk varghund, passar väl bra här va, skrattade han. Jag hade läst om den rasen. Stora, världens största ras. Snälla, nästan menlösa, men oerhört hängivna och mysiga. – Bor du här, frågade jag? – Jag har en gård några kilometer upp där bakom kullarna. Han där är bara en av era. Vi föder upp varghundar. Varghunden som hette Braveheart kom lufsande till sist, luktade på mig, först lite tveksamt men sedan körde han in nosen mellan benen och yttade på mig med sin styrka. – Det är oerhört vackert här, sa jag. Så avslappnande, man vill inte gå härifrån. Är stranden alltid så här bred eller kommer tidvattnet in? – Är du turist? Har du inte läst på? Mannen såg på mig med lurig blick. – Inte alls faktiskt, kom igår, av en slump tillsammans med en kille jag träffade på en buss till Derry. – När jag var barn, i juni 1942, mitt under andra världskriget så tvingades ett brittiskt transportplan att landa här på stranden. Tidvattnet är så kraftigt att de var rädda att planet skulle svepas bort av havet. 200 personer ur lokalbefolkningen, bland annat min pappa, drog planet i säkerhet. Jag stod själv och tittade på det tillsammans med min mamma. – Vilken dramatik. Vad hände med planet? Fick man igång det igen? – Planet tankades upp igen, piloterna sov över i ett hus inte långt härifrån, dagen efter lyfte de igen och fullföljde sitt uppdrag. Händelsen är lite av en legend härute, en liten del i ett stort krig, och jag kommer tydligt ihåg det fast jag var så liten. – Så med andra ord är det kraftigt tidvatten här? sa jag och log åt mannen. Han skrattade högt åt min fråga. – Det kan man säga. Så var försiktig. Fastna inte där ute vid klipporna. Det händer att turister hamnar illa till ibland. Jag klappade lite grann på Braveheart innan vi skiljdes, han lutade sig så tungt mot mig att jag var på väg att tappa balansen. Sen drog han iväg igen i en jäkla fart och mannen med skägget gick långsamt efter. Jag gick lika långsamt tillbaka mot Dunfanaghy. Inne i min luva och med vinden i ryggen njöt jag av tystnaden och av vinden, nu helt ensam på stranden. Lite senare stegade jag in genom dörren på ett av tre gallerier som fanns runt torget i samhället. Det var en del folk därinne och Philip hade fullt upp men vinkade och pekade mot en bänk där det fanns te och mackor om

På kvällen gick vi alla till puben och drack öl. Philip och Oisín hade haft en bra dag i galleriet och var rejält uppspelta medan Siobhan och jag satt och log åt varandra och åt vår lilla hemlighet.

jag ville ha. Jag gick runt och tittade på tavlorna, jag hade ingen koll på sånt men det var stora tavlor med mycket färg, landskap, vatten, klippor och stugor på bergsluttningar. Det kändes rätt konventionellt men det var nt. Storleken gjorde att tavlorna blev lite extra maf ga. När jag gick runt därinne ck jag även syn på Oisín som satt och pratade inne i ett mindre rum och eftersom Philip fortsatte sitt socialiserande så gick jag igen. Avstånden var korta och jag var framme vid huset efter bara några minuter. Nyckeln var gömd under en stor blomma på baksidan men när jag satte nyckeln i dörren var den redan öppen. När jag kom in stod Siobhan och plockade i köket med endast en stor handduk runt kroppen, lockarna i hennes röda hår var blöta och inte riktigt så lockiga som tidigare. Hon sa hej lite mer nedtonat än tidigare, jag såg på henne och hon var vacker och vild, hon märkte mina blickar och när jag såg det vek jag undan blicken och gick bort till mitt rum. Jag tog av mig jackan och min hoodie och kastade dem på en stol och när jag vände mig om stod Siobhan där och såg allvarligt på mig. Hon tog några steg framåt och lät handduken falla ner till golvet, sedan kysste hon mig ömt. Därefter lät jag henne klä av mig mina kläder tills vi båda stod där nakna. Vi sa ingenting utan jag lyfte henne till sängen och vi låg med varandra. Efteråt låg vi kvar en stund och höll om varandra med en lt över oss. Hon kysste mig och gick ut ur rummet, fortfarande utan att vi sagt ett enda ord till varandra. Omtumlad låg jag kvar en stund och stirrade upp i taket, förvånad och glad, innan jag rafsade ihop mina kläder och klädde på mig.