9789162285418

H E L EN A BR O SS

VER A MULDER

B ON N IERS

Text: Helena Bross Bild: Vera Mulder

BONNIER UTBILDNING

Bonnier Utbildning Postadress: Box 3159, 103 63 Stockholm Besöksadress: Sveavägen 56, Stockholm Hemsida: www.bonnierutbildning.se E-post: info@bonnierutbildning.se Order/Läromedelsinformation Telefon: 08-696 86 00 Telefax: 08-696 86 10

Författare: Helena Bross Illustratör: Vera Mulder Bildredaktör: Iréne Berggren Redaktör: Maria Renck Formgivare: Anders Wikberg Kompassresan ISBN 978-91-622-8541-8 © 2009 Helena Bross och Bonnier Utbildning AB, Stockholm.

Första upplagan Första tryckningen Kopieringsförbud!

Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BonusPresskopias avtal, är förbjuden. Sådant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus-Presskopia.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år och bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Printed in Sweden by Alfaprint, Sundbyberg 2009

Innehåll Världen stannar . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 Morfars hemlighet . . . . . . . . . . . . . . . 12 X 2000 genom Södermanland. . . . . . 20 Södermanland 34 En kompis i Närke. . . . . . . . . . . . . . . 36 Närke 46 Motorstopp i Västergötland. . . . . . . . 48 Västergötland 58 Klädsim i Dalsland. . . . . . . . . . . . . . . 60 Dalsland 70 Fiskekompisar i Bohuslän . . . . . . . . . 72 Bohuslän 80 Två tjejer i Göteborg . . . . . . . . . . . . . 82 Göteborg 90 Mord och stöld i Halland. . . . . . . . . . 92 Halland 104 Flygtur i Skåne. . . . . . . . . . . . . . . . . 106 Skåne 114 En ledtråd i Blekinge. . . . . . . . . . . . 116 Blekinge 122 En hytta i Småland. . . . . . . . . . . . . . 124 Småland 132 En ruin på Öland. . . . . . . . . . . . . . . 134 Öland 146 Vargar i Östergötland. . . . . . . . . . . . 148 Östergötland 152 Ett märkligt hus i Värmland. . . . . . . 154 Värmland 164 En hemsk historia i Dalarna. . . . . . . 166 Dalarna 174

Björnfrossa i Härjedalen . . . . . . . . . 176 Härjedalen 184 Ett odjur i Jämtland. . . . . . . . . . . . . 186 Jämtland 194 Upp och ner i Lappland. . . . . . . . . . 196 Lappland 220 En het dag i Norrbotten. . . . . . . . . . 222 Norrbotten 230 Nya vänner i Västerbotten. . . . . . . . 232 Västerbotten 240 Surströmming och häxor i Ångermanland . . . . . . . . . . . . . . . . 242 Ångermanland 250 Från stock till papper i Medelpad. . . 252 Medelpad 260 Fest i Hälsingland. . . . . . . . . . . . . . . 262 Hälsingland 270 Bocken brinner i Gästrikland . . . . . 272 Gästrikland 278 En gammal väska i Västmanland. . . 280 Västmanland 288 Slott och spöken i Uppland. . . . . . . 290 Uppland 300 Pirr i magen i Stockholm. . . . . . . . . 302 Stockholm 308 Slutet gott på Gotland. . . . . . . . . . . 310 Gotland 320 En gammal historia. . . . . . . . . . . . . . 322

Världen stannar Det här kommer att bli den bästa sommaren på länge! tänkte Adam. Husbilen var färdigpackad. Nu skulle de bara gå upp i lägenheten och äta fil och macka, sedan var det dags att åka.

Mamma och pappa och han skulle bo i bilen i flera veckor.

Adam trodde inte att det var sant när pappa kom hem med husbilen. Han hade lånat den av en kompis. Det fanns allt där inne: kök, sängar, garderob, toa och dusch. Till och med tv! Det satt en liten parabol på taket.

– Vi kan köra rakt ner på stranden med vårt lilla hem! sa pappa entusiastiskt.

– Ja, det är lyxigt, sa mamma. Adam och jag ska ligga på stranden medan du jobbar!

Pappa skrattade.

– Det blir världens roligaste jobb! sa han.

Pappa var fotograf och hade bestämt sig för att vara med i en tävling som hette ”Sköna Sverige”. De bilder som vann skulle komma med i en stor fotobok. Pappa ville vara med i den där boken. Därför tänkte han åka runt hela sommaren och ta bilder från alla Sveriges landskap.

– Nu går vi upp och äter, sa mamma.

Telefonen ringde precis då de kom in i lägenheten.

5

Mamma svarade och först lät hon glad men sedan förändrades rösten. Handen som höll telefonen började darra.

Hon sa inte så mycket utan lyssnade mest.

– Ja, jaha …, sa hon. Ja, jag kommer.

Hon la ifrån sig telefonen och stirrade tomt framför sig.

– Marie! Vad är det som har hänt? sa pappa och la handen på hennes axel.

– Något hemskt, sa hon. Det var mormor. Morfar har fått en stroke. Han är på sjukhus och de vet inte om han klarar sig.

Det var som om världen stannade. Adam kände sitt eget hjärta dunka.

– Thomas, jag måste åka dit, sa mamma.

– Vi åker alla tre, sa pappa.

En stund senare satt de i bilen, inte i husbilen utan i den vanliga bilen, på väg till sjukhuset. Det tog en evighet att komma dit och en ny evighet att hitta en tom parkeringsruta. Sedan irrade de runt för att hitta rätt avdelning.

– Här är det! sa mamma.

– Vad betyder intensivvård? viskade Adam och läste på skylten över dörren.

– Här ligger de som måste ha mycket vård, sa pappa. De som är riktigt dåliga.

Vitklädda människor gick snabbt av och an i korridoren och en av dem kom fram till dem. Det var en kille med rakat huvud. Han hade en namnbricka på rocken. ”Benjamin sjuksköterska” stod det på brickan.

6

Han ser ut som en riktig tuffing, tänkte Adam. Man kanske måste vara det för att jobba här.

Men Benjamin log så rart mot mamma.

– Är det du som är Björn Hellmans dotter? sa han. Det var bra att du kom. Din pappa ligger där inne. Han är mycket dålig och vi vet inte hur det går ännu. Ska grabben …?

Han nickade mot Adam med en frågande min. Adam förstod att Benjamin undrade om Adam verkligen skulle gå med in.

Både mamma och pappa såg förvirrade ut, som om de inte funderat över det.

– Okej, sa Benjamin. Gå in du, men om det känns obehagligt så går du ut igen. Din morfar ligger där inne och det är en massa slangar och apparater, men alltihop är bara för att hjälpa honom så mycket som möjligt. Okej?

– Ja, viskade Adam.

Morfar låg i en säng som såg ut som om den stod mitt i ett kontrollrum. Runt honom fanns apparater och knappar och blinkande lampor. Vid fotändan av sängen satt en sjuksköterska och höll koll på alltihop.

Adam kände knappt igen morfar. Han såg så liten ut och hade slangar i näsan och dropp i armen. Han blundade och munnen var lite öppen. Håret var rufsigt och huden var blek. På en stol bredvid sängen satt mormor och grät.

– Vad bra att ni kom! sa hon till mamma.

– Vad är det som har hänt? frågade mamma.

7

– Jag vet inte, sa mormor. Det hände när han spelade badminton i morse. Han bara föll ihop. Sedan har han inte vaknat igen.

Mamma klappade morfars hand som låg orörlig på lakanet.

– Har du märkt något tidigare? undrade mamma. Har han verkat sjuk?

Mormor skakade på huvudet.

– Nej, han har varit i farten precis som vanligt. Men …

– Ja, vad då?

– Han har hållit på med någonting. Han rotade fram en massa gamla papper, hela skrivbordet fullt, och han satt uppe till långt in på nätterna. När jag frågade vad han 8

gjorde ville han inte svara. Ibland verkade han glad, men ibland verkade han ledsen. Det var … som om han höll på med något hemligt.

– Hemligt?

Mamma och pappa sa ordet samtidigt och Adam hörde det eka inne i sitt huvud. Hemligt? Hade morfar hållit på med något hemligt? Mormor grät igen och Adam kände att hans tårar också började rinna. Han hade varit jätteglad över resan, men nu var allt förändrat. När mormor upptäckte att Adam grät, torkade hon sina egna tårar.

– Lilla gubben, sa hon och reste sig och kramade om honom. Du och jag går ut en stund. Kom! De gick ut i korridoren och satte sig på några stolar. Mormor hade morfars portfölj med sig. Hon la den i knät, öppnade den och tog fram ett paket.

– Det här är till dig, sa hon. Jag vet inte vad det är, men morfar pratade om att du skulle få det innan ni åkte.

Adam tog emot paketet som hade brunt omslagspapper.

– Sitt kvar här och öppna det. Jag går in igen, sa mormor.

Adam kände på paketet. Det verkade innehålla en bok, men det var något mer också. Han började peta upp tejpen och tänkte att morfar hade slagit in det väl. Pappret var virat i flera varv runt sakerna. Det var en gammal kartbok.

Boken var blå på framsidan och det fanns en kompassros på pärmen. Ovanpå boken låg en gammal kompass med 9

ett kompasshus av metall. En svart och vit kompassnål darrade där inne. Det fanns ett brev från morfar också. Bara några rader, men skrivna på fint brevpapper och med morfars spretiga bokstäver. ”Hej Adam! Nu när du ska ge dig ut på resa i Sverige, tror jag att du kan ha nytta av de här sakerna. Jag fick dem när jag var liten och nu vill jag att du ska ha dem. Kramar från morfar.”

Adam kunde inte låta bli att le lite. Morfar ville gärna ge honom sina gamla grejer.

Han hade till exempel fått morfars gamla tennsoldater. Gjutformarna fanns också kvar och de hade gjutit tennsoldater tillsammans.

– Har du fått ett paket? undrade Benjamin när han gick förbi.

– Det är från morfar, sa Adam. En kartbok och en kompass.

10

– Är din morfar orienterare? sa Benjamin och sken upp.

Det är jag också. Vet du hur man använder en kompass?

– Ungefär, sa Adam. Vi har gjort det i skolan.

– Du vet väl att nålen alltid pekar mot norr? sa Benamin och böjde sig över kompassen. Det är jordens magnetfält som påverkar kompassen. Hela jorden är egentligen som en stor magnet. Titta, norr är hitåt!

Nålen pekade rakt mot Benjamin.

– En kompass är alltid bra att ha, sa han och klappade Adam på axeln.

Benjamin vände sig om och gick i väg med raska steg.

Adam satt kvar och tittade på nålen. Den darrade och svängde lite. Den irrade i väg ett tag åt det håll som Benjamin försvann åt innan den ställde sig mot norr igen. Konstigt, tänkte Adam. Den verkar inte riktigt pålitlig, den här kompassen. Men den är väl gammal förstås. Sedan bläddrade han i kartboken. Först kom kartor över alla Sveriges landskap från Skåne och ända upp till Norrbotten. Det var nog en bra kartbok att ha med sig om man åkte runt i Sverige. Men nu visste Adam inte ens om de skulle komma i väg.

11

X 2000 genom Södermanland

– Du kommer väl ihåg var du ska kliva av? undrade mamma.

– Det fixar sig, sa Adam.

De stod på perrongen på Centralen. Adam skulle ta tåget till Katrineholm, där pappa väntade.

– Kom ihåg att …, sa mamma, men just då ringde hennes mobil. Adam förstod att det var mormor men hörde på samtalet att inget hade förändrats med morfar. Han drog upp kompassen ur fickan och satte sig på en bänk.

Nålen pekade stadigt åt norr. Det var inte så svårt att förstå det här mitt i Stockholm. Han visste åt vilket håll Södermalm låg, han kunde till och med se klipporna och husen på andra sidan Riddarfjärden. Stadshuset såg han också och norrut låg den stora bangården.

Medan han satt där hörde han en röst som skulle kunna vara mammas.

– Är det säkert att du klarar att åka tåg själv? sa rösten.

Men det var inte mamma, inte hans mamma i alla fall.

En kvinna och en flicka gick förbi. Flickan drog en röd rullväska.

20

När Adam kastat en blick på flickan tittade han tillbaka ner på kompassen. Nu darrade och svängde nålen. Den drogs ur sin bana och pekade inte längre mot norr utan mot bänken där flickan slagit sig ner. Mamman stod en bit ifrån och tittade på biljetten. Kompassen pekade rakt på flickan! Konstigt! tänkte Adam. Flickan var söt. Hon kanske var magnetisk också? Benjamin hade ju sagt att kom21

passen ställde in sig efter jordens magnetfält. Men hennes magnetfält var kanske starkare. Hon hade tjockt svart hår och bruna ögon.

Tåget rullade in på stationen och mamma tog fram biljetten och tittade på den.

– Vagn 4, plats 34, sa hon och gav Adam biljetten.

De gick längs tåget till rätt vagn och mamma kramade om honom. Han klättrade ombord och ställde ryggsäcken i bagagehyllan. Den röda rullväskan stod där.

Han hittade plats 34. Det satt redan någon på platsen bredvid. Det var den magnetiska flickan! Adam måste tränga sig förbi henne för att komma till sin plats.

– Hej, sa han. Jag ska sitta där, vid fönstret.

– Okej, sa flickan och drog in benen.

Tåget började rulla och de vinkade åt mammorna.

– Du heter Adam, eller hur? sa flickan.

– Ja. Hur kunde du veta det?

Adam stirrade på henne. Var hon tankeläsare?

Flickan skrattade.

– Jag hörde när din mamma pratade med dig, sa hon.

Jag heter Zohra. Jag ska åka till Göteborg till min mormor.

Vart ska du?

– Till Katrineholm. Min pappa är där.

– Din mamma verkade också orolig för att du ska åka tåg själv.

– Ja, sa Adam. Hon är orolig för allt möjligt just nu. Vi skulle just åka på semester och så blev min morfar sjuk.

Jättesjuk …

22

Medan tåget susade fram började Adam berätta. Det var så lätt att prata när man satt där. Det fanns inget annat att göra. Zohra satt bredvid och lyssnade. Hon var bra på att lyssna. Hennes ögon var med hela tiden.

Adam berättade om morfar som höll på med en hemlighet. Han tog upp bilden av morfar och Gunnar.

– Jag ska leta efter det här huset, sa han. Och den här killen. Han är väl 65 år nu ungefär. Jag tror att han vet något om min morfar.

Zohra tog kortet och tittade noga på det.

– Tycker du att jag är knäpp? undrade Adam.

– Nej, jag tycker att du är snäll, sa Zohra. Jag hoppas att du lyckas.

Hennes hand snuddade vid hans och Adam kände hur hjärtat tog ett litet skutt.

Konduktören kom förbi och tittade på deras biljetter och klippte några hål i dem.

– Reser ni ensamma båda två? frågade hon.

– Ja, men nu är vi inte ensamma för vi har träffat varandra, sa Zohra.

Konduktören skrattade.

– Nu kommer vi till Södertälje, sa Zohra och tittade ut.

– Hur vet du det? undrade Adam.

– Titta ut så får du se! sa Zohra.

De åkte på en hög bro över vatten. Adam såg en stor hamn och en gigantisk parkeringsplats under sig.

– Det här känner jag igen, sa Zohra.

– Vad är det? undrade Adam.

23

– Det är Scania, sa Zohra. De gör lastbilar och bussar här. Och en massa vanliga bilar kommer hit med båt. Det brukar alltid min pappa berätta när vi åker förbi här.

Lastbilarna stod i rad efter rad, en hel matta med bilar fanns där under dem.

– Okej, nu kommer jag också att känna igen Södertälje, sa Adam.

– Jag vet en sak till om Södertälje, sa Zohra. Tom Tits!

Har du varit där?

– Ja, vi var där med klassen en gång och fick göra en massa roliga experiment. Och sedan badade vi på Syd­ poolen, badet i Södertälje.

Plötsligt kom han att tänka på kartboken. Han öppnade

24

ryggsäcken och plockade fram den.

– Den här har jag fått av morfar, sa han. Jag ska kolla var vi är.

– Slå upp Sörmland, sa Zohra.

De lutade sig över boken, men just då stannade tåget och de tittade upp.

– Vi kanske är vid en station, sa Zohra.

Men det verkade inte så. Tåget stod still mitt ute i naturen. På ena sidan såg de en hage med hästar och på andra sidan låg en sjö.

Snart knäppte det till i högtalaren och en röst sa att de stod still på grund av ett växelfel.

Man hörde folk sucka och stöna lite i vagnen. Försening! tänkte Adam. Men han satt ju här med Zohra och hade inte precis tråkigt.

– Hm, ni undrade var vi är? sa en röst och harklade sig.

Det var en man som satt på andra sidan mittgången som lutade sig fram och försökte kika i kartboken.

– Ja, sa Zohra. Vet du det?

– Får jag låna boken? sa mannen och Zohra skickade över den.

Mannen böjde sig över kartboken och sköt upp glasögonen i pannan.

25

– Ungefär här, mitt mellan Gnesta och Flen, sa han och satte ner ett tjockt finger i boken. Ni ser att det är många sjöar i området.

– Det vore härligt att bada, sa Adam och tittade ut.

– Det var en fin gammal kartbok du har, sa mannen. Men är det du som har kladdat i boken här?

Han pekade på en röd neonfärgad prick som någon hade ritat precis över Nyköping.

– Nej, det är inte jag, det kanske är morfar, sa Adam.

Han hade den när han var liten.

– Men det fanns väl inte pennor med sådan här lysande färg när din morfar var liten, sa mannen.

Han tittade misstroget på Adam som om han i alla fall trodde att det var han som hade kladdat i boken.

– Nyköping, sa Zohra. Nyköpingshus, där har jag varit en gång. Det är ett slott.

– Då fick du väl höra om Nyköpings gästabud? frågade mannen.

– Ja, men jag har nog glömt det mesta, sa Zohra.

– Jag kan berätta, sa mannen.

– Sven-Erik! sa hans fru. Det är inte säkert att barnen vill …

– Jo! Berätta! sa Adam. Tiden går fortare då.

– Har ni hört talas om Magnus Ladulås? Han var kung i Sverige på 1200-talet och han hade tre söner: Birger, Erik och Valdemar. När kungen dog började de bråka om makten, men till slut såg det ut som om de kunde bli sams.

26

Birger och hans fru Märta bjöd bröderna till sin kungsgård i Håtuna i Uppland. Det skulle bli försoningsfest.

Men Erik och Valdemar kom dit med onda avsikter. På natten togs både Birger och Märta till fånga.

Den här händelsen brukar kallas för Håtunaleken. Det slutade med att kungen och drottningen hamnade som fångar på Nyköpingshus i två år.

När de blev fria bodde de kvar på Nyköpingshus. Birger blev slottsherre där och tiden gick.

27

Efter många år bjöd Birger dit sina bröder till ett stort gästabud. Bröderna trodde att allt gammalt var glömt. De kom fram till Nyköpingshus i yrande snö, för det var mitt i vintern. Birger och Märta tog emot dem med mat och dryck och flammande brasor i spisarna. De åt och drack, pratade och skrattade hela kvällen. Det verkade som om de äntligen hade blivit vänner.

28

Erik och Valdemar gick och la sig mätta och glada. Men på morgonen väcktes de av soldater som släpade i väg dem till slottets fängelsehåla. Birger stod bredvid och skrattade.

– Minns ni Håtunaleken? ropade han. Jag minns den alldeles klart!

Sedan tog han nyckeln till fängelset och kastade den i Nyköpingsån.

När Eriks och Valdemars män äntligen lyckades ta sig in i borgen var det för sent. De båda bröderna var redan döda.

– Är det där verkligen sant? undrade Zohra. Lät han sina bröder svälta ihjäl?

– Historien berättar det i alla fall, sa Sven-Erik. Och vet ni vad som hände en dag på 1800-talet? Några barn metade i Nyköpingsån och när en av dem drog upp sin rev hade han fått något konstigt på kroken. Det var en gammal rostig nyckel. Kanske var det nyckeln till fängelset. I dag finns den nyckeln på museet på Nyköpingshus och varje sommar spelar man Gästabudsspelen vid det gamla slottet.

Man kan gå dit och se en pjäs om Birger och hans bröder.

– Vi svälter nog också ihjäl, sa Adam. Vi har stått här i snart en timme nu. Eller också svettas vi ihjäl!

– Jag vet! sa Zohra och sken upp. Vi kan hoppa av och bada i sjön!

– Du är inte klok! sa Adam. Det får man väl inte!

– Du ville ju bada, sa Zohra. Vi går och frågar konduktören.

29

Hon var redan på väg bort mot sin väska. Hon bökade fram den ur bagagehyllan och tog fram en plastpåse.

– Häng på! sa hon till Adam.

– Det kommer inte att funka, sa han. Vi får aldrig kliva av, det slår jag vad om.

Men han gjorde som hon sa och tog fram badbyxor ur ryggsäcken.

– Nu ska vi hitta konduktören, sa hon beslutsamt. Kom nu!

De började gå genom tåget och snart hörde de rösten i högtalaren igen: – Ja, vi står fortfarande still på grund av den trasiga växeln i Flen och vi kommer att bli ytterligare 45 minuter försenade. Vi beklagar detta!

30

Zohra och Adam tittade på varandra.

– Vi hinner bada, sa Zohra. Eller hur? Ser du, där är konduktören!

De kom ikapp henne just vid dörrarna till sista vagnen.

– Hej! sa Zohra. Vi skulle vilja hoppa av här och ta oss ett dopp.

– Det går inte, sa konduktören.

– Men snälla! sa Zohra och la huvudet på sned.

– Okej, men skynda er på, sa konduktören och suckade.

Jag står här och väntar på er och hjälper er upp sedan.

Hon öppnade dörren och Adam tittade ner på banvallen. Det var nästan en meter ner till marken. De hoppade och sedan sprang de över en liten äng och bort mot buskarna vid stranden.

31

Det fanns en flat häll mellan några videbuskar. Snabbt hoppade de in bakom varsin buske och bytte om. Adam var klar först, han skuttade ut på stenhällen och gled ner i vattnet. Det var svalt och brunt och han simmade ut och doppade huvudet. Zohra kom efter.

– Visst är det härligt! ropade hon. Vilken fin sjö!

Hon såg sig om och vattnet stänkte om hennes hår.

– Där växer näckrosor, sa Adam. Vita näckrosor!

– Vi plockar en till Sven-Erik, sa Zohra. Som tack för att han berättade en saga för oss.

32

Hon simmade i väg och tänkte slita av en blomma.

– Stopp! ropade Adam. Jag tror att de är fridlysta!

– Synd! sa Zohra.

Sedan skyndade de sig att simma i land och hoppa upp och klä på sig. De var redan på väg till tåget då Zohra drog Adam i armen och sa: – Vänta ett tag! Jag ska bara ta ett kort!

Och så plockade hon upp sin mobil ur fickan. Hon la en arm runt Adams axlar och sträckte fram mobilen och tog en bild.

Konduktören stod i dörren och väntade när de kom tillbaka. Hon hjälpte till att dra upp dem i vagnen igen.

De skrattade när de dunsade ner på sina sittplatser igen.

Det droppade vatten från Zohras långa mörka hår.

– Vi måste byta mobilnummer! sa hon och tog fram sin telefon. Du ska ju gå av snart.

Adam hade ingen lust att gå av.

– Om pappa och jag kommer till Göteborg så kanske vi kan ses, sa Adam.

– Ja! sa Zohra och sken upp. Vi kan gå på Liseberg tillsammans!

33

Södermanland Mälaren

Hjälmaren

Strängnäs

Näckros

Gripsholm

Södertälje Fiskgjuse

STOCKHOLM

Båven

Nyköping Bråviken

Gripsholms slott Gustav Vasa lät bygga flera slott och ett av dem är Gripsholms slott i Mariefred.

Många av vasaslotten har runda torn. Från de runda tornen kunde man rikta kanoner åt flera olika håll.

Runt slotten byggdes vallar och höga murar som skydd mot kanonkulor.

När Gustav Vasa dog blev hans son Erik XIV kung.

När Erik blev osams med sin

34

bror Johan satte han Johan i fängelse på Gripsholms slott. Johan och hans fru Katarina Jagellonica satt inlåsta på Gripsholm i över fyra år.

Erik XIV drabbades av sinnessjukdom och blev avsatt från tronen. Då var det hans tur att hamna på Gripsholms slott. Hans bror Johan efterträdde honom som kung.

Kringlor i Södertälje På 1800-talet var Södertälje en badort. Människor från Stockholm reste dit för att bada och vila. Redan i hamnen möttes de av kringel­ gummorna som ville sälja påsar med kringlor. ”Köp goda Teljekringlor!” ropade de. Sedan dess brukar man kalla Södertälje för Kringelstaden och kringlan har blivit en symbol för staden.

Man kan fortfarande köpa kringlor i Södertälje.

Västerås

Mälardalen Området runt Mälaren brukar kallas Mälardalen. Det finns tre landskap runt sjön: Uppland, Södermanland och Västmanland. För flera tusen år sedan kom människor och slog sig ner i Mälardalen. Jorden var bördig och gav stora skördar och det var lätt att färdas på vattnet.

På vikingatiden började rika stormän runt sjön att bygga stora båtar. Med dem kunde de segla i väg och handla med folk i fjärran länder.

Det finns många gamla handelsplatser vid Mälaren. På en del ställen har arkeologerna hittat dyrbara föremål och mynt från andra länder.

Runt sjön finns också många fina slott. Kungar och adelsmän byggde gärna sina slott vid vackra stränder. Det var också praktiskt att bo vid en strand, eftersom det var lätt att resa dit med båt. Vägarna var dåliga, men på Mälarens vatten eller is kunde de lätt ta sig in till Stockholm.

Det bor fortfarande väldigt många människor i Mälardalen och där finns flera stora städer. Runt sjön finns städerna Enköping, Västerås, Eskilstuna, Strängnäs och Södertälje. Stockholm ligger precis där Mälaren möter Östersjön. Det är bra kommunikationer mellan städerna och många människor arbetar i Mälardalen.

Mälaren är fortfarande en viktig transportled. Västerås hamn är Nordens största insjöhamn.

35

Fiskekompisar i Bohuslän

Nästa morgon frågade Sigrid sina föräldrar om hon kunde få följa med Adam till Göteborg. Först var de inte så glada, för de hade ju tänkt sig att familjen skulle vara tillsammans.

Men Adam förstod att Sigrid var van att få som hon ville.

– Vi måste förstås fråga Adams pappa, sa Bill.

Pappa kunde ju inte tro annat än att Adam tyckte att det var en bra idé. De stuvade in Sigrids ryggsäck och sovsäck i husbilen och sedan bar det av. Karin och Bill skulle hämta henne i Göteborg om några dagar.

På sätt och vis var det roligt att Sigrid följde med. Allt hade varit bra om det inte hade varit så att Zohra fanns i Göteborg. Nu skulle det bli svårt att träffa henne.

Men först skulle de till Smögen. Pappa hade bokat in dem på en fisketur för han ville komma ut och fotografera havet.

– Västkusten och fiske hör ihop, sa han. Därför måste vi till Smögen.

Det var fler som hade tänkt likadant. Hamnen var full med folk. Husbilen höll på att fastna bland alla turister 72

och pappa var helt genomsvettig då han äntligen hittat en parkering.

Det var skönt att komma ut. Vinden rufsade om i håret på dem när de gick utmed kajen och letade efter båten som hette Vendela. Adam hade föreställt sig att det skulle vara en träskuta. Vendela lät som en gammaldags fiskebåt med dunkande motor. Men när Sigrid pekade på båten såg han att det var en vit modern plastbåt med ruff.

– Hallå! ropade skepparen. Är det er vi väntar på?

Ombord på båten stod redan ett litet gäng som skulle med ut och fiska. Skepparen, som hette Arne, delade ut flytvästar och hans son Max grejade med en massa stora fiskespön.

73

De klättrade ombord och fick varsin flytväst.

– Men jag kan inte fiska! viskade Sigrid till Adam.

– Tror du jag kan det då! mumlade Adam tillbaka. Jag har ingen aning om hur man gör.

– Det löser sig, sa Max. Här kan alla fiska. Det är bara att hänga med. Farsan och jag vet var fiskarna finns. Vi tar er till de rätta ställena och sedan går det av sig själv.

Båten la ut och lämnade hamnen och alla turister bakom sig. Farten ökade och vinden tog tag i håret. Solen blänkte mot vattnet och Vendela gungade på vågorna – gungade alldeles lagom. Adam och Sigrid stod längst fram vid relingen och tittade.

De for förbi runda röda granitklippor. Här och var sprack berget upp och man såg gröna sänkor där det fanns hus och träd. Högt ovanför dem flög och skränade måsar.

Max sprang runt på däcket i klapprande träskor och delade ut kikare till dem som ville ha. Han pekade ut mot några skär föröver och ropade genom blåsten att de skulle titta ditåt. Adam såg först inget annat än grå runda hällar.

Det såg ut som om några stora stenar låg i strandkanten.

Men så var det en av stenarna som rörde sig. En säl! En grå nos sträcktes mot skyn och ett rött gap gäspade. Vita tänder blänkte i solen innan sälen vältrade sig åt sidan och gled ner i vattnet.

– Kolla! Sälar! hojtade Sigrid.

Nu såg de båda två att det fanns en hel koloni där borta.

Sälarna låg och vältrade sig i solen, buffade lite på varandra och viftade med fenorna.

74

– Varför kan vi inte gå i land hos dem? suckade Sigrid.

De är ju så söta!

Adam tänkte på att man kan simma med delfiner. Han funderade på om det skulle gå att göra likadant med sälar.

Han tyckte om deras snälla ansikten som syntes i kikaren.

Utanför sälarnas klippor började det öppna havet och det var där de skulle fiska. Arne slog av maskinen och Max kastade ankar.

– Vi ligger still här, hojtade han. Ekolodet visar att vi har fisk under oss nu!

Kallar han det här för att ligga still? tänkte Adam. Vendela steg och sjönk i vågorna och Adam såg att några av passagerarna satt hopsjunkna i sittbrunnen. En del var

75

gröna i ansiktet. Pappa var en av dem. Han hade stoppat ner kameran i väskan och stirrade stelt framför sig. Sjösjuka! Pappa var sjösjuk.

Adam tänkte att han ville hjälpa honom på något vis, men Max kom och stoppade ett fiskespö i händerna på honom.

– Stå kvar här och fiska i stället, sa han. Annars kanske du också blir sjuk.

Adam lydde. Sigrid stod bredvid och höll i sitt spö.

Vinden slet i håret. Då och då kastade Adam en blick på pappa. Han satt i sittbrunnen och kräktes i en påse. Stackars pappa! Han som hade tänkt ta bra bilder!

– Jag har fått napp! skrek Sigrid. Det rycker i reven!

Max kom glidande på sina hala träskor och hjälpte henne att dra upp fisken.

– Å, vilken fin! ropade hon.

Max skrattade och tog loss fisken från kroken.

– Det var en torsk, sa han. Men den är för liten.

Och så slängde han tillbaka fisken i havet.

– Min fisk! sa Sigrid snopet. Så där får du väl inte göra!

– Jo, det är just vad jag måste göra, sa Max. Den där ska växa och bli större. Bättre lycka nästa gång!

En stund senare fick hon napp igen och den här gången var fisken större.

– Grattis! sa Adam.

Han hade nästan gett upp hoppet när hans rev for i väg och hela spöet böjde sig. Max kom snabbt som blixten 76

och hjälpte honom att veva in. Något stort sprattlade och stänkte vid vattenytan.

Snart låg fisken där på däck och vred sig.

– Grattis killen! sa Max. Du har fått en pigghaj! En ganska stor en!

Många ombord fick fisk, men Adam var den enda som fick en haj.

När Vendela närmade sig land igen började pappa kvickna till. Han klev upp på vingliga ben och tog en bild av Adam och hajen.

När de kom tillbaka till husbilen mådde pappa som vanligt igen. Han slog på datorn och gick ut på nätet.

– Är det någon som har ätit haj förut? frågade han.

Sedan klickade han in sig på en matsida och lyckades hitta ett recept på pigghaj.

Det var bökigt att rensa fisk i husbilen. Pappa la en tidning på det lilla bordet och tog fram den vassaste kniven.

– Vänta lite! sa Adam. Jag måste titta ordentligt på den innan du skär i den!

Han kände på hajens sträva skinn. Det var nästan som att klappa ett sandpapper. Han gläntade på munnen och såg rad efter rad med vassa tänder. På ryggen fanns två fenor och framför varje fena satt liksom en liten tagg.

– De där taggarna kan du spara! sa Sigrid. En kan du ha själv och en kan du ge till någon …

77

– Jag ska ge en till morfar, sa Adam.

Han såg att Sigrid blev lite besviken, hon hade nog velat ha piggen själv.

Pappa satte kniven i hajen. Han skar bort huvudet och sprättade upp buken så att inälvorna föll ut.

– Det kommer att lukta fisk här inne i evigheter! sa han medan han försökte skölja hajen under den lilla vattenkranen. Rulla ihop tidningen nu!

Adam vek ihop tidningen och skulle just lägga ner den 78

i soppåsen då han såg en rubrik. Högsäsong för väg­ pirater, stod det. I texten skymtade han ordet husbil.

– Det står om husbilar och vägpirater här, sa han. Vad är vägpirater?

– Det får vi prata om sedan, sa pappa. Stör mig inte när jag lagar haj!

Matoset fyllde husbilen. Adam och Sigrid gick ut och satte sig på trappan och såg ut över Smögens hamn.

– Vilken tur att jag träffade dig! sa Sigrid. Och i morgon ska vi gå på Liseberg!

79

Bohuslän

Tanums hällristningsområde

UDDEVALLA

Lysekil

Kaprifol

Knubbsäl

Gullmarsfjorden

Orust Tjörn

Bilder från bronsåldern I Tanum finns klipphällar fulla med hällristningar.

Bilderna berättar om livet på bronsåldern. Där finns skepp och krigare, älgjägare och människor som blåser i väldiga lurar. På en del ställen finns fotsulor inhuggna i berget.

Bilderna knackades in i hällarna och linjerna färgades röda. Vi vet inte varför män-

niskorna gjorde bilderna, men de är spännande att se på.

Hällristningar finns på många håll i Sverige och ibland hittas nya ristningar.

De kan vara mycket svåra att upptäcka, eftersom hällarna ofta är övervuxna och färgen för länge sedan försvunnit. Hällristningarna finns ofta vid gamla boplatser. När nya ristningar hittas brukar forskarna fylla i linjerna med färg.

Stenungsund

Marstrand

GÖTEBORG

Oljeraffinaderier Oljan är en mycket viktig naturtillgång. Av oljan kan man till exempel tillverka bensin och eldningsolja men även plast och asfalt.

Oljan har bildats av djur och växter som levde för mycket länge sedan. Under många miljoner år har de tryckts ihop långt ner under marken och blivit till olja.

Om man borrar djupt ner i jordskorpan kan man stöta på tjock, svart råolja.

I Sverige har vi inga oljekällor, men det finns flera industrier som renar oljan.

I Brofjorden, utanför Lysekil, finns ett stort oljeraffinaderi.

Dit kommer råolja i stora tankbåtar. Oljan kommer från oljeplattformar ute i Nordsjön eller från Mellanöstern eller Ryssland. I berget intill raffinaderiet finns stora bergrum där oljan lagras.

Själva raffinaderiet är ett högt torn. Oljan pumpas in

80

I Stenungsund finns ett stort raffinaderi.

i botten av tornet. Den hettas upp och olika ämnen kan skiljas ut ur oljan.

Oljan är viktig eftersom vi kan framställa så många olika produkter av den. Men vi vet att oljan kommer att ta slut en dag och därför är det viktigt att hitta olika sätt att ersätta den.

Havet och fisket Längs Bohusläns kust finns många gamla fiskelägen.

Förr i tiden bodde det fiskare i de små husen, men nu är det oftast sommargäster som äger dem. Det finns inte så många fiskare längre och det finns inte heller lika mycket fisk som förr.

Många är oroliga för att vi har fiskat så mycket att vissa fiskar håller på att ta slut.

Tidigare fanns det massor med torsk i havet, men på senare tid har det blivit ont om torsk. En del tror att den hotas av utrotning. Nu får varje fiskare bara ta upp en viss mängd torsk för att den inte ska ta slut.

81

Kompassresan handlar om Adam som ger sig i väg på en lång resa genom hela Sverige. Han är på jakt efter en speciell plats, men han vet inte var den ligger. I fickan har han en magisk kompass som hjälper honom att hitta.

Adam träffar många människor på resan. Men mest tänker han på Zohra som han mötte på tåget. Kommer de att ses igen?

Varje landskap har ett eget kapitel som innehåller en spännande berättelse om Adams äventyr. Det finns även faktasidor om alla landskap.

www.bonnierutbildning.se

(8541-8)