9789163775505 by ProvlÃ¤s.se

LÄKAREN SOM KLEV UT I KYLAN och fann svaret på en gammal gåta

Yvonne Kollberg

LÄKAREN SOM KLEV UT I KYLAN och fann svaret på en gammal gåta

Yvonne Kollberg

Prolog Alltsedan barndomen har jag haft två Önskedrömmar. Förutom det vanliga att få en familj. Den första drömmen var att få studera på högskola. Ingen i min släkt hade någonsin fått möjlighet att göra detta. Arbetarbarn studerade inte på högskola. Jag ville visa att man kunde ändra på detta. Alla har vi en möjlighet till förändring - bara motivation finns. Den andra drömmen var att en gång få skriva en bok. Vi hade inga böcker i mitt barndomshem. Vid mitt första besök på skolans bibliotek fick jag tillträde till en annan värld. Böckernas värld. Jag blev helt fascinerad. Allt sedan dess har jag drömt om att få skriva en bok. Jag hade ingen aning om vad boken skulle handla om. Livet gav mig så småningom svaret. Mina drömmar fanns där hela tiden i bakhuvudet, även om de fick läggas på is under lång tid. Det kom så mycket emellan. Redan som 16-åring träffade jag Calle, mitt livs stora kärlek, som snart blev min man. Som 18-åring födde jag vårt första barn, vår son. De kommande tio åren gav oss också tre små flickor. Det fanns ingen tid för önskedrömmar. Men tiden var ju oändlig. Jag skulle göra det sedan. Över en natt förändrades allt. Jag blev utsatt för ett övergrepp av vården. På livets yttersta spets vändes allt upp och ner. Denna händelse gjorde att jag för första gången funderade över meningen med livet. Jag sökte svar överallt. Fanns det inget som kunde vara mig till hjälp? Till slut fann jag Buddhismen - där talade man om Koaner ett slags tänkesätt om livets gåtor - och försök att finna dess lösningar. Denna filosofi hjälpte mig. Jag lärde mig att det finns tre sorters Koaner. Den första sorten kan man lösa intellektuellt. Den

andra sorten är en sällskaplig variant - ett slags sokratiska frågor som man delar med någon. Den tredje sorten kan ej lösas - den snurrar bara runt i huvudet. Tro mig, jag har prövat dem alla. Efter övergreppet av vården blev inget sig längre likt. Dödsångesten hängde kvar över mig, den ville inte släppa greppet. Jag förstod att jag måste ta den första sortens Koan till hjälp. Med intellektet kunde jag så till slut vända det svåra till något positivt. Jag uppfyllde min första önskedröm. Jag blev läkare. Sedan följde tio intensiva karriärår. År som också gav oss en ekonomisk frihet vi aldrig haft. Nu tog jag mig tid att läsa. Det blev facklitteratur. Jag önskade ofta att jag även hade tid att läsa en vanlig bok, men den tiden fanns inte, för jag prioriterade mitt arbete. Att börja skriva en bok var inte att tänka på. Förvisso förstod jag numera att tiden inte var oändlig. Men jag skulle göra det sedan. Över en natt förändrades min tillvaro igen på grund av en olycka. Vården - som vårdgivare - svek mig igen. Vad är egentligen livets mening? En Koan utan något svar? Jag vägrade tro det. Ånyo tog jag hjälp av intellektet. Det tog dock lång tid att träna sinnet till att uppnå insikt om min nya situation. Men intellektet är inte allt. Jag hade svårt att lita på mig själv och vad jag trodde och kände. Det kändes svårt att acceptera en diagnos som förvärvad hjärnskada. När jag väl beslutat mig för att göra något åt min situation, så svek vården - som arbetsgivare - mig på ett förnedrande sätt. De visste att jag varit med om en svår olycka. Plötsligt var alla de år man lagt ner på att arbeta inom Landstinget inget värt. De vände inte bara mig ryggen, utan de lade också ner mycket tid och kraft på att förgöra mig och min möjlighet att arbeta. Mina karriärår var plötsligt över. Jag fick kämpa för min ekonomiska frihet och mina rättigheter. Tack vare min personlighet - med struktur och envishet - och stöd från familjen förstås - återvann jag till slut min

ekonomiska frihet. Men min möjlighet att arbeta i den offentliga vården i mitt hemlän, tog de ifrån mig. Jag fick aldrig veta varför. Jag har alltid försvarat den offentliga sektorn. Jag har varit en rättrådig idealist. Mitt hjärta har varit stort och rött. Riktigt mörkrött. Men allt har en gräns. Jag kan inte försvara dåliga strukturer och tveksamt ledarskap. För mig är det otänkbart att medverka till att en offentligt finansierad arbetsgivare, vilket Landstingen är, begår mänskliga övergrepp. Oavsett om det gäller i deras roll som vårdgivare eller som arbetsgivare. Jag försvarar de etiska reglerna. Jag försvarar också den personliga integriteten. Långt ifrån alla inom vården gör det. När nu en olycka, och senare även min arbetsgivare, gjort det omöjligt för mig att arbeta som tidigare, fanns plötsligt tid för min andra önskedröm. Jag beslutade mig för att skriva min bok. Inte visste jag vad den skulle handla om, men jag hade många idéer. Skulle jag skriva en deckare i vårdmiljö? Jag hade gott om material att ösa ur efter många års arbete inom vården. Med ansvaret för en rättspsykiatrisk avdelning får man en riktigt djup källa att ösa ur. Men ämnet lockade inte speciellt. Och det fanns dessutom så många deckarförfattare alla redan. Skulle jag kanske skriva en roman om släktens förfäder och deras liv? Där fanns också gott om hemlighetsfullt material att ösa ur. ”Det var sensommar år 1965. Jag hade nyss fyllt elva år och hörde för första gången talas om en herre som hette Kurt Haijby. De vuxna talade om något som hette skandal. Jag förstod inte vad detta ord betydde. Vid denna tidpunkt förstod jag inte heller att jag med tiden skulle få något gemensamt med Kurt. Det var först tio år senare - när jag fick höra berättelsen om en gåtfull, gammal släkthistoria - som jag började förstå. Hans Majestäts

olycklige Kurt såg nog bara den ena sidan av Majestätets liv och leverne. Men det fanns även en helt annan sida. Jag är helt övertygad - för jag har sett resultatet. Hon fick namnet Maja, den lilla näpna flickan som föddes tidigt en julidag år 1906. Mormor Majas födelse var en skam för släkten. Hennes ursprung fick aldrig nämnas vid namn. Aldrig någonsin. Detta ökade mitt intresse för Majas öde. Med tiden samlade jag allt material kring denna händelse. Alla bevis. Även vetenskapliga sådana. Majas Mor - hon med det blonda lockiga håret och de djupt blå ögonen - var den vackraste pigan på det sörmländska slottet. Det slottet som Majestätet ibland besökte. ” Det blonda lockiga håret och de djupt blå ögonen finns fortfarande i släkten. Skulle jag kunna använda detta material? Det länkade samman dåtid och nutid på ett mycket speciellt och säreget sätt. Ämnet lockade mig. Men tiden var nog inte mogen. Eller var den det? Hösten 2008 kom boken ”Ers Majestäts Olycklige Kurt” ut. Jag köpte den genast. När jag läst den fick jag svar på många av mina frågor och funderingar kring både Kurt och Majestätet. Men det uppstod också nya frågor. Det var med sorg i hjärtat jag läste om hur myndigheterna behandlade Kurt Haijby. Vad var det som drev denne överståthållare, denne mäktige man i maktens höga boningar, att driva ett sådant intrigspel mot Kurt? Varför blev överståthållaren Kurts värste fiende? Var det avundsjuka? Var det något annat? Varför blundade höga tjänstemän och politiker för vad som skedde? De hade minsann alla ett gemensamt ansvar för vad som hände. 1952 rullades Haijbyaffären – ”den stora skandalen” - upp. Kurts liv fick senare ett olyckligt slut. Många människor tror säkerligen inte att det som hände Kurt kan hända i dagens Sverige. De tror att sådana händelser hör dåtiden till.

Men då kan jag berätta om nutiden. Om vår tids överståthållare. De finns där fortfarande. Kanske inte på Slottet - men väl i Landstingets Höga Borg. Leende tänker jag ofta på hur mycket Kurt och jag har gemensamt. Det är dock en mycket väsentlig sak som skiljer oss åt. Kurt förmådde inte att ta sig ur sin olycka. Han fastnade och förblev ”Ers Majestäts olycklige Kurt”. Detta är boken om mitt liv! Det är den fullständigt sannolika sannsagan om Lise-Lotte - kallad Lotta - Renhult! Hon som vågade säga ifrån. Hon som idag är: ”Landstingets lyckliga Lotta”! - Lotta, hjärnan är kroppens mest komplicerade organ! Glöm aldrig det! Lova mig! Jag lovade. Jag glömde det aldrig. Jag glömmer ingenting. Absolut ingenting!

KAPITEL 1

Den första särskilda händelsen

Sakta försökte jag öppna ögonen. Det jag såg gjorde att jag snabbt stängde dem igen. Jag tog två djupa andetag och gjorde sedan ett nytt försök. Allt snurrade runt omkring mig. Försökte fixera blicken. Vita kors!? Var är jag någonstans? Hjärtat bultade allt fortare. Känslan av panik grep tag i mig. Varje andetag var jobbigt och kändes tungt. Vita kors? Vita kors betyder ju död. - Hjälp! Hjälp mig! Jag försökte skrika, men inte ett ord kom över mina läppar. Jag somnade. När jag vaknade till igen tyckte jag att jag hörde någon som pratade. Det var kvinnoröster. Avlägsna. Jag försökte titta varifrån rösterna kom. Då såg jag de vitklädda kvinnorna. Var det änglar? Kvinnorna gick hastigt fram och tillbaka. Vad gjorde de? Varför hade de så bråttom? Jag började förstå att jag låg i ett stort rum. Det var ett konstigt rum. Ett stort rum med änglar i. Vilken märklig säng jag låg i. Den såg ut som en stor spjälsäng i glänsande metall. När jag tittade på den fick jag en obehaglig känsla i hela kroppen. En känsla jag väl kände igen, men inte kunde placera. Vad var det för lukt i rummet? Allt både luktade och såg konstigt ut. Det luktade lite som tandläkarens bedövningsmedel, men ändå inte. Det kändes så konstigt i min mage. Spände,

sträckte och värkte. Försökte titta neråt magen, men såg bara ett slätstruket gul- och vitrandigt lakan som täckte min kropp. Jag ville känna på min mage, men det gick inte. Kunde knappt röra mina händer. De var på något sätt fastspända i massa tunna plastslangar. Med blicken följde jag några smala genomskinliga slangar från mina händer. Vad var det för slangar? Var tog de vägen? Några av slangarna slutade i en stor, fyrkantig apparat som stod på golvet och tickade och blinkade. Några andra slangar slutade i genomskinliga påsar som hängde i taket. Varför var jag fastbunden i en stor spjälsäng? Varför kunde jag knappt röra mig? Varför gjorde det så ont i magen? Lukten, blinkandet och tickandet. Var är jag? Jag somnade igen. Ett intensivt, metallklingande ljud gjorde att jag vaknade med ett ryck. Nu kunde jag hålla ögonen öppna. Där var de vita korsen. Jag hade inte drömt. Alla de ljusgrå skåpen i rummet hade vita kors över sig så att de inte gick att öppna. Varför var det vita kors? Vad betyder det? Är jag på sjukhus? Och varför ligger jag i så fall i ett rum med vita kors? Herre Gud! Tror de att jag är död? Är jag död? Nej, det kan jag inte vara. Jag kan ju röra mina ben lite grand under lakanet. Jag kan titta åt sidan. Jag försökte ropa igen - men det kom fortfarande inga ljud över mina läppar. Tänk om de lagt mig här för att de tror att jag är död. Blundade hårt. - Lise-Lotte, är du vaken? Du måste vakna nu. Hör du mig? Jag tittade upp mot den främmande rösten, och såg en vitklädd kvinna. - Allt är över nu. Operationen gick bra. - Operationen? Viskade jag med svag röst. - Ja, doktorn har opererat din mage. Jag försökte känna på min mage igen. Den vitklädda hjälpte mig att lyfta på lakanet så att jag kunde lägga handen på magen. Vad konstigt det kändes. Det var som ett stort förband över hela

magen. Det gjorde så ont. Brösten sprängde och mjölken började rinna ner på sidorna. Mjölkfyllda bröst? Ammar jag? Nu kom jag ihåg. Bebisen. - Var är bebisen? Kved jag fram. - Din man kom och hämtade bebisen i går kväll när det blev klart att du måste opereras. Oroa dig inte! Bebisen är väl omhändertagen. Inte oroa mig? Har Calle hämtat bebisen? Han har aldrig varit ensam med alla våra fyra barn. Hur skulle han klara det? Han kan väl inte ta hand om en liten bebis. Den lilla måste ju ha mat. Hon måste ammas. Hon har aldrig fått någon flaska. Det går inte att ge bebisen nappflaska. Tårarna började sakta rinna nerför mina kinder. - Lise-Lotte, du skall få en spruta så du får sova igen. Jag hann inte fråga något mer, jag hann inte ens protestera, jag hann bara se att den vitklädda satte sprutan mot min hand, sen somnade jag igen. Så gick natten till dag. Varje gång jag vaknade under natten satt oftast någon vitklädd vid min säng. Det gjorde så ont i min mage. Så fort jag vaknade fick jag en ny spruta. Av sprutan blev jag så lullig i huvudet och pratade så konstigt med de vitklädda under de korta stunder jag var vaken. - Vad har hänt? Varför är jag opererad? - Du skall få prata med doktorn i morgon bitti. Han kommer hit vid 9-tiden. En vitklädd kvinna öppnade persiennen lite grand. Jag såg att det började ljusna ute. Det var säkert morgon. En doktor stod plötsligt vid min säng. - Hej Lise-Lotte. Per Berglund heter jag som är läkare här idag. Vi har inte träffats tidigare, men jag har fått rapport av den läkaren som tog hand om dig igår när du kom in hit till sjukhuset.

Doktor Isak Backe heter han. Du var väldigt dålig när du kom in, så de fick operera dig med en gång i går kväll. Du kom verkligen i sista stund. Varför åkte du inte in till sjukhuset tidigare? - Jag vet inte… Jag hade ingen bil hemma. - Men Lise-Lotte, du var svårt sjuk. Du höll på att dö. Du borde ringt efter en ambulans. - En ambulans? Men så sjuk var jag väl inte… - Jo, det är mycket allvarligt. Du har bukhinneinflammation, det var därför du hade så ont i magen när du kom. Men nu är du opererad och du får flera mediciner i de här droppslangarna, så du kommer att bli bra igen. Men du måste ligga i ett ensamt rum, för vi vet ännu inte vad det är för bakterier du har i magen. - Min bebis. Får jag inte ha bebisen här? - Nej. Vi bedömer att du inte klarar av att ta hand om bebisen just nu, du måste tänka på dig själv. Sedan får du ändå inte amma henne, eftersom du får så starka mediciner. Jag har förstått att du har mycket bröstmjölk. Du skall få en medicin som gör att mjölken försvinner. Till dess måste du pumpa brösten flera gånger dagligen. - När får jag åka hem? - Om några dagar. Per vände sig om mot sjuksköterskan och pratade om medicinerna. - Var frikostig med morfinet. Hon lär behöva det. Sedan gick han iväg bort mot skrivbordet som stod i hörnet av rummet. Jag såg att han började prata i något som såg ut som en mikrofon. - ”Hejsan, hejsan. Detta är FV-läkare Per Berglund som dikterar. Dagens datum är 840105, klockan är 9.15. Jag befinner mig på IVA, Sjukhuset i Varberg. Jag dikterar på Lise-Lotte Renhult, född 540802. En daganteckning. Patient som kom in till akutmottagningen med ambulans på larm igår klockan 17.45. Medföljande be-

bis 8 veckor gammal. Under ambulansfärd från Falkenberg försämrades patienten snabbt, blev cirkulatoriskt instabil. Inkom med ett blodtryck på 70 över 50. Nytt stycke. Vid inkomsten var patienten vid medvetande men svårt smärtpåverkad. Patienten uppgav att hon tidigare var helt frisk, vilket också bekräftades av uppgifter i förlossningsjournal. Nytt stycke. Patienten berättade att hon mådde helt bra när hon på eftermiddagen 840103, det vill säga dagen före inkomsten, klockan 15, var på efterkontroll på Mödravården i Falkenberg. Den sedvanliga gynekologiska undersökningen efter förlossningen var helt utan anmärkning. Patienten berättade att läkaren beslöt att sätta in en spiral vid besöket, när hon låg i Gyn-stolen, trots att de inte hade pratat om detta innan. Patienten upplevde att det gjorde ont vid insättandet av spiralen. Efter ett par timmar började det molvärka allt mer i nedre delen av buken. Patienten trodde att detta var normalt. Nytt stycke. Dagen efter insättandet, igår, tilltog buksmärtorna under dagen. De spred sig successivt uppåt i buken, och blev allt starkare timme för timme. Smärtorna tilltog rejält efter att patienten försökte äta lunch. Hon försökte ringa Mödravården, och senare Vårdcentralen, angående sina buksmärtor, men hänvisades att avvakta. Strax efter klockan 16, när maken kom hem, låg patienten på golvet, svårt smärtpåverkad och med ansträngd andning. Han tog omgående med sig patienten till Vårdcentralen för undersökning. Man tillkallade läkaren från Gyn, som hade satt in spiralen på patienten. Han misstänkte att patienten fått blödningar efter spiralinsättningen, varför han skickade henne med ambulans hit. Nytt stycke. Läkaren i Falkenberg ringde vår Primärjour och meddelade att patienten var på väg hit, varför vår bakjour, doktor Isak Backe, var på plats när patienten anlände till akutmottagningen. Patienten var ordentligt smärtpåverkad och cirkulatoriskt instabil vid ankomsten. Efter en snabb undersökning beslöt doktor Backe om akut laparatomi på vitalindikation. Nytt stycke. När man öppnade buken konstaterades omgående en diffus peritonit över hela bukhinnan. Blod och väts-

ka fritt i buken. Peritonealdialys genomfördes. Bedömdes som allvarlig diffus peritonit orsakad av perforerad uterus vid spiralinsättning. Massiv bredspektraantibiotikabehandling insatt. Avvaktar nu odlings- och labsvar. Nytt stycke. Patienten har vaknat. Stabil i puls och tryck. Är dock högfebril, 41,8 grader. Har kort informerats om operationen. Patienten sade inte mycket. Oklart om hon förstått vad som hänt. Frågade bara när hon får åka hem. Kvarstannar på IVA under dagen. Om fortsatt stabilt i eftermiddag kan patienten flyttas upp till avdelningen. Skall vara isolerad. Får endast ta emot besök efter beslut av doktor Backe. Det var det hela.” - Hej sjuan! Välkommen hit till avdelning 1A på sjukhuset. - Sjuan? - Ja, du kallas så när du ligger här i vårt finaste rum. Nej, jag skojar med dig. Vi får egentligen inte säga ”sjuan” men jag kunde inte låta bli. Du måste ju ha ensamt rum. Du får inte gå ut ur rummet. Äsch, du kan ju inte ens gå upp ur sängen, ser jag. Då behöver jag inte oroa mig för att du smiter ut. - Absolut inte. - Irene heter jag förresten, det är jag som har hand om dig idag. Du får inte gå upp ur sängen för du har kateter, dropp och andra slangar lite överallt. Men om det är något så ringer du bara på klockan. Vi kommer in och tittar till dig så ofta vi kan. Sköterskan kommer också och ger dig mediciner och dropp flera gånger om dagen. Jag somnade. Det var så varmt och gott i sängen. Men jag vaknade snart av att jag frös något alldeles hemskt. Ringde på klockan för att be om mera filtar. Irene kom. - Har du frossa? Då har du säkert fått mer feber igen. Av med alla filtar! Jag skall hämta sköterskan. Jag frös så jag skakade. Tempen togs igen. - 41.2 grader. Ta av henne kläderna. Badda henne med sprit.

- Men vad gör ni med mig om febern inte går ner? - Då lägger vi dig naken i en isbädd. Irene baddade mig med spriten över hela min kropp. Jag frös, skakade och huttrade. Men rätt som det var, så genomsköljdes jag av en våg av värme. Det var så underbart skönt. Febern hade gett med sig. I alla fall för denna gång. Det stank sprit i hela rummet. Ulrika hjälpte mig att ta på mig nattskjortan och bäddade ner mig under lakanet igen. Det blev visst några mer sådana här febertoppar under den första veckan. Irene tog väl hand om mig. Hon var så vacker i sitt långa, mörka hår. Och hon var så snäll och omtänksam. Hon var verkligen min ängel. Nu var det trettonhelg. Jag fick prata med min man Calle i telefon. Han hade nu varit ensam hemma med barnen i tre dagar. - Allt går bra här hemma, Lotta. Bebisen äter på nappflaska. De stora barnen är så duktiga och hjälper till allihop. Vi klarar oss. Tänk nu på dig själv och krya på dig. Det kommer att gå jättebra. Du behöver bara lite tid. Vi längtar efter dig förstås. Jag älskar dig, glöm aldrig det. Jag grät sakta och stilla, så att han inte skulle höra det. Jag visste inte vad jag skulle tro. Åt bebisen verkligen på nappflaska? Vaknade Calle på natten när hon ville ha mat? Sov hon i sin vagga? Klädde han på henne ordentligt? Calles föräldrar kom på besök senare under helgen. Jag låg där med alla mina slangar. Morfinpåverkad. Först långt senare fick jag veta att de först hade fått fråga doktor Isak om de fick besöka mig. Doktor Isak hade personligen pratat med mina svärföräldrar och gett dem förhållningsregler om vad de fick säga till mig. De fick absolut inte säga något som kunde uppröra eller oroa mig. De gjorde de inte heller. Svärföräldrarna hade med sig fyra olika sorters kakor när de kom på besök. Kakor som de köpt på Ritz. De hade med sig en påse kakor från Ritz bageri i Falkenberg. Vad hade hänt? De köper ju aldrig sådana kakor.

Det kändes jobbigt. Först alla slangar överallt, och så sved det så när jag fick medicinen i droppet. Medicin och morfin. Morfin och medicin. Varför fick jag inte morfin i slangarna? Varför skulle de sticka mig i låren varje gång? Jag befann mig i ett märkligt rus i en hel vecka. Det var svårt att hålla ordning på tiden. Det var rond på rond. Antingen kom doktor Isak eller doktor Claes. Varje gång frågade jag när jag fick komma hem. Varje gång fick jag samma svar. - Om ett par dagar. En visa började mala i mitt bakhuvud. # Lasarettsvisan. Sång: Maritza Horn #

I en sal på lasarettet där de vita sängar står låg en liten bröstsjuk flicka blek och tärd med lockigt hår Allas hjärta vann den lilla där hon låg så mild och god Bar sin smärta utan klagan med ett barnsligt tålamod Så en dag hon frågar läkarn som vid hennes sida stod Får jag komma hem till påsken till min egen lilla mor? Läkarn svarar då den lilla Nej mitt barn, det får du ej men till pingsten kan det hända du får komma hem till mor

Nej! Jag måste sluta tänka på den där sorgliga visan. Men det är precis så jag känner mig. Då är det inte lätt att sluta tänka. I en sal på lasarettet Nej, nu måste jag skärpa mig. Sluta tänk på visan. Flickan kommer ju aldrig hem. Calle kom och hälsade på mig. Utan några barn. Så orolig han såg ut när han såg mig. Jag visste ju hur otäckt han tyckte det var på sjukhus. Han fick säkerligen ta mod till sig för att överhuvudtaget åka och hälsa på mig. Därför blev jag extra glad när han kom. Min älskade Calle. - Lotta. Älsklingen min. Vad glad jag blir när jag ser dig. Du ser ju riktigt pigg ut. Det här ska bli bra, ska du se. - Jag vill komma hem. - Du måste bli stark först. Du kan inte komma hem nu. Det förstår du väl. När han gått bestämde jag mig. Jag kunde inte ligga så där. Måste träna. Måste komma igång. Gjorde upp ett schema för att strukturera dagarna. Så kom då dagen då alla slangarna skulle tas bort. Jag skulle slippa droppslangarna och sprutorna, och istället få ta tabletter. Det bästa var dock att jag skulle få gå upp på toa. Men bara om jag lovade att ringa på personal när jag skulle gå upp. Det lovade jag förstås. Jag fick fortfarande inte lämna rummet. Personalen hade fullt upp att göra på avdelningen. Jag ville inte störa dem. Behövde ju bara gå på toaletten och kissa. Det kändes så löjligt att ringa efter dem bara för att få hjälp att gå några få meter till toaletten. Dumheter. Jag har alltid klarat mig själv. Jag satte mig upp på sängkanten, och ställde mig sedan upp. Då snurrade allt som en karusell runt mig och jag dunsade

in i ena hörnet på rummet. Slog mig bara lite. Kröp tillbaka till sängen. Ringde sedan på personalen för att få hjälp till toaletten. Talade inte om att jag försökte gå upp själv. Blev nog lite rädd. De negativa tankarna kom tillbaka. Jag kunde inte stå på benen själv. När skulle jag då få komma hem? I huvudet började visan igen. Så på nytt hon frågar läkarn som vid hennes sida står får jag komma hem till hösten till min egen lilla mor? Läkarn svarar ej den lilla men strök sakta hennes hår och med tårar i sitt öga vänder han sig om och går Nu hon slumrar uti mullen slumrar sött i snövit skrud Från sin tåligt burna längtan Har hon farit upp till Gud. Jag snyftade högt när Irene plötsligt öppnade dörren och kom in till mig. - Lise-Lotte! Vad är det? Jag berättade om mina negativa tankar. - Var inte så tålig. Tala om hur du mår. Du vet ju att du kan prata med mig. Det går åt rätt håll, sakta men säkert. Jag lovar dig. Hon gav mig en kram. Jag kände mig lugn igen. Nu skulle jag ta nya tag.