Kapitel 1
”S
kicka upp en till, fördöme er, skicka upp allesammans på en gång om det behövs”, sade Laurence häftigt till stackars Calloway, som inte förtjänade att bli svuren åt: artillerikonstapeln avfyrade signalraketerna så snabbt att han hade bränt sig på händerna. Huden hade spruckit och flagnat till klarrött där han spillt krut på fingrarna, för han hejdade sig inte för att torka av dem innan han tände en ny raket. En av de små franska drakarna pilade in igen och klöste mot Temeraire, och fem män föll skrikande när ett stycke av den provisoriska bärselen gick sönder. De försvann genast bortom lyktskenet och svaldes av mörkret. Det långa, snodda repet av randigt siden, en beslagtagen gardin, vecklades mjukt upp i vinden och böljade ner efter dem, med fladdrande trådar i de söndertrasade kanterna. Bland de övriga preussiska soldaterna som fortfarande förtvivlat klamrade sig fast vid selen hördes stönanden följda av ett lågt, argt muttrande på tyska. All den tacksamhet som soldaterna kunde tänkas ha känt för att ha räddats undan belägringen av Danzig hade hunnit gå över: tre dagars flygning i iskallt regn, ingen mat utöver vad de hade stoppat i fickorna de där sista desperata ögonblicken, ingen vila annat än några få stulna timmar vid ett kallt och sankt parti av den holländska kusten, och nu denna franska patrull som ansatt dem under hela den sista, ändlösa natten. Män som var så skräckslagna skulle kunna göra vad som helst i panik. Många av dem hade