9789163856341

Den röda barnkammarboken Våra mest älskade sagor!

Tänkt för 3–6 år

Troll

Sagor na Bröder

H. C. And

ersen

Grimm Förtrollningar

Lyckligt slut

Tretal Prinsar oc

h prinsessor

Rövare

Barnkammarböckerna – ett praktfullt samlingsverk för alla barn med tillhörande cd-skiva

Rim, ramsor, sånger och enklare sagor, tänkt för 0–2 år

Rim, ramsor, sagor och sånger, tänkt för 2–4 år

Sagor, sånger och klurigheter, tänkt för 3–6 år

Fordon och farkoster i sagor och sånger, tänkt för 3–6 år

Våra mest älskade sagor, tänkt för 3–6 år

Roliga och mysiga spök­ berättelser, tänkt för 3–6 år

Klassiska visor och moderna dagislåtar, tänkt för 0–6 år

Tänkvärda texter och småbarns­ poesi, tänkt för 0–6 år

www.bonniercarlsen.se

ISBN 978-91-638-5634-1

9

Röda_BKB_OMSLAG.indd 1

789163 856341

07-09-11 11.48.36

Formgivning: Eva Alge Omslag: Charlotte Ramel Medaljong: Gunilla Hansson, fritt efter teckning av Ivar Arosenius Vinjetter: Charlotte Ramel Bistått med goda råd och idéer: Karin Lemon och Agneta Wallgren

Den röda barnkammarboken © Bonnier Carlsen Bokförlag, 1999 © Bild: Respektive tecknare, 1999 Sättning: Eva Alge Repro: Kiviranta, Helsingfors och All-Media, Malmö Tryckt i Finland av WS Bookwell, 2008 ISBN: 978-91-638-5634-1 www.bonniercarlsen.se

Den röda barnkammarboken

Sagan om den tjocka feta pannkakan

4

Korven 85

Stadsmusikanterna från Bremen

8

De tre bockarna Bruse, som skulle gå till sätern och äta sig feta

Askungen

13

När gubben och gumman gjorde arbetsbyte 91

Törnrosa

24

Prinsessan på ärten 94

Askepilten som åt i kapp med trollet

29

Bord duka dig! 96

Vanten

32

Hans och Greta 111

Grodkungen och Henrik med järnbanden

36

Kejsarens nya kläder 121

Koka soppa på en spik

42

Vargen kommer! 128

Snövit

44

Fiskaren och hans gumma 130

Rödluvan

55

Storken och räven 135

Mästerkatten i stövlar

60

Tre små grisar 136

Den fula ankungen

67

Dummerjöns 140

Vargen och de sju killingarna

81

Guldlock och de tre björnarna 146

= Finns

med på cd-skivan

88

Sagan om den tjocka feta pannkakan Det var en gång en mamma som hade sju

barn, och hungriga var de. Då tog hon mjöl, mjölk och socker, smör och ett ägg och en nypa salt, och av det vispade hon en härlig tjock pannkakssmet. Den hällde hon i pannan, och pannkakan började pösa så det var en fröjd att se.

De sju barnen stod runt omkring, och gamla farfar tittade på.

”Ge mej lite pannkaka”, sa det första barnet. ”Snälla mamma”, bad den andra. ”Snälla, rara mamma”, sa den tredje. ”Snälla, rara, söta mamma”, sa den fjärde. ”Å, snälla rara, söta, förtjusande mamma”, sa den femte. ”Å, snälla, rara, söta, förtjusande, underbara mamma”, sa den sjätte.

Och den sjunde sa: ”Snälla, rara, söta förtjusande underbara gullemamma.”

Men mamman svarade: ”Nej, lugna er tills jag har vänt den.” Men det skulle hon inte ha sagt. För när pannkakan fick höra, att den skulle bli vänd och uppäten, tänkte den: Ånej, jag är alldeles för fin att bli uppäten. Då vänder jag mej hellre själv, och det medsamma, och ger mej ut i vida världen.

Plums tog den ett hopp ur pannan och rullade taratapp taratapp nedför trappan och ut ur stugan. ”Hejda den”, skrek mamman, ”hejda den!”

Med pannan och sleven i hand störtade hon efter pannkakan, och barnen och farfar efter i en lång rad.

Framför stugan satt en kissekatt. ”Mjau, mjau, tjocka feta pannkaka”, skrek den, ”får jag äta upp dej?” ”Tror du jag vill bli uppäten av dej, Kisse Mjau? Jag har redan sprungit ifrån mamma och farfar och sju små skrikhalsar, så nog kommer jag undan dej, Kisse Mjau.”

Och så rullade den taratapp, taratapp allt längre bortåt vägen.

Då kom en tupp. ”Kuckeliku, tjocka feta pannkaka, rulla inte så fort, jag vill äta upp dej.” ”Som om jag ville bli uppäten av dej, Tupp Gal-upp? Jag har redan sprungit ifrån mamma och farfar och sju små skrikhalsar och Kisse Mjau, så nog kommer jag

Vanten Det var den kallaste dagen på hela året.

En liten pojke drog sin kälke genom skogen för att samla ved åt sin mormor. ”Ta med dej så mycket du kan hitta”, sa mormor. ”Nordanvinden blåser kall, och vi måste elda ordentligt för att hålla oss varma.” Hon satt hemma och stickade på ett par vantar.

Hela morgonen samlade pojken ihop

kvistar och grenar, tills hans kälke var alldeles fullastad. Men då hände något.

Just som han lade upp den sista grenen på kälken tappade han sin vante i snön.

Tänk att tappa sin vante på årets kallaste dag! Ingen vet hur det gick till.

Pojken drog vidare med sin kälke och vanten låg kvar i en snödriva!

Så fort pojken var borta kom en liten mus fram. O, vad hon frös! Men när hon fick syn på pojkens mjuka vante tog hon ett skutt rakt in för att bli varm. Vanten passade henne precis!

Efter en stund kom en groda hoppande i snön. ”Bor det någon här?” sa hon när hon fick syn på vanten. ”Bara jag” sa musen. ”Skynda dej in så att du inte fryser ihjäl!”

Knappt hade de båda gjort det bekvämt för sig där inne i det röda yllefodret, förrän en uggla kom flygande. ”Kan inte jag få vara med?” frågade han. ”Det beror på”, sa musen, för ugglor gjorde henne alltid nervös. ”Du får inte flaxa för mycket”, sa gro­ dan. ”Det är trångt här inne.”

Det dröjde inte länge, förrän en hare kom springande nerför skogsstigen. ”Finns det plats för mej i den varma, sköna van­ ten?” frågade han. ”Det är så kallt ute.” ”Inte har vi mycket plats”, sa musen och grodan och ugglan. ”Men kom in i alla fall. Det ska nog gå bra.”

Knappt hade haren krupit in i vanten, förrän det kom en räv.

Och gissa vad den gjorde! Den kröp också in!

Den lille musen undrade om hon inte hade varit alltför gästfri. Det var mycket trångt. Men det var ju också mycket kallt där ute.

Och nu till råga på allting, kom en stor

– Den elake trollkarlen är ägare till åkrarna, svarade de. Och åter befallde katten dem att säga att det var grevens egendom.

Sedan kom katten förbi en skog med höga ekar där en mängd skogsarbetare höll på att fälla präktiga träd.

– Vem äger den här skogen? frågade katten.

– Den elake trollkarlen är ägare till marken, svarade de. Och för tredje gången begärde katten att de skulle säga till kungen att det var grevens.

Så fortsatte katten sin väg. Alla tittade efter honom, därför att han tog sig så ståtlig ut i de fina stövlarna och gick som en människa.

Snart kom katten till trollkarlens borg.

Oförskräckt marscherade han genom den väldiga porten och in i salarna. När han fick se slottsherrn, gjorde han sin djupaste bugning och hälsade honom med dessa ord: – Store trollkarl och mästare! Det påstås att du när som helst kan förvandla dig till vilket djur som helst – utom en elefant!

– Vad! utbrast trollkarlen – och så var han en elefant!

– Storartat! tyckte katten. Men hur vore

det med ett lejon?

– En småsak för mig! Och ett lejon stod där och morrade mot katten. Katten höll sig morsk inför denne djurens konung, men rösten darrade litet när han sa: – Storartat! Men det allra finaste vore om du kunde förvandla dig till ett så litet djur som en mus. Det skulle göra dig till världens störste trollkonstnär!

Trollkarlen blev smickrad av de artiga orden och svarade: – Min kära katt, också det kan jag! Och ögonblicket därefter kilade han omkring i salen som en liten mus. Katten rusade genast efter musen, störtade sig över den i ett språng och åt upp den med välbehag.

Kungen hade under tiden åkt vidare med greven och prinsessan och kom nu till den stora ängen.

– Vem tillhör den här ängen? frågade han folket som höll på att bärga hö där.

– Herr greven! ropade alla, precis som katten hade befallt dem att göra.

– Det är ett vackert stycke jord ni har, herr greve, tyckte kungen. Så kom de till den stora kornåkern, och kungen frågade: – Vem äger den här åkern?

– Herr greven! svarade folket som mejade säden.

65

De tre bockarna Bruse, som skulle gå till sätern och äta sig feta ­Det var en gång tre bockar som skulle

gå till sätern och äta sig feta, och alla tre bockarna hette Bruse.

På vägen fanns en bro över en fors, som de måste över, och under den bron bodde ett stort elakt troll med ögon som tenn­ tallrikar och en näsa så lång som ett räfs­ skaft.

Först kom den yngsta bocken Bruse och skulle över bron.

Tripp trapp, tripp trapp, sa det i bron. ”Vem är det som trippar på min bro?” skrek trollet. ”Å, det är den minsta bocken Bruse och jag ska upp till sätern och äta mig fet”, sa bocken, och den var så fin i målet. ”Nu kommer jag och tar dig!” sa trollet. ”O nej, ta inte mig, för jag är så liten.

Vänta ett litet tag, så kommer den mellersta bocken Bruse, och han är mycket större.” ”Jag gör väl det då”, sa trollet.

88

Om en liten stund så kom den mellersta bocken Bruse och skulle över bron.

Tripp trapp, tripp trapp, tripp trapp, sa det i bron. ”Vem är det som trippar på min bro?” skrek trollet. ”Å, det är den mellersta bocken Bruse, som ska till sätern och äta sig fet”, sa bocken. Han var inte lika fin i målet han. ”Nu kommer jag och tar dig”, sa trollet. ”O nej, ta inte mig, men vänta lite, så kommer den stora bocken Bruse, han är mycket, mycket större.” ”Jag gör väl det då”, sa trollet.

Och rätt som det var kom den stora bocken Bruse.

Tripp trapp, tripp trapp, tripp trapp, sa det i bron, för han var så tung att det både knakade och brakade under honom! ”Vem är det som trampar på min bro?” skrek trollet. ”Det är den stora bocken Bruse”, sa

Prinsessan på ärten Det var en gång en prins, han ville ha sig

en prinsessa, men det skulle vara en riktig prinsessa. Så reste han hela världen runt för att finna en, men alltid var det något i vägen, prinsessor fanns det gott om, men om de var riktiga prinsessor, kunde han inte så noga veta, alltid var det något, som inte var så riktigt. Så kom han då hem igen och var så bedrövad, för han ville så gärna ha en verklig prinsessa.

En kväll blev det ett fruktansvärt väder; det blixtrade och åskade, regnet sköljde ner, det var alldeles hemskt! Då bultade det på stadens port, och den gamle kungen gick dit för att öppna.

Det var en prinsessa, som stod utanför.

Men Gud så hon såg ut i regnet och ovädret! Vattnet strömmade från hennes hår och kläder, och det rann in vid tån på skon och ut vid hälen, och ändå sa hon att hon var en verklig prinsessa.

Ja, det ska vi nog se! tänkte den gamla drottningen, men hon sa ingenting, gick in i sovkammaren, tog alla sängkläderna och la en ärt på sängbottnen, sedan tog

hon tjugo madrasser, la dem ovanpå ärten, och så ytterligare tjugo ejderdunsdynor ovanpå madrasserna.

Där skulle nu prinsessan ligga om natten.

På morgonen, frågade de henne, hur hon hade sovit. ”Å, förskräckligt illa!” sa prinsessan. ”Jag har knappast fått en blund i ögonen på hela natten! Gud vet, vad det har varit i sängen. Jag har legat på något hårt, så jag är alldeles brun och blå över hela kroppen! Det är alldeles förskräckligt!”

Nu kunde de se att det var en riktig prinsessa, eftersom hon genom de tjugo madrasserna och de tjugo ejderduns­ dynorna hade märkt ärten. Så ömtålig kunde ingen annan än en verklig prinsessa vara.

Prinsen tog henne då till hustru, för nu visste han att han hade en riktig prinsessa, och ärten kom på konstmuseet, där man ännu kan se den, såvida ingen har tagit den.

Se, det var en riktig historia.

95

”Vill nu ers kejserliga majestät allra nådigast behaga ta av sig kläderna”, sa bedragarna, ”så ska vi sätta på er de nya här borta framför den stora spegeln.”

Kejsaren tog av sig alla sina kläder, och bedragarna bar sig åt, som om de gav honom varje plagg av de nya, som skulle vara sydda, och de tog honom om livet, och de liksom band fast något, det var släpet, och kejsaren vände och vred sig framför spegeln. ”Gud, vad det är kläd­ samt! Vad det sitter bra!” sa de allesammans. ”Vilket mönster! Vilka färger! Det är en kostbar dräkt!” ”Utanför står de med tronhimlen, som ska bäras över ers majestät i processionen”, sa överceremonimästaren. ”Ja, jag är ju färdig!” sa kejsaren. ”Sitter det inte bra?” Och så vände han sig ännu en gång framför spegeln för att det skulle se ut, som om han riktigt betraktade ståten.

Kammarherrarna, som skulle bära släpet, famlade med händerna utåt golvet, liksom om de tog opp släpet; de gick och höll i luften, de tordes inte låta någon märka att

126

de ingenting kunde se.

Och så gick kejsaren i processionen under den vackra tronhimlen, och alla människor på gatan och i fönstren sa: ”Gud, vad kejsarens nya kläder än makalösa! Vilket fint släp han har på rocken!

Vad det sitter underbart!” Ingen ville låta märka att han ingenting såg, för då hade han ju inte dugt i sitt ämbete eller varit mycket dum. Inga av kejsarens kläder hade gjort sådan lycka. ”Men han har ju ingenting på sig!” sa ett litet barn. ”Herre Gud, hör den oskyldiges röst”, sa fadern; och den ena viskade till den andra, vad barnet sa. ”Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger, han har ingenting på sig!” ”Han har ingenting på sig!” ropade till sist allt folket. Och det kröp i kejsaren, för han tyckte att de hade rätt, men han tänkte som så: Nu får jag hålla ut, tills proces­sionen är över. Och så höll han sig ännu stoltare, och kammarherrarna gick och bar på släpet, som alls inte fanns.

Bild: Charlotte Ramel