9789163861185

kapitel 1

J

ag stirrar ner på mina skor och ser ett tunt lager av aska landa på det slitna lädret. Här stod sängen jag delade med min syster Prim. Därborta stod köksbordet. Det var högen med svartbrända tegelstenar efter den nedrasade skorstenen som visade mig var huset hade stått. Hur skulle jag annars ha kunnat hitta rätt i detta gråa hav?

Det finns nästan ingenting kvar av Distrikt 12. Nu är det en månad sedan regimens brandbombning utplånade de fattiga kolgruvearbetar­ nas hus i Sömmen och butikerna i centrum – till och med Rättens hus.

Det enda område som undgick att bli nedbränt var Segrarbyn. Varför vet jag inte. Kanske för att de som måste hit på uppdrag för regimen ska ha ordentliga hus att bo i. En och annan reporter, någon kommitté som ska inspektera kolgruvornas skick, en trupp fredsväktare som letar efter återvändande flyktingar.

Men jag är ensam om att återvända hit. Och jag är bara här på en kort visit. Myndigheterna i Distrikt 13 motsatte sig att jag återvände.

De såg det som ett dyrbart och meningslöst företag, eftersom minst dussinet osynliga svävare cirklar i luften ovanför mig för att skydda mig. Dessutom finns ingen information att hämta här. Men jag måste få se. Det var så viktigt för mig att jag ställde det som villkor för att medverka i deras planer.

Till slut gav Plutarch Heavensbee upp. Han var överste spelledare och den som organiserade rebellerna i huvudstaden. »Låt henne åka.« Han slog ut med händerna. »Det är bättre att slösa bort en dag än en hel månad till. Kanske är en liten tur till Tolvan vad hon behöver för att övertyga henne om att vi står på samma sida.« 9

Samma sida. Det hugger till av smärta i vänstra tinningen och jag trycker handen mot den. Precis där slog Johanna Mason till mig med kabelrullen. Vilka händelser är det som har lett fram till att jag står här i ruinerna av min hemstad? Minnena virvlar omkring när jag för­ söker sortera sant och falskt. Efterverkningarna av hjärnskakningen Johanna tillfogade mig har inte gett med sig och mina tankar blir fortfarande lätt ett enda virrvarr, så det är ingen enkel uppgift. Och ibland hallucinerar jag på grund av alla mediciner jag får mot smärta och nedstämdhet. Tror jag. Jag är fortfarande inte helt övertygad om att det var en hallucination den där natten då golvet i sjukhussalen förvandlades till en matta av slingrande ormar.

Jag använder mig av en teknik som en av doktorerna föreslog. Jag börjar med de mest självklara sakerna som jag vet är sanna och jobbar mig mot det som är mer invecklat. Listan börjar ticka i mitt huvud …

Jag heter Katniss Everdeen. Jag är sjutton år gammal. Jag kom­ mer från Distrikt 12. Jag deltog i Hungerspelen. Jag rymde därifrån.

Regeringen hatar mig. Peeta blev tillfångatagen. Han antas vara död.

Sannolikt är han död. Det är antagligen bäst om han är död … »Katniss, ska jag komma ner?« Min bäste vän Gales röst når mig genom headsetet rebellerna envisades med att sätta på mig. Han be­ finner sig i en svävare varifrån han övervakar mig noga. Svävaren kan landa snabbt om något går på tok. Jag märker att jag står hopkrupen med armbågarna på låren och huvudet mellan händerna. Det måste se ut som om jag är på gränsen till något slags sammanbrott. Så får jag inte bete mig, inte nu när jag äntligen har fått börja vänja mig av med medicinerna.

Jag rätar på mig och viftar bort erbjudandet. »Nejdå, jag mår fint.« För att understryka detta börjar jag gå bort från mitt före detta hem in mot centrum. Gale bad att få bli nedsläppt i Tolvan tillsammans med mig men avstod på en gång när jag tackade nej till sällskap. Han förstår att jag inte vill ha någon med mig i dag. Inte ens honom. Vissa promenader måste man få göra ensam.

Sommaren har varit brännhet och ökentorr. Det har nästan inte 10

kommit något regn som har stört askhögarna efter attacken. När jag går förbi rasar det lite aska här och där, men ingen vind sprider ut den. Jag håller ögonen på det jag minns som vägen. När jag just hade landat på Ängen var jag oförsiktig och stötte till en sten, men det var ingen sten, det var någons skalle. Den rullade runt några varv och stannade med ansiktet uppåt. Jag stod länge utan att kunna slita blicken från tänderna och undrade vems de hade varit. Jag tänkte att mina tänder troligen skulle se ut på samma sätt under liknande om­ ständigheter.

Det är av gammal vana jag håller mig till vägen, men det är ett då­ ligt val, för den är full av lämningar efter dem som försökte fly. En del blev kremerade, medan andra lyckades undkomma lågorna och troli­ gen dukade under för röken. Nu ligger de och stinker i olika stadier av förruttnelse. Mat för asätare, helt täckta av flugor. Jag mördade dig, tänker jag när jag går förbi en hög. Och dig. Och dig.

Därför att så var det. Det var min pil, riktad mot blottan i kraft­ fältet runt arenan, som orsakade den här eldstormen till vedergäll­ ning. Och kastade hela Panem ut i kaos.

Inom mig hör jag president Snows ord till mig morgonen då jag skulle ge mig ut på segerturnén. »Katniss Everdeen, flickan det slog gnistor om, du har visat dig vara den glöd som obevakad kan växa till en löpeld som förintar Panem.« Det visade sig att han varken överdrev eller bara försökte skrämma mig. Han kanske faktiskt för­ sökte få hjälp av mig. Men de krafter jag redan då hade satt i rörelse förmådde jag inte hejda.

Löpelden tog sig och den brinner fortfarande, tänker jag som be­ dövad. Eldsvådorna i kolgruvorna spyr ut svart rök i fjärran, men det finns ingen kvar som bryr sig om det. Mer än nittio procent av di­ striktets befolkning dog. De kvarvarande omkring åttahundra perso­ nerna är flyktingar i Distrikt 13 – vilket för mitt vidkommande är detsamma som att vara hemlös för evigt.

Jag vet att jag inte borde tänka så. Jag vet att jag borde vara tack­ sam för hur vi har blivit omhändertagna. Sjuka, skadade, svältande 11

och tomhänta. Ändå kommer jag aldrig att kunna glömma att Di­ strikt 13 låg bakom att Distrikt 12 jämnades med marken. Det fritar inte mig från ansvar – det finns många att skylla på. Men om det inte hade varit för Distrikt 13 skulle jag aldrig ha blivit en del av en större plan att störta regimen. Och jag hade heller aldrig någonsin kunnat planera det själv.

Det fanns ingen organiserad motståndsrörelse i Distrikt 12. Män­ niskorna där hade inget att säga till om, de drabbades bara av oturen att ha mig. Fast en del av de överlevande tycker att de har haft tur som blivit befriade från Distrikt 12. De slipper ständig hunger och förtryck, de farliga gruvorna och vår siste överste fredsväktare Romu­ lus Threads piska. Att vi över huvud taget har fått ett nytt hem anses vara ett underverk, eftersom vi inte ens visste om att Distrikt 13 exis­ terade tills för ett litet tag sedan.

Det är Gale som har fått hela äran för att de överlevande lyckades fly, även om han helst skulle vilja slippa den äran. Så snart kvarts­ sekelkuvningen var över – så snart jag hade lyfts upp från arenan – bröts elförsörjningen till Distrikt 12, teveapparaterna slocknade och det blev så tyst i Sömmen att folk kunde höra varandras hjärtan slå.

Ingen gjorde något för att protestera eller fira det som hade hänt på arenan. Trots det svärmade svävare över området inom femton minu­ ter och så började det regna bomber.

Det var Gale som kom att tänka på Ängen, en av de få platser som inte var full av gamla koldammsinpyrda trähus. Alla han fick tag på föste han ditåt, bland andra min mor och Prim. Han drog ihop ett gäng som rev ner staketet – när elektriciteten var avslagen var det bara ett gallerstängsel – och ledde sedan folk ut i skogen. Han tog med dem till det enda ställe han kom på, till sjön min far visade mig när jag var liten. Och därifrån såg de lågorna som i fjärran förtärde allt de kände till i världen.

I gryningen hade bombplanen för länge sedan försvunnit och elds­ vådorna höll på att slockna. De sista eftersläntrarna samlades ihop.

Mor och Prim hade upprättat ett sjukläger för de skadade och för­ 12

sökte så gott de kunde sköta om dem med örter och annat de kunde hitta i skogen. Gale blev tvungen att skaffa mat till över åttahundra vettskrämda människor med två pilbågar, en jaktkniv och ett fisknät.

Han fick hjälp av dem som var arbetsföra och de hade klarat sig i tre dagar, när det oväntat dök upp en svävare för att evakuera dem till Distrikt 13. Där fanns det rena, vita bostadslägenheter, mängder av kläder och tre mål mat om dagen. Det räckte och blev över åt alla.

Lägenheterna hade den nackdelen att de låg under jord, kläderna var identiskt lika och maten ganska smaklös, men för flyktingarna spe­ lade det mindre roll. De var i säkerhet och blev omhändertagna, de levde och togs emot med öppna armar.

Det hjärtliga välkomnandet tolkades som omtänksamhet. Men en karl vid namn Dalton, som anlänt till fots som flykting från Distrikt 10 några år tidigare, avslöjade den egentliga anledningen för mig. »De behöver er och mig, allihop. För ett tag sen hade de nåt slags epidemi som dödade en hel hop och gjorde ännu fler infertila. De ser oss som avelsboskap.« I Distrikt 10 hade han arbetat på en köttfarm med att säkerställa genetisk mångfald i hjordarna genom att transplantera kalvembryon som hållits djupfrysta länge. Han har säkerligen rätt, för det verkar inte finnas på långa vägar tillräckligt många barn i Distrikt 13. Men vad spelar det för roll? Vi hålls ju inte i kättar, vi lärs upp till arbete och barnen får gå i skola. Alla över fjorton år blir rekryter i armén och tilltalas respektfullt »soldat«. Varenda en av flyktingarna fick auto­ matiskt medborgarskap i Tretton.

Jag avskyr dem ändå. Men det är klart, jag avskyr de flesta nu.

Mest av allt mig själv.

Marken under mina fötter hårdnar och under asktäcket känner jag stenläggningen på torget. Runt torget syns en låg vall av husrester där butikerna fanns. En hög svartnat grus har ersatt Rättens hus. Jag går till stället där Peetas familjs bageri bör ha legat. Det finns inte mycket annat än den nedsmälta ugnen kvar. Varken Peetas föräldrar eller hans två äldre bröder klarade sig till Distrikt 13. Det var färre än 13

ett dussin av dem som gällde för välbärgade som undgick bränderna.

Så Peeta skulle ändå inte ha något att komma hem till. Utom mig …

Jag backar bort från bageriet och stöter emot något, tappar balan­ sen och finner mig sittande på en klump solvarm metall. Jag funderar på vad det kan ha varit och minns sedan Threads sista nyordningar på torget. Skamstockar, spöpålar och så detta, lämningarna efter gal­ gen. Inte bra. Det här var inte bra. Jag översköljs av samma flod av bilder som alltid plågar mig, både när jag är vaken och när jag sover.

Regimen torterar Peeta för att han ska avslöja information om upp­ roret som han inte vet något om – han får stryk och elchocker, han misshandlas, dränks, bränns, piskas. Jag kniper ihop ögonen och för­ söker nå honom hundratals mil bort, försöker skicka mina tankar till honom, för att han ska veta att han inte är ensam. Men det är han ju.

Och jag kan inte hjälpa honom.

Spring. Bort från det här stället och till det enda område elden inte har förstört. Jag passerar ruinerna av borgmästarens hus, där min vän Madge bodde. Vi vet inget om henne och hennes familj. Blev de evakuerade till huvudstaden på grund av faderns ställning eller läm­ nades de till lågorna? Askan dammar upp omkring mig och jag lyfter kjolfållen till munnen. Det är inte vad jag andas in, utan vem, som hotar att kväva mig.

Gräset är svartbränt och grå snö har fallit även här, men de tolv fina husen i Segrarbyn är oskadda. Jag störtar in i huset där jag bott det senaste året, stänger dörren med en smäll och lutar mig mot den.

Stället ser orört ut. Rent. Kusligt tyst. Varför har jag kommit tillbaka till distriktet? Hur kan detta besök hjälpa mig att undkomma frågan jag inte kan fly ifrån? »Vad ska jag göra?« viskar jag till väggarna. Jag har faktiskt inte en aning.

Folk pratar till mig hela tiden, pratar, pratar och pratar. Plutarch Heavensbee. Hans beräknande assistent Fulvia Cardew. En upp­ sjö av högdjur i distriktet och militära tjänstemän. Alla utom Alma Coin, distriktets president, som bara ser på. Hon är omkring fem­ 14

tio år gammal och har grått hår som faller rakt och disciplinerat ner till hennes axlar. Det där håret fascinerar mig, det är så perfekt och oklanderligt, utan minsta tendens till lockar eller ens kluvna toppar.

Hennes ögon är grå, men inte som hos folk från Sömmen, utan ble­ ka, nästan som om all färg hade sugits ur dem – samma färg som snöslask man vill ska smälta.

Det de vill är att jag på allvar ska ta på mig rollen de skapat åt mig: revolutionssymbolen, Härmskrikan. Det jag har gjort tidigare – trotsat regimen i hungerspelen och varit en samlande gestalt – räcker inte. Nu måste jag bli den verkliga ledaren, ansikte och röst, revo­ lutionen förkroppsligad. De flesta distrikt ligger i krig mot regimen och jag ska vara en fyrbåk på vägen mot segern. Jag behöver inte göra det ensam. De har ett helt lag av människor som kan göra om mig, klä mig, skriva tal åt mig, orkestrera mina framträdanden – vilket låter förskräckligt välbekant – och det enda jag behöver göra är att spela min roll. Ibland lyssnar jag och ibland betraktar jag bara Coins perfekta hårfäste och försöker avgöra om håret är en peruk. Så små­ ningom måste jag lämna rummet för att huvudet börjar värka eller för att det är matdags eller för att jag kommer att börja skrika om jag inte får komma ut i fria luften. Jag säger aldrig något. Jag bara reser mig upp och går.

I går eftermiddag, när dörren var på väg att stängas bakom mig, hörde jag Coin säga: »Jag sa ju att vi skulle ha räddat pojken först.« Hon menade Peeta. Jag tycker precis som hon. Han skulle ha blivit ett ypperligt språkrör.

Och vilka fiskade de upp från arenan i stället? Mig, som inte är samarbetsvillig. Beetee, en gammal uppfinnare från Distrikt 3 som jag sällan får träffa eftersom han släpades iväg till vapenutvecklings­ avdelningen i samma ögonblick som han kunde sitta upprätt. Bok­ stavligt talat, alltså. De körde iväg hans sjukhussäng till något topp­ hemligt ställe och nu visar han sig bara då och då när det är matdags.

Han är mycket smart och mycket villig att stötta kampen, men han är inte precis någon agitator. Sedan har vi Finnick Odair, sexsymbo­ 15

len från fiskedistriktet som höll Peeta vid liv på arenan när jag inte kunde. De vill även göra om Finnick till upprorsledare, men först måste de få honom att hålla sig vaken mera än fem minuter i sträck. Även när han är vaken måste man säga allt tre gånger till honom för att nå fram. Doktorerna säger att det beror på elstöten han fick på arenan, men jag vet att det är mycket mer komplicerat än så. Jag vet att Finnick inte kan koncentrera sig på något i Distrikt 13 eftersom all hans energi går åt till att försöka förstå vad som händer med Annie i huvudstaden – den galna flickan från hans distrikt som är den enda människa i världen han älskar.

Trots allvarliga tvivel har jag blivit tvungen att förlåta Finnick för hans roll i konspirationen mot mig. Han har åtminstone en liten aning om vad jag går igenom. Och det kräver för mycket kraft att fortsätta vara arg på någon som gråter så mycket.

Jag smyger igenom bottenvåningen på jägarvis för att inte höras.

Jag plockar upp några minnessaker: ett fotografi av mina föräldrar från deras bröllopsdag, ett blått hårband till Prim och familjeboken med medicinalväxter och ätbara växter. Boken öppnas av sig själv på en sida med gula blommor och jag stänger den kvickt för det var Pee­ tas pensel som målade dem.

Vad ska jag göra? Är det någon mening med att göra något över huvud taget? Mor, lillasyster och Gales familj är äntligen i säkerhet. Distriktets övriga invånare är antingen döda, vilket är oåterkalleligt, eller i säkerhet i granndistriktet. Sedan återstår rebellerna i övriga distrikt. Naturligt­ vis hatar jag regimen, men jag har mycket svårt att tro att de som försöker störta den blir hjälpta av att jag spelar Härmskrikan. Hur ska jag kunna hjälpa distrikten när allt jag gör bara leder till att andra lider eller dör? Gamlingen i Distrikt 11 blev skjuten för att han viss­ lade, Tolvan drabbades av hårdare tag efter att jag hejdade pryglingen av Gale, min stylist Cinna slogs blodig och släpades bort medvetslös från startrummet alldeles innan spelen skulle börja. Plutarchs källor tror att han blev mördad under förhören efteråt. Den lysande, gåtful­ 16

le och vackre Cinna är död på grund av mig. Jag skjuter undan tanken för det är så plågsamt att tänka på detta att jag riskerar att helt tappa fotfästet i verkligheten.

Vad ska jag göra?

Att bli Härmskrikan … finns det något gott jag kan uträtta som skulle kunna uppväga all skada? Vem kan jag anförtro den frågan och få ett svar? Sannerligen inte det där gänget i Distrikt 13. Jag lovar och svär att nu när min familj och Gale är i trygghet skulle jag kunna rymma min väg. Men ett problem kvarstår … Peeta. Om jag visste säkert att han var död, skulle jag helt enkelt dra ut i vildmarken utan att se mig om. Och tills jag vet hur det är med honom, sitter jag fast.

Jag snurrar på klacken när jag hör ett väsande läte. I köksdörren står världens fulaste hankatt med ryggen i båge och öronen bakåt­ strukna. »Hej, Smörblomma«, säger jag. Tusentals människor har dött, men han har överlevt och ser till och med välmående ut. Vad har han levt av? Han kan komma och gå som han vill genom ett föns­ ter i skafferiet som vi alltid lät stå öppet. Han måste ha ätit skogs­ möss. Alternativet vill jag inte ens tänka på.

Jag sätter mig på huk och sträcker fram handen. »Kom hit, kil­ len.« Knappast. Han är arg för att han har blivit övergiven. Dess­ utom bjuder jag inte på mat och min förmåga att förse honom med slaktrester har alltid varit mitt enda försonande drag i hans ögon. Ett tag brukade vi träffas i vårt gamla hus eftersom vi båda ogillade det nya, och då verkade det som om vi började komma på god fot med varandra. Men den tiden är tydligen över nu. Han blinkar med sina obehagliga gula ögon. »Vill du träffa Prim?« Namnet fångar hans uppmärksamhet.

Bortsett från hans eget namn är det ordet det enda som betyder nå­ got för honom. Han jamar hest och kommer närmare. Jag tar upp honom, klappar honom och går sedan till garderoben där jag gräver fram min jaktväska och stoppar ner honom utan vidare åthävor. Det är enda sättet att få honom ombord på svävaren och han betyder hur mycket som helst för min lillasyster. Tyvärr har inte hennes get Lady 17

dykt upp, ett djur som faktiskt hade ett värde.

I headsetet hör jag Gale säga att vi måste återvända. Men jaktväs­ kan har påmint mig om en annan sak jag vill ha. Jag hänger väskan i dess rem över ryggstödet på en stol och rusar uppför trappan till mitt sovrum. Inne i garderoben hänger fars jaktjacka. Jag tog hit den från det gamla huset före kuvningen, för jag tänkte att den skulle kunna ge mor och Prim tröst när jag var borta. Tack och lov för det, annars hade den bara varit aska nu.

Det mjuka lädret känns tröstande och en liten stund blir jag lugn av minnena av alla timmar jag varit omsluten av den. Sedan blir mina handflator oförklarligt svettiga. En konstig känsla kryper bak i nack­ en på mig. Jag snor runt men rummet är tomt. Välstädat, alla saker på sin plats. Det var inget ljud som störde mig. Vad var det då?

Det rycker i min näsa. Lukten. Kvalmig och artificiell. En vit fläck kikar upp ur en vas med torkade blommor på min byrå. Jag går ditåt med försiktiga steg. Nästan gömd bakom sina konserverade kusiner står en frisk vit ros. Perfekt in i minsta tagg och sidenlent blomblad.

Och jag vet genast vem det är som har skickat den till mig.

President Snow.

När jag börjar bli illamående av lukten backar jag undan och dun­ star. Hur länge har rosen stått där? En dag? En timme? Rebellerna gjorde en säkerhetskontroll av Segrarbyn innan jag fick lov att kom­ ma hit, de letade efter sprängämnen, mikrofoner och annat som av­ vek från det normala. De tyckte kanske att rosen inte var något att bry sig om. Men det gör jag.

En trappa ner sliter jag åt mig jaktväskan från stolen och släpar den vårdslöst över golvet tills jag kommer ihåg att det är någon i den.

På gräsmattan vinkar jag frenetiskt till svävaren medan Smörblomma sprattlar som en galning. Jag smäller till honom med armbågen men då blir han rasande. En svävare dyker upp och en lejdare firas ner. Jag stiger upp och fästs vid lejdaren med elektricitet tills jag kommit om­ bord.

Gale hjälper mig från lejdaren. »Hur är det?« 18

»Okej«, svarar jag och torkar svetten ur ansiktet med tröjärmen.

Han lämnade en ros till mig! vill jag skrika, men jag är osäker på om jag bör berätta det i närvaro av till exempel Plutarch. För det för­ sta kommer jag att framstå som galen. Antingen har jag inbillat mig, vilket inte är helt omöjligt, eller så överreagerar jag, vilket kommer att innebära ett återbesök i det drogskapade drömrike jag anstränger mig så för att slippa ifrån. Och ingen kommer att förstå helt och hållet – att det inte bara är en blomma, inte ens bara president Snows blom­ ma, utan ett löfte om hämnd. Därför att han och jag var ensamma i arbetsrummet när han hotade mig före Segerturnén.

Placerad på min byrå är den där snövita rosen ett personligt med­ delande till mig. Det handlar om något som inte är slutfört. Rosen viskar: Jag kan hitta dig, jag kan komma åt dig. Kanske tittar jag på dig i detta nu.

19

kapitel 2

Ä

r regimens svävare på väg för att spränga oss i småbitar? Medan vi färdas över Distrikt 12 spanar jag nervöst efter tecken på anfall, men vi är inte förföljda. Efter några minuter hör jag Plutarch och piloten prata om att luftrummet är fritt och då börjar jag koppla av en smula.

Gale nickar mot ylandena som hörs från jaktväskan. »Nu förstår jag varför du var tvungen att komma tillbaka.« »Om det fanns minsta chans att hitta honom …« Jag släpper ner väskan på ett säte och det avskyvärda kreaturet börjar morra dovt och ihållande. »Äh, håll käften«, säger jag till väskan och sjunker ner i det stoppade fönstersätet mittemot.

Gale sätter sig bredvid mig. »Ganska illa därnere, va?« »Kunde inte ha varit mycket värre«, svarar jag. Jag möter hans blick och ser min egen sorg återspeglas där. Våra händer finner var­ andra och håller kvar en del av Tolvan som Snow på något sätt har misslyckats med att förstöra. Vi sitter tysta under resten av resan till Tretton, som bara tar fyrtiofem minuter. Inte mer än en vecka till fots. Flyktingarna Bonnie och Twill från Distrikt 8, som jag stötte på i skogen förra vintern, var faktiskt inte så långt från målet. Men tydligen kom de inte fram. När jag frågade efter dem i Tretton var det ingen som visste vem jag pratade om. De lär väl ha dött i skogen.

Från luften ser Tretton ungefär lika muntert ut som Tolvan. Vis­ serligen ryker det inte om rasmassorna, som det gör i regimens teve­ utsändningar därifrån, men det finns i stort sett inget levande på markytan. Under de sjuttiofem år som gått sedan den mörka tiden – när det påstods att Tretton utplånades i kriget mellan regimen och 20

distrikten – har nästan alla nybyggnationer gjorts under jord. Redan tidigare fanns en omfattande underjordisk anläggning här. Den hade vuxit fram under århundraden för att antingen fungera som hemlig tillflyktsort för de styrande i krigstider eller som en sista fristad för mänskligheten om det inte längre skulle gå att leva ovan jord. Det som var mest betydelsefullt för distriktets invånare var att detta hade varit regimens centrum för kärnvapenutveckling. Under den mörka tiden tog rebellerna i Tretton över kontrollen och riktade kärnvapen­ missilerna mot huvudstaden. På så sätt kunde de nå en uppgörelse om att invånarna i Tretton skulle låtsas vara döda i utbyte mot att bli lämnade ifred. Regimen hade ännu en kärnvapenarsenal långt bor­ ta i väster men kunde inte anfalla Tretton utan säker vedergällning.

Därför accepterades uppgörelsen. Regimen förstörde de synliga res­ terna av distriktet och skar av all kontakt med världen utanför. Kan­ ske trodde regimen att Tretton skulle utplånas av sig självt. Det hade varit nära ögat några gånger, men distriktet hade klarat kriserna med hjälp av sträng disciplin, ständig vaksamhet mot regimen och genom att fördela alla resurser med millimeterrättvisa.

Nu lever invånarna nästan uteslutande under jord. Man får gå ut för motion och solsken men bara på de tider som bestäms i varje medborgares dagsschema och det schemat måste följas strikt. Varje morgon sticker man in högerarmen i en anordning i väggen. Den ta­ tuerar dagsschemat på underarmens mjuka insida med en äckligt lila färg. 7:00 – Frukost, 7:30 Kökstjänst, 8:30 – Utbildningscentret, sal 17. Och så vidare. Bläcket går att radera först vid 22:00 – Bad. Då har bläckets vattentålighet försvunnit och hela schemat sköljs bort.

Vid halv elva är det mörkläggning och alla som inte har nattskift ska ligga i säng.

Först, när jag var så dålig och låg på sjukhuset, slapp jag stämp­ lingen. Men när jag väl hade flyttat till Lägenhet 307 med mor och lillasyster, förväntades jag följa programmet. Bortsett från måltiderna så struntar jag mer eller mindre i texten på armen. Jag återvänder helt enkelt till vår lägenhet, strövar omkring i distriktet eller lägger mig 21

och sover på något avskilt ställe. Kanske en övergiven luftkanal eller bakom rören i tvättstugan. Det finns ett förråd i Utbildnings­centret som är toppen, för de verkar aldrig behöva något undervisnings­ material. De är så sparsamma med allt här att slöseri nästan är straff­ bart. Som tur är har invånarna i Tolvan aldrig varit slösaktiga av sig.

Men en gång såg jag Fulvia Cardew krama ihop ett pappersark med bara några ord på och av blickarna hon fick kunde man ha fått för sig att hon hade mördat någon. Hon blev tomatröd i ansiktet, vilket fick silverblommorna på hennes runda kinder att bli ännu mer framträ­ dande – en sinnebild av lyx och flärd. Ett av mina få nöjen i Tretton är att titta på när en handfull »rebeller« från huvudstaden vänder ut och in på sig själva i sina försök att passa in.

Jag vet inte hur länge jag kan strunta i mina värdars krav att följa schemat till punkt och pricka. Än så länge lämnar de mig i fred där­ för att jag anses mentalt desorienterad – just de orden står på mitt sjukhusarmband av plast – och alla måste finna sig i mitt kring­ irrande. Men det kan inte vara för evigt. Inte heller deras tålamod med härmskrikeproblemet.

Från landningsplattformen går Gale och jag långa trappor ner till Lägenhet 307. Vi skulle kunna ta hissen, men den påminner mig för mycket om den som lyfte upp mig på arenan. Jag har svårt att anpassa mig till att vara under jord så mycket. Men efter det surrealistiska mötet med rosen känner jag mig trygg först när jag börjar gå nedför trapporna.

Jag tvekar framför dörren med siffrorna 307 och inför min familjs frågor. »Vad ska jag säga till dem om Tolvan?« frågar jag Gale. »Jag betvivlar att de kommer att fråga om några detaljer. De såg ju när det brann. De är säkert mest oroliga för hur du tar det.« Gale rör vid min kind. »Precis som jag.« Jag trycker ansiktet mot hans hand en kort stund. »Jag överlever.« Sedan drar jag djupt efter andan och öppnar dörren. Mor och Prim är hemma för 18:00 – Eftertanke, en halvtimmes rast före mid­ dagen. Jag ser deras oroliga ansiktsuttryck när de försöker bedöma 22

min känslomässiga status. Innan någon börjar ställa frågor tömmer jag jaktväskan och 18:00 – Kattavgudning vidtar. Prim bara sätter sig på golvet och gråter medan hon vaggar den vedervärdige Smör­ blomma som avbryter spinnandet endast för att helt hastigt fräsa åt mig ibland. Han ser alldeles särskilt självbelåtet på mig när hon fäster det blå bandet om hans hals.

Min mor kramar bröllopsfotot hårt mot bröstet och ställer det sedan tillsammans med boken om växter på byrån vi fått oss till­ delad. Jag hänger fars jacka på en stolsrygg. En kort stund verkar stället nästan som hemma. Antagligen var besöket i Tolvan inte helt bortkastat ändå.

Vi är på väg ner mot matsalen för 18:30 – Middag när Gales hand­ ledsradio börjar pipa. Den ser ut som en jättestor klocka men tar emot textmeddelanden. Rätten att ha en handledsradio är ett särskilt privile­ gium för dem som är viktiga för kampen, en status Gale uppnått genom att han räddade invånarna från Tolvan. »Vi två ska infinna oss i led­ ningsrummet«, säger han.

Jag går några steg efter Gale och försöker samla mig innan jag kas­ tas in i ännu en skoningslös härmskrikediskussion. Jag dröjer i dörr­ öppningen till ledningsrummet, det högteknologiska kombinerade sammanträdesrummet och stridsledningscentralen med datoriserade talande väggar, elektroniska kartor som visar trupprörelser i olika distrikt och ett jättelikt rektangulärt bord med kontrollpaneler jag inte får röra vid. Men ingen lägger märke till mig, för alla är samlade framför en teveskärm längst in i rummet. Där visas regimens utsänd­ ningar dygnet runt. Jag börjar tro att jag ska kunna smyga iväg när Plutarch får syn på mig. Hans omfångsrika kroppshydda har skymt teven men nu börjar han ivrigt vinka till mig för att jag ska komma till de andra. Jag går motvilligt ditåt medan jag funderar på varför teven skulle intressera mig. Det är alltid samma sak: krigsscener, pro­ paganda, repriser av bombningarna av Distrikt 12 och något hotfullt uttalande av president Snow. Därför är det nästan kul att få se Caesar Flickerman, hungerspelens evige programvärd med sminkat ansikte 23

och glittrande kostym. Han håller på att förbereda sig för en intervju och jag ser roat på honom – ända tills kameran zoomar ut och jag upptäcker att Peeta är gäst i studion.

Det kommer ett ljud ifrån mig, ungefär som ett sådant stönande läte man ger ifrån sig när man är under vatten så länge att syrebristen börjar göra ont. Jag knuffar folk åt sidan tills jag står mitt framför honom och lägger handen på skärmen. I hans ögon söker jag efter tecken på skador eller antydningar om att han blivit torterad. Jag ser inget. Peeta ser frisk och nästan stark och välmående ut. Den felfria huden glänser som om hela han vore polerad, han uppträder samlat och allvarsamt. Jag får inte ihop bilden jag ser med mina mardröm­ mars misshandlade, blödande pojke.

Caesar sätter sig bekvämt till rätta i stolen mitt emot Peeta och ser länge på honom. »Jaha … Peeta … Välkommen tillbaka.« Peeta ler svagt. »Jag slår vad om att du trodde att du hade gjort din sista intervju med mig, Caesar.« »Jag måste erkänna att så var fallet«, säger Caesar. »Kvällen före kvartssekelkuvningen … Tja, var det någon som trodde att vi skulle få se dig igen?« »Jag hade då inte planerat det, det är en sak som är säker«, svarar Peeta bekymrat.

Caesar lutar sig fram emot honom. »Jag tror att din plan stod klar för alla. Du tänkte offra dig själv på arenan för att Katniss Everdeen och ert barn skulle överleva.« »Så var det. Helt enkelt och simpelt.« Peetas fingrar följer en söm i den stoppade fåtöljens armstöd. »Men det fanns andra som hade planer.« Just det, andra hade också planer, tänker jag. Har Peeta alltså räk­ nat ut hur rebellerna utnyttjade oss som spelpjäser? Hur det var pla­ nerat från början att jag skulle räddas? Och sist men inte minst, att vår handledare Haymitch Abernathy förrådde oss för en sak han låt­ sades att han inte ens var intresserad av?

I tystnaden som följer ser jag rynkorna mellan Peetas ögonbryn.

24

Han har gissat eller blivit informerad. Men regimen har inte dödat eller ens straffat honom. Mina vildaste förhoppningar har alltså över­ träffats. Jag suger i mig av hans fullkomlighet och njuter av hur sund han är till både kropp och själ. Upplevelsen genomströmmar mig på samma sätt som morflinet jag har fått på sjukhuset som smärtlind­ ring de senaste veckorna. »Kan du berätta för oss om den där sista natten på arenan?« före­ slår Caesar. »Och räta ut en del frågetecken åt oss.« Peeta nickar men det dröjer innan han svarar. »Den där sista nat­ ten … för att kunna berätta om den … Ja, först måste du föreställa dig hur det kändes inne på arenan. Man var som en insekt fångad i en glaskupa fylld med ångande luft. Och runt omkring oss djung­ eln … grön, levande, tickande. En jättelik klocka där ens liv tickade iväg. Varje timme förde med sig en ny fasa. Du måste förstå – under de gångna två dygnen hade sexton människor dött – några av dem för att de försvarat dig. Med den takten skulle de sista åtta vara döda före gryningen. Utom en, segraren. Och din plan är att du själv inte ska segra.« Min kropp börjar svettas vid minnet. Handen halkar nedför skär­ men och blir hängande orörlig vid min sida. Peeta behöver inte pensel och färg för att måla bilder från spelen. Han är lika duktig med ord. »När man väl är där på arenan, är resten av världen mycket långt borta«, fortsätter han. »Alla människor och saker man älskar eller tycker om slutar nästan att existera. Den rosa himlen och monstren i djungeln och de medtävlande som vill se en död blir den slutgiltiga verkligheten, den enda som någonsin har betytt något. Hur illa man än tycker om det, så måste man delta i dödandet, för på arenan får man bara en enda önskan uppfylld. Och priset är mycket högt.« »Den kostar dig livet«, säger Caesar. »O, nej. Mycket mer än så. Att mörda oskyldiga människor?« säger Peeta. »Det kostar allt man är.« »Allt man är«, upprepar Caesar lågmält.

Det har blivit tyst i rummet och jag känner hur tystnaden sprids 25

över hela Panem. Hela nationen lutar sig fram mot teveskärmarna, för ingen har någonsin förut pratat om hur det egentligen är inne på arenan.

Peeta fortsätter. »Så man håller fast vid sin önskan. Och den där sista natten var min önskan att rädda Katniss. Men fastän jag inte kände till rebellerna så var det något som inte kändes rätt. Allt var alldeles för komplicerat. Jag började ångra att jag inte hade rymt med henne när hon föreslog det på dan. Men det var för sent redan då.« »Du var för involverad i Beetees plan att elektrifiera saltvattens­ sjön«, säger Caesar. »För upptagen med att låtsas allierad med de andra. Jag skulle ald­ rig ha låtit dem skilja oss åt!« utbrister Peeta. »Det var då jag förlo­ rade henne.« »När du stannade vid trädet och hon och Johanna Mason tog kabel­ rullen med ner till vattnet«, förtydligar Caesar. »Jag ville inte det!« Peeta är så upprörd att han blir röd i ansiktet. »Men jag kunde inte säga emot Beetee utan att avslöja att vi var på väg att lämna alliansen. När den där kabeln slets av bröt rena vansin­ net ut. Jag minns bara brottstycken – mina försök att hitta henne, Brutus som dödade Chaff och jag dödade Brutus. Jag vet att hon ro­ pade mitt namn. Sedan slog blixten ner i trädet och kraftfältet runt arenan … blåstes ut.« »Det var Katniss som sprängde det, Peeta«, säger Caesar. »Du har ju sett filmen.« »Hon visste inte vad hon gjorde. Ingen av oss klarade att fullfölja Beetees plan. Man ser att hon försöker räkna ut vad hon ska göra med kabeln«, fräser Peeta till svar. »Okej. Men det ser misstänkt ut«, säger Caesar. »Som om hon hade ingått i rebellernas plan hela tiden.« Peeta kommer på fötter och lutar sig över Caesar med händerna på intervjuarens armstöd. »Jaså? Och var det en del av hennes plan att Johanna nästan skulle mörda henne, också? Att elstöten skul­ le förlama henne? Att sätta igång bombningarna?« Nu skriker han.

26

»Hon visste inget, Caesar! Ingen av oss visste något mer än att vi för­ sökte hålla varandra vid liv!« Caesar lägger handen på Peetas bröst i en gest som är förstående samtidigt som han ser ut att vilja skydda sig. »Visst Peeta, jag tror dig.« »Okej.« Peeta rätar på sig, tar händerna från armstöden och kam­ mar bak håret så att de omsorgsfullt friserade blonda lockarna rufsas till. Han kastar sig ner i sin stol och ser förtvivlad ut.

Caesar sitter tyst en stund och studerar Peeta. »Och er handledare, då? Haymitch Abernathy?« Peetas ansiktsuttryck hårdnar. »Jag vet inte hur mycket han visste.« »Kan han ha haft del i sammansvärjningen?« frågar Caesar. »Han sa inget om det«, svarar Peeta.

Caesar envisas. »Vad säger ditt hjärta?« »Att jag inte borde ha litat på honom«, säger Peeta. »Inget annat.« Jag har inte träffat Haymitch sedan jag kastade mig över honom ombord på svävaren och lämnade långa klösmärken i hans ansikte.

Jag vet att han inte har haft det lätt. I Distrikt 13 är det strängeligen förbjudet både att tillverka och konsumera rusdrycker och till och med tvättspriten på sjukhuset förvaras bakom lås och bom. Hay­ mitch tvingas äntligen till ett nyktert leverne, utan hemliga gömmor och hembrända hopkok till lindring. De håller honom inlåst tills han är torrlagd, eftersom han inte anses lämplig att visas upp offentligt.

Det måste vara plågsamt, men jag har tappat all medkänsla för Hay­ mitch sedan det gick upp för mig att han lurade oss. Jag hoppas att han ser den här teveutsändningen, så att han begriper att även Peeta tar avstånd från honom.

Caesar klappar Peeta på axeln. »Vi kan sluta nu om du vill.« »Finns det något mer att prata om?« frågar Peeta ironiskt. »Jag hade tänkt fråga dig om vad du tycker om kriget, men om du är för uppjagad …«, börjar Caesar. »Nej, det är jag inte för uppjagad för.« Peeta drar djupt efter andan och tittar sedan rakt in i kameran. »Jag vill att alla som tittar på – an­ 27

tingen ni är på regimens eller rebellernas sida – ska hejda sig en liten stund och tänka på vad det här kriget kan medföra. För mänsklig­ heten. En gång tidigare har vi nästan lyckats utplåna oss själva i ett krig. Nu är vi färre och våra villkor ännu sämre. Är det verkligen det här vi vill? Ta livet av oss själva? I hopp om – vad då? Att någon hygglig djurart ska ärva de rykande resterna av planeten?« »Jag vet inte … jag är inte säker på att jag förstår vad du …«, säger Caesar. »Vi får inte slåss mot varandra, Caesar«, förklarar Peeta. »Vi blir för få kvar för att kunna överleva. Om inte alla lägger ner vapnen – och då menar jag mycket snart – kommer allt att vara över, i vilket fall som helst.« »Du … vill alltså ha vapenvila?« frågar Caesar. »Ja. Jag vill ha vapenvila«, säger Peeta trött. »Nu tycker jag att vi ska be vakterna att föra mig tillbaka till min bostad så att jag kan bygga hundra korthus till.« Caesar vänder sig mot kameran. »Just det. Ja, jag tror att det där var en bra avslutning. Åter till den ordinarie programtablån.« De går ut till ackompanjemang av musik och sedan läser en kvinna upp en lista på varor som det kommer att bli ont om i huvudstaden – färsk frukt, solbatterier, tvål. Jag ser på henne med större intresse än vanligt, eftersom jag förstår att alla väntar på min reaktion på inter­ vjun. Men jag kan absolut inte bearbeta allt detta så snabbt – glädjen över att se Peeta vid liv och oskadd, hans försvar av min okunskap beträffande rebellernas planering och det tydliga ställningstagandet för regimen genom hans vädjan om vapenvila. Visst, han fick det att låta som om han fördömde båda sidorna i kriget. Men som läget är nu, när rebellerna bara har vunnit smärre segrar, skulle en vapenvila innebära en återgång till hur det var förut. Eller värre ändå.

Bakom mig hör jag hur anklagelserna mot Peeta växer. Orden för­ rädare, lögnare och fiende studsar mot väggarna. Eftersom jag var­ ken kan delta i rebellernas vrede eller har något att sätta emot, be­ stämmer jag mig för att det bästa jag kan göra är att avlägsna mig.

28

När jag kommer fram till dörren, höjs Coins röst ovanför de andras. »Du har inte fått lov att gå din väg, menige Everdeen.« En av Coins mannar lägger en hand på min arm. Det är inte en aggressiv rörelse, men efter arenan hamnar jag i försvarsposition så fort någon obekant rör vid mig. Jag rycker åt mig armen och börjar springa längs korridorerna. Bakom mig hör jag tumult men jag stan­ nar inte. Min hjärna går snabbt igenom mina små märkliga gömstäl­ len och jag hamnar till slut i skolförrådet, hopkrupen mot en låda tavelkritor. »Du lever«, viskar jag och pressar händerna mot kinderna där jag känner ett leende som är så brett att det måste se ut som en grimas.

Peeta lever. Och är en förrädare. Men för tillfället bryr jag mig inte om det. Inte om vad han säger, inte om vem han säger det för, bara att han fortfarande kan prata.

Efter en stund öppnas dörren och någon smyger in. Gale glider ner bredvid mig. Han blöder ur näsan. »Vad hände?« frågar jag. »Jag kom i vägen för Boggs«, svarar han med en axelryckning. Jag torkar hans näsa med ärmen. »Akta!« Jag försöker vara varsammare och klappar i stället för att torka. »Vilken av dem är det?« »Å, du vet, Coins högra hand och lakej. Han som försökte stoppa dig.« Han skjuter undan min hand. »Sluta! Du gör så att jag förblöder.« Droppandet har vuxit till en rännil. Jag slutar mina försök med första hjälpen. »Slogs du med Boggs?« »Nej, jag ställde mig bara i vägen i dörröppningen när han försökte följa efter dig. Hans armbåge träffade mig på näsan«, säger Gale. »De kommer säkert att straffa dig«, säger jag. »Redan gjort.« Han håller upp handleden. Jag stirrar oförstående på den. »Coin tog tillbaka min handledsradio.« Jag biter mig i läppen för att inte skratta, för det verkar så löjligt. »Beklagar, menige Gale Hawthorne.« »Gör inte det, menige Katniss Everdeen.« Han ler brett. »Jag kän­ 29

de mig ändå som en tönt med den där på.« Vi brister ut i skratt. »Jag tycker det var en rejäl degradering.« Det här är en av de få bra sakerna med Tretton. Att jag har fått tillbaka Gale. Nu när regimens arrangerade äktenskap mellan mig och Peeta inte är aktuellt längre, har vi lyckats hitta tillbaka till vår vänskap. Han försöker inte driva vårt förhållande längre än så – han försöker inte kyssa mig eller prata om kärlek. Jag vet inte om det be­ ror på att jag har varit så illa däran, att han anpassar sig för min skull eller för att han förstår att det vore alltför hårdhjärtat nu när Peeta är i händerna på regimen. I vilket fall som helst så har jag någon att berätta mina hemligheter för igen. »Vad är det för folk här, egentligen?« frågar jag. »De är som vi. Om vi hade haft kärnvapen i stället för lite kol i marken«, svarar han. »Jag vill gärna tro att Tolvan inte skulle ha lämnat de andra rebel­ lerna i sticket under den mörka tiden«, säger jag. »Det hade vi kanske gjort. Om valet stod mellan det, att kapitu­ lera eller att börja ett kärnvapenkrig«, säger Gale. »På sätt och vis är det märkligt att de över huvud taget har överlevt.« Hittills har jag inte hyst några höga tankar alls om folket i Tret­ ton, men nu, med askan från mitt eget distrikt på mina skor, kan jag inte låta bli att beundra dem för att de mot alla odds har lyckats hål­ la sig vid liv. Deras första år måste ha varit fruktansvärda. De levde hopträngda i de underjordiska utrymmena efter att deras stad hade bombats till grus. Det var få som hade överlevt och de hade ingen allierad att vända sig till för att få hjälp. Under de sjuttiofem år som gått har de lärt sig att vara självförsörjande, förvandlat sina invånare till en armé och byggt upp ett nytt samhälle utan hjälp från någon annan. De skulle ha varit ännu mäktigare om inte den där epidemin hade fått befolkningskurvan att plana ut och gjort behovet av nya genuppsättningar och nya föräldrar så desperat. De är visserligen mi­ litaristiska, genomprogrammerade och ganska humorbefriade, men de finns här och de är villiga att ta sig an regimen.

30

»Det tog ju faktiskt ganska lång tid för dem att visa sig«, säger jag. »Det kan inte ha varit lätt. De var tvungna att bygga upp en re­ bellbas i huvudstaden och organisera något slags motståndsrörelse i distrikten«, säger han. »Och så behövde de nån som kunde sätta allt i rörelse. De behövde dig.« »De behövde Peeta också, men det verkar de ha glömt nu«, säger jag.

Gale mulnar. »Peeta kan ha gjort stor skada i kväll. De flesta re­ beller kommer naturligtvis att avfärda det han sa på en gång, men det finns distrikt där motståndet är svagare. Vapenvilan måste vara president Snows idé. Men det lät så vettigt när det kom från Peeta.« Fastän jag är rädd för Gales svar frågar jag: »Varför tror du han sa som han gjorde?« »Han kan ha blivit torterad. Eller övertalad. Jag gissar att han har ingått nåt slags uppgörelse för att skydda dig. Han skulle kunna pre­ sentera idén om vapenvila mot att Snow lät honom framställa dig som en förvirrad gravid flicka som inte hade en aning om vad som pågick när hon togs tillfånga av rebellerna. På så sätt finns det fortfarande en chans att du kommer lindrigt undan om distrikten skulle förlora.

Om du spelar dina kort rätt.« Jag ser tydligen fortfarande undrande ut för Gale säger nästa mening mycket långsamt. »Katniss … han för­ söker fortfarande hålla dig vid liv.« Hålla mig vid liv? Och nu förstår jag. Spelen pågår alltjämt. Vi har lämnat arenan men eftersom Peeta och jag inte blev dödade har han kvar sin sista önskan att rädda mitt liv. Hans idé är att jag ska ligga lågt, förbli fängslad och i säkerhet medan kriget förs till slut.

Efter det kommer egentligen inte någon av sidorna att ha anledning att döda mig. Och Peeta? Om rebellerna segrar kommer det att bli en katastrof för honom. Om regimen segrar, vem vet? Kanske kommer vi båda att få leva för att få se hungerspelen fortsätta – om jag spelar mina kort rätt.

Bilder blixtrar förbi i mitt inre: spjutet som spetsar Rues kropp, Gale hängande medvetslös på spöpålen, det likbeströdda ödelandet 31

som var mitt hem. Varför? Vad har det tjänat till? Mitt blod bör­ jar koka och jag minns andra saker. Min första skymt av upproret i Distrikt 8 och alla segrarna som tog varandra i hand kvällen före kvartssekelkuvningen. Det var ingen slump att jag sköt den där pilen mot kraftfältet på arenan. Hur gärna hade jag inte velat att den skulle tränga djupt in i min fiendes hjärta.

Jag hoppar upp på fötter och river ner en ask med etthundra blyerts­ pennor som sprids över hela golvet. »Vad är det?« frågar Gale. »Det får inte bli vapenvila.« Jag lutar mig fram och gör ett ta­ fatt försök att få in de mörkgrå grafitstiften i asken igen. »Vi får inte backa nu.« »Jag vet.« Gale sopar ihop en handfull pennor och stöter dem mot golvet så att de bildar en perfekt bunt. »Vad Peeta än hade för skäl att säga som han gjorde, så har han fel.« De dumma pennorna vägrar passa i asken och jag blir så ilsk att jag bryter av flera stycken. »Jag vet. Ge hit de där. Du bryter ju dem i småbitar.« Han tar ask­ en ifrån mig och stoppar tillbaka pennorna med snabba, väl avvägda rörelser. »Han vet inte vad de har gjort med vårt distrikt. Om han hade fått se hur det såg ut …«, börjar jag. »Katniss, jag säger inte emot. Om jag kunde trycka på en knapp och döda varenda kotte som arbetar för regimen skulle jag göra det.

Utan att tveka.« Han låter den sista pennan glida ner i asken och stänger locket. »Frågan är bara, vad tänker du göra?« Det visar sig att det aldrig har funnits mer än ett svar på frågan som har gnagt i mitt inre. Men jag behövde Peetas bluff för att förstå det.

Vad ska jag göra?

Jag drar djupt efter andan. Mina armar höjs en smula och sänks sedan mot kroppen, som om de minns de svartvita vingar Cinna gav mig. »Jag ska vara Härmskrikan.« 32

kapitel 3

S

mörblommas ögon återspeglar det svaga skenet från nödbelys ningen ovanför dörren där han ligger i Prims armveck. Han är åter i tjänst och skyddar henne mot natten. Hon ligger tätt tryckt mot mor. De ligger som de gjorde den där slåtterdagsmorgonen som slutade med att jag hamnade i spelen för första gången. Jag har en egen säng eftersom jag är under rehabilitering och därför att ingen kan sova tillsammans med mig i vilket fall som helst på grund av mardrömmarna och min oroliga sömn.

Efter att ha legat och vridit och vänt på mig i flera timmar accep­ terar jag att det kommer att bli en sömnlös natt. Inför Smörblommas vaksamma blickar går jag på tå över det kalla stengolvet till byrån.

I mittenlådan finns kläderna jag fått från distriktet. Alla går kläd­ da i likadana grå byxor och skjorta med skjortan nedstoppad i mid­ jan. Under kläderna förvarar jag de få saker jag hade på mig när jag lyftes upp från arenan. Min härmskrikebrosch, guldberlocken med bilder av mor, Prim och Gale som jag fick av Peeta, en silverfallskärm virad runt ett tapprör för tappning av sav från träd och runt pärlan Peeta gav mig några timmar innan jag sprängde kraftfältet. Distrikt 13 konfiskerade tuben med hudsalva för att använda på sjukhuset och min båge med pilar eftersom endast vakter har rätt att bära vapen.

De förvaras bakom lås och bom i vapenförrådet.

Mina händer söker efter fallskärmen och fingrarna hittar så små­ ningom pärlan. Jag sätter mig på sängen med korslagda ben och blir sittande så medan jag gnuggar pärlemorytan fram och tillbaka över läpparna. Av någon anledning känns det lugnande, som en sval kyss från givaren.

33

»Katniss?« viskar Prim. Hon är vaken och kikar på mig i mörkret. »Vad är det?« »Inget. En mardröm, bara. Somna om, du.« Det går av sig själv. Jag utesluter Prim och mor för att skydda dem.

Försiktigt, för att inte väcka mor, lämnar Prim sängen, tar Smör­ blomma i famnen och sätter sig bredvid mig. Hon rör vid handen som kramar pärlan. »Du är kall.« Hon tar extrafilten från sängens fotända och slår om oss alla tre så att jag innesluts i värmen från henne och Smörblomma. »Du kan faktiskt berätta för mig. Jag är bra på att bevara hemlighe­ ter, till och med från mamma.« Hon är alltså borta, den lilla flickan med den oinstoppade blusen som en ankstjärt därbak, hon som behövde hjälp för att nå tallrikarna och som bad att få se de dekorerade tårtorna i bageriets skyltfönster.

Tiden och sorgen har tvingat henne att bli vuxen fort, åtminstone för fort för min smak. Nu är hon en ung kvinna som syr blödande sår och förstår att vår mor inte klarar av att höra vad som helst. »I morgon bitti ska jag gå med på att bli Härmskrikan«, säger jag till henne. »För att du vill eller för att du känner dig tvingad till det?« frågar hon.

Jag skrattar lite. »Båda delarna, tror jag. Nej, för att jag vill. Jag måste, om det kan hjälpa rebellerna att besegra Snow.« Jag kramar pärlan hårdare i min knutna hand. »Det är bara … Peeta. Jag är rädd att om vi segrar, så kommer rebellerna att avrätta honom som förrä­ dare.« Prim funderar en stund. »Katniss, jag tror inte att du förstår hur vik­ tig du är för kampen. Viktiga människor får oftast det de önskar sig.

Om du vill att Peeta ska skyddas från rebellerna, så kan du ordna det.« Jag antar att jag är viktig. De gjorde sig en hel del besvär för att rädda mig. De lät mig återse mitt distrikt. »Du menar att … att jag skulle kunna begära att de ger Peeta immunitet? Och att de inte kan säga nej till det?« 34

»Jag tror att du skulle kunna begära nästan vad som helst och de skulle vara tvungna att gå med på det.« Prim rynkar pannan. »Men hur ska du kunna veta att de håller vad de lovar?« Jag minns alla lögner Haymitch lurade i Peeta och mig för att få oss att göra som han ville. Vad skulle kunna förmå rebellerna att inte ta tillbaka sitt löfte? Ett muntligt löfte bakom stängda dörrar, till och med ett skriftligt åtagande på papper, skulle lätt kunna gå upp i rök efter kriget. Man skulle kunna förneka att det funnits eller att det var giltigt. Alla vittnen i militärledningen vore värdelösa. Det skulle ju antagligen vara samma personer som sedan undertecknade Peetas dödsdom. Jag skulle behöva en mycket större skara vittnen. Jag måste ha så många jag kan få tag på. »Löftet måste ges offentligt«, säger jag. Smörblomma viftar till med svansen vilket jag tolkar som en bekräftelse. »Jag ska tvinga Coin att tillkännage det inför hela distriktets befolkning.« Prim ler. »Ja, vad bra! Det är ingen garanti, men det blir mycket svårare för dem att inte hålla löftet.« Den lättnad jag känner är av den sorten man brukar känna när man kommit fram till en riktigt bra lösning. »Jag borde väcka dig lite oftare, lilla anka.« »Det skulle jag vilja«, säger Prim och ger mig en puss. »Försök att sova nu, är du snäll?« Och det gör jag.

Morgonen efter ser jag att 7:00 – Frukost följs direkt av 7:30 – Ledningsrummet, vilket passar utmärkt för det är lika bra att sätta bollen i rullning. Schemat innehåller också något slags identifikation av mig och i matsalen visar jag upp underarmen framför en sensor.

När jag skjuter brickan längs plåtdisken framför matkärlen ser jag att frukosten är den gamla pålitliga – en tallrik varm gröt, en kopp mjölk och en liten slev frukt eller grönsaker. I dag är det mosade kålrötter.

Allt kommer från distriktets underjordiska bondgårdar. Jag sitter och slevar i mig maten vid det bord som tilldelats familjerna Everdeen och Hawthorne och några andra flyktingar. Jag skulle gärna ta en omgång till, men man får inte backa här. Näringsintaget är vetenskapligt be­ 35

räknat och man lämnar matbordet med tillräckligt mycket kalorier för att klara sig till nästa mål mat, varken mer eller mindre. Portio­ nerna är beräknade utifrån ålder, längd, kroppstyp, hälsotillstånd och hur mycket kroppsarbete ens schema innehåller. Människorna från Tolvan får redan något större portioner än infödda från Tretton ef­ tersom vi bör gå upp i vikt. Jag antar att magra soldater tappar orken för fort. Men det fungerar. På bara en månad har vi börjat se friskare ut, särskilt de som är yngre.

Gale ställer sin bricka bredvid min och jag försöker att inte stirra alltför patetiskt på hans kålrötter. Jag vill verkligen ha mera och han är redan alltför villig att ge mig av sina portioner. Fastän jag ägnar mig åt att nogsamt vika ihop min servett så hamnar en sked kålrötter på min tallrik. »Du måste sluta med det där«, säger jag. Men eftersom jag redan börjat äta, låter jag inte särskilt övertygande. »Faktiskt. Det är säkert olagligt eller nåt.« De har mycket stränga regler om mat. Om man exempelvis inte äter upp något och vill spara det till senare, så får man inte ta det med sig från matsalen. Tydligen förekom det någon gång för länge sedan att folk hamstrade mat. Det här passar dåligt för Gale och mig som har haft hand om våra familjers matförsörjning i många år. Vi klarar av att gå hungriga, men vi har svårt att finna oss i att bli tillsagda hur vi ska hantera den mat vi har. På vissa sätt är styret i Distrikt 13 strängare än regimens. »Vad skulle de kunna göra? De har ju redan tagit min handleds­ radio«, säger Gale.

Medan jag skrapar ur tallriken får jag en idé. »Vet du, kanske jag ska ställa det som villkor för att bli Härmskrikan.« »Att jag ska få ge dig mina kålrötter?« säger han. »Nej, att vi ska få jaga.« Nu lyssnar han. »Vi måste förstås ge allt till köket. Men vi skulle i alla fall kunna …« Jag behöver inte avsluta meningen. Vi skulle få vara ovan jord, ute i skogen. Vi skulle kunna vara oss själva igen. »Ja, gör det«, säger han. »Det är nu det gäller. Du skulle kunna be 36

dem ta ner månen och de skulle bli tvungna att göra ett försök.« Han vet inte att jag redan tänker be om månen genom att kräva att de ska skona Peeta. Innan jag hinner bestämma mig för om jag ska berätta för honom ringer klockan som signalerar att tiden är ute för vårt matlag. Tanken att ställas inför Coin ensam gör mig nervös. »Vad har du på schemat?« Gale kollar på sin arm. »Lektion i nukleärhistoria. För övrigt har din frånvaro därifrån noterats.« »Jag måste gå till ledningsrummet. Kan du komma med?« ber jag. »Okej. Men de kanske kastar ut mig efter i går.« När vi går för att ställa ifrån oss brickorna säger han: »Vet du, du bör nog lägga till Smörblomma på kravlistan. Jag misstänker att de inte förstår sig på det här med onyttiga husdjur.« »Å, de hittar säkert något jobb åt honom. De får tatuera honom på tassen varje morgon«, säger jag, men jag bestämmer mig för att ta med honom för Prims skull.

När vi kommer till ledningsrummet är Coin, Plutarch och de­ ras folk redan samlade där. Åsynen av Gale förorsakar en del höjda ögonbryn, men ingen kastar ut honom. Det jag hade på listan är en enda röra i mitt huvud och jag ber genast om papper och penna. Att jag verkar intresserad av ett möte förvånar alla – det har inte hänt sedan jag kom hit. De utväxlar menande blickar. Antagligen hade de planerat en specialföreläsning för mig i dag. I stället ger Coin person­ ligen mig det jag behöver och alla väntar under tystnad medan jag sit­ ter vid bordet och klottrar ner min lista. Smörblomma, jaga, Peetas immunitet, offentligt löfte.

Nu gäller det. Det blir nog enda tillfället jag får att köpslå. Tänk!

Vad är det mera du vill ha? Jag känner honom vid min sida. Gale, lägger jag till på listan. Jag tror inte jag kommer att klara av det här utan honom.

Huvudvärken är på väg och mina tankar börjar trassla till sig. Jag blundar och rabblar min ramsa.

Jag heter Katniss Everdeen. Jag är sjutton år gammal. Jag kom­ 37

mer från Distrikt 12. Jag var med i Hungerspelen. Jag flydde där­ ifrån. Regimen hatar mig. Peeta tillfångatogs. Han lever. Han är en förrädare men han lever. Jag måste hålla honom vid liv …

Listan. Den verkar fortfarande för kort. Jag borde tänka större, bortom nuet där jag är oerhört viktig, till en framtid då jag kanske inte betyder något alls. Borde jag inte begära mera? För min familj?

För de som finns kvar av mitt folk? Askan efter de döda kliar i skin­ net på mig. Jag känner illamåendet när min sko träffade skallen. Luk­ ten av blod och rosor sticker i näsan på mig.

Pennan rör sig av sig själv över papperet. Jag öppnar ögonen och ser de oregelbundna bokstäverna. JAG DÖDAR SNOW. Om han blir tillfångatagen, vill jag ha det privilegiet.

Plutarch hostar diskret. »Är du klar snart?« Jag höjer blicken och ser på klockan. Jag har suttit här i tjugo minuter. Det är inte bara Finnick som har uppmärksamhetsproblem. »Visst«, svarar jag. Jag låter hes så jag harklar mig. »Visst. Så här vill jag ha det. Jag blir er Härmskrika.« Jag väntar tills de har gett ifrån sig suckar av lättnad, gratulerat och klappat varandra på ryggen. Coin är lika oberörd som vanligt och ser på mig utan att låta sig imponeras. »Men jag har vissa villkor.« Jag slätar ut listan och börjar. »Min fa­ milj måste få behålla katten.« Mitt minsta krav ger upphov till ett gräl.

För rebellerna från huvudstaden är det ingen sak, medan de från Tret­ ton lägger ut texten om de extrema svårigheter detta medför. Till slut kommer man fram till att vi får flytta till översta våningen, som har lyx­ en att ha ett två decimeter högt fönster ovan jord. Smörblomma kan komma och gå för att uträtta sina behov. Han förväntas skaffa sig mat själv och om han inte passar tiden på kvällen blir han utelåst. Om han förorsakar några säkerhetsproblem så blir han skjuten på fläcken.

Det låter okej och innebär inte så stor skillnad från hur han har överlevt sedan vi gav oss av, bortsett från det där med skjutandet. Om han verkar för mager kan jag ge honom lite slaktrester om mitt nästa krav accepteras.

38

»Jag vill jaga. Med Gale, ute i skogen«, säger jag. Alla sitter tysta. »Vi ska inte gå långt. Vi använder våra egna pilbågar och köket får köttet«, lägger Gale till.

Jag skyndar mig innan någon säger nej: »Det är bara det att … Jag kan inte andas när jag är instängd här som en … Jag skulle bli frisk fortare om jag … om jag får jaga.« Plutarch börjar förklara alla nackdelar – farorna, de extra säker­ hetsåtgärderna, risken för skador – men Coin avbryter honom. »Nej, låt dem göra det. Ge dem två timmar om dagen som avdrag från de­ ras träningstid. Inom en radie på en halv kilometer med kommunika­ tionsradio och spårsändare omkring vristerna. Fortsätt.« Jag skummar igenom listan. »Gale. Jag behöver ha honom med mig för att klara av det här.« »På vilket sätt med dig? Bakom kameran? Vid din sida hela tiden?

Vill du att han ska presenteras som din nya kärlek?« frågar Coin.

Hon säger det inte särskilt illvilligt, snarare torrt konstaterande, men ändå tappar jag hakan av förvåning. »Va?« »Jag tycker att vi ska upprätthålla den pågående romansen. Att så hastigt överge Peeta kan få publiken att förlora sympati för henne«, säger Plutarch. »Särskilt eftersom de tror att hon väntar hans barn.« »Så får det bli. På teve kan Gale alltså framställas som en rebell­ kamrat. Blir det bra?« frågar Coin. Jag bara stirrar på henne. Hon upprepar otåligt frågan. »Vad gäller Gale? Blir det bra så?« »Vi kan ju få med honom som din kusin«, säger Fulvia. »Vi är inte kusiner«, säger Gale och jag med en mun. »Visst, men vi bör nog fortsätta med det framför kameran, för syns skull«, säger Plutarch. »Utanför bild är han helt och hållet din.

Något annat?« Vändningen i samtalet får mig att tappa tråden. Insinuationerna att jag skulle kunna göra mig av med Peeta så lättvindigt, att jag är kär i Gale, att allt bara är ett skådespel. Det börjar hetta i mina kin­ der. Blotta tanken att jag i vår nuvarande situation skulle bry mig om 39

vem som framställs som min älskare är förnedrande. Ilskan ger mig en skjuts mot mitt viktigaste krav. »När kriget är över och om vi seg­ rar, vill jag att Peeta ska benådas.« Dödstyst. Jag känner Gale spänna hela kroppen. Jag borde kan­ ske ha sagt det till honom i förväg, men jag var inte säker på hur han skulle reagera. Inte när det gäller Peeta. »Han ska inte bestraffas på något sätt«, fortsätter jag. En ny tanke slår mig. »Detsamma gäller för de andra tillfångatagna deltagarna Jo­ hanna och Enobaria.« Ärligt talat har jag inte mycket till övers för den grymma Enobaria från Distrikt 2. Jag tycker egentligen illa om henne, men det verkar fel att utesluta henne. »Nej«, säger Coin uttryckslöst. »Jo«, svarar jag snabbt. »Det var inte deras fel att ni lämnade dem på arenan. Vem vet vad regimen gör med dem?« »De kommer att ställas inför krigsrätt tillsammans med övriga brottslingar och bestraffas i enlighet med vad domstolen kommer fram till«, säger hon. »De ska garanteras immunitet!« Jag märker att jag ställer mig upp och höjer rösten så att den genljuder i rummet. »Ni ska per­ sonligen lova det på heder och samvete inför hela Distrikt 13:s be­ folkning och de överlevande från Distrikt 12. Snart. I dag. Det ska spelas in för kommande generationer. Ni och er regering ska hål­ las ansvarig för deras säkerhet, annars får ni leta efter en annan härmskrika!« Mina ord blir hängande i luften en lång stund. »Där är hon!« hör jag Fulvia väsa till Plutarch. »Precis så! Med dräkten, skottlossning i bakgrunden och lite krutrök.« »Ja, det är det där vi är ute efter«, säger Plutarch för sig själv.

Jag skulle vilja blänga mot dem, men det känns som om det vore ett misstag att vända uppmärksamheten från Coin. Jag ser att hon försöker beräkna kostnaden för mitt ultimatum och väger den mot mitt eventuella värde. »Vad säger ni, president?« frågar Plutarch. »Under rådande omstän­ 40

digheter skulle ni kunna utfärda en officiell amnesti. Pojken … han är ju inte ens myndig.« »Låt gå för det«, säger Coin så småningom. »Men då måste du göra rätt för dig.« »Jag börjar efter offentliggörandet«, svarar jag. »Utlys ett nationellt säkerhetsråd under Eftertanke i dag«, befaller hon. »Jag gör uttalandet då. Finns det något kvar på din lista, Katniss?« Listan är hopkramad till en boll i min knutna högernäve. Jag slätar ut papperet mot bordet och läser de ostadiga bokstäverna. »Bara en sak till. Jag dödar Snow.« För första gången någonsin ser jag en antydan till ett leende på presidentens läppar. »När det blir dags, ska jag singla slant med dig.« Hon har kanske rätt. Jag är sannerligen inte den enda som kan göra anspråk på Snows liv. Och jag tror att jag kan lita på att hon kla­ rar av jobbet. »Det är väl inte mer än rätt.« Coin kastar en blick mot armen och klockan. Även hon har ett schema att följa. »Då överlämnar jag henne i dina händer, Plutarch.« Hon går ut från rummet med sitt team och lämnar Plutarch, Fulvia, Gale och mig kvar. »Utmärkt. Utmärkt.« Plutarch sjunker ner med armbågarna mot bordet och gnuggar sig i ögonen. »Vill ni veta vad jag saknar? Mer än något annat? Kaffe. Jag frågar bara, skulle det vara så otänkbart att få lite grann att skölja ner gröten och kålrötterna med?« »Vi trodde inte att det skulle vara riktigt så spartanskt här«, för­ klarar Fulvia för oss medan hon masserar Plutarchs axlar. »Inte för oss med högre rang.« »Man skulle ju kunna tänka sig att somliga spelade under täcket en smula«, säger Plutarch. »Till och med i Distrikt 12 fanns det en svart marknad, inte sant?« »Just det, Hällen«, säger Gale. »Det var där vi idkade byteshandel.« »Ja, se där! Och ni två som är så moraliska! I princip omutliga.« Plutarch suckar. »Ja, ja. Krig varar ju inte för evigt. Nå, trevligt att ha er med i teamet.« Han sträcker ut ena handen åt sidan, där Fulvia 41

redan håller fram en stor skissbok med pärmar av svart skinn. »Du begriper på ett ungefär vad det är vi begär av dig, Katniss. Jag är med­ veten om att du har blandade känslor inför att delta. Jag hoppas att det här kan vara till hjälp.« Plutarch skjuter boken mot mig. Först granskar jag den misstänk­ samt men sedan tar nyfikenheten överhanden. Jag öppnar boken och hittar en bild av mig själv, rakryggad och kraftfull, iförd svart uni­ form. Det finns bara en person som kan ha ritat uniformen och vid första anblicken ser den helt funktionell ut. En närmare gransk­ ning visar att den är ett konstverk. Den strömlinjeformade hjälmen, bröstharneskets rundning och den lilla vidden i ärmarna som låter de vita vecken inunder skymta fram. I hans händer blir jag återigen härmskrika. »Cinna«, viskar jag. »Ja. Han fick mig att lova att inte visa dig den här boken förrän du bestämt dig för att bli Härmskrikan av egen fri vilja. Tro mig, frestel­ sen var svår«, säger Plutarch. »Fortsätt. Bläddra igenom den.« Långsamt vänder jag bladen och studerar uniformens alla detal­ jer. De omsorgsfullt formade skyddslagren runt kroppen, de dolda vapnen i kängor och bälte och den särskilda förstärkningen över mitt hjärta. På sista sidan, under en skiss av min härmskrikebrosch, har Cinna skrivit: Jag tror fortfarande på dig. »När gjorde han …« Rösten sviker mig. »Låt mig se. Jo, det var efter nyheten om kvartssekelkuvningen.

Några veckor före spelen, kanske? Det finns inte bara skisser, vi har era uniformer. Och just det, Beetee har något riktigt speciellt åt dig nere i vapenförrådet. Jag ska inte förstöra det genom att ge dig några vinkar«, säger Plutarch. »Du kommer att bli världshistoriens mest välklädda rebell«, säger Gale och ler. Plötsligt går det upp för mig att även han har väntat in mig. Precis som Cinna har han hela tiden velat att jag skulle fatta det här beslutet. »Vi planerar en kampanj med teveanfall«, säger Plutarch. »Vi tänker 42

göra en serie av något som vi kallar propåor med dig – det är en förkort­ ning för propagandapåor – och de ska sändas till hela Panems befolk­ ning.« »Hur då? Regimen har ju monopol på alla tevesändningar«, säger Gale. »Men vi har Beetee. För ungefär tio år sedan var det han som mer eller mindre konstruerade om hela det underjordiska nätverk som sänder alla program. Han tror att det borde kunna gå att genomföra.

Vi måste förstås ha något att sända. Katniss, när det passar dig så går vi alltså till studion och sätter igång.« Plutarch vänder sig mot sin as­ sistent. »Fulvia?« »Plutarch och jag har pratat om hur i all världen vi ska klara det här. Vi tror att det vore bäst att bygga upp dig, vår rebelledare, från utsidan och inåt. Det vill säga, vi får försöka hitta den mest iögonen­ fallande härmskrikelooken och sedan bearbeta din personlighet så att den gör looken rättvisa!« säger hon muntert. »Ni har ju redan hennes uniform«, säger Gale. »Ja, men är hon ärrad och blodbestänkt? Glöder hon av upprors­ anda? Hur smutsig kan vi göra henne utan att folk blir äcklade? Nå­ got måste i alla fall göras. Jag menar det är ju helt klart att det här …« Fulvia tar ett snabbt steg fram mot mig och sätter sina händer som en ram omkring mitt ansikte. »Det här duger ju inte.« Jag ryggar instinktivt undan men hon har redan börjat samla ihop sina saker. »Därför har vi ordnat en annan liten överraskning åt dig. Kom med, kom med.« Fulvia tecknar åt oss och Gale och jag följer efter henne och Plutarch ut i korridoren. »Så välmenande och ändå så förolämpande«, viskar Gale i mitt öra. »Välkommen till huvudstaden«, mimar jag till svar. Men Fulvi­ as ord påverkar mig inte. Jag slår armarna omkring skissboken och tillåter­ mig att känna hopp. Jag har fattat rätt beslut. Cinna ville ju också det här.

Vi stiger in i en hiss och Plutarch kontrollerar sina anteckningar.

43

»Nu ska vi se här. Det är lägenhet tre nio noll åtta.« Han trycker på en knapp märkt 39 men det händer inget. »Dit måste man ha nyckel«, säger Fulvia.

Plutarch drar fram en nyckel som han bär i en smal kedja under skjortan. Han för in nyckeln i en springa jag dittills inte lagt märke till. Dörrarna stängs. »Så där ja.« Hissen sjunker tio, tjugo, fler än trettio våningar, mycket längre ner än jag någonsin förstått att Distrikt 13 nådde. Den öppnas mot en bred vit korridor med röda dörrar, som nästan ser dekorativa ut i jämförelse med de grå på våningarna högre upp. Varje dörr är tydligt märkt med ett nummer. 3901, 3902, 3903 …

När vi stiger ur kastar jag en blick bakom mig för att titta på när dörrarna stängs och då får jag också se ett metallgaller som glider ihop utanpå de vanliga dörrarna. När jag vänder mig om igen har en vakt dykt upp från ett av rummen i korridorens bortre ände. En dörr stängs tyst bakom honom när han kommer emot oss med stora kliv.

Plutarch möter honom med handen lyft till hälsning och vi andra följer efter. Något härnere känns inte alls bra. Det är inte bara den förstärkta hissdörren, cellskräcken av att befinna sig så långt ner un­ der jord och den skarpa lukten av rengöringsmedel. Det räcker med en blick på Gales ansikte för att förstå att han känner likadant som jag. »God morgon, vi letar efter …«, börjar Plutarch. »Ni har kommit till fel våning«, avbryter vakten bryskt. »Verkligen?« Plutarch kontrollerar sin lapp en gång till. »Det står tre nio noll åtta här. Jag undrar om ni skulle kunna ringa upp till …« »Jag måste tyvärr be er att genast avlägsna er. Avvikande hänvis­ ningar hanteras av huvudkontoret«, säger vakten.

Rakt framför oss ser jag dörren till lägenhet 3908. Bara några steg bort. Den saknar något – liksom faktiskt alla andra dörrar. Inga handtag. De måste svänga fritt på gångjärnen precis som den som vakten just steg ut igenom. »Var ligger det?« frågar Fulvia.

44

»Ni hittar huvudkontoret på våning sju«, säger vakten och sträck­ er ut armen för att fösa oss tillbaka till hissen.

Det hörs ett ljud från 3908. Ett svagt gnyende läte, ungefär som en hunsad jycke som försöker undgå att få stryk, fast alldeles mänsk­ ligt och mycket välbekant. Min blick möter Gales ett ögonblick och det räcker för två människor som fungerar som vi. Jag tappar Cin­ nas skissbok med en smäll framför vaktens fötter. En sekund efter att han lutat sig fram för att ta upp den lutar sig även Gale ner och slår avsiktligt i hans huvud. »Å, förlåt«, säger han med ett oberört skratt och griper tag i vaktens armar som för att ta stöd. Vakten måste halvt om halvt vända sig bort från mig.

Det är min chans. Jag pilar förbi den distraherade vakten, skjuter upp dörren märkt 3908 och hittar dem. Halvnakna, mörbultade och fastkedjade vid väggen.

Mina assistenter.

45