Elvira Birgitta Holm
M책nskensvargen
Jag mötte Döden vid stora utsiktsstenen, just där berget störtar sig ner i älvdalen. Dödens ansikte var svart under den mörka kåpan och fasansfullt att se. Döden hade slukat alla. Nu ville han sluka mig. ”Fly, Ylva Ulvsdotter, om du ännu vill leva!” väste Döden. Sedan dess är jag på flykt.
DEL II Visby 1342
Kapitel 1
{ I } Han skulle inte vara här. Detta skulle han inte se. Men han är en sådan som inte går att stänga in. Han har sina krypvägar och känner alla hål och prång i fars stora hus av sten. Han är liten för sina sex år, han tar sig fram där inga andra kan komma igenom. Honom kan ingen stänga inne. Nu står han uppspetad på en tunna invid en hög stenmur och trycker sig in mot muren, gör sig osynlig. Torget är packat med folk, hela Visby är här för att se på avrättningarna. Här trängs hökardrängar och skomakargesäller, öltapperskor och filtmakare, bagare och slaktare, tunnbindare och tenngjutare, stenhuggare och timmermän, klädeshandlare och skräddare, en brokig och skränig skara. Och så stadens borgare, köpmännen av både tysk och gutnisk tunga, i sina dyrbaraste kläder, och många har tagit hustru och barn med. Larmet är öronbedövande, rop och skrik studsar mot de höga smala stenhusen med sina trappstegsgavlar som reser sig både fyra och fem våningar högt på andra sidan torget. 25
Mitt på torget, framför det nya rådhuset, som ligger tätt intill franciskanernas kyrka Sankta Katarina, har man timrat upp en stor träplattform av grova stockar. Uppe på plattformen väntar redan bödeln. Det väldiga bödelssvärdet håller han med båda händerna, det gnistrar skarpslipat och sänder solkatter över torget. Bödelns ansikte är dolt av en svart huva, hans nakna överkropp blänker i solskenet som om han smort in sig med fett och olja. En stank av rutten fisk och skit förs med vinden nerifrån hamnen. Kanske kommer just en kogg in och rör upp slam från botten där avloppsvattnet från Visbys alla latriner samlas. Lukten av alla människor där på torget blandas med stanken från hamnen, måsarnas skrin blandas med hopens rop. Han ryggar inte för lukten. Hamnen är hans frihet. Dit söker han sig ofta när han tagit sig ut ur fars hus. Där hämtar de honom sedan och för honom hem och far bannar honom och slår honom över baken och benen med sin röda käpp och förbjuder honom att ens lämna huset, än mindre gå ner till hamnen. Men snart är han där igen, i hamnen, med dess lukt av fisk och tång och tjära, med de stora koggarna som fraktar varor från hela världen till Visby, från långt bortom Österhavet, och sedan för ut fars varor till världen: bivax och gråverk, torkad fisk och tjära. Där skrattar sjömännen åt honom, berättar märkliga ting för honom, sticker åt honom en beta bröd eller en bit torkad fisk att tugga på, låter honom gå ombord på de gungande skeppen, se och lära om allt märkligt på ett fartyg, och de lär honom ord och sånger på främmande språk. När han sjunger för dem med sin ljusa vackra röst tåras deras 26
ögon som havsvindar och salt kantat röda. Ängeln med vargögon kallar de honom. Hans mörka lockar och ljusa röst är en ängels, hans ögon är blå som himmelen men sneda som vargens. Sjömännen rufsar hans hår och ler: ack, du vargaängel, vad du kan sjunga ändå! Där vill han vara. Men inte nu. Nu måste han vara här. Han måste rädda far! Han vet inte hur han ska klara det, bara att han måste. Nu ljuder gälla trumpeter uppifrån den stora dubbeltrappan på rådhusets gavel. Där i det stora husets källare sitter far och de andra som ska dö i dag. De mäktiga tyska borgarna i staden har avgjort att de dömda förfarit svekfullt och ska straffas med döden. Nu träder de nya borgmästarna ut på den breda trappavsatsen utanför rådssalen på andra våningen. Deras praktfulla scharlakansmantlar i guld och rött och deras pälsbrämade sammetshattar lyser och glimmar. Larmet lägger sig, sorlet tonar av, folkhopen förvandlas till en tyst, sakta vaggande massa, en märklig tystnad sänker sig över torget. Det enda som hörs är måsarna som skriar i hamnen, en häst som gnäggar till, gällt och ängsligt, som om den redan kände lukten av blod. Domen läses upp av en sekretarius, först på tyska, så på gutamål. Han förstår inte så mycket, det är något om att de betalat ledungspenning till svenske kungen utan att höra med borgerskapet, pengar som kungen alls inte skulle ha. 27
Därför ska de nu dö. Både den tyske och den gutniske borgmästaren. Och flera i rådet som var med om det galna beslutet. Nu läses namnen upp. Herman Swerting. Johannes Moop. Och så fars namn, först av de andra dömda rådsmedlemmarna: Wolmar Wulff … Varje namn möts med skrän och visslingar. Hopen väntar död. Hopen vill se blod. Då får han syn på sin mor i närheten av timmerplattformen. Hon står långt fram och stöds av någon som han inte kan se, hon vacklar, som om hon är på väg att svimma. Hennes ansikte lyser lika vitt som huvudlinet som omsluter det, tätt och hårt, och döljer alla hennes svarta vackra lockar. Han vill ropa, men får inte fram ett ljud. Strupen är sammansnörd av gråt och skräck. Nu leds de dömda ut ur rådhusets källare, omgivna av ringbrynjeklädda soldater med vassa hillebarder som blixtrar i solen. Fångarna möts av skrän och rop, man kastar hästskitar på dem och ruttna fiskhuvuden och annan smuts från hamnen. De är klädda i bara hosor och vit linneskjorta, men läderstövlarna har de fått behålla. Händerna är bundna bakom ryggen och de är sammanlänkade med ett kraftigt rep knutet runt halsen, de kan inte värja sig för lorten som haglar över dem. – Hå! Har du sett på puken! Ska di nacka vanliga tyskar också? 28
Den skränande rösten tätt intill honom får pojken att rycka till och trycka sig hårdare mot muren. Två sotiga smeder står alldeles nedanför honom, en kraftig och blond, den andre senig och smal och med svart tovigt hår. Den blonde knuffar sin kamrat i sidan och pekar mot fångarna. Den svarthårige skakar på huvudet så att hans smutsiga hår flyger. – Tre av dem hänger redan där uppe på galgbacken, svarar han. Jag såg dem i morse. Men di här är väl för fina för att dingla där med tungan hängande ur käften och hosorna fulla med skit. – Och så ska di väl ha ögonen kvar till domedag, tror di, och unnar inte korparna nöjet att få hacka ut dem, bullrar den blonde och skrattar så hans kraftiga kropp skakar. – Om inte ögonen ploppar ut ur skallen på dem direkt, det såg jag en gång när di hängde en tjuv där uppe på Klinten, och tungan bet han av sig. Men di här tjuvarna har nog fått betala mästerman en vacker slant för nöjet att bli av med hela huvudet i stället. – Desto mer nöje för oss! Både borgmästare och borgare får böja knä för bödeln. Pojken slår händerna för öronen för att slippa höra de skränande skratten från människorna runt omkring. Där är far! Hans gråsprängda hår är tovigt och fullt av orenheter, skjortan och hosorna solkade. Där träffas han av en hästskit i nacken. Blod har runnit från näsan ner i läppskägget, han har mörka ringar under ögonen, läpparna är torra och spruckna. Far! Vad har de gjort med dig? Pojken knyter nävarna, tårarna stiger honom i ögonen. Hela 29
hans kropp är spänd som en bågsträng, det känns som om han ska krossas inifrån, han brinner som i feber, han fylls av ett vilt skri – men inte ett ljud kommer över hans läppar. Soldaterna knyter upp repet som binder samman fångarna och deras brynjeklädda ryggar skymmer far. Nu stiger först den tyske borgmästaren Swerting uppför plattformens trappsteg. Han är kort och tung, han har svårt att ta sig upp med sin stora kroppshydda, soldaterna hugger tag i hans armar och nästan lyfter upp honom. Han blir stående bredbent, ser ut över hopen, nu ropar han något, men pojken hör inte orden för allt vrålande och skränande. Så faller Swerting på knä, långsamt och mödosamt. Bredvid bödeln står en präst och gör korstecken och talar ord på kyrkospråket. En trumslagare slår dånande trumvirvlar. Det blir än en gång tyst på torget. Den tyske borgmästaren lägger sitt huvud på stupstocken, bödeln höjer sitt svärd, en sekund är allt tystnad, så faller svärdet och hopen skränar när huvudet skiljs från kroppen i ett enda hugg. Bödeln tar fatt i håret på det avhuggna huvudet och håller upp det högt för alla att se. Åskådarnas vrål blir öronbedövande. Så tystnar ropen åter. Nu är det Johannes Moops tur. Moop står där, tunnhårig, lång och mager. Han ser ut över folkmassan, nu ropar han med sin tunna röst som ändå bär över larmet: – Jag är oskyldig! Detta är orättfärdigt! Jag följde bara lagen och kungens ord. Jag förtjänar icke att dö! 30
Hans rop möts av visslingar och hånfulla rop, han tvingas ner på knä, hans huvud pressas ner mot stupstocken. Ännu en trumvirvel, ett blixtrande hugg, och så ett besviket tjut från hopen. Bödeln höjer svärdet på nytt, det första hugget tog snett. Först det andra svärdshugget skiljer huvudet från kroppen och bödeln kan hålla upp det för alla att se. Blod rinner ner längs bödelns bara arm. Kropparna får ligga kvar, dras bara åt sidan uppe på plattformen av rackaren, den avskydde hästslaktaren och bödelns hjälpare. Kropparna dunsar tunga ner i högen av halm. Rackaren makar samman halmen med foten, står med hängande armar och väntar på nästa kropp. Blod rinner klibbande rött över stockarna och ner på stenläggningen. Far halkar till i blodet när han stiger upp på plattformen. Det är nu pojken måste göra något. Flyga som en örn över folkets huvud, slita åt sig far, ge sig av med honom, bort, undan döden, ut över havet ska de flyga, han måste … Far! Far står där på timmerplattformen, nu ser han på mor där nedanför, han säger något med låg röst. Hans rygg är rak, hans kraftfulla kropp ännu full av liv. Så korsar han sig, faller på knä, lägger huvudet på stocken. Pojken hinner se svärdet blixtra till, han hör mors skri. Sedan faller han ner från tunnan.
31
{ II } Det tog tre dagar innan de fann honom, gömd under balarna av gråverk och hermelinskinn, längst ner i packhusets mörka källare. När de fann honom kunde han inte längre tala.
DEL III Svarta dรถden 1350
Kapitel 1
{ I } Bäcken och Ylva springer ikapp. Hennes bara fötter trummar mot skogsstigen. Bäckens vatten sorlar och gurglar och glittrar och far över stenarna i vindlande fart mellan de väldiga granarnas rötter. Solen letar sig ner mellan de höga träden och lyser på hennes sommarblekta hår. Flätorna flyger, hårslingor har letat sig ut ur flätorna och står som en lysande gloria kring hennes huvud. Ylva studsar fram på hårda fotsulor. Vinden sjunger i träden och Ylva är fylld av sång. Hon är på väg mot byn, äntligen på väg ner i älvdalen igen, efter en halv sommar på sätern. Äntligen får hon träffa dem alla! Och kanske att Arvid i Nerigårn kommit åter från fisket i Norge och finns med bland slåtterfolket. Tanken på Arvids flygande rödbruna lockar får Ylvas fötter att flyga de med. – Spring före du, Ylva-tös, sade Nerigårns Kirsti däruppe på sätern. Jag känner mig lite trött, den här febern vill inte ge sig. Jag 35
gör mig nog ett avkok på byttegräs och vilar lite jag, innan jag tar itu med ystningen. Och så tar jag krittren ner till byn i morgon ensam. Spring före du! Och hon springer i vilda språng. Skorna har hon stoppat i näverkonten som dunsar mot ryggen, jettaryxan och vallhornet hänger i bältet och slår mot hennes höft i takt med hennes steg. När hon stannar för att hämta andan och dricka av bäckens vatten börjar den svarta trasten sjunga från toppen av en gran precis intill henne, kvillrande toner, glittrande som bäcken. Hans sång är som solljuset som silar ner mellan träden, hans sång får bröstet att svälla av sol och lycka. Att han sjunger så här sent på året? De är redan i mitten av hömånaden, det är därför hon är på väg till byn, för att hjälpa till med slåttern. Ylva kupar handen i bäcken och dricker i djupa klunkar. Vattnet smakar mörkt av myrarnas mossor och pors och av tjärvattnet som hon strukit ut över ansiktet och händerna mot myggen och som färgat hennes hud brun. Så rätar hon på ryggen, stryker undan en hårslinga ur ansiktet. Nederdelen av kjorteln är våt av bäckens vatten och av myren som hon sprang över för en stund sedan så kavelbron gungade och myrvattnet skvätte. Det gör ingenting, det torkar snart! Just som hon ska resa sig upp och fortsätta får hon syn på den: Vargspillning! En grå avlång vargskit, större än en hundlort, packad med grå hår efter älg. Den ligger uppe på en mossig sten. Vargen har talat: jag är här! 36
Ylva ser sig om, men skogen står mörk och tyst. Handen kramar jettaryxans skaft. Vad nu en liten jettaryxa hjälper om tasse eller den grå är nära. Kan det vara samma varg som den de såg vid senaste fullmånen? Mitt ute på sätervallen stod den, orörlig, och såg upp mot fähus och buor. Den såg overkligt stor ut i den vita sommarnatten. Det var en underlig varg. När Kirsti klev ut från svalen och gav till ett högt rop stod den kvar en lång stund och såg upp mot husen, som om den ville dem något. Sedan kastade den om och försvann som en vit strimma i månsken och sommarnattsljus, in i de svarta skuggorna under granarna. Den kvällen vid elden berättade Nerigårns Kirsti hemska historier om vargar som rivit hela fårflockar och om tasse, den stora slagbjörnen, som först slagit flera kor och sedan slagit till en vallkulla med ramen så att halva huvudsvålen revs av. Kullan blev liggande länge till sängs och dog till slut. Det dröjde flera dagar innan Ylva vågade följa med korna och småkrittren i skogen igen. Kirsti fick gå, trots att hon sedan lovade att allt detta hänt för länge sedan och att det inte fanns något att vara rädd för. Hellre hölls Ylva hemma på sätern vid det tröstlösa och tunga slitet med att koka ost och mese och kärna smör än att hon tog risken att möta tasse och grå. Säterarbetet vill hon annars helst slippa. Men mjölken efter byns elva kor måste ju tas om hand var dag, de är bara två kullor, hon får allt göra sin del. Så mycket hellre hon hade gått i skogen med Ulv-far på jakt! Om vargen tar sig mycket närmare bebyggelsen i dalen blir det nog jakt. 37
Men inte blir det Ylva som får följa med. Det blir allt Lille-Ulv, så liten han är. Han är gosse, hon är tös. Jaga och bruka jorden är manfolksgöra, sköta kor tillkommer kvinnorna. Sådan ser världen ut, det är Guds ordning. Hur många gånger har inte Fars-mor sagt det när Ylva klagat? Ändå bultar hennes hjärta nu och hon rör sig tyst och försiktigt, som om hon var på jakt. Hon letar runt om i mossan efter fler spår. Men mossan är för mjuk för tassavtryck och den grå har försvunnit sedan länge. Vargskiten är knappast färsk. Tanken på Ulv-far och Lille-Ulv där nere i dalen sätter fart på henne. Där framme skymtar hon redan den stora utsiktsstenen, den som en jätte en gång kastade mot kyrkan i dalen när klangen av kyrkklockan stack honom i öronen. Stenen landade precis på kanten av stupet. När man står på den ser man över topparna på granarna som växer i den tvära branten ner mot hea, grusplatån nedanför bergsbranten. Den som ställer sig på den stora stenen har fri sikt ner till älvdalen där älven slingrar sig runt Ravnbynäset som en bredryggad silverorm. På näset ligger de tre gårdarna med sina timmerhus, små och grå i ängarnas och åkrarnas gröna och gula fällar. Längst upp mot norr ligger Ulvgården som är störst, mitt på näset Sandagården, och så längst i söder Nerigårn. Man ser uppåt den glittrande älven mot Munkheden där älven vidgar sig till en silverglänsande sjö och där pilgrimerna på väg till den helige Olavs grav i Nidaros brukar rasta, man ser neråt mot det rika Dalby. På andra sidan älven reser sig nya branta berg med mörk skog och där bortom skymtar de blå bergen som är Norge, 38
och någonstans där bakom bergen finns det stora havet där Arvid seglar, ja, nästan hela världen kan man se från den utsiktsstenen. Ivrigt springer hon mot ljuset och stenen. Då reser sig en svart gestalt och kommer emot henne. Där invid den stora stenen möter hon Döden.
39
{ II } Döden reser sig svart och stor, han skymmer ljuset och dalen. Han breder ut armarna och kommer emot henne. Ylva tar några steg bakåt och är nära att falla, fötterna är tunga som sten med ens. Så vacklar Döden till, faller omkull mitt på stigen. Han ropar något. Rösten är hes, hon hör inte först. Så når orden henne: – Fly! Fly Ylva Ulvsdotter! Pesten är över oss! Vänd om! Hon står som fastvuxen. Ansiktet på den som ligger där på stigen är underligt blåsvart, håret klistrar vått i pannan, de rödsprängda ögonen står ut, munnen gapar, läpparna är tillbakadragna över tänderna i ett stelnat grin. Rösten är hes och rosslande. – Alla är döda! Vänd om! Fly! Föst då ser hon vem han är. – Peder! Peder i Sanda! Grannen, far till Olof och alla hans bröder, det är Peder i Sanda som ligger där på stigen framför henne och hon tar ett par steg framåt för att hjälpa honom upp igen. Det går en skälvning genom hans kropp, hård hosta skakar honom. 40
Mörkt rött blod kväller ur hans mun i en plötslig kaskad. Hans ben och armar skälver. Fingrarna krafsar hjälplöst i mossan. Så ligger han stilla. Ögonen stirrar oseende in mot skogen. Ylvas fötter är som fastvuxna i marken. Peder ligger död på stigen och spärrar hennes väg. En klibbig och kväljande stank står omkring honom. Så blir hon medveten om en annan lukt. Den har funnits där en stund, men nu blir den starkare, blandar sig med lukten av död. Brandrök. Det brinner i dalen! Hon tar ett stort kliv bort från stigen, ut i riset, gör en vid omväg om den döde. Kråkris och ljung knastrar under hennes fötter, drar i hennes kjortel och försöker hindra henne, som om den döde Peder försökte dra henne till sig. Ylva sliter sig loss, nu står hon vid utsiktsstenen och stirrar ner i dalen. Tjock svart rök stiger från Ravnbynäset, sveper över markerna, stiger upp mot hea och berget. Ulvgården brinner!
41