9789163864025

SAMURAJENS DÖTTRAR: ELDENS VÄG Originalets titel: SISTERS OF THE SWORD: Journey Through Fire Copyright © 2008 by Working Partners Limited Series created by Working Partners Limited Först utgiven av HarperCollins, Storbritannien, 2009 Omslagsillustration: Claine Omslagsformgivning: Louise Winnerhall Översättning: Nina Östlund Typsnitt: Goudy Oldstyle Sättning: Sara Hedenberg Utgiven på svenska av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Tryckt av Scandbook, Falun, Sverige, 2009 ISBN: 978-91-638-6402-5 www.bonniercarlsen.se

Till Amanda

Eldens väg

Maya Snow Översättning: Nina Östlund

Prolog

Vi hade blivit en familj utan hem som smög från en plats till nästa. Farbror Hidehira härjade fortfarande fritt omkring och spred död över landet. Vår kamp mot honom hade tvingat oss under jorden, vi hade blivit fångar som undvek dagsljuset. Vi levde i månens sken nu och förflyttade oss i skydd av mörkret när något av våra gömställen blev för farligt. Vi var skugglösa och osynliga, som oni-spökenas själar.

Jag visste det inte då, men den där tiden då vi höll oss gömda sådde ett frö som skulle utvecklas till något mycket värre än blodsutgjutelse. Min familj var återförenad, men den tiden drev oss isär, eftersom vi alla hittade olika sätt att möta världen som väntade oss när vi trädde fram.

Min ilska höll på att förgöra mig och min kamp gav Hana och mig ärr som aldrig skulle utplånas. Men till slut förstod vi hur starka våra ärr hade gjort oss.

Vi behövde den styrkan som aldrig förr.

1 Striden rasade runtomkring mig. När jag grep med handen efter svärdsfästet fanns där inget annat än tom luft. Var var jag? Jag vacklade bakåt då några samurajer strömmade förbi. De såg arga ut, svor högljutt bakom sina kabuto-hjälmar, och höjde sina blodiga svärd högt mot den blå himlen. En häst kom galopperande. Det satt en bågskytt i sadeln med pilbågen beredd. Han tittade längs pilskaftet och siktade med spetsen mot de stridande massorna. Jag såg soldaten spänna bågen och fyra av en pil. Den skar genom luften, enkelt och lätt. Jag vred på mig för att följa dess flykt – och fick syn på vår trofaste vän, Tatsuya. Nej! Jag försökte skrika, men fick inte fram ett ljud. Tatsuya spärrade upp ögonen av chock när pilen trängde in i hans bröst. Han lyfte en darrande hand och försökte dra ut pilen som satt mellan revbenen, men den gick av på mitten. Jag ville hjälpa honom, men det var för sent.

10

En soldat i glänsande samurajrustning kom fram och stötte till min döende vän så att han föll till marken. Mannen och jag tittade på varandra över Tatsuyas blodiga kropp. Jag kände igen min farbrors ögon när han stirrade på mig. Hans läppar krökte sig i ett hånfullt leende. ”Det borde ha varit du”, sa han och klev över Tatsuya. Och jag visste att det var sant. ”En del säger att du är för ung för att dö. Men jag säger att du är för farlig för att få leva.”

Jag hörde det väsande ljudet av metall när farbror drog sitt svärd och satte dess spets mot min hals. Klingan kändes kall mot huden.

Sedan skar farbror halsen av mig i en enda snabb rörelse och blodet rann hett och klibbigt nedför mitt bröst. Jag pressade händerna mot halsen och föll på knä. Jag försökte skrika, men det enda jag hörde var farbrors hesa skratt när han såg mitt blod på marken. ”Adjö, Kimi”, sa han. ”Det är dags att du förenar dig med din far …”

Jag öppnade ögonen och satte mig hastigt upp med händerna mot halsen. Två hängande bambuskärmar slog mot varandra och en mygga surrade runt i luften ovanför mig. I ett av hörnen i rummet stod en fackla som höll på att brinna ut.

Jag var inte i närheten av slagfältet, utan i det lilla värdshuset i byn där jag gömde mig tillsammans med min familj. Jag visste inte om jag skulle känna mig lättad eller besviken när jag lade mig ned på den tunna madrassen igen och drog linnelakanet över mig.

Hana låg på golvet bredvid mig i värdshusvärdens privata rum.

Hennes ansikte såg lika rofyllt ut som en babys. Bakom henne 11

låg mor och Moriyasu. Min lillebror hade krupit in bland vecken i mors dräkt.

Vi hade kommit undan farbror Hidehira och hans samurajsoldater. Men vi hade betalat dyrt med vår frihet.

Jag vände ansiktet mot väggen och försökte sudda ut bilden av Tatsuyas livlösa ögon från min mardröm. Han hade tidigare varit tapper nog att stå vid vår sida mot farbror. Men nu var vår vän försvunnen, tillfångatagen av ansiktslösa fiender – av ninjor – och jag visste inte ens om han fortfarande levde.

Håret klibbade fast vid tinningarna och händerna var fuktiga i det kvava rummet. Jag kände hur otåligheten kröp i mig. Vi borde ha varit ute för att hjälpa byborna med morgonsysslorna eller ridit runt jordegendomarna för att sätta upp en armé! Men vi vågade inte visa våra ansikten.

Bredvid mig rörde Hana på sig i sömnen. Jag ville inte väcka henne. Njut av de här korta stunderna av frid, syster, tänkte jag.

De är snart över. Som om hon hade hört mina tankar, öppnade Hana ögonen och tittade sömnigt på mig. Hon satte sig upp och lindade sina slanka armar om knäna. ”En ny dag”, sa hon tyst. ”Jag drömde om Tatsuya igen. Han hjälpte oss med träningen precis som när vi var på herr Gokus skola.”

Jag försökte le, men min syster märkte hur leendet dog bort. ”Vad är det, Kimi?” viskade Hana oroligt. Jag har aldrig lyckats dölja mina känslor för henne. ”Jag drömde också om honom, Hana. Men det var inte vi som vann striden.”

Hana rynkade ögonbrynen.

12

”Vi måste komma ut härifrån”, viskade jag och kastade undan lakanen. Jag hade svårt att andas i den tryckande värmen i rummet och gick på tå fram till en av skarvarna i skärmarna. Där fanns det en springa som var tillräckligt stor för att man skulle kunna se ut. Jag pressade ansiktet mot springan. Härliga vindpustar smekte mina kinder och jag drog ett djupt andetag. ”Och vad ska vi göra?” frågade min syster. Hon tassade försiktigt fram till mig på bara fötter för att inte höras. Det var inte bara vår sovande mor och lillebror vi måste tänka på. Ingen utanför värdshuset fick veta att vi var här. Jag längtade efter friheten som fanns utanför den där dörren, men där väntade även faran på oss.

En fara som verkade komma närmare oss för varje dag.

Plötsligt sprang en klunga barn förbi och skrek till varandra.

Jag drog mig bakåt. ”Tålamod, Kimi”, sa Hana med låg röst. ”Värdshusvärden har riskerat livet för att ta hand om oss. Vi borde vara tacksamma.”

Ett maskrosfjun svävade i luften mellan oss och jag försökte fånga det, men det gled ur min hand och seglade bort på en osynlig luftström. ”Jag är tacksam”, sa jag och valde mina ord med omsorg, ”men jag är också trött på att fly! Trött på att gömma mig!”

Hana nickade, men hon kände sig inte lika maktlös som jag över vår situation. ”Folket i byn tycks i alla fall vara helt på vår sida.” Hon tittade upp på mig. ”Kan du förstå det, Kimi? Vi har varit helt ensamma så länge och nu … nu känner människorna på egendomarna till vår historia. Och de gör uppror mot farbror!”

Det var sant. Medan vi hade hållit oss gömda här hade värds13

husvärden, Yoshiki, försett oss med ris och misosoppa. Varje dag som han hade låtit oss dela det här trånga utrymmet med honom och hans dotter, hade han berättat om ett utbrett trots i det tysta.

Det hade utförts en tidig Mushiokuri-ceremoni ute på fälten för att driva bort skadedjur, och det hade viskats bland säden att skadedjuret de fördrev var hans nåd Hidehira. ”För bara några månvarv sedan hade ingen vågat ifrågasätta jiton”, sa Hana.

Stämningen i provinsen höll på att förändras och för första gången kunde vi två tillåta oss lyxen att känna oss hoppfulla.

Men än hotade faran, jag fick inte slappna av ett ögonblick.

Yoshiki hade också berättat att farbror snabbt höll på att förstärka sitt grepp och vidga sitt herravälde.

Jag tittade förbi Hana och såg på min sovande bror och mor. ”Vi har fått tillbaka vår familj”, viskade jag och kände att jag fick en klump i halsen.

Moriyasu gnuggade sig i ögonen och suckade. Mor vände sig om i sömnen och lade en skyddande arm kring sin ende överlevande son. ”Soldater! De är här!”

Yoshiki slet upp skärmdörren, så våldsamt att vi hoppade till, och störtade in i rummet. Under de tidigare dagarna hade han varit noga med att inte dra någon uppmärksamhet till oss.

Det måste verkligen vara illa ställt för att han skulle bete sig så vårdslöst nu.

Han föll på knä mitt i rummet och började slita upp golvplankor. Hans ansikte var rött och glänste av svett. Jag förstod faran, 14

kastade mig ned på golvet och började slita och dra i en bräda tills den gav efter. ”Är du säker?” frågade jag. ”De letar efter något, efter … er, tror jag”, sa han. ”Det finns inget annat skäl för dem att komma tillbaka.” Våra ögon möttes.

Vi visste båda att det gällde liv eller död. Och inte bara för min familj och mig. Yoshiki och alla i byn kunde bli dödade om vi upptäcktes. ”Tack”, sa jag.

Yoshiki nickade och kastade en blick på Moriyasu. Min bror hade vaknat av bullret och tittade uppmärksamt på oss. Mor rörde sig bredvid honom. Jag förstod att Yoshiki delade vårt hopp – att Moriyasu, vår fars rättmätige arvtagare, skulle växa upp och återinföra stabilitet och lycka på dessa landområden. ”Tacka inte mig”, sa Yoshiki och vände sig om. ”Försök bara att hålla er vid liv.”

Mor och Moriyasu reste sig hastigt upp. Mors händer darrade när hon svepte dräkten tätare kring midjan och tog emot svärdet som Yoshiki höll fram mot henne. Lille Moriyasu bet sig i läppen och försökte att inte visa sin rädsla. Vår fars son, han hade varit tapper så länge. ”I vanliga fall förvarar jag ris där nere, men nu finns det inget kvar”, förklarade Yoshiki. ”Det blir ett bra gömställe för er.”

Utanför kunde vi höra gråt och rop på hjälp bland hesa röster som delade ut order. När jag tittade mot dörröppningen såg jag en kvinna som släpades förbi av en samuraj. De tjocka läderplåtarna i hans rustning blänkte i solskenet och bronsutsmyckningen på hans stålhjälm glimmade olycksbådande. Hade han 15

vridit på huvudet skulle han ha sett oss.

Det fanns ingen tid att förlora.

Jag klättrade ned i den trånga jordhålan och sträckte mig efter min syster för att dra ned henne till mig. Moriyasu hoppade ned bredvid oss och sedan kom mor graciöst efter. Yoshiki höll henne i handen för att ge henne stöd. Även i denna farans stund var hennes ansiktsuttryck rofyllt. ”Håll er lugna, mina barn”, sa hon där hon låg på den trampade jorden bredvid oss. ”Lycka till”, viskade Yoshiki. Därefter sattes golvplankorna tillbaka på plats över våra huvuden.

Det kändes som om vi hade blivit levande begravda.

Jag stirrade upp på de mörka golvbrädorna. Mina armar var fastkilade vid sidorna av mina syskons kroppar och det luktade starkt från träet så nära våra ansikten. Yoshiki slängde en matta ovanför vårt gömställe och dammet dalade ned på oss. Sanden gjorde så att det kliade i ögonen och fick tårarna att rinna utmed mina kinder. Jag kunde inte röra mig för att torka bort dem. Jag slickade mig nervöst om läpparna, men ångrade mig genast då munnen blev full av smuts. Var stark, manade jag mig själv. Jag kände hur det ryckte i Hanas fingrar när hon kämpade för att få kontroll över paniken. Moriyasu snyftade tyst en gång. ”Sätt dig där, min sötnos”, viskade Yoshiki ovanför oss. ”Försök att inte röra dig.” ”Varför?” frågade en tunn röst. Det var Sakura, Yoshikis dotter.

Värdshusvärden använde sin egen dotter som avledningsmanöver. Vi hörde hur plankorna rörde sig när Sakura kom för att sätta sig på mattan ovanför våra huvuden. Jag viskade en tyst 16

bön till tack och lovade mig själv att jag en gång skulle återgälda den här oskyldiga flickan som blivit inblandad i förföljelsen.

Det hördes tunga fotsteg i närheten – självsäkra, aggressiva och beslutsamma. Ödet hade kommit till vår dörr. Jag vred handleden så att jag kunde stryka med fingertopparna över Hanas hand. ”Är det du som är värdshusvärden?” frågade en mörk röst.

Jag hörde Yoshiki falla på knä framför mannen. Yoshikis röda ansikte skymtade genom en springa mellan två golvbrädor som inte var täckta av mattan. ”Det är jag”, bekräftade han. ”Varje by ska skänka tio säckar ris till den högaktade länsherren Yamamoto, som nu har kontrollen över dessa landområden.

Lämna ifrån dig ditt ris omedelbart.” ”Förlåt, herrn, men jag har inget kvar. Allt vårt ris har redan skänkts till länsherren. Vi är utblottade.” Jag beundrade Yoshiki för att han talade så lugnt. Soldaten höll med all säkerhet handen på svärdet. ”Jag tror dig inte!” skrek soldaten ursinnigt.

Ett plötsligt hasande ljud fick mig att hålla andan. ”Far!” ropade Sakura ovanför oss.

Yoshikis fötter släpade mot golvplankorna när han drogs genom rummet. ”Visa mig ditt förråd!” Jag såg framför mig hur saliven stänkte över Yoshikis ansikte. Yoshiki kastades ut ur det lilla rummet och fotstegen följde efter honom.

Det blev tyst, även om jag kunde höra hjärtat som slog hårt i mitt bröst. Jag väntade på att Sakura skulle röra på sig, att hon 17

skulle springa efter sin far. Hon skruvade osäkert på sig, men stannade på sin plats. ”Far?” viskade hon i det tomma rummet och hennes tunna röst darrade. Jag önskade att jag hade kunnat lägga armarna om henne för att ge henne tröst. Men det fanns ingen tröst för någon av oss.

Allt vi kunde göra var att vänta.

18

2 Jag hörde hur min bror viskade en bön medan vi väntade. En svettdroppe rann nedför min ena tinning och in i örat. Men vi kunde inte höra några soldater. Kanske hade vi tur. Kanske hade gudarna räddat oss från farbrors samurajer. Jag vågade mig på att andas ut.

Då slets dörrskärmen bort och Moriyasu ryckte till bredvid mig. Jag blev spänd som en fjäder i mina försök att få kontroll över känslorna som överväldigade mig.

Män sprang in i rummet och jag hörde Sakura skrika när bordet i hörnet vältes omkull och lerkrukor träffade väggarna. Jag kunde föreställa mig hur lätt det gick att slå de enkla möblerna i småbitar. Det som varit vårt hem de senaste dagarna höll på att utplånas. ”Ha sönder allt här inne!” beordrade en mörk röst. ”De här 19

människorna ska inte dölja något för oss. Se till att få bort flickan!”

Fotsteg hördes över golvet. ”Snälla, låt bli! Jag ber er, gör inte illa min dotter”, ropade Yoshiki. Han hade glömt bort att tala med låg och respektfull röst. Det hördes ett dovt ljud och ett tunt skrik när tjockt läder träffade späda revben – sedan ett brak. Sakura hade sparkats in i något.

Jag bet mig hårt i läppen för att inte skrika rakt ut av ilska.

Järnsmaken från blodet fyllde munnen. Jag stod inte ut med att vi var orsaken till allt det här lidandet. Jag hörde hur Yoshiki drogs genom rummet och såg hur han kastades i golvet. ”Gå inte i vägen för oss”, sa någon innan han spottade bredvid värdshusvärden. Yoshiki hade fråntagits all sin värdighet och det var vårt fel. Han vände på huvudet och hans ögon mötte mina genom den lilla luftspringan som hade blivit mitt fönster mot världen. Han såg på mig en stund, sedan vände han bort blicken och viskade en bön om nåd. ”Titta!” skrek någon. ”Dåren har avslöjat sitt gömställe. Han tittade ditåt!” Tunga steg närmade sig, sedan slets mattan bort och de rankiga golvbrädorna över våra ansikten darrade och hoppade på tvärbjälkarna. ”Nej, ni tar miste”, försökte Yoshiki protestera. ”Det finns inget där, jag lovar.” Jag hörde hur desperat han lät. Det gjorde soldaterna också. Någon gick genom rummet och slog Yoshiki över ansiktet, så att han skrek till av smärta. Jag hoppades att värdshusvärden inte skulle säga något mer. Risken fanns att han då skulle dödas.

20

Dammet rasade ned över oss när en soldat grep tag om en golvbräda och jag hörde hur nöjt han flämtade till när den lossnade och han kastade den åt sidan.

Han stack ned huvudet i utrymmet där vi gömde oss. Mannen kisade med ögonen och blinkade. Vi hade vant oss vid mörkret vi låg i, men kontrasten mot det skarpa dagsljuset gjorde att samurajen inte kunde se något. Förblindad stoppade han ned en hand i hålrummet och famlade i den tomma luften. Hans valkiga händer trevade i luften över mitt ansikte, och jag pressade ihop läpparna. Jag fick inte låta honom känna minsta lilla utandning mot sina fingertoppar.

Otåligt backade han undan och slet tag i en ny bräda. Jag pressade handflatorna mot låren och hoppades att trycket skulle stoppa mina darrningar. Jag hörde mor viska några uppmuntrande ord till Moriyasu. Hana fortsatte att stirra rakt upp utan att vika undan med blicken.

Den andra brädan gick i två bitar när den gav efter. Soldaten lutade sig hastigt fram, men den här gången hade han ändrat läge och tittade bort från oss. Han sträckte på nacken och såg sig hostande och spottande om. ”Riset måste vara här någonstans”, muttrade han. ”Nu räcker det!” röt samma röst som vi hade hört tidigare.

Jag antog att det var samurajernas kapten. ”Det finns inget här. Vi utplånar byn och tar barnen med oss. De blir fina rekryter i jitons armé.”

Samurajen lydde order och fotsteg trampade ut från värdshuset.

Jag drog efter andan. Ilskan växte inom mig. Hana gissade 21

vad jag kände och sträckte sig efter min hand. Jag hade redan upplevt hur min egen familj skingrades, jag kunde inte låta dem göra det här.

Sedan hörde vi hur Sakura flämtade till av smärta och hur Yoshiki vädjade igen. Jag hörde ett hasande ljud och kunde livligt föreställa mig hur den stackars, lilla flickan blev släpad i håret.

Min vrede var hetare än eld vid det här laget. ”Du påstår att du inte har kvar något åt oss”, vrålade samurajen. Tystnaden som föll klövs av ljudet som uppstod när ett svärd drogs ur sin skida. ”Säg farväl till din lilla flicka, värdshusvärd!” ”Nej!” skrek jag och slet bort min hand ur Hanas.

Det blev alldeles stilla ovanför oss. ”Vad var det?” hörde vi kaptenen fråga. ”Nej, Kimi! Jag ber dig!” väste mor åt mig. Men jag stängde ute hennes röst, hoppade upp ur vår grunda grav och såg till att landa med sidan mot samurajen med och händerna högt i luften.

Jag hade inga vapen, men jag hade mitt mod.

Samurajkaptenens ögon lyste av stridslust. Han var flera handsbreddar längre än jag. Han kastade Sakura åt sidan och den lilla flickan skyndade fram till sin far. Sedan vände sig samurajen mot mig och ställde sig bredbent. ”Du!” sa samurajen. Värdshusvärden hade rätt, de hade kommit tillbaka för vår skull.

Jag hoppade åt sidan och sträckte mig efter en av de trasiga golvplankorna. Sedan svingade jag den på låg höjd och slog undan fötterna på honom. Kaptenen låg plötsligt raklång på golvet. När han tittade upp var ansiktet förvridet av vrede. ”Din lilla idiot”, fräste han. ”Tror du att du kan besegra mig?”

22

Han reste sig upp och ropade till sina soldater. Men jag kunde se att han var ur balans. Jag sparkade honom hårt i bröstet och då föll han igen. Känslan av seger genomströmmade mig, även om jag förstod att striden inte var slut än.

Bakom mig kunde jag höra hur mor, Hana och min lillebror klättrade upp från vårt gömställe. Jag tittade över axeln och såg att min familj stod på rad beväpnad och redo att slåss. Till och med Moriyasu. Yoshiki satte varsamt ned sin dotter och ställde sig upp i samma ögonblick som en soldat sprang in i rummet. ”Aaiii!” ropade min mor som rusade förbi mig och stötte svärdet genom magen på soldaten med en kraft jag inte visste att hon ägde. Han föll tungt och ögonen rullade bakåt så att vitorna blev synliga. Yoshiki störtade fram och befriade den döde från hans svärd.

Tre nya samurajer sprang in i rummet. De tvekade, chockade över åsynen av sin döde vän. ”Ta dem!” ropade kaptenen och kämpade för att komma på fötter. ”Gör vad som behövs.”

Men innan han hann avsluta meningen störtade sig min familj över dem. Min mor måttade en kvick spark i ansiktet på en av soldaterna. Blodet sprutade ur hans näsborrar och ansiktet skrynklades ihop av smärta och förvåning.

Hana snurrade runt på höger häl och levererade en spark med vänsterfoten som träffade lika rakt som en pil rätt i magen på nästa soldat. Han tappade andan och vacklade åt sidan. Moriyasu knuffade hastigt till honom så att han föll.

Den tredje samurajen slängde sig mot Yoshiki. ”Far!” ropade någon varnande. Det var Sakura.

23

Men Yoshiki hade redan upptäckt soldaten som var på väg mot honom. ”Håll dig undan!” ropade Yoshiki till Sakura. Hon sprang bakom ett omkullvält bord. Yoshiki höjde svärdet högt över huvudet och svingade det mot mannens kind, som fläktes upp så att blodet forsade från hans ansikte.

Samurajkaptenen hade rest sig igen och kastade sig mot mig.

Jag tog ett litet steg i sidled och hans hand svepte genom luften precis framför ansiktet på mig. Men han var snabb och riktade ett nytt slag mot mig med andra handen, så att jag for mot väggen och in i facklan som stod där.

Den föll i golvet. De fnösketorra mattorna fattade genast eld och inom kort slickades värdshusets väggar av flammorna. Elden skimrade i min systers ansikte med ett gyllene sken som nästan var vackert – tills jag kände röklukten. Bitar av brinnande halm träffade mig i huvudet och jag insåg att halmtaket brann. Jag slog vilt med händerna för att få bort halmstråna och fruktade att håret skulle flamma upp på samma sätt som taket. ”Spring ut!” ropade jag till Hana, men det stod en samuraj bakom henne. Jag fick hjärtat i halsgropen när jag såg hans långa, krökta svärd glimma i eldskenet – han skulle döda henne. ”Nej!” Yoshiki rusade under den höjda klingan, grep tag om svärdsfästet och vred om tills soldatens handled höll på att gå av.

Plötsligt dunsade svärdet skramlande till golvet.

Soldaten föll på knä med den kvävande röken virvlande omkring sig. Den rasande elden hotade att förgöra oss. ”Kimi!” ropade Yoshiki till mig. ”Se till att komma ut!” En vägg av eld hade dykt upp mellan oss. Yoshiki hade knuffat Moriyasu närmare den öppna ytterdörren och min bror sprang mot den 24

enda utgången. Sedan tog Yoshiki tag om Hanas och mors händer och de följde efter, djupt nedhukade för att undvika den tjocka röken. Yoshiki såg sig bara om en gång, förbi den smala strängen av eld som skiljde mig från de andra. ”Få tag på Sakura!

Snälla!” ropade han till mig.

Sakura! Henne hade jag nästan glömt. Tårarna sprutade ur ögonen på mig och det kändes som om jag hade glödande kol inne i lungorna. Jag snurrade runt och fick syn på något som såg ut som en hög med skrynkliga kläder i ena hörnet. Sakura! Jag kastade mig ned på golvet och ålade fram till henne, den lilla flickan som aldrig hade bett om att bli inblandad i min kamp.

Nu kunde jag se hennes ansikte. Sakura hade knipit ihop ögonen av smärta och andningen var så svag att bröstkorgen knappt rörde sig. Hon var alldeles sotig och en liten eldslåga var nära att sätta eld på hennes dräkt.

Hostande och flämtande efter luft nådde jag fram till Sakura och lyfte henne försiktigt. Hon vägde mindre än körsbärsblommorna hon blivit döpt efter. Men när jag vände mig om för att ta mig ut föll en brinnande bjälke ned från taket. Jag hoppade undan och tog ett steg mot dörren, men plötsligt ställde sig samurajkaptenen i vägen för mig med svärdet i hand, utan att bry sig om de rasande lågorna omkring oss. Uttrycket i hans ansikte avslöjade precis vad den här mannen ville ha.

Mitt blod på sitt svärd.

25