9789163864575

Piltr채dens systrar

Ann Brashares

Vänskapen växer översättning ylva stålmarck

Av Ann Brashares har tidigare utgivits: Systrar i jeans 2002 Andra sommaren 2003 Tredje sommaren 2005 Fjärde sommaren 2007 Sista sommaren (med dig) 2008

Pilträdens systrar Vänskapen växer isbn 978-91-638-6457-5 Copyright © Ann Brashares Den svenska utgåvan är utgiven av Bonnier Carlsens Bokförlag, Stockholm 2009 Originalets titel: 3 Willows – The Sisterhood Grows Översättning: Ylva Stålmarck Sättning: Bonnier Carlsen Tryckt i Sverige av ScandBook AB, Falun, 2009 www.bonniercarlsen.se

Till Nancy Easton, med kärlek och tacksamhet för din vänskap genom åren, med många barn, många böcker och under många mil.

Tack för att du lyssnade på mina funderingar om träd.

Och till mina älskade 3, Sam, Nate och Susannah.

Minsta skott berättar att döden inte finns. walt whitman ”Sången om mig själv”

Pilträdets rötter är enastående i sin styrka och sin obändiga livsvilja.

1.

S

ista skoldagen var en halvdag. I morgon skulle alla åttorna klämma in sig i idrottssalen för avslutningen, men den varade bara i en timme och familjerna skulle vara med. Nästa gång Ama gick till skolan skulle det vara high school.

Allt blir annorlunda, tänkte Ama. För det mesta tog hon bussen hem, men i dag kände hon för att gå, hon visste inte riktigt varför. Hon var inte den sentimentala typen. Hon var målmedveten och framåtblickande, som sin storasyster. Men hon hade inget särskilt för sig och hon släpade inte på sina vanliga tio kilo skolböcker, mappar och anteckningsblock. I dag kände hon för att gå den välbekanta vägen som hon hade gått så många gånger när hon var yngre, på den tiden då hon aldrig hade bråttom.

Hon kunde inte låta bli att tänka på Polly och Jo medan hon gick, så när hon fick syn på dem lite längre fram, där de stod och väntade vid trafikljuset på EastWest Highway, kändes det nästan som om hon hade framkallat dem ur minnet.

10 •

•

Ama blev förvånad över att se Polly och Jo tillsammans. När hon såg dem så här på håll slogs hon av hur självklara de såg ut bredvid varandra, fast samtidigt spända. Hon tvivlade på att de hade haft sällskap ända från skolan. Nu för tiden brukade Jo gå från skolan med sitt pladdriga och flirtiga kompisgäng och sedan fortsätta till Tastee Diner eller till bagelstället runt hörnet. Polly gick för sig – tog för det mesta evigheter på sig att packa ner sina saker och satt ofta en stund i biblioteket innan hon gick hem. Ibland stötte Ama på Polly i biblioteket och då satt de tillsammans av gammal vana. Men till skillnad från Ama var Polly inte där för att göra läxorna. Polly läste allt i biblioteket utom det hon fått i uppgift.

Medan Ama kom närmare tänkte hon på hur olik sig Jo var mot när de började skolan. Hon hade slutat med tandställning, glasögonen var borta och hon hakade entusiastiskt på den look som råkade vara mest inne för tillfället – just nu pastellrutiga shorts och håret i två flätor. Ama tänkte också på hur lik sig Polly var, i sina fransiga shorts och sin mörka gubbkeps såg hon ut som hon alltid hade gjort. ”Ama! Hallå!” Polly fick syn på henne först. Hon vinkade ivrigt. GÅ-skylten lyste och Ama skyndade sig att hinna ikapp dem så att de kunde gå över gatan tillsammans. ”Jag kan inte fatta att ni är här”, sa Polly och såg från Ama till Jo. ”Det här är ett historiskt ögonblick.”

11 •

•

”Hon är på väg hem”, påpekade Jo, utan att vilja kännas vid att det var något särskilt med att de tre gick hem tillsammans just denna dag.

Ama förstod hur Jo kände det. Deras vänskaps historia var som en sjudande och oberäknelig damm under en slät yta av is, och hon ville inte krossa isen.

Medan de gick pratade de om examensprov och vad de skulle läsa sedan. Ingen sa något när de gick förbi 7-Elevenbutiken eller när de närmade sig den gamla avtagsvägen.

Tänk om vi skulle svänga in? tänkte Ama plötsligt.

Tänk om de skulle springa nerför den gamla backen, förbi lekplatsen och in i skogen för att titta till de små träden som de hade planterat för så länge sedan? Tänk om de skulle ta varandras händer och springa det fortaste de kunde?

Men de gick alla tre förbi den gamla avtagsvägen, med ansiktena riktade framåt. Bara Polly kastade visst en snabb blick tillbaka.

Och förresten visste Ama att det inte skulle vara detsamma även om de skulle svänga. Den gnissliga metallkarusellen skulle vara rostig, gungorna övergivna. Träden kanske inte ens stod kvar längre. Det var så länge sedan de skötte om dem.

Ama föreställde sig sitt yngre jag som sprang nerför backen med sina två bästisar, tokvild och upprymd.

Det var annorlunda nu. Folk förändrades och platser förändrades. De skulle börja på high school. Det 12 •

•

här var inte rätta stunden för återblickar. Ama kunde inte ens se träden framför sig. Hon kunde inte längre minnas vad kullen hette.

Polly När jag tänker på den dagen då vi tre blev vänner tänker jag på hur vi sprang över East-West Highway med ryggsäckarna på ryggen och blomkrukorna i händerna. Jag tänker på hur Jo tappade sin kruka mitt på vägen och hur vi alla tvärstannade och hur den lilla stjälken föll åt sidan så att rötterna syntes och jorden kom ut på asfalten. Jag minns att vi alla tre böjde oss ner för att sätta tillbaka växten i krukan och skyndade oss att pressa ner rötterna i jorden medan gåsignalen slog om från det vita GÅ till det blinkande brandgula GÅ INTE . Och jag minns att Ama skrek att vi måste skynda oss och att jag såg över axeln hur bilarna strömmade emot oss nerför backen. Jag minns hur den hårda asfalten kändes mot fingrarna när jag sopade upp det sista av jorden, och hur det sved i knogarna när jag försökte hålla den i handen. Jag tror att det var Jo som tog mig i armen och drog upp mig på trottoaren. Och jag minns det långa, ihärdiga tutandet i öronen.

Ama Vi träffades första dagen i trean, för av alla de 132 barnen i vår årskurs var vi tre de enda som inte blev 13 •

•

hämtade. Jag var jätterädd, för min mamma hade aldrig glömt att hämta mig i skolan. Hon hade aldrig varit försenad förut.

Först pratade vi inte med varandra. Jag skämdes lite och var orolig men ville inte visa det. De lät oss sitta i rummet där hjälpfröken i matte höll till. Det hade glasväggar. Vi stirrade ut som djur på zoo medan vi väntade på att våra föräldrar skulle komma.

Det var samma dag som de delade ut de små pilträdsplantorna i plastkrukor på NO:n. Det var meningen att vi skulle ta hand om dem och studera dem hela året. Jag minns att vi satt alla tre runt en av skolbänkarna med våra krukor framför oss. Polly petade i sin hela tiden, för att se om jorden var för torr. Hon nynnade.

Jo la upp fötterna på skolbänken med gympaskorna på och lutade sig tillbaka. Hon sa att hennes planta säkert inte skulle klara sig veckan ut.

Jag kunde inte fatta att de andra kunde ta så lätt på att de hade lämnats kvar i skolan. Jag var livrädd, men senare fick jag veta att min mamma hade en väldigt bra ursäkt för att inte dyka upp den dagen.

Jo Jag tror att det var min idé att vi skulle sticka från skolan tillsammans. Vi hade väntat på våra föräldrar i typ en och en halv timme och var uttråkade och hungriga. Särskilt jag. De hade flyttat oss till några 14 •

•

stolar utanför rektorns rum, så det kändes som om vi skulle få en utskällning. Ms Lorenz, rektorns assistent, försökte få tag på våra föräldrar medan alla de andra lärarna gick hem.

Ama behövde gå på toaletten, så Polly och jag följde med henne. Vi började titta in i tomma klassrum och gick upp på borden i kafeterian. Det var rätt kul att vara i skolan när den var tom och ljuset släckt. När vi gick förbi dörrarna som ledde till baksidan frågade jag Ama och Polly om de skulle våga gå ut, och till min förskräckelse vågade de det. Sedan stod vi alltså där, utanför skolan. Vi hade inte tänkt gå ut, men när vi väl hade gjort det kunde jag inte gå tillbaka in igen.

Vägen till friheten är enkelriktad, och vi hade redan tagit första steget på den. ”Vi sticker”, sa jag. Det kändes som sommar ute och jag kunde vägen hem.

Det var Ama som tvekade. ”Vi följer dig hem”, lovade Polly henne.

Vi sprang längs bakgatorna till 7-Eleven. Jag hade en tjugodollarssedel i ryggsäcken för nödsituationer, så vi kalasade på blå Slurpee och ostbågar och chokladgodis. Sedan började det regna, verkligen ösa ner, så vi satt vid fönstret mot framsidan och såg hur ångan steg på parkeringsplatsen och himlen nästan blev mörk som på natten. Vi ville spela Dragon Slayer, det gamla flipperspelet de hade där, men det satt gul tejp på framsidan.

15 •

•

Det var kallt och klart i luften när vi gick ut. Vi sprang hem över East-West Highway. Jag minns att vi bar på våra krukor. En kruka är en av de få saker man inte kan trycka ner i ryggsäcken. Jag minns hur min lilla stjälk vippade och darrade medan jag sprang.

Vi var nära att bli dödade när jag tappade den mitt i gatan.

Vi följde Ama hem först. Vi gick in genom porten och upp till hennes lägenhet, där hennes pappa stod och ringde skolan, alldeles ifrån sig. Det var då vi fick höra att hennes bror Bob hade fötts den eftermiddagen.

På vägen hem till Polly skuttade hon fram så där som hon brukar göra när hon är glad. Vi gick fram till hennes ytterdörr och hon sa att hennes mamma inte var hemma men att det inte gjorde något. Hon sa att hennes mamma aldrig höll koll på tiden när hon jobbade i sin ateljé. Jag såg Dias skulpturer för första gången på verandan – stora, kala vinterträd av trasiga armbandsklockor och gamla mobiltelefoner. Vi gick runt till baksidan och jag såg hur Polly vant sköt upp ett fönster och klättrade in, som om det var den normala vägen in till henne. ”Jag har aldrig haft nån kompis som följt med mig hem”, sa hon till mig genom det öppna fönstret.

Polly Det finns ögonblick i livet när stora stycken börjar röra på sig och byta plats. Ibland sker inte de stora 16 •

•

förändringarna gradvis, utan alla på en gång. Det var så det var för oss. Det var den dagen vi upptäckte att vänner kan göra saker för en som föräldrar inte kan.

På bussen hem från Grace två dagar efter skolavslutningen satt Ama nästan och skakade av spänning och nervositet. Hennes pappa hade ringt henne på mobilen och berättat att brevet äntligen hade kommit. Han hade erbjudit sig att hämta henne på vägen hem, men hon visste att han skulle komma i sin taxi i så fall, så hon valde bussen. Inte för att hon skämdes över att han körde taxi. Det var inte det. Det var bara det att hon inte gillade att folk försökte hejda dem när de körde förbi. Hon ville att de skulle kunna åka ostörda som en vanlig familj och inte som om de var till uthyrning. Och hennes pappa var så snäll, så om det var någon gammal eller handikappad person som vinkade på dem brukade han oftast stanna även om han var ledig, och ibland lät han dem inte ens betala.

Till sina föräldrars stora glädje hade Ama fått ett sommarstipendium från Stipendiefonden för studerande, vilket innebar att hela hennes sommar var betald, med resor och allt. Det var en stor ära. Bara tvåhundra elever i hela landet fick de här stipendierna, och ingen i hennes skola hade fått det sedan hennes syster Esi fick det. Esi hade fått stipendiet fyra år i rad.

Nu var det bara frågan om vilken kurs Ama skulle 17 •

•

komma in på. Amas förstahandsval var sommarskolan i Andover, som hennes kompis Grace skulle till.

Det var ett väldigt populärt förstahandsval, det visste hon, så antagligen skulle hon inte komma in där.

Hennes andrahandsval var att jobba åt en hjälporganisation för låginkomstfamiljer i Virginia. Det skulle bli meritpoäng i betyget – sa Esi åtminstone. Hennes tredjehandsval var ett studieläger som anordnades av John Hopkins-universitetet i Baltimore.

Hennes femårige bror, Bob, stod i dörren och viftade med det tjocka kuvertet när hon kom in. Hennes föräldrar gick ut till dem i hallen. ”Jag tror att det är Hopkins”, förklarade hennes mamma.

Ibland kände sig Ama lite besvärad för att hennes föräldrar – och till och med hennes bror – var så engagerade i hennes skolgång. Jo brukade skoja om att hennes mamma inte visste vad hennes klassföreståndare hette och att hennes pappa inte visste vilken klass hon gick i. ”Det är för att familjen Napoli är rika”, sa Amas mamma en gång. ”De behöver inte bry sig lika mycket som vi.” ”Jag gissar på Virginia”, sa hennes pappa. ”Får jag öppna det?” ropade Bob. ”Jag sa ju att du måste låta Ama öppna det”, sa hennes mamma strängt. … ”Du kan få öppna det”, sa Ama till Bob. Bob var omåttligt förtjust i att öppna brev och han fick nästan 18 •

•

aldrig några själv. ”Riv inte sönder det bara.”

Bob nickade allvarligt. Han öppnade det mycket försiktigt och räckte henne papperen, ett efter ett. Amas hjärta gick på högvarv och hon for med blicken efter stället där det viktiga stod.

Hon studerade en sida och sedan nästa och sedan den tredje. ”Vilket är det?” tjatade hennes mamma. ”Jag hittar det inte. Jag tror att det är …” Ama vände på ett av papperen. ”Det är … jag fattar inte. Det står Wild Adventures.” Förgäves sökte hon efter ord som Andover eller John Hopkins.

Hennes mamma såg tvivlande ut. ”Får jag se.” ”Adressen är i Wyoming. Det ser ut som nåt slags vildmarksvandring.” Hon tittade på första sidan igen. ”De måste ha gjort fel. Jag har inte anmält mig till det där.” ”Wild Adventures?” sa hennes pappa. ”Vildmarksäventyr?” ”Det är ett misstag. Vänta lite.” Ama försökte leta upp sitt namn för att försäkra sig om att hon inte hade fått någon annans brev. Nej, namnet stod där och adressen också.

Bob fortsatte att ta upp papper ur kuvertet. Ett av dem fladdrade ner på golvet. Amas mamma tog upp det. ”Det är en flygbiljett”, sa hennes mamma häpet. ”Till Jackson i Wyoming.” ”En flygbiljett?”

19 •

•

”Det står pengar!” utropade Bob upphetsat och viftade med ett papper till. ”Vänta lite”, sa Ama och tog det från Bob. Det stod faktiskt pengar. Det var en check på 288 dollar. Det stod ”bidrag till utrustning” på talongen. Checken var utskriven av Stipendiefonden för studerande och utställd direkt till henne. ”Har de skickat pengar till mig?” Hon hade inte ens något eget bankkonto än. ”Får jag se”, sa hennes pappa. ”Kan jag få en dollar?” frågade Bob. ”Nej. Vänta. Ta det lugnt.” Ama kände sig pressad, det var för mycket att ta in på en gång. Hon samlade ihop alla papperen och la dem i ordning. Hon läste dem noga och räckte dem ett efter ett till sin pappa när hon hade läst klart. Yosemite, The Grand Tetons, Wind Cave och Badlands. En massa nationalparker?

Vad var det här för en kurs?

Nu hade Bob övergått till att böja på ett gem som fallit ner på golvet från pappersbunten. ”De måste ha blandat ihop det”, kom Ama slutligen fram till. ”Det verkar som om de har gett mig ett stipendium till nåt vildmarksläger där man ska vandra och klättra i bergen i nationalparker.” Hon tittade på sina föräldrar. Hon skakade på huvudet som om stipendiefonden av misstag hade råkat skicka henne en skunk som husdjur. ”Det här är helt fel. Jag tänker inte åka dit.”

20 •

•

Ama Våra plantor överlevde faktiskt tredje klass. Till och med Jos. Hon försökte låtsas som om hon inte tänkte ta hand om den, men jag märkte att hon gjorde det.

Jag var mycket hemma hos både henne och Polly det året, även om mina föräldrar inte tyckte om att man gick hem till kompisar innan man gjort läxorna. Det gjorde aldrig Esi, sa de jämt. Så jag vet att Jo spelade fiol för sin pilplanta och till och med gav den särskild växtnäring.

Plantorna förvandlades som genom magi från sticklingar till små träd, och rötterna växte och rullade ihop sig i små bollar. Det fanns knappt jord så att det räckte i krukorna längre, så vi var tvungna att plantera om dem i större krukor. De behövde vattnas nästan varje dag.

Sista skoldagen kom Polly på att vi skulle plantera ut dem. Hon hittade det perfekta stället i en liten skogsdunge med en bäck bakom en lekplats i slutet av min gata. Det var skogen nedanför Ponnykullen, världens bästa kälkbacke, där vi ofta brukade leka. Det fanns en glänta där vi planterade dem alla tre i rad, tillräckligt långt ifrån varandra för att de skulle kunna bilda djupa rötter. Vi grävde med fingrarna eftersom vi hade glömt att ta med en trädgårdsspade. Vi lyfte upp stenarna och försökte att inte störa maskarna för mycket, för Polly envisades med att vi behövde deras hjälp. Vi redde försiktigt ut rothärvorna. Det var som 21 •

•

att kamma ut trassligt hår. Vi stoppade ner dem i jorden.

Det kändes konstigt att rycka upp växterna ur deras lilla värld av blomjord och sätta ner dem ute i naturen, där de hängde ihop med allt annat under marken. De såg liksom försagda och sårbara ut, och det var svårt att gå ifrån dem. De såg inte ut att höra hemma där.

Jo såg gråtfärdig ut när vi gick därifrån.

Vi tittade till dem mycket den där första sommaren.

Jo tog ofta med sig sin fiol och växtnäringen. Och i fyran träffades vi nästan varje dag efter skolan. Ibland köpte vi Slurpee och godis på 7-Eleven och tittade till våra träd på vägen hem.

22 •

•

2.

P

olly Jo var jättebra på fiol på den tiden. Hon övade med sin pappa, som också spelade, men hon blev snabbt bättre än han. Han var jättestolt över henne och sa att hon kunde bli konsertviolinist om hon jobbade hårt.

Hon kunde spela till låtar på radio. Till och med raplåtar, och det lät helkomiskt. Hon kunde ta ut nästan vilken melodi som helst. Hon spelade så högt att man fick ont i öronen.

Jo Av någon anledning skaffade sig Dia, Pollys mamma, en tatuering när vi gick i fyran. Det var ett spindelnät som gick runt hela naveln. Jag tyckte att det var supercoolt. Jag tyckte att det skulle vara häftigt att ha en mamma som var tatuerad.

Polly sov över hemma hos mig den natten, och när vi just skulle somna började hon gråta och sa att hon önskade att hennes mamma inte hade gjort det. Då 23 •

•

kunde jag inte fatta varför, men nu när jag är äldre tror jag att jag gör det.

Jo baxade upp sin duffelväska på högen med prylar som började samlas i hallen. Hennes mammas resväskor stod uppradade i hörnet, prydligt krönta av ett par solhattar och flera skokartonger. De skulle inte åka förrän nästa dag, men det var en stor apparat att packa för hela sommaren.

Hennes mamma kikade ut i hallen för att övervaka skeendet. ”Jo, vad ska du med allt det här skräpet till?

Jag önskar att du kunde städa upp här. Behöver du verkligen skateboarden?” ”Det är inget skräp. Det är mina saker. Och förresten ska vi ju ändå ta ner dem i bilen”, sa Jo. Hennes mamma tyckte inte om stök eller oordning av något slag. Inte ens den tillfälliga oordning som är ofrånkomlig när man packar eller flyttar. ”Var är pappas grejer? Var är hans golfklubbor?”

Hennes mamma tog upp en halmhatt som låg överst på en resväska och började rätta till formen på den. ”Mamma?” ”Han tar väl med dem när han kommer ut”, sa hon. ”När då? Jag trodde att han skulle åka med oss.”

Jos mamma sänkte hatten och såg på henne. ”Det ska han inte.” ”Varför inte? Har han jour?” ”Ja.” 24 •

•

”Hela sommaren?” ”Snälla Jo, inte nu.”

Hennes mamma ville inte prata om det, och just därför kände Jo att hon måste prata om det. ”När kommer han ut då?” ”Varför frågar du inte honom själv?” ”Varför det, för att ni två inte kan prata med varandra?”

Hennes mamma vände bort blicken snabbare än Jo hade väntat sig. Hon sänkte rösten. ”Du får nog ta det med din pappa.”

Jo försökte minnas när det egentligen var som hennes mamma hade slutat kalla honom ”pappa” och började kalla honom ”din pappa” när hon pratade om honom med Jo. ”Du borde faktiskt prata med honom innan vi åker.

Jag tycker att du ska fråga honom vad han har för planer”, sa hennes mamma igen.

Vad ska det där betyda? Vad är det du försöker berätta för mig? ville Jo säga, men hon knep igen.

Var det verkligen värt besväret att plåga sig själv bara för att få plåga sin mamma? Ville hon verkligen veta? ”Jag kan prata med honom när han kommer ut till stranden”, sa Jo glatt, sedan vände hon sig om och sprang uppför trappan. ”Jag kan prata med honom hela sommaren.”

25 •

•

Jo Amas syster, Esi, kom in på Princeton när Ama och Polly och jag gick i fyran, och året därpå började hon plugga där. Det var ett viktigt skäl till varför familjen valde att flytta till USA från Ghana. De ville att Esi skulle få gå i bästa möjliga college utan att de behövde skicka bort henne till andra sidan jordklotet. Så det var verkligen en jättegrej när Esi kom in, och hennes familj firade på alla sätt och vis. Amas mamma lagar helt fantastiskt god mat. Jag borde veta, för jag åt middag där nästan varenda kväll när vi gick i femman, och ganska ofta i sexan också har jag för mig. Pappa jobbade mycket då, och mamma var inte direkt på humör att laga mat.

Esi började på college när hon var sexton, för hon hoppade över två klasser. Man hade ju kunnat tänka sig att Ama skulle få lite mindre press på sig när hennes överintelligenta syster hade flyttat, men det blev faktiskt bara ännu värre.

Polly Jos storebror hette Finn. Han hade vågigt hår och turkosa ögon. Han försökte lära oss att åka skateboard.

Han dog i slutet av sommaren, alldeles innan vi började femman. Han skulle ha börjat i åttan.

Finn hade något fel på hjärtat. Två gånger innan han dog hade han fått en blackout. En gång när han var tio och andra gången i början av läsåret när han var tolv 26 •

•

– ungefär vid samma tid som Jo och Ama och jag lärde känna varandra. Han hade varit på sjukhuset och de hade tagit en massa prover men de hade inte upptäckt vad det var för fel. Det verkade inte så farligt då.

Veckan då han dog minns jag bara suddigt, fast jag minns begravningen. Jo gick därifrån innan den var över. Hon skulle hälla en spade med jord på kistan efter sina föräldrar, men i stället la hon bara ifrån sig spaden och gick därifrån. Ama och jag följde med henne. Vi satt på motorhuven till hennes morbrors bil som stod på parkeringsplatsen och kastade grus på en metallskylt. Jag kan fortfarande höra ljudet, pling pling pling från stenarna när de träffade den.

Det var verkligen tur att vi tre gick i samma klass det året, för Ama och jag kunde hålla oss nära Jo. Hon pratade inte om det och vi frågade inget. Vi var hennes vänner, vi visste vad vi skulle säga och det verkade det inte vara någon annan som gjorde. För mig kändes det som om vi byggde upp en skyddsmur runt henne. Det var det hon behövde oss till.

Vi visste hur det var hemma hos Jo, så vi tre var hos Ama nästan varje eftermiddag och ofta på helgerna också, trots att Amas föräldrar tvingade oss att göra läxorna hela tiden. Jag har aldrig fått så många A:n som i femman.

Ama lovade att inte hoppa över några klasser, för hon ville gå kvar ihop med oss.

Jo slutade spela fiol, hon sa att den lät för högt.

27 •

•

Ett par gånger om året gick Polly och hälsade på sin farbror Hoppy på äldreboendet en och en halv kilometer hemifrån henne. Ibland när han kände sig pigg gick de till den enkla restaurangen runt hörnet och beställde soppa.

Hoppy kanske inte var hennes farbror. Hon var inte riktigt säker på vad han var. Men han var någon sorts mycket äldre släkting på hennes pappas sida – den enda släktingen hon någonsin hade träffat på sin pappas sida – så det kändes viktigt att hålla kontakten.

Hoppy kanske var hennes gammelfarbror eller hennes bryllingfarfar. Han var väldigt vag i fråga om släktträdet, och Polly ville inte pressa honom för mycket. Det var bara trevligt att känna att det fanns någon.

Det var därför Polly satt i en röd galonsoffa på ett flottigt snabbmatsställe medan andra ungdomar var i full färd med att packa och ge sig av till något läger.

De båda tallrikarna med kycklingnudelsoppa kom in, och Polly visade upp sin sked. ”Titta”, sa hon. ”Vilka smutsiga skedar de har här.” ”Vad sa?” Farbror Hoppy skrynklade ihop ena sidan av ansiktet och lutade sig fram mot henne. ”Min sked är alldeles smutsig”, sa Polly käckt. Hon ville inte säga det för högt, så att hon sårade någon av de anställda. ”Din sked?” dundrade han. ”Vad är det med din sked? Behöver du en ny sked?”

28 •

•

Polly la ner den. ”Nej, ingen fara.” Hon undrade om det var öronhåret som hindrade farbror Hoppy från att höra. ”Hur mår din mamma?” ”Bara bra tack.” ”Gör hon fortfarande de där …?” Hoppy la huvudet på sned som en labrador. ”Vad är det för saker hon gör?” ”Skulpturer.” ”Vad sa?” Hoppy satte handen till örat. ”Skulpturer! Ja. Det gör hon fortfarande.” Polly nickade övertydligt för att han skulle förstå fast han hörde dåligt. ”Väldigt söt flicka, din mamma”, sa Hoppy.

Pollys mamma hade spretigt svart hår och piercad näsa, men Polly sa inte emot. ”Du också.” Han betraktade Polly med kisande, dimmiga ögon. ”Du är en väldigt söt flicka.” ”Tack”, sa Polly. Hon litade inte så där jättemycket på hans ögon, med tanke på hur mycket hjälp han behövde med menyn. ”Väldigt söt. Du skulle kunna bli modell.”

Polly skrattade. ”Tror du det?” ”Ja. Din farmor var modell, förstår du.” Han nickade flera gånger vid minnet. ”Det var verkligen en väldigt söt flicka.”

Polly svalde sin sked med soppa utan att tugga nudlarna. ”Min farmor?” Det var normala ord för de fles 29 •

•

ta människor, men häpnadsväckande för henne. Hon hade aldrig haft vare sig farmor eller mormor. Dia hade inte pratat med sin mamma sedan hon stack hemifrån när hon var sjutton. ”Jag vet inte om hon lever eller är död och jag bryr mig faktiskt inte”, var ungefär det enda Dia någonsin hade sagt om sin mamma. Någon farmor hade Polly hade aldrig hört ett ord om. Hon hade glömt att det måste finnas en sådan person. ”Hon var en riktig liten snäcka, det vill jag lova.”

Hoppy höjde menande på ögonbrynen flera gånger.

Han var helt enkelt för gammal för att man skulle bli arg på honom. ”Din farmor såg ut som Sophia Loren.

Du vet nog inte vem det är.” ”Jo, det vet jag”, sa Polly med viss stolthet. Polly kunde sina filmstjärnor, särskilt de gamla. Faktum var att hans ord fick Polly att haja till. Av alla de riktigt vackra och glamorösa filmstjärnorna var Sophia Loren den enda som Polly någonsin, i hemlighet, hade tyckt att hon liknade lite. Och kanske Penélope Cruz också, en liten liten aning. ”Du ser ut som din farmor”, förklarade Hoppy. ”Som en modell.”

Polly blev alldeles till sig. Hon önskade att Hoppy hade haft bättre hörsel. ”Så du menar att hon typ jobbade som modell? Att hon var med i tidningar och sånt?” nästan skrek hon åt honom. ”Vad sa?” ”Var hon med i tidningar? Har du några bilder?”

30 •

•

Hoppy vickade på sin soppskål på fatet. ”Ja. Alla tidningarna. Hon var med i allihop.” ”Var hon? Har du några bilder på henne?” ”Om jag har några? Nej. Jag tror inte att jag har det.

Det var länge sen.”

Polly nickade medan tankarna snurrade och hon blev varm i hjärtat. Hon hade en farmor och hennes farmor hade varit modell. Hon hade en farmor som var vacker och såg ut som Sophia Loren.

Polly såg liksom på avstånd, som om hon svävade uppe i taket, hur farbror Hoppy försökte få ordning på notan och betalningen. Till slut trasslade han in sig så att Polly var tvungen att ta sig ner från sina högtflygande drömmar och själv rycka in med en tiodollarssedel.

Hon följde med Hoppy runt hörnet till hans äldreboende, glatt skuttande bredvid honom. Hon visste att han inte skulle höra ett ord av vad hon sa för all trafik här på Wisconsin Avenue, så det var ingen idé att försöka prata.

På ett sätt ville Polly inget hellre än att fråga honom om den här farmodern fortfarande var i livet, hur hon hade levt och vad hon hette. Men samtidigt var hon ganska nöjd med att drömma vidare under tystnad.

Den här vetskapen var en gåva som skimrade som en dimslöja framför ögonen på henne. Om hon försökte ta fast den var hon rädd att hon skulle förlora den och stå där tomhänt.

31 •

•

Mrs Sherman, vice ordförande för Stipendiefonden för studerande, var beundransvärt tålmodig i telefon när Ama äntligen fick tag i henne några timmar senare.

Nästan för tålmodig. ”Ama, som jag sa så har det inte skett nåt misstag.

Det är här du har placerats. Det är ett utmärkt stipendium. I själva verket ett av de värdefullaste vi har att erbjuda.” ”Men det är inte värdefullt för mig. Jag gillar faktiskt inte friluftsliv. Jag är ingen friluftstyp. Jag är mer … en innetyp. Jag hade inte alls – det här var inte alls vad jag hade hoppats på.”

Mrs Sherman suckade för ungefär fyrtiofemte gången. ”Ama, alla får inte sitt förstahandsval. Våra styrelsemedlemmar tänker länge och väl på vad som kan passa stipendiaterna bäst.” ”Men det här passar inte bäst”, sa Ama bönfallande. ”Det här passar sämst. Det vet alla som känner mig.” ”Ama, du kanske vill fundera på det lite till. Jag hoppas att du inser att det här är en chans du bara får en gång i livet.”

Ama ville inte alls fundera på det lite till. Det fanns inget att fundera på. Hon hade ingen lust att fundera på det lite till. Hon ville till Andover! Hon ville ha böcker och bibliotek och kurser där hon kunde få bra betyg! Hon ville ha A-plus och guldstjärnor och extra meritpoäng.

32 •

•

”Jag behöver meritpoäng”, sa Ama i ett försök att låta praktisk. ”Jag behöver en kurs som ger high school-meriter.” ”Jamen det får du här”, sa mrs Sherman triumferande. ”Du får fullvärdiga meritpoäng för den här kursen.

Läs kursbeskrivningen så får du se.”

Ama kände hur hon sjönk ihop och krympte. Hon avskydde att ha fel, och ännu mer avskydde hon att ha fel på grund av att hon var för dåligt förberedd. ”Jaha … är det säkert?” sa Ama tyst. ”Okej.” ”Ama, jag vet att det inte var vad du önskade, men det är en fantastisk kurs. En av våra bästa. Du tycker inte att det verkar så nu, men du har haft en väldig tur som har kommit med …”

Ama slutade lyssna. Hon väntade bara på att mrs Sherman skulle prata färdigt. ”Men tror du att jag skulle kunna byta kurs av personliga skäl?” frågade Ama till sist. ”Inte utan ett giltigt läkarintyg. Du skulle förstås kunna tacka nej till stipendiet helt och hållet.”

Nej, det kunde hon inte! Det här stipendiet var en stor ära. Det skulle komma med i hennes slutbetyg.

Collegen skulle se det. Hon kunde inte tacka nej. Förresten skulle hennes föräldrar aldrig gå med på det. ”Har du något giltigt medicinskt skäl?” frågade mrs Sherman.

Jag är höjdrädd. Jag hatar insekter. Jag överlever inte utan min plattång och mina hårvårdsprodukter.

33 •

•