9789163864605

Luisa Plaja Att kyssa eller inte kyssa Jake Matthews

Översättning Maria Holst

Till er som hjälpte mig bort från ishallen

Att kyssa eller inte kyssa Jake Matthews Originalets titel: Split by a kiss © Luisa Plaja 2008 All rights reserved First published by Corgi Books, an imprint of Random House Children´s Books, Storbritannien 2008 Översättning: Maria Holst Omslag: Eva Lindeberg Sättning: Bonnier Carlsen/Fredrika Siwe Typsnitt: Sabon och TheSans Tryckt av Svenska Tryckcentralen AB, Avesta 2009 isbn 978-91-638-6460-5 w w w.bonniercarlsen.se

Första bas En positiv förändring Jag befinner mig i ett klädskåp och slätar av den coolaste, snyggaste killen på hela skolan. Och det är en stor skola.

Fast här heter det garderob och inte klädskåp, och inte släta av utan hångla. Om jag använde mina brittiska uttryck skulle de skratta åt mig. Jag aktar mig för att säga ”tomater och basilika” med mitt uttal, för då skulle de skratta i ett år framöver. Det vet jag tyvärr av egen erfarenhet.

Men det är inte det som är poängen. Poängen är att jag kysser Jake Matthews, skolans coolaste kille! Om inte världens coolaste.

Vill du veta varför det är så otroligt? För att jag inte är det minsta cool. Eller jag har åtminstone inte varit det.

Jag ska berätta hur det gick till. Kom ihåg att om det kan hända mig så kan det hända dig. Men inte med Jake Matthews, så klart. Bort med tassarna – han är min. Men du kommer säkert att hitta någon som han. Det finns en sådan kille på varenda skola.

De här upplysningarna om mig är förmodligen inte viktiga för din plan att kyssa den snyggaste killen på 3

skolan, men här kommer de i alla fall. Jag heter Josephine Reilly, jag bor ihop med min mamma, min pappa är gift med en korkad bimbo som heter Kelly, jag har en urgullig halvsyster som heter Lolly-Lauren, som är tre år gammal, och en bästa kompis som heter Hailey.

Följande fakta är viktiga: Din mamma måste kvalificera sig för ”begåvningsflykten”. Eller din pappa, men så var det inte i mitt fall.

Pappa lämnade min smarta mamma för Kelly, så han är helt klart hjärndöd. Hur som helst satsade mamma på ”begåvningsflykten”, vilket är ett snyggt sätt att säga att hon fick jobb i USA för att hon är en nördig, supersmart typ. Det har ingenting med flyktingar att göra.

Sedan måste du ha en dialekt som får alla att stanna upp och stirra på dig. De flesta bör säga ”Jag älskar ditt uttal”. Vilken accent som helst funkar, var inte orolig.

Min accent kommer från Tråkstan i England, och den har funkat bra för mig. Jag antar att man kan låtsas att man har ett främmande uttal, ett som inte är ens riktiga, men det är inte alltid lyckat att hitta på saker. Du kommer snart att förstå vad jag menar med det.

Och sedan – det är det här som gör att accenten funkar – måste du flytta till Förenta staterna.

Det är allt. Det var vad som krävdes för att jag skulle förvandlas från Fröken Sorglig på Tråkstans High till Coola Tjejen som hånglar med Jake Matthews och så vidare. Smart förälder, uttal, USA. Du tänker att så enkelt kan det inte vara. Det är bara i sagor töntiga ankungar 4

förvandlas till trendiga svanar. Nu när du ser mig med Jake Matthews tvivlar du säkert på att jag ens har varit det minsta ocool.

Jag fattar att du tänker så. Här får du lite fler detaljer, så kan du avgöra själv.

Jag, Nördiga Jo, kunde citera gamla avsnitt av Buffy och vampyrerna ord för ord som ett rinnande vatten – ibland krävdes det inte ens något vatten. Jag hade varenda dvd-box som fanns med Buffy. Jag var alltid inne på olika Buffy-forum och chattsidor på nätet.

Och inte nog med det. Jag besatt oöverträffade kunskaper om tevefilmer. Du vet sådana där verklighetsbaserade filmer där alla snyftar en massa och övervinner tragiska svårigheter. Okej, jag besitter fortfarande de kunskaperna och har fortfarande boxarna med Buffy. Men nu håller jag oftast tyst om det.

Det kommer mera. Min garderob bestod av enbart saker från second hand-affärer. Det var inte för att vi inte hade råd med något annat utan en missriktad bakvänd coolhet (när man är så ocool att det nästan är coolt, du vet). Därför såg jag ofta hemsk ut. Det gjorde jag verkligen. Det måste jag erkänna.

Dessutom sminkade jag mig inte. Det berodde inte på att smink kostar pengar. Jag kunde ha bett om Kellys avlagda produkter. Jag kunde ha gått in i sminkaffären och använt deras tester. Men jag tyckte inte att tjejer skulle sminka sig. Jag tyckte att det var ”förnedrande” att försöka förändra mitt ansikte för att ”se ständigt upp5

hetsad ut”. Det hade jag läst i mammas feministiska tidskrift. Jag brukade citera den för de sminkade brudarna på Tråkstans high school, de som jag och Hailey kallade de Ömtåliga. Varenda gång jag försökte sminka mig trillade sminket dessutom ner i lunchen och det smakade inte särskilt gott.

Tror du mig nu? Tänkte väl det. Så ocool var jag. Totalt, ogenerat ocool.

Men var inte orolig, jag har inte förändrats helt och hållet. Nördiga Jo finns fortfarande här någonstans. Men Coola Josie har dykt upp – på en fest för två i en trång garderob. Och jag festar med – förlåt, kysser – Jake Matthews.

Nuförtiden sminkar jag mig när jag ska på fest. Och jag tror att min festpartner har fått smaka en hel del av mitt läppstift.

Mitt gamla jag hade kanske sagt att Jake Matthews var ”lika förnedrande” för tjejer som smink. Han är en sådan kille som är så sjukt snygg att han aldrig har behövt anstränga sig – han knäpper med fingrarna så kommer tjejerna bokstavligen springande till honom. Mitt gamla jag hade förstås inte fått uppleva någon sådan action med någon som Jake Matthews.

Tillbaka till det exakta händelseförloppet.

Mamma berättar för mig att hon har blivit erbjuden ett jobb i USA. Hon sätter sig nervöst på min sängkant och pillar på träkulorna i sitt halsband. Först säger hon ”Boston” och jag frågar ”I Lincolnshire?” och tror inte 6

mina öron när hon säger ”Nej, i Massachusetts”. Jag undrar hur jag någonsin ska lära mig att stava till det.

Finns det en ramsa som gör det lättare att lära sig? Eller är det Mississippi jag tänker på?

Mamma säger att det är ett fantastiskt tillfälle för henne. Hon håller på med datateknik, och det är inte många som kan det hon kan. Så hon har blivit rekryterad. Och erbjuden en tjänst. I USA. Det har jag redan berättat, eller hur? Men det är en rätt stor grej.

Det skulle förmodligen bli tillfälligt, ett år ungefär, och jag måste inte följa med. Men hon kan skaffa visum åt mig också. Och jag har precis haft de sista proven för terminen, så det är rätt tid att åka. Jag skulle kunna ta ett friår innan avgångsexamen. Ämnena jag har valt är ändå ganska trista – historia, engelska och geografi – jämfört med sådant som jag har hört att man kan plugga i USA, som Psykologi 101 och Avancerad trigonometri. Till och med matten verkar mer spännande.

Eller också skulle jag kunna stanna här med pappa och Kelly. Mamma har pratat med honom om det, men hon skulle sakna mig så mycket. Jag skulle till och med kunna få ett eget rum hos pappa i stället för att dela med Lolly, som jag gör nu när jag hälsar på dem. Jag skulle kunna börja på gymnasiet med Hailey.

Mamma fortsätter med att säga hur ledsen hon är för att hon gör så här mot mig. Visumansökan är inte godkänd än, och vi kan få avslag, och hon borde kanske tacka nej till tjänsten? Hon vill verkligen inte förstöra 7

mitt liv. Hon minns hur det var att vara femton och få hela livet uppochnervänt. Hon har aldrig förlåtit morfar för att han lämnade mormor under ett år som var väldigt viktigt för mamma i skolan.

Jag måste behärska mig. Jag får inte verka alltför glad.

Då blir mamma kanske misstänksam och undrar varför jag egentligen vill åka. Då kanske hon ändrar sig och inte låter mig följa med.

Men helt ärligt … Vad skulle jag säga om att byta bort mitt liv i Storbritannien där jag inte hade kunnat stå mycket lägre i rang, där jag inte har någon pojkvän och hatar skolan och inte har något att göra i Tråkstan som jag bor i. Där jag har betraktats som konstig och töntig sedan jag var fem år gammal och första dagen i skolan berättade för alla att jag var släkt med Batman? (De kallar mig fortfarande ”Batgirl” ibland. Och, nej, de skrattar inte med mig.)

Men jag är rädd att de kommer att reta mig i USA för att jag är från England. Det skulle kunna vara värre än det där med Batman. ”Kommer jag att bli kallad ’limey’?” frågar jag mamma, för vi läste om det på historian förra året – brittiska sjömän på artonhundratalet som sög på limefrukter för att inte få skörbjugg. Amerikaner har sedan dess nedsättande kallat britter för ”limeys”.

Men mamma bara skrattar och svarar: ”Ingen använder det uttrycket längre, Jo-Jo, så oroa dig inte för det.

Var bara dig själv. De kommer att älska dig.”

8

Men alla som älskar mig nu, då? tänker jag. Kommer jag att sakna pappa och hans sömnframkallande ultraförståndiga visdomsord? Kommer jag att sakna Lollys blöta pussar? Att jag inte kommer att sakna något med Kelly vet jag, så det är inga problem. Men kommer min bästis Hailey att ha glömt mig om ett år? Kommer hon att skaffa pojkvän före mig, en som jag inte har granskat och godkänt?

Mamma påminner mig om att det alltid finns mejl och telefon. Och man kan hälsa på varandra. Jag ska ju inte flytta till andra sidan jordklotet. Jag kan mejlgodkänna Haileys potentiella pojkvänner. Lolly kan skicka kletiga pussar i telefon. Det vore extra kul eftersom Kelly skulle bli upprörd och en telefondesinficeringskris skulle bryta ut i mrs Reilly den andras hus.

Dessutom vet jag att Hailey inte skulle tveka om hon fick en sådan här chans, så jag borde inte känna mig skyldig. Jag vet det, för hon lägger sig ofta till med ett amerikanskt uttal och låtsas vara en fenomenal statist i en amerikansk tevefilm. Hon älskar amerikanska skådisar, och Boston ligger åtminstone på samma kontinent som de flesta av dem bor på.

Skulle jag alltså byta Batgirl-livet mot ett som jag sett i så många teveprogram och filmer? Ett liv fullt av skoldanser och pyjamaspartyn och banana splits i glassbarer. ”Mamma”, säger jag. ”Jag tror att det skulle vara okej.

Jag menar, jag skulle säkert sakna skolarbetet hemskt mycket” – här tystnar jag och försöker låta bli att frusta 9

av skratt – ”men jag tror att jag överlever. Dessutom vill jag följa med dig. Och stötta dig.”

Ojoj. Det där med ”skolarbetet” och ”stötta dig” var kanske att ta i lite för mycket. Mamma ger mig en kons­ tig blick.

Jag fortsätter: ”Och jag har alltid velat se hur en amerikansk high school ser ut på riktigt. Tror du att det finns såna där sportiga killar? Kommer de att ha elaka hejaklacksledare som dansar för dem?” Jag hinner med en snabb fantasi om att vara en populär tjej med rakt hår som ska på skoldans med en snygg kille som spelar amerikansk fotboll.

Mamma ler och kramar mig, för hon känner mig egentligen utan och innan, och hon vet att jag kommer att älska det här lika mycket som hon. ”Du är en snäll dotter”, säger hon för att citera en replik ur åtta av tio av de tevefilmer som vi brukar se tillsammans när någon av oss är sjuk eller bara deppig.

Jag ler och svarar, som om jag hade ett manus: ”Jag äääääälskar dig, mamma.”

Vi låtsassnyftar åt varandra i ungefär en minut.

De kommande veckorna är jobbiga. Vi väntar länge på våra visa, oroar oss och packar.

Det är sorgligare än jag hade trott att lämna Hailey.

Hon kommer hem till mig på morgonen samma dag som vi ska åka, och har med sig min födelsedagspresent. Jag öppnar den där på trappan. Det är ett inramat foto av henne och mig. Hon tog det förra sommaren på 10

armlängds avstånd med sin nya kameramobil. Det ser ut som om vi speglar oss i en jättestor sked. Vi har gigantiska leenden i våra förvridna ansikten, min näsa verkar större än vanligt och man ser knappt Haileys vackra kastanjefärgade hår runt kanterna. Min karakteristiska krulliga man ser man däremot – mina lockar döljer till och med Haileys ena öga.

Jag tittar på bilden och blir plötsligt rädd att ingenting någonsin kommer att bli detsamma mellan oss igen. ”Jag mejlar dig var femte minut”, lovar jag med darrig röst. ”Det gör du inte alls. Du kommer att vara för upptagen av att ha kul.” Hon trutar med munnen och blinkar mycket. Hailey gråter aldrig. Hon är stolt över att kalla sig stark. Gamla människor på busshållplatserna kallade henne ”grabben” tills hon fick former förra året. Nu kniper de bara ihop munnen åt hennes sportiga luvtröja och brist på flickaktighet. ”Bekymra dig inte för mig. Jag har löparklubben. Och jag kanske kan börja umgås med de Ömtåliga nästa termin. Man får två förpackningar lösögonfransar för samma pris som en på Claire’s Accessories.” ”Du skulle bara våga förändras, Hailey!” ”Det är du som kommer att förändras, Batgirl. Du kommer säkert att ha glömt hur det är att promenera utomhus innan veckan är slut. Man kör nämligen bil vart man än ska i USA. Man kör till köpcentret och sen tar man en powerwalk runt det för att motionera.”

11

”Det kommer inte jag att göra.” ”Nej, du kommer att stanna hemma vid din lyxiga pool och flirta med poolkillar med bar överkropp.” Hon flinar.

Jag har faktiskt föreställt mig det scenariot. ”Kan du inte hoppa ner i min resväska, Hailey?” snörvlar jag. ”Åk nu. Du kommer att älska det. Skicka en livräddare till mig.” Hon vinkar, vänder sig om och springer iväg längs gatan. Löparskorna ger henne lite extra studs. Jag fattar inte att jag inte kommer att träffa henne på många månader. Jag håller hårt i fotografiet och snyftar en lång stund.

När pappa och lilla Lolly-Lauren kommer för att säga hej då längre fram på dagen bölar jag på riktigt. Jag börjar så fort de kommer, och när de till slut säger adjö gråter jag floder. ”Hej då, Lolly-Lol”, lyckas jag få fram mellan gråten.

Jag kramar henne hårt och gör salta avtryck på hennes perfekta lilla märkes-T-shirt. Kelly tittar på mig som om jag gjorde det med flit. ”Hej då, Jo-Jo-Jelly.” Lolly ålar sig ur min famn, klättrar ner på soffan och tar sats från den. ”Kolla när jag hoppar!” ”Vad duktig du är”, snyftar jag.

Jag blöter ner pappas axel också när han kramar mig.

Han säger: ”Kom ihåg att kolla växlingskursen regelbundet. Dollarn är inte så svag som man kan tro. Och borsta tänderna minst två gånger om dagen.”

Jag lovar dyrt och snörvligt att göra båda delarna. Sedan 12

kysser jag Kelly på kinden. Äntligen slutar jag gråta.

Pappa säger att han kommer och hälsar på före jul, och det är bara ett par månader till dess. Men det skulle lika gärna kunna röra sig om år. Lolly kommer att ha hunnit med en hel termin i förskolan då. Hon kommer att ha blivit märkbart större och äldre. Hon kommer kanske till och med att kunna uttala sitt namn ordentligt.

Kelly säger att hon ser fram emot att få shoppa i New York. Jag säger inte att jag inte tror att hon kan åka buss från Boston till Madison Avenue över dagen. Det är inte rätt tillfälle att hamna i bråk med pappa för att jag inte respekterar henne.

Mamma dyker upp mot slutet av vårt stora avsked.

Hon nickar lätt mot pappa och säger: ”Vi ses före jul, som planerat. Ursäkta, men jag har mycket att packa.”

Jag tänker på hur skönt det ska bli för mamma att komma bort. Jag nuddar vid Haileys foto i fickan, där det ligger bland de halvsmälta karameller som jag nyss fick av Lolly att äta på ”plygflanet”.

Jag kommer att sakna dem, men jag längtar tills vi ska åka.

Plattan i mattan Snart kommer vi till det smaskiga – det som handlar om Jake Matthews. Men vänta lite. Det finns ett par detaljer till som du behöver känna till.

Jag befinner mig i en förort till Boston. Den heter Mill13

town och ligger i staten Mass. (förkortningen kan jag stava till utan problem) i USA. Det är inte alls som det Amerika jag väntade mig, och jag kanske blir tvungen att stämma några filmproducenter. Jag har hört att det är så man gör här i Staterna.

Nästan ingen bor i skyskrapor och jag bor inte på femtioförsta våningen, som Hailey sa att jag skulle. Tur att jag inte packade ner teleskopet. (Det var ett skämt. Så töntig är jag inte! Mitt teleskop är trasigt. Skojade igen!

Jag har inget teleskop.) (Längre.)

Vi bor i en stor träbyggnad där varje våning är en lägenhet. Det kallas trefamiljshus och vi är familjen i mitten.

Vår lägenhet har den bästa dusch jag sett i hela mitt liv, men allt annat är trasigt och det går inte ens att stänga dörrarna ordentligt. Det är mer som en superdusch än en lägenhet. Det tog mamma och mig två panikartade dagars lyxigt hotellboende att hitta den. Mamma stod för paniken och jag för lyxen. Det där hotellet hade världens godaste munkar!

Mamma fick lägga så mycket pengar på depositioner, avgifter och munkar att vi blev tvungna att sova på golvet i tre nätter tills hon hunnit föra över pengar från England så att vi hade råd att hyra en säng. Och vi blev tvungna att köpa mycket av inredningen i second hand-affären på Walnut Street, som är jättestor och mycket fränare än det låter. Och då menar jag frän som något positivt, inte som att det luktar illa. Jag har till och med köpt lite nya skolkläder där.

14

På tal om det ska jag berätta för dig om min första dag på high school.

Alltså. Det är bara några dagar sedan vårt plan landade (på min födelsedag, så den blev extra lång i år!) och jag är fortfarande klarvaken klockan fyra på natten.

Det gör ont överallt för att jag har sovit på golvet och jag är sexton år gammal! Att komma i tid till skolan är inga problem även om den börjar sjukt tidigt, för att inte tala om att det fortfarande är augusti. Det här påminner mycket mer om det jag föreställde mig när mamma berättade att jag hade blivit antagen till tredje året på en amerikansk high school.

Skolan är en stor fabriksliknande byggnad som alla här kallar Kvarnen, fast jag vet inte varför för den liknar inte alls en kvarn, om det inte är så att kvarnen råkade se ut precis som en stor skola. Men hur som helst. Kvarnen är Milltowns mittpunkt. Den ligger dessutom bara ett stenkast (eller kvarter) ifrån vår lägenhet i centrala Milltown, så jag behöver inte åka med några gula bussar på morgonen. Än så länge har jag faktiskt gått till fots överallt här trots att Hailey pratade så mycket om USA och dess bilåkningskultur.

Mamma är ledsen för att jag inte får ropa ”Hej då, mamma. Skolbussen är här!” som vi har övat på hemma i England. Jag hade ändå inte kunnat göra det, för mamma måste sticka hemifrån jättetidigt till sitt nya flotta kontor – Begåvningsflykt AB. Här tror man inte på personal­ledighet, och efter Stora Lägenhetsjakten får 15

hon inte mer ledigt. Så jag är tvungen att gå till Kvarnen ensam.

Men det är lugnt. Den biten är enkel.

Jag stannar i skuggan av den kolossala röda tegelbyggnaden och tänker: Och nu då?

Det står gäng med elever och pratar och skrattar, och de ser faktiskt rätt normala ut. Jag menar, ta bort en och annan färgglad tröja av märket J. Crew och lägg till ett par marinblå skoluniformströjor från Tråkstans high school, gör de läskiga, biffiga killarna lite mindre otrevliga och mer uttråkade, så är det i stort sett samma elever här som där. Tror jag.

Jag ser en tjej med otroligt rakt, svart hår som döljer halva ansiktet. Hennes kläder är nästan helt svarta, och det röda läppstiftet bryter av så skarpt mot hennes hy att det lyser. Hon lutar sig mot en pelare, försjunken i en bok. Jag närmar mig och ser att den heter Tonårstjejens guide till häxkonsten. Något i hennes sätt att dra i håret medan hon läser påminner mig lite om Hailey. Vad har jag att förlora?

Jag öppnar munnen och pratar innan jag hinner ändra mig. ”Ursäkta, kan du tala om var rektor Harwoods expedition finns?”

Bra början, Jo. Kunde du låta mer brittisk? Jag har ingen aning om varför jag använde min snobbigaste telefonröst. Drottningen hade låtit som värsta tonåringen i jämförelse.

16

Häxtjejen sneglar bakom sig på en kille med vild sovfrisyr. Bredvid honom står en lång mörkhyad tjej som liknar och står som en fotomodell. Jag såg inte att häxtjejen inte var ensam. ”Första våningen, sen vänster”, säger supermodellen. ”Är du ny här?”

De andra stirrar på mig. Jag tror att min dialekt har gjort dem mållösa. Jag nickar mitt svar för att inte utsätta dem för den igen.

När jag går därifrån hör jag en av dem säga något som låter som ”Så gullig”, och sedan en massa skratt, men jag vet inte vem som sa det och om det handlade om mig.

Eller om det är bra eller dåligt.

Tio minuter och en massa trappor senare (första våningen visar sig betyda bottenvåningen här till skillnad från i England) hittar jag rektorsexpeditionen.

Rektor Harwoods assistent ger mig mitt schema och ber mig välja bland några kurser. Jag tar en massa matte­ relaterade kurser eftersom jag tycker att det är så roligt att säga det på amerikanska. Sedan säger han att jag på grund av mina brittiska betyg är en hederselev (Hailey skulle kalla det plugghäst) och parar ihop mig med en annan hederselev – en vältvättad och förnuftig tjej. Den rena tjejen vallar mig hela förmiddagen och pladdrar om ”skolanda”. Jag börjar tänka att vi skulle kunna bli kompisar, om jag kan lista ut vad hon pratar om, men på lunchen tar hon mig till en jättestor sal och försvinner med ett snabbt: ”Ses.” 17

Sedan är jag ensam. Jag känner ingen och jag är ingen.

Jag är livrädd.

Då ser jag tjejen med det långa, svarta håret. Den här gången är hon definitivt ensam, men fortfarande helt uppslukad av häxboken. Det måste vara en bra bok. Jag kanske kan få låna den någon gång. Hon var den första jag pratade med på Kvarnen. Hon är praktiskt taget min bästa kompis här. ”Ursäkta”, säger jag. ”Kan jag sitta här?”

Den här gången lyfter hon inte ens blicken. Hon pratar med känslokall, nonchalant ton. ”Stick”, säger hon och fortsätter med en rad liknande uttryck, bland annat en massa svordomar som jag inte ens förstår allihop. Jag tror att det kan vara spanska. Men garanterat otrevligt. Och sedan tilläger hon: ”Limey.”

Jaha! Jag trodde inte att någon kände till det uttrycket längre. Typiskt mig att hitta den enda personen i hela USA som fortfarande använder det.

Hur som helst! Det är väl inte mitt fel att jag är ny? Och ursäkta att jag öppnade munnen! Jag säger inte något av det, för det är inte särskilt mycket till genmälen. Och medan jag står där och försöker tänka ut något rappt och vasst att säga ser jag ett gäng perfekta tjejer. De är snygga, trendiga och på väg mot mig!

Jag har sett det gänget förut i ett otal filmer. Det populära gänget, som rör sig i slow motion med stora kliv genom korridorer så att deras blanka hår flyger och bildar vackra mönster när de går. Jag ler nästan mot dem för 18

att de är så välbekanta. Men då kommer jag ihåg att det sällan kommer något bra av att de slänger med håret mot de nya nördiga tjejerna.

Ojoj. Varför har de stannat framför mig? ”Hej, jag heter Chelsea”, säger ledaren, som är blond och vacker och ler sött. ”Det här är Kristy, Chris och de andra.” Kristy och Chris står på vardera sidan om henne. Jag vet inte vilken som är vilken. De påminner mig om Askungens elaka styvsystrar, spacklade och fulla av attityd. Deras kläder matchar Chelseas, som om de har bestämt tillsammans vad de ska ha på sig. ”De andra” är en tjej som ser knasig ut, som håller sig lite i bakgrunden, och en annan tjej som ser rätt alldaglig ut.

Jag försöker tänka ut några förolämpningar för säkerhets skull. Jag kan inte låta mig bli helt överkörd första dagen på skolan. Men jag vet inte hur jag ska uppföra mig för att inte bli det. Det här är ansträngande.

Chelsea lägger uppriktigt handen på min arm och viskar högt: ”Jag vet att du är ny, men jag fattar inte att du snackade med Rachel Glassman!” Hon slänger med sitt perfekta blonda hår mot tjejen med det raka, svarta håret. ”Dra åt skogen”, säger Rachel lugnt. Hon har fortfarande inte tittat upp från boken.

Chelsea kniper ihop ögonen, men det ser inte Rachel.

Fortfarande med handen på min arm drar Chelsea mig bort från Rachel, vilket jag nästan tycker är synd. Hon var otrevlig, men jag tycker att häxor är betydligt mindre skrämmande än stilprinsessor. Chelsea gör mig nervös 19

bara genom att stå bredvid mig.

Men jag ska ju börja om! Jag vill förändras, eller hur?

Det är dags för ett nytt jag. Hur svårt kan det vara?

Då kommer frågorna, och jag hinner inte tänka så mycket. Det är värre än vilket prov som helst! elak syster 1: Går du tredje året? Vi går tredje året.

JAG: Mm, jag …

ELAK SYSTER 2: Vad heter du?

JAG: Öh, Josephine Reilly. Mina vänner kallar mig Jo, men eh …

CHELSEA: Jaha, Josie, var kommer du ifrån? Du har världens coolaste uttal.

JAG: Eh, England. Det är …

KNASIGA TJEJEN: England! Coolt! Min kusin Brad bor i London. Känner du honom?

ELAK SYRRA 1: Tori, du har ingen hjärna. Josie, varför har du flyttat hit?

JAG: Eh, mammas jobb. Hon jobbar nära Route 128 …

KNASIGA TJEJEN, MÅSTE VARA TORI: Känner du prins Charles? Pappa skulle bli helt till sig! Eller prins Harry?

Han är nästan snygg.

JAG: Eh, nej.

ALLDAGLIGA TJEJEN: Tori! Kom igen! Har du nån pojkvän, Josie?

ELAK SYRRA 1: Vi har pojkvänner allihop utom Ana. Jag är ihop med Carl och Chris är ihop med Anthony, 20

Chelsea med Bryce och Tori med Greg. Men Ana kommer helt klart att bli utbjuden av Jonny Wells snart. Det är så uppenbart.

JAG: Öh.

ALLDAGLIGA TJEJEN, MÅSTE VARA ANA: Håll tyst, Kristy. Det kan jag drömma om.

ELAK SYRRA 1, MÅSTE VARA KRISTY: Håll tyst, själv.

Det kommer du ju att bli. Eller hur, Chris?

ELAK SYRRA 2, MÅSTE VARA CHRIS: Vad heter han, då?

ANA: Ja, vad heter han, din brittiske pojkvän?

JAG: Öh, Prince. Nej, eh, William.

KRISTY: Va? TORI: Hon sa William. Han låter snygg. Saknar han dig? Det gör han säkert. Kommer han och hälsar på snart?

CHELSEA: Kom igen, det är matdags. Häng med oss, Josie. Vi kan visa dig det enda coola bordet. Chris, tar du ett äpple till mig?

ELAK SYRRA 2, ELLER RÄTTARE SAGT CHRIS: Visst, Chelsea. Vilken sort vill du ha? Ska jag vaxa och polera det åt dig?

Okej, Chris säger inte det där sista. Men hon vill säga det, det svär jag på.

Det är mitt första samtal med de coolaste tjejerna som går tredje året på Kvarnen. Inte illa, om man bortser från det faktum att jag precis uppfunnit en engelsk pojkvän som 21

heter William. Jag fixar det här! Jag kan bli en av dem.

Jag sitter med innetjejerna på lunchen och passar in.

Tror jag åtminstone.

Mot slutet av lunchen frågar Chelsea: ”Josie, kommer du på Toris fest på söndag? Chris, berätta.”

En häpen tystnad uppstår. Det är uppenbarligen något mycket viktigt. Chris ser imponerad ut. Kristy ser upprörd ut. Ana ser förvånad ut. Tori ser inte ett dugg irriterad ut över att Chelsea bjuder folk till hennes fest. ”Toris föräldrar gör så när de har fest”, börjar Chris plikttroget, ”att vi får använda hela källaren och de håller sig ur vägen.”

Tori nickar. Det verkar precis som om festen inte har särskilt mycket med henne att göra trots att den ska vara hemma hos henne. Hon kanske bara är bra att ha till att fixa festplats. ”Alla snygga killar kommer att vara där”, lägger Chris till. ”Till och med Jake Matthews, och han är inte ihop med nån just nu”, säger Kristy. ”Nej, men det är du”, säger Chelsea. ”Och Josie vet ändå inte vem han är.”

Kristy blänger på mig. Jag drar upp axlarna och gör mig mindre. Om jag bara kunde få håret att bli blondare och kläderna mer märkesaktiga. Jag önskar att jag var mer som de. ”Josie, Jake Matthews är den coolaste, snyggaste killen på Kvarnen.” Kristy ser plötsligt trevligare ut och suckar; 22

den syrliga minen försvinner bara hon pratar om den där killens utseende.

Han måste vara något speciellt. Jag ser fram emot att få träffa honom.

Chelsea gäspar, men jag tyckte att hon också fick något drömmande i blicken när hon hörde Jake Matthews nämnas. ”Hur som helst måste du komma dit, Josie. Nu går jag.”

Hon reser sig, slänger med håret igen och skrider snyggt iväg medan Kristy och Chris sluter upp på vardera sidan om henne. Ana och Tori skyndar efter dem och jag vet inte vad jag ska göra, men så kommer Tori tillbaka och säger: ”Kom, Josie.”

Tankarna far omkring i mitt huvud. Hjälp! Inget att ha på mig! De kommer att fatta att jag inte är cool! Rädda mig!

Och då gör Tori just det. Hon säger: ”Vill du komma hem till mig sen? Jag skulle kunna ge dig en makeover du aldrig vågat drömma om! Du kan få låna kläder av mig också om du vill.”

Jag gillar Tori.

På eftermiddagen följer jag med henne hem. Hennes hus är väldigt olikt mitt trefamiljshus. Det skulle få plats ungefär fem familjer i hennes, men det är bara hennes som bor där. ”Vi går direkt till mitt rum”, säger hon när vi kommer in i en hall lika stor som hela vår lägenhet. Väggarna är täckta med inramade foton. Jag väntar mig att få se bebis23

bilder av Tori, men det är mest ett annat välbekant och betydligt äldre ansikte. Det är Englands drottning poserande med ett småleende i åtminstone tio olika enfärgade dräkter. Längre upp på väggen hänger ett porträtt. Det tar en stund innan jag inser att det är en målning av prins Charles och Camilla i gröna gummistövlar. De står bredvid en häst.

Tori rycker till. ”Det är där uppe”, säger hon och går mot en väldig trappa som skulle passa på Buckingham Palace. ”Älskling, har welsh corgi-hundarna av porslin kommit från eBay än?” mullrar en mansröst någonstans till vänster om oss. ”Upp”, skyndar Tori desperat på mig, men det är för sent. En dörr går upp och en man i tweedkavaj ler mot oss. ”Ah, Victoria. Jag trodde att det var din mamma. Hur var det i skolan? Vem är din kamrat? Hon ser inte ut som de vanliga avmagrade modeslavar du brukar ta med dig hem.” ”Paaappaaa”, gnäller Tori. ”Jo, eller Josie, heter jag”, svarar jag. Jag är inte säker på vad jag heter längre. Men det kan bero på att Toris pappa stirrar på mig som om jag sagt något fantastiskt. Jag känner mig tvingad att tillägga: ”Jag är från England.”

Tori ser förfärad ut. ”Nej”, mumlar hon. ”Har man hört på maken! Är du britt? Kära nån! Strålande! Säger du ’strålande’? Det borde du göra. Det är 24

ett enastående ord. Du säger väl ’enastående’? Men Tori, varför har du inte berättat att du har en brittisk kamrat?

Det är en enastående, strålande, hm, fenomenal nyhet.”

Stackars Tori – jag har aldrig träffat en pinsammare pappa i hela mitt liv. Min pappa, som brukar tråka ut Hailey genom att prata om skatter, verkar helt normal i jämförelse med Toris generande föräldraenhet. ”Paaaappaaa. Sluta.” Tori ser olycklig ut. ”Skulle Josie vilja ha lite te? Min brorson i London säger att det är sant att britter dricker te hela tiden. Men han kunde inte svara på min andra fråga. Du kanske kan hjälpa mig, Josie?”

Jag nickar, fast Tori skakar på huvudet och kastar längtansfulla blickar mot trappan. ”Var köper prinsarna sina kläder?” ”Ursäkta?” Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men det var i alla fall inte det här. ”Harry och Wills – kan man kontakta deras skräddare online? Jag skulle hemskt gärna vilja veta det. Jag vill köpa en speciell kostym åt min son till hans artonårsdag.” ”Pappa, Josie och jag måste plugga.” ”Förlåt, men jag vet faktiskt inte”, mumlar jag. ”Jösses. Jag älskar din accent.” Toris pappa tittar beundrande på mig. ”Victoria, jag måste berätta för din mamma hur strålande det är att du har en ny kompis. Josie, jag har så många fler frågor. Om slottet Windsor – för som du vet heter vi Windsor i efternamn. Jo, så är det …”

25

”Mamma är förmodligen fortfarande i poolen. Gå och prata med henne genast.” ”Strålande idé, Victoria. Adjö, Josie.”

Tori ser extremt generad ut när hennes pappa går därifrån med stora kliv. Men när jag börjar skratta gör hon också det, och vi fnittrar hela vägen upp till hennes rum.

Hon letar igenom en ställning med märkeskläder i sin gigantiska garderob. ”Jag kan förvandla din coola brittiska stil till en cool amerikansk stil på nolltid”, säger hon.

Jag är glad att hon tror att jag har en cool brittisk stil, så jag rättar henne inte, men jag är så pass bekväm i hennes sällskap att jag säger att jag tror att jag behöver all hjälp jag kan få, och inte bara i dag. Då säger Tori att hon kan låna mig en massa kläder och skor. Vi har ett litet problem med storlekarna – först tror jag att det är barnkläder eftersom det är så låga siffror, men kläderna verkar passa mig precis. Varken hon eller jag förstår oss på skostorlekarna, men genom att prova oss fram märker vi att jag kan ha de flesta av hennes skor också.

Den följande timmen genomgår jag en fantastisk förvandling. Jag bekänner för Tori att jag äter upp mitt smink och att jag aldrig har haft högklackat. Hon säger att jag kan låna hennes ballerinaskor och lär mig knep för att sluta äta på läppstiftet.

Jag låter Tori pyssla om mig. Hon plattar mitt hår så att det inte har något eget liv längre.

26

Sedan ropar hon på sin storebror, som går sista året på vår skola, och ber honom utvärdera min förvandling ur en manlig synvinkel. Tori säger åt mig att byta om i garderoben och komma ut med jämna mellanrum i olika kläder så att Albie kan betygsätta dem. ”Albie sjunger och spelar gitarr och är värsta musiknörden”, säger hon och grimaserar fast han är där. ”Men han spelar hockey med Jake Matthews och är populär bland de coola tredjeårseleverna och sistaårseleverna, så hans åsikt räknas, typ.”

Han flinar.

Jag tycker inte att han ser ut som en nörd. Han har spretigt mörkt hår och mörka Jake Gyllenhaal-ögon som man skulle kunna drunkna i om man inte aktade sig.

Han är faktiskt ganska läcker, men det säger jag inte till Tori för han är hennes bror.

Först känns det genant att ställa mig framför Albie i mina olika ”nya stilar”, men han pratar så mycket att jag slappnar av. Jag skulle kunna lyssna på hans amerikanskt grabbiga uttryck som ”All right!” och ”Schyst” och ”Den var fin” hela kvällen.

Men till min besvikelse tittar Albie på sin klocka efter ett par tusen olika kombinationer och säger: ”Jag måste sticka nu, syrran.” Han förflyttar sig i sidled mot dörren. ”Du ska väl inte till mrs Cook igen?” frågar Tori. ”Kan du inte stanna en stund till? Det är viktigt.”

Albie trycker ner dörrhandtaget. ”Nej, jag måste faktiskt gå”, säger han. ”Men Josie, du är jättefin i alla 27

kläder och oavsett vad Tori gör med ditt ansikte.

Och så är bedömningen över.

När Albie har gått säger Tori att han inte brukar lägga märke till tjejer ens om de klänger på honom och bönar och ber om att få gå ut med honom, så hon ger mig högsta betyg bara baserat på hans sista uttalande.

Tack vare Tori har jag alltså förvandlats till en cool tjej under min första dag på nya skolan. Med mitt nya utseende och mitt gamla uttal har jag lyckats.

Att spela i högsta divisionen Kommer du ihåg vad jag berättade om mitt uttal? Jag har upptäckt att jag kan säga precis vilket dravel som helst, för att ingen hör vad jag säger, bara hur jag säger det. Och folk älskar mig för det.

Undantaget är Kristy. Hon lyssnar på mig, vilket är irriterande. ”Berätta mer om William”, säger hon i matsalen på onsdagen, och tittar intresserat på mig. Något i hennes ansiktsuttryck får mig att undra om hon misstänker att jag har hittat på honom, men det kan hon ju inte göra. Jag svarar på alla hennes frågor så snabbt jag kan. Lyckligtvis kommer någon med icke-märkeskläder och distraherar Kristy. Hon utbrister: ”Herregud!” och ”Kolla på henne!”

På torsdagsförmiddagen när Kristy börjar med sina frågor igen kommer jag fram till att det är bäst att jag dumpar William så fort som möjligt. Han ställer till det 28

för mig. Och dessutom har vi vuxit ifrån varandra, beslutar jag. Det är sorgligt men distansförhållanden kan lätt bli krystade.

Jag deppar hela förmiddagen och tjejerna tar med mig till toaletten (fast de kallar det damrummet) för ett fint och förtroligt samtal. Jag har aldrig varit med på ett sådant förut. Det är schyst. Det förtroliga tjejsnacket alltså, inte damrummet. Damrummet är åt det äckliga hållet på den vanliga skol-orenlighetsskalan.

Det verkar Chelsea också tycka, för när vi kommer dit rynkar hon sin knappt existerande näsa och signalerar åt Chris, som stoppar handen i sin märkesväska och tar fram rengöringsmedel och en trasa och torkar bort lite graffiti från väggen. Sedan ser Chelsea gladare ut och säger: ”Berätta allt, Josie.” ”Det är William. Jag … jag saknar honom så mycket.”

Jag snyftar svagt och feminint.

Flickorna samlas omkring mig, kramar mig och åstadkommer tröstande läten medan jag gråter lite till och kletar ut Toris mascara. (I mitt ansikte!) Det är lätt att klämma fram några tårar. Jag tänker på Lolly och mitt hus på Normala Gatan i Tråkstan. En del av mig – Nördiga Jo – längtar verkligen hem. Resten – Coola Josie – älskar uppmärksamheten. ”Vi håller kanske på att göra slut”, snyftar jag. ”Nej då, ni löser det säkert”, säger Tori, lite för hjälpsamt. Jag har undvikit hennes välvilliga försök att uppmuntra mig i fråga om William hela veckan.

29