9789163864629

J o h a n H a r s ta d

Darlah •

172 timmar på månen •

Översättning Anna Troberg

D a r l a h – 172 t imm a r på m å n e n

Originalets titel: Darlah – 172 timer på månen © Cappelen Damm AS/Johan Harstad Cappelen Damm AS 2008 Översättning: Anna Troberg Omslagsformgivning: Anders Timrén Redaktör: Anna Hjerpe Sättning: Bonnier Carlsen Utgiven på svenska av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2010 Tryckt av ScandBook, Falun 2010 isbn 978-91-638-6462-9 www.bonniercarlsen.se

This ain’t no party, this ain’t no disco.

This ain’t no fooling around. ta l k in g h e a d s

I n ne h åll

Prolog: februari 2000

11

Del 1 – jorden

21

Våland

23

Herr Himmelfarb

38

Shibuya

46

Dupleix

59

Nadolski

71

Papper

75

Post

99

Antoine

112

Narita

123

Flygplanet

146

New York

155

Besättningen

176

Ensam

186

Take off

194

Farväl

197

Del 2 – himlen

215

Stillhetens hav

217

Aldrin

227

Namnet

235

Darlah 2

245

Larm

259

Reparationen

270

Middagen

285

Stillheten

290

Darlah 1

299

Simone

305

Kontakt

316

Kängor

331

Caitlin

337

Signalen

345

Mörkret

361

Syret

367

Doppelgänger

377

Midori

398

Avresa

408

Del 3 – efteråt

415

Atlanten

417

Coney Island

424

Nowonmai

430

Shibuya 2015

437

PROLOG: F EBRUARI 20 0 0

Det är dags.

Dr. ■■■■ lyfte blicken och såg på de sju kostymklädda männen som satt runt det stora konferensbordet. De befann sig i det största konferensrummet i den amerikanska rymdfartsorganisationen NASA:s huvudkontor i Washington, D.C. Klockan närmade sig elva på kvällen och de hade suttit samlade ända sedan morgonen. De sju personerna var bland de mäktigaste i hela landet och blotta tanken på att någon tidning kunde få reda på att de satt där tillsammans gav dem rysningar. En förstasida skulle innebära en katastrof i dessa oroliga tider. Var och en av de sju hade kommit till staden på olika sätt vid olika tidpunkter. Många av dem hade varit i Washington i flera dagar, eller i veckor, för att det skulle se ut som om de egentligen kommit dit av andra orsaker. I själva verket hade de bara suttit på hotellrummen och väntat. De hade suttit framför teve-apparaterna och försökt slå ihjäl tid. Det hade slutat med att de allihop suttit och stirrat på klockorna ovanför sängarna och hoppats att tiden skulle gå fortare. Några hade flugits till staden, andra hade kommit med bil eller buss. En av dem hade till och med kommit till fots förklädd till landstrykare. Gemensamt för dem alla var att ” Min a her r a r.

11

ingen hade uppgivit sitt riktiga namn. De hade sett till att vara oigenkännliga och omöjliga att misstänka. De hade på olika vis hämtats upp på avtalade platser i staden och fraktats så diskret som möjligt till högkvarteret.

Och där satt de medan tiden höll på att ta slut för dem.

Snart var de tvungna att fatta ett beslut. ”Nå, hur blir det då? frågade Dr. ■■■■ otåligt. Cigarettröken låg tjock och ogenomtränglig i rummet och bidrog till att göra stämningen ännu mer dyster. ”Tja”, började en av de sju männen och tuggade på en blyertspenna. ”Det är ett riskabelt förslag. Att återvända till månen, menar jag. Och jag ställer mig frågan: Är det verkligen värt det?” ”Vi får inte glömma att folk var skittrötta på allt det där med månen redan före den senaste månfärden 1972”, sa en annan. Han hade fortfarande solglasögon på sig, trots att det var ganska dämpad belysning i rummet. ”Varför tror ni att de kommer godta att vi åker tillbaka?” ”Det går nog”, sa en tredje.”Tänk er bara: Om vi förklarar för folk att undersökningarna som gjordes på 70-talet i själva verket inte var mer än toppen på ett isberg, så kanske de kommer att se annorlunda på saken.

Om vi säger dem något de vill höra. Som till exempel att sannolikheten är stor att det finns is vid månens sydpol.

Det skulle kunna förändra allt. Man skulle kasta sponsring efter oss.” ”Så, vi ska alltså leta efter vatten, jag trodde …”

Dr. ■■■■ avbröt honom. ”Nej. Det ska vi inte.” ”Men”, sa personen som ställt frågan, han verkade för12

virrad och obekväm. Han höll händerna i knät för att dölja att handflatorna var plaskblöta av nervositet.

Någon harklade sig. Alla riktade blicken mot en man vid bordets kortsida. Det var befälhavaren från det amerikanska försvaret. Han var skäggig och såg sliten ut. För att komma hit hade han rest i nästan tre veckor. Han hade förflyttats från stad till stad under dygnets alla timmar i ett komplicerat försök att se till att ingen följde efter honom. Det var över ett dygn sedan han fick några timmars sömn. ”Låt mig lägga korten på bordet för er. Huruvida det finns vatten på månen eller ej är fullkomligt oviktigt.”

Förvirringen spred sig i rummet. Fingrar trummade otål­igt mot bordsskivan. ”Jag antar att en del av er känner till Projekt Horis­ ont?”

Det mumlades en del kring bordet.

Mannen som talat först tog till orda: ”Du menar forskningsprojektet i slutet av 50-talet? Planerna på att bygga en militärbas på månen? Jag trodde att man skrinlade det redan året därpå.” Överbefälhavaren skakade lite på huvudet och log. ”Så det finns verkligen en bas däruppe?” ”M-m.” ”Men det är ingen militärbas”, underströk Dr. ■■■■ utan att det lät speciellt trovärdigt. ”Det är en forskningsstation. En ren forskningsstation. Eller hur?” Överbefälhavaren svarade inte. Han såg på honom med en vänlig blick. ”Den heter DARLAH 2. Den byggdes och monterades på 70-talet.”

13

”Men varför … i hela friden … varför har ingen av oss hört ett ord om den tidigare?” ”All information om den har varit hemligstämplad fram tills nyligen. Av säkerhetsskäl.” Han hejdade sig ett ögonblick medan han funderade på om han skulle säga mer eller inte. Dr. ■■■■ förekom honom och fortsatte: ”DARLAH byggdes 1972–74. Parallellt med de vanliga månlandningarna. Men basen befinner sig i Stillhetens hav där Armstrong och Aldrin som bekant landade -69. Ingen av de andra landningarna skedde ju där.” ”Törs jag fråga varför den byggdes?” frågade en av dem som varit helt tyst fram tills nu. ”Vi upptäckte något.” ”Något?” ”Ja, något”, svarade Dr. ■■■■. ”Kan du vara mer precis?” ”Nej. Vi vet inte vad det är. Planen var att fortsätta undersökningarna och placera personal på månen, men som ni alla vet förlorade vi det mesta av det ekonomiska stödet efter 1976 och …” ”Detta är ju meningslöst. Om ni, jag menar vi, hade berättat för nationen att man gjort ett viktigt fynd på månytan … då skulle vi ju helt säkert fått det stöd vi behöv­er. Varför sa man ingenting? Varför har vi inte ens informerats om detta?” ”Som antytts var inte ekonomin det enda skälet till att månprogrammet avslutades”, sa Dr. ■■■■. ”Det var trolig­ en avgörande, och om jag ska vara ärlig, ganska lämpligt.

Men sanningen är att det … ja, vad ska jag säga? Det vi 14

fann däruppe är inte den typ av fynd man får pengar till att utforska vidare. Vi skulle ha blivit ombedda att låta bli.

Tro mig. Och det var det vi gjorde. Vi låtsades som om det inte fanns och efter några år försvann också signalerna.” ”Tills det dök upp igen förra hösten”, sa överbefälhav­ aren. ”Det? Det? Vad fan betyder det? VAD UPPTÄCKTE NI?” kom det från en av de förvirrade deltagarna. ”Något ovanligt”, svarade Dr. ■■■■. ”Något … som man inte kan förklara. Något som inte borde finnas där.” ”Vad är det du säger? Vill någon vara snäll och klart och tydligt förklara för mig vad i hela friden vi talar om här?!”

Dr. ■■■■ såg på mannen som talat, böjde sig ner och lyfte upp sin portfölj. Han lade den framför sig på bordet och öppnade, drog fram ett halvstort fotografi och lade det framför mannen. ”Den här bilden togs på månen av James Irwin på Apollo 15. Astronauten på bilden heter David R. Scott.” ”Men … vem är den andre personen i bakgrunden?” ”Det vet vi inte.” ”Vet ni inte? Vad fan är det som pågår här?” ”Allt i sinom tid, Johnson. All information du ber om kommer att göras tillgänglig efter att vi enhälligt har bestämt oss för att gå vidare med detta. Inte innan dess.

Nå, låt oss nu tala om något annat. Hur förklarar vi att vi haft en oanvänd bas på månen i fyrtio år utan att någon fått veta om det?” ”Oanvänd? Försöker du säga att ingen varit på basen 15

tidigare?” frågade en av astronauterna som fanns på plats i rummet. ”Men de som byggde den då?” ”De var aldrig inuti den. De monterade modulerna, plac­erade dem på månytan och återvände.”

En av männen reste sig upp och log fåraktigt: ”Vi lanserar den som en gåva. Och vi säger att vi tillbringat fyrtio år med att testa den och försäkra oss om att den fungerar perfekt.” ”Gör den det?” var det en som frågade. ”I princip, ja”, svarade mannen med det fåraktiga leendet. ”I princip är inte bra nog, eller hur?” ”Det får duga. Det finns inte tid till något annat. Vi kan inte bara bygga en ny, eller hur? Vi måste åka tillbaka inom femton år, innan det är för sent.”

Flera av mötesdeltagarna var fortfarande skeptiska, för att inte tala om chockerade. ”Men vem ska du skicka upp? Vad ska de göra där?” ”Den första expeditionen ska bara göra två enkla saker.

Ett: De ska testa basen och försäkra sig om att den fungerar som den ska. Och två: De ska se till att få mediernas uppmärksamhet. Genom att ge intervjuer, teve-överföringar och sådant kommer vi att vara säkra på att få tillräckligt ekonomiskt tillskott för att fortsätta undersökningen och … göra oss av med det eventuella … problemet.” ”Vilket problem?” sa mannen som först tagit till orda.

Dr. ■■■■ höll upp handen framför sig, som för att stoppa ordflödet. ”Vi kommer som sagt till det så småningom, Johnson”, sa han.

16

”Tror ni verkligen att folk vill följa med på en månexpedition bara för att där finns en bas de kan leka omkring i?

Bara för att vi säger till dem att det kanske, kanske finns vatten där? Det låter inte rimligt.” ”Tanken är att göra det hela till en jubileumstillställning. Vi bygger nya och förbättrade versioner av de klassiska rymdraketerna från 60- och 70-talets Apollo-program.

Det kommer säkert att göra folk nostalgiska.” ”Det duger inte. Ingen kommer att bry sig.”

Dr. ■■■■ väntade länge innan han tog till orda. ”Mina herrar, tänk om vi skickade upp några ungdomar?”

Ingen svarade honom. Inte direkt. De blev sittande och väntade medan de trodde att han skämtade.

Men han skämtade inte. ”Ungar? Vad i hela friden ska du ha ungar på månen för?”

Dr. ■■■■ log överseende och svarade: ”Om vi väljer tre ungdomar som får följa med astronauterna så skulle det ju inte kunna bli något annat än en världssensation, eller hur?” ”Men … det är ju galet!” utbrast den mest skeptiska. ”Här har ni suttit och berättat att det finns något däruppe.

Eller ännu värre, någon. Och ingen av er kan säga något vettigt om vad det handlar om eller vilka konsekvenser vi står inför. Men ni vill skicka upp otränade, oskyldiga ungdomar som försökskaniner? Säg mig, har ni blivit alldeles från vettet?” ”Du förbiser att fördelarna är större än nackdelar17

na”, svarade Dr. ■■■■. ”Dessutom är sannolikheten att något händer liten. Och astronauterna kommer att få möjlighet att placera ut viktig utrustning och utföra nödvändiga undersökningar. För enkelhetens skull tror jag att det bästa är att se på detta som två expeditioner i en. Den ena, vår del, är att undersöka förhållandena. Och den andra, som innefattar ungdomarna och mediauppmärksam­heten, fungerar som en komplicerad version av Disneyland. Det är så gott som ofarligt och reklamintäkterna kommer otvivelaktigt att se till att vi får det stöd vi behöver för expedition nummer två. Ungdomar på månen, mina herrar, det är den hemliga nyckeln vi letat efter. Nyckeln till framgång.”

Försiktigt började de andra i rummet att nicka långsamt. ”Tänk er, vi skickar upp tre ungdomar, de får varsin kamera med sig, de får egna uppgifter att utföra däruppe.

Hela världen kommer att följa det, teve-kanalerna kommer att stå på kö, expeditionen kommer i princip att finansiera sig själv.”

Nu nickade männen mer. ”Men hur ska du bestämma vem som får åka?”

Lewis log igen, ännu mer slugt. ”Vi annonserar ut ett lotteri.”

Det var det sista som sades i diskussionen. Kort därefter röstade de och alla räckte upp sina händer. De var för expeditionen. Därmed delades det ut tjocka kuvert där situationen beskrevs i detalj. Två rapporter från 1974 berättade om fynden man gjort och flera fotografier – de 18

flesta mycket mörka och suddiga – bevisade att det faktiskt var något däruppe som inte borde vara där.

Dr. ■■■■ tittade på männen en sista gång innan han lämnade rummet och stängde dörren bakom sig. Han tog hissen ner till bottenvåningen, gick ut bakvägen och satte sig i bilen som väntat på honom. Bara sekunder senare var han på väg ut ur staden.

19

DEL 1 – JORDEN

VÅLAND

det dummaste jag hört.”

Mia Nomeland såg uppgivet på sina föräldrar innan hon lade till: ”Det kommer inte på fråga.” ”Men Mia. Det är ju en enastående möjlighet, tycker du inte det?”

Hennes föräldrar satt tätt ihop i soffan med annonsen framför sig på bordet. ”Att göra vad? Att göra bort sig?”

Annonsen var utklippt ur Dagbladet. Världens alla avkrokar hade redan hunnit se någon av de här annonserna. Reklamkampanjen hade pågått i veckor på teve, radio, internet och i tidningarna. Ordet NASA höll på att bli lika känt som Coca Cola och McDonald’s. ”Du kan väl i alla fall tänka lite på det?” försökte hennes mamma. ”Du har en månad på dig, vet du.”

Mia kände sig uppgiven. ”Nej! Jag har inte lust. Jag har inget behov av det, jag har inget där att göra. När jag tänker på det så har jag något att göra på alla ställen, utom på månen. Så är det bara.” ”Om jag vore du hade jag sökt på fläcken.” ”Jo, men jag tror att mina vänner är glada för att du inte är jag.”

”Det är

23

24

”Mia!” ”Ja, men förlåt då. Jag menade inte så. Det är bara det att jag … jag bryr mig inte. Är det så svårt att förstå? Dessutom har ni ju alltid sagt att världen är full av möjligheter och att man måste välja några och låta andra passera förbi för att man inte hinner med allt? Var det inte så? Att det i vilket fall finns tillräckligt många möjligheter för att de ska räcka livet ut och mer än så? Pappa?”

Hennes pappa mumlade något slags svar och tittade bort. ”Jaja”, sa hennes mamma. ”Jag låter i alla fall annonsen ligga på pianot ett tag, så kan du bestämma dig.”

Så där är det alltid, tänkte Mia och gick ut ur vardagsrummet. De lyssnar inte på vad jag säger. De väntar bara på att jag ska ha pratat färdigt.

Hon gick upp till sitt rum på vinden, pluggade i gitarren i förstärkaren, placerade de stora hörlurarna över öronen och satte igång att spela. Hon skolkade aldrig när det gällde musiken. Hon hade spelat gitarr i två år och sedan ett och ett halvt år var hon också sångerska i bandet Rogue Squadron. Hon hade för längesedan glömt vad namnet betydde, men hon kom ihåg att det var Leonoras storebror som hade kommit på det och att det kom från någon gammal science fiction-film från 70-talet. Det lät i alla fall bra så det fanns ingen anledning att ändra på det. Dessutom passade en sådan referens till 70-talet bra för ett punkband som ändå lät som något från en annan tid, kanske 1982 eller däromkring. Eller kanske 1984. Även om hon inte orkade bry sig om att göra läxorna in i minsta detalj, så 25

såg hon åtminstone till att försöka lära sig musikhistorien bättre än någon annan. Oändligt många timmar på internet hade efter hand lärt henne att förstå vad skillnaden på två år betydde på 80-talet, och medan andra i hennes ålder gick omkring och lyssnade på tuggummipop som The Hold Ons och The Aching Hearts, letade sig Mia bakåt i tiden och hittade band som Joy Division och Siouxsie and The Banshees eller Throbbing Gristle. Och sedan fanns där Talking Heads, hennes nya, stora upptäckt som hon sakta men säkert hade förälskat sig i. Eller, det vill säga, hon gjorde sitt bästa för att förälska sig i det där bandet, helt enkelt för att hon visste att de var bra. Men det kändes fortfarande lite jobbigt att lyssna på dem i längden. Det var något med den där slätstrukna musiken som hon inte riktigt hade fått kläm på. Ännu. Och så var hon lite osäker på om det var postpunk, eller rock, eller bara pop och det gjorde det hela ännu mer komplicerat. Men de hade ett sådant där kallt och elektroniskt 80-talssound som hon visste skulle passa henne perfekt. Hon hade till och med planerat att höra med de andra i hennes band om de inte kunde göra en cover av låten ”Psycho Killer”. Men hon hade inte sagt ett ord om det ännu. Hon visste att även om de andra litade på hennes musiksmak, så var det här med Talking Heads att dra det hela lite väl långt. Dessutom var hon innerst inne inte helt säker på hur bra hon tyckte att de var. Men hon jobbade åtminstone på saken.

Hon fortsatte att öva på sin gitarr i en timme och skrev ett utkast till en ny låt som byggde på riff som hon stulit 26

från sånger som hon var ganska säker på att ingen hade hört. Den skulle duga till att plocka fram på repet dagen efter. När hon hade spelat igenom den fem gånger och var tillräckligt säker på att hon kom ihåg ackorden lade hon ifrån sig gitarren och kopplade hörlurarna till stereon och tryckte play. Musiken av bandet hon bestämt sig för att gilla fyllde hennes öron. Hon lade sig på rygg på sängen och slöt ögonen.

‡ ”Vad lyssnar du på, Mia?” Det var hennes pappa som lyfte hennes ena hörlur och frågade, som för att släta över den dåliga stämning som uppstått tidigare under dagen. ”Talking Heads”, svarade hon. ”Igen?” ”Mm.” ”Du vet, de var ganska populära när jag var ung.”

Mia såg snett på honom, men svarade inte. ”Det är en fantastisk möjlighet, Mia. Du vet, månen.

Och du, du är ju bara den mest fantastiska person jag känner till. Jag, vi, vill bara ditt bästa, vet du.”

Hon stönade, men försökte i alla fall att le mot honom. ”Pappa, var snäll och ge dig, va. Okej?”

Men hennes pappa gav inte upp. ”Och för ditt band, vet du … har du inte tänkt på det? Jag tror inte precis att det är en nackdel för Rough Squadron om sångerskan redan är en världsberömd astronaut.”

27

”Rogue Squadron”, rättade hon honom. ”Det heter Rogue.” ”I vilket fall”, svarade han. ”Du vet vad jag menar.” Och så gick han ut och stängde försiktigt dörren efter sig.

Mia lade sig ner på sängen igen och tänkte. Låg det något i det han sa? Nej, det gjorde det inte. Hon var musik­ er. Trots allt. Och så satte hon på mp3-spelaren, blundade och gjorde sitt bästa för att vänja sig vid sitt favoritband.

Under tiden sjöng sångaren David Byrne: No visible means of support and you have not seen nothing yet.

Everthing’s stuck together.I don’t know what you expect staring into the TV set.Fighting fire with fire.

‡ Det var snart maj, men fortfarande kyligt i luften. Längs allén stod träden nakna och livlösa med undantag för ett och annat blad som tagit fel och spruckit ut för tidigt. Det hade gått två veckor sedan Mias föräldrar hade lanserat det fåniga förslaget för henne. Nu stod hon ute på skolgård­ en och skrapade i marken med sina kängor medan hon väntade på att Silje skulle komma tillbaka från toaletten.

Lunchrasten var snart slut och runt omkring henne småsprang eleverna mot byggnaden av rädsla för att komma försent. Men Mia hade inte bråttom. Hon visste mycket väl att det inte var någon idé att skynda sig. Lärarna var i vilket fall alltid några minuter försenade till lektionen. De 28

blev sittande uppe i lärarrummet där de åt torra Mariekex och drack beskt kaffe medan de snackade skit om enskilda elever och gjorde sig lustiga över hur de såg ut eller saker de sagt.

Mia brukade tänka att skolan hon gick på var en sådan där skola där lärarna, med ett och annat undantag, i stort sett borde ha varit vad som helst utom lärare. Städare, till exempel. Eller kyrkogårdsarbetare. Åtminstone något som inte hade med levande människor att göra. De flesta av dem hade såvitt hon visste avlagt examen på lärarhögskol­ an någon gång för hundra år sedan och pappren därifrån var mödosamt gömda och glömda allra längst in i lådan på katedern. Allihop led de dessutom av i stort sett samma sak: De hade varit anställda som lärare för länge och hade fastnat i invanda mönster. Golven hade nötta fåror efter deras skor och de såg ut att trivas lite för bra i skolans lilla mikrovärld. Här hade de praktiskt taget oändlig makt och gjorde sitt bästa för att påminna sina elever om det så ofta som möjligt. Men de gjorde det egentligen inte för att hålla sina tonåringar på plats. De gjorde det för att de alla visste att den skenbara makten och auktoriteten försvann som snön när det blir vår när de begav sig utanför skolans område, ut i den verkliga världen, där de tvingades att umgås med folk i sin egen ålder.

Silje kom ut från toaletten. De var de enda som inte hade gått in ännu. ”Schysta kängor”, sa Silje. ”Jag har haft dem på mig hela dagen”, sa Mia torrt. ”Jag går inte barfota.”

29

”Jag såg dem först nu. Var har du fått tag på dem?”

Mia tittade ner på sina kängor. Det var ett par svarta, utslitna läderkängor med snörning upp över vristen. ”Nätet. Italienska fallskärmsjägarkängor.” ”Schysta. Väldigt schysta.” ”Ska vi gå in, eller?” ”Vad har du nu?” ”Matte.” ”Deutch. Med ’Håret’.” ”Jag trodde att du var i Øvrebøs grupp.” ”Nej, jag har ’Håret’.” ”Jaja. Låt oss få det överstökat.”

De gick in och tog trappan upp till andra våningen. ”Ska vi repa ikväll, eller?” frågade Silje precis innan de skildes åt. ”Räknar med det. Leonora ringer mig så fort hon vet om hon kan.” ”Hör av dig när du vet, okej? Kan komma sju. Tidig­ast.” ”Sju går bra. Skrev förresten en ny låt igår.” ”Gjorde du? Vad heter den?” ”Vet inte riktigt än. ’Bomb Hiroshima Again’ tror jag.” ”Schyst”, log Silje. ”Vi ses sen.”

Mia fortsatte upp till tredje våningen och gick in i klassrummet. Läraren hade inte kommit än när hon satte sig ner i bänken på näst bakersta raden och bläddrade igenom tyskaboken för att ta reda på vad i hela friden det var som hon borde ha läst på förhand.

Bara för att liksom understryka hur enkelspårig världen 30

blivit på sistone, kom Håret inseglande i klassrummet med en uppblåsbar badboll som föreställde månen i händerna.

Mia himlade med ögonen. Herregud, inte hon också.

Men jo, Håret också, denna pyttelilla lärarinna med det osedvanligt höga håret hade drabbats av månfeber.

Hon försvann in bakom katedern och drog igång en lång tirad på tyska om hur spännande alltihop var och hur roligt det skulle vara om någon av hennes elever blev utvald. Det skulle ge dem en möjlighet att hälsa till sina tyska vänner på deras språk. De flesta av eleverna såg ut som frågetecken när hon sa det. Så vitt de visste hade de inga vänner i Tyskland. Några av dem hade förvisso varit där på semester någon gång, men det var liksom inte riktigt samma sak. Men för Håret var alla som talade samma språk vänner. Så var det bara. Hon var inte rikt­ igt klok, den där läraren. Det var allmänt känt att Håret hade varit för länge på skolan. Alldeles för länge. Det var inte bra för någon. Dessutom undervisade hon bara i tyska och hemkunskap, en märklig kombination som säkert inte gjorde saken bättre. Och så var det hennes stora hemlighet, som alla kände till, men som hon själv trodde var en väl bevarad hemlighet: Håret hade aldr­ ig varit i Tyskland. Aldrig. Inte alls. Hon hade varit i Sverige, det var allt. Och det var sommaren 1986 eller däromkring och hon hade åkt hem igen efter fyra dagar.

Men att hon nu stod där med den uppblåsbara månen under armen var kanske inte så konstigt som man skulle kunna tro. På det hela taget hade hela världen gått och blivit alldeles galen den här vintern. Tidningar, radio, teve 31

och internet översvämmades dagligen av information om månen av experter, professorer och astronomer som hade mycket att säga. Vart man än tittade fanns det tävlingar där man kunde vinna allt möjligt genom att svara på ett par enkla frågor om rymdfart. Och sedan var det debatt­ erna. De lika talrika som ändlösa debatterna i pressen angående den där månbasen som ingen hade hört ett pip om förrän nu. Var fanns den? Varför var den där? Vilken betydelse och funktion hade den? Kunde man lita på att den var byggd med fredliga avsikter? Kunde man lita på NASA eller var det amerikanska försvaret också inbland­ at? Kunde man överhuvudtaget lita på någon?

De enda som inte deltog i alla de kritiska debatterna var ungdomarna. Vid alla tider på dygnet loggade de in sig på nätet eller stod i långa köer framför anmälningsbåsen i nästan alla städer i hela världen för att försäkra sig om att just deras namn registrerades.

Av säkerhetsskäl hade NASA bestämt att de tre ungdom­ arna som skulle väljas ut måste ha fyllt fjorton år för att få vara med, och att de inte fick vara äldre än arton. Det reducerade ner antalet något, men det hade i alla fall redan kommit in miljoner namn till den stora lottdragningen och allteftersom dagarna och veckorna gick höll spänningen på att få folk att spricka. Spelare satsade pengar på vilket land de lyckliga skulle komma från. Man slog vad om vinn­arna skulle vara flickor eller bara pojkar. Programled­ are bjöd in experter till debatter där man talade om vilka konsekvenser det skulle få för så unga människor att se jorden från rymden. De ritade diagram och visade grafik, 32

folk diskuterade tills de blev torra i halsen och utmattade av att prata med varandra.

Håret hade nått fram till slutet av sin tirad och slog omärkligt om till bruten norska. Det hände varje gång hon talat tyska för länge, hon glömde liksom bort sitt modersmål och var tvungen att koncentrera sig på hur hon pratade i vanliga fall. ”Men nu ska ni lyssna. Jag har gjort en intressant sak åt er. Vill ni veta vad? Bra. Jag har ringt ett samtal till NASA. Ja, det stämmer. Till NASA. Det gjorde jag för att ta reda på hur många av eleverna på vår skola som fram tills nu har registrerat sig till lottningen. Och det är hela 91 stycken ur er årskurs som gjort det. Men bara fem av er finns i min tyskaklass. Det var väl inte många, eller hur?”

Ingen svarade. ”Petter, Stine, Malene, Henning, bra jobbat.”

De fyra nämnda ungdomarna log förnöjt mot henne. ”Och Mia. Det var en positiv överraskning. Gratulerar.”

Mia blev alldeles stel. ”Vad är det du säger, jag har inte anmält mig till något alls.”

Hon kände att alla stirrade på henne. Vad var det som hände? Det här var inte bra, inte alls. ”Fast enligt NASA så har du alltså gjort det.”

Mia lutade sig fram över bänken och sa högt: ”Men då har de väl gjort något fel då. Det är väl inte omöjligt att de gjort fel?” ”Såja, det är inget att skämmas för. Det är inte pinsamt.” ”Jag skäms väl inte. Det är bara inte sant.”

33

Håret viftade avvärjande med handen och blinkade mot henne som om de delade en hemlighet. ”Ja, ja, vi behöver inte tala om det. Det får vara upp till var och en om de vill hålla det för sig själv eller inte.”

Mia var lika förvirrad som hon var förbannad. Vad var det Håret försökte säga? Att hon skulle ha anmält sig, men tyckte att det var för pinsamt att erkänna det? Raseriet växte i henne. ”Vad vill du egentligen? Jag säger ju att jag inte anmält mig till det där, fattar du inte det? Vad i helvete skulle jag på månen att göra? Allvarligt talat. Tror du inte att jag har bättre saker för mig, eller? För helvete!” ”Så talar vi inte på mina lektioner, Mia!” ”Nej, vi talar ju överhuvudtaget inte på dina lektioner, du håller ju bara långa monologer om ditt och datt. Det är ju som att lyssna på tysk radio!”

Lärarinnan reste sig och placerade månen på katedern.

Hon pekade på dörren med ett stelt pekfinger. ”Du kan gå ut resten av timmen, Mia. Jag vill inte ha dig härinne. Du får vänta i korridoren.”

Mia protesterade inte, hon sköt tyskaboken över bänk­ ens kant så att den landade i väskan, reste sig och gick.

Korridoren var lugn och stilla. Från de olika klassrummen hörde hon brottstycken av norskaundervisning, matematik och engelska. Utan att tänka sig för öppnade hon dörren igen och stirrade rakt på Håret. ”Förresten, alltså, alla vet att du aldrig varit i Tyskland.

Det kanske är något som du skäms över?” Lärarinnans ansikte förvandlades på en halv sekund, det blev långt och 34

sorgligt, som om hon blivit dömd till livstid för ett hemskt brott som hon glömt bort att hon begått. Mia hann precis höra jublet bryta ut bland eleverna innan hon smällde igen dörren och gick nedför trapporna, ut på skolgården. Hon knallade iväg bort mot löpbanan vid sidan om gymnastiksalen och satte sig på staketet och letade fram telefonen.

En obehaglig misstanke hade börjat ta form.

Hon letade sig genom kontaktlistan, hittade numret till sin mammas jobbtelefon och ringde. På banan bakom henne rusade ett trettiotal elever runt runt som om de sprang för livet. Det gjorde de kanske också. Mia behövde inte ens vända sig om för att veta att detta var den galna gymnastikfrökens verk. Hon var närmare femtio, hade mustasch och var en av dem som varit anställda sedan tidernas begynnelse precis som Håret och hennes arbetsmetoder var som hämtade ur en film om Nazityskland. För henne existerade inga ursäkter, även om man var överviktig och förlamad i båda benen hade man krav av rent olympiska proportioner att leva upp till. Mia vände sig om och tittade på de trötta eleverna som kämpade sig genom de vanliga 3 000-metersloppen. Flera av dem längst bak var mycket bleka, ett par av dem var ljusgröna i ansiktet och det var bara en tidsfråga innan de segnade ner och kräktes. Vilket gymnastikfröken omedelbart skulle tolka som ett tecken på lathet och hotade dem därför med stryk i princip om de inte tog sig upp på benen och fullföljde loppet inom tidsfristen.

Mias mamma svarade samtidigt som den första magen vändes ut och in på banan och gymnastikfröken vrålade något oförståeligt.

35

”Mia, hej. Vad är det? Är du i skolan?”

Hon gick rakt på sak. ”Mamma. Har du anmält mig till den där månrese­ grejen?”

Det blev tyst i andra änden. Mycket tyst. ”Mamma.” ”Tja, jag …” kom det spakt. ”Vad?” ”Jag, vi, pappa och jag, vi … vi tänkte att du skulle ångra dig. Senare. Så, ja, vi, alltså …”

Mia avbröt henne och sa skarpt: ”Har du anmält mig?”

Det uppstod en ny paus, men den var kortare den här gången. ”Ja.” ”Vad håller ni på med egentligen?” ”Mia, alla de andra i din ålder tycker att det är en fant­ astisk möjlighet. Varför ska …” ”Men jag är inte alla andra, eller hur? Ni lyssnar ju inte på vad jag säger. Ni respekterar ju överhuvudtaget inte att jag har en annan uppfattning än ni. Ni kan väl åka själva om ni nu har en sådan väldig lust till det. För det är vad det handlar om, eller hur? Att ni inte kan åka och därför är det näst bästa att anmäla mig. Vad är det ni tror, att vi allihop ska bli berömda och rika, är det så?” ”Mia, nu tycker jag att du är oresonlig …” ”Oresonlig, vet du vad som är oresonligt? Att gå bakom ryggen på mig, förstår du inte det?” ”Mia …”

36

Men Mia hade redan lagt på. Bakom henne föll två elever omkull och landade med ett dämpat ljud i gräset. Sekund­ er senare var gymnastikfröken framme och drog upp dem medan spyorna rann nedför deras gymnastikkläder.

Gymnastik.

Mia tyckte inte ens om ordet. Och det hade inget med hennes egen kondition att göra. Hon hade utan problem kunnat springa ifrån de flesta på banan. Hon kunde simma runt i bassängen med kläderna på och hämta de där dumma dockorna på botten eller vad det nu var de blev ombedda att göra, utan att bli trött.

Gymnastik. Kroppsövning. Kroppstöjning. Fysisk misshandel. En av historiens mest överflödiga uppfinningar, som hölls vid liv av folk som inte läst en enda bok i livet, men som ändå på liv och död hade ett behov av att berätta för folk att de undervisade. I själva verket handlade det om att de inte visste vad som var upp eller ner på en karta eller på en räkneuppgift och var övertygade om att man kunde utföra mirakel om man bara kunde hoppa högt nog över bocken, springa tusen varv runt banan och slå motstånd­ ar­laget i jägarboll.

Om man jämförde med gymnastik, fick till och med en resa till månen mening.

Hon blev sittande kvar på staketet och såg på löparna i några minuter innan hon hoppade ner, struntade i att hennes väska fortfarande låg kvar i klassrummet, och gav sig av hemåt.

37