9789163866814

Drรถmponnyn

pia hagmar

Av Pia Hagmar har tidigare utgivits: Tess Drömmen om en häst 2001 Drömponnyn 2002 Vänner 2003

k drömponnyn isbn 978-91-638-6681-4 Copyright © Pia Hagmar 2001 Nyutgåva utgiven av Bonnier Carlsen bokförlag, Stockholm 2010 Fotografier på omslag och i inlaga: Stefan Tell Omslag och grafisk form: Fredrika Siwe Typsnitt: Bembo Tryckt av: Scandbook i Falun 2010 www.bonniercarlsen.se

Till mamma – med tack för den gången du körde genom halva Sverige för att köpa en häst åt mig.

Jag glömmer det aldrig!

Och tack till fotograf Stefan Tell och fotomodellerna Ginza, Focus, Alice och Christel

k 1 k Gräset är fuktigt under mina bara fötter och morgon­d imman har just lättat från marken. Min blick vilar vid den punkt där jorden möter himlen.

Jag vet att de är på väg, känner deras närvaro närma sig. Plötsligt dyker de upp, mörka siluetter vid horisonten. Rakt mot mig galopperar de. Vackra, vilda och fulla av kraft. Hovarna dundrar mot marken och manarna fladdrar i vinden. Svarta, bruna, silverfärgade och några få helt vita. Närmare och närmare kommer de. Frustande kastar de med sina huvuden. Det ångar om dem. Jag står med armarna utbredda och väntar. En av dem är snart min, men än vet jag inte vilken jag ska välja.

När jag vaknar hör jag fortfarande ljudet av snabba hovslag. Det tar en stund innan jag förstår 11

att det inte är drömmens hästflock jag hör, utan pappa som spi­kar på verandan. Mitt fönster står på glänt och det fläktar lätt i gardinen. Det doftar sommar i rummet, nyklippt gräs och en svag aning av kaprifol. Jag sträcker belåtet på mig. Fortfarande är det drygt två veckor kvar av sommarlovet. Än behöver jag inte börja oroa mig för hur det ska bli när jag börjar sko­lan igen.

Pappa sjunger medan han arbetar. ”…diiit kom jag ridande en afton i april, för jag ville dansa tangooo …”, skrålar han. Rätt falskt låter det och jag fnissar tyst. När vi bodde i stan sjöng pappa minsann aldrig. Håglöst satt han i soffan och tittade på tv så fort han var ledig. När jag ville att vi skulle göra någonting grymtade han bara avvärjande. Men sen vi köpte det här huset och flyttade ut på landet är han helt annorlunda. Äntligen är livet värt att leva, brukar han säga minst ett par gånger varje dag och det syns att han menar det. Från morgon till kväll är han i gång.

Han målar och spikar och gräver. Ibland hinner han knappt äta middag. Mamma är nästan lika 12

lycklig hon över vårt nya hus, men jag tror att hon är ännu gladare över pappas förvandling. Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker om att bo här. Jag kan inte säga att jag saknar vår gamla mörka lägenhet i stan. För visst är det finare att se en stor trädgård utanför fönst­ret i stället för en skräpig gård med piskställning och soptunnor. Men än är det här inte hemma. Det känns fortfa­rande som om vi är på semester och snart ska åka hem igen.

Jag blundar och försöker sjunka ner i drömmen igen. Hästar, en stor flock med hästar. Dova hovslag mot mjukt gräs … Hastigt sätter jag mig upp.

Vad håller jag på med? Inte kan jag somna om! Det här är ju inte vilken dag som helst, utan dagen då Staffan och jag ska börja leta. Hur har jag kunnat glömma det?

Gårdagens kläder ligger slängda på golvet bredvid sängen. De får duga i dag med. Jag flyger nerför trap­pan till köket. Några klunkar jordgubbsyoghurt direkt ur paketet och frukosten är avklarad. Med ett äpple i handen skyndar jag mig mot cykeln.

– Teeess! Vart ska du, Tess? ropar pappa.

13

– Till Staffan, ropar jag tillbaka.

– Innan du åker måste du komma hit och beundra resultatet av mitt hårda arbete.

Irriterad vänder jag tillbaka. Pappa har nästan ald­ rig tid att lyssna på mig när jag vill prata med honom.

Men när han vill prata med mig kräver han minsann att jag ska lyssna. Nu står han uppflugen på en stege och hamrar. Vad jag kan se har han bara bytt några av verandans gamla bräder mot nya. Inte mycket att app­lådera åt direkt. Men om pappa vill ha beröm är det bäst att han får det, annars kan han bli sur. Han är lite barnslig när det gäller sådant.

– Vad fint det blir, säger jag och försöker att se im­ponerad ut.

– Ja, visst blir det? svarar han och ler stolt. Tänk att jag skulle bli snickare på ålderns höst. Det trodde du inte, va?

– Så gammal är du väl inte? säger jag.

Pappa suckar lite.

– Och inte är jag snickare heller. Om en vecka bör­jas det igen. Det borde vara förbjudet att ha kortare semester än tre månader.

14

– Nu måste jag sticka, avbryter jag. Staffan väntar på mig.

Att pappa inte har någon lust att börja jobba igen har jag hört förut. Många gånger.

– Visst, gör det. Lycka till med hästköpet. Köp bara inte en som sparkas eller bits, säger pappa.

Han måste skoja med mig. Inte kan han bara säga så och ingenting mer? Jag kisar mot solen för att se bättre. Men nej, han har redan börjat hamra på nästa spik och verkar ha glömt bort mig.

– Nejdå, jag lovar, säger jag tyst och går mot cy­keln.

Han uppför sig som om jag ska åka iväg och köpa ett par gympaskor eller något annat lika ointressant. I själva verket är det här den mest fantastiska dagen i mitt liv. Fast det fattar han tydligen inte.

Visst har jag drömt om att få en egen häst. Det har väl de flesta gjort någon gång. Men jag har aldrig vå­gat hoppas. Medan vi bodde i stan hann mamma och pappa inte ens skjutsa mig till ridskolan. När vi flytta­de hit tog de stora lån för att kunna köpa huset. Så några pengar till en häst har 15

de inte, det vet jag utan att behöva fråga.

Men nu är det omöjliga ändå på väg att hända.

Först trodde jag förstås inte att Staffan menade allvar när han föreslog att vi två skulle köpa en häst tillsam­mans.

– Om du tar pengarna som du fick för att du tog hand om Malte och jag skjuter till lite, så räcker det nog till en häst.

Han fick det att låta som om det egentligen inte var så märkvärdigt. Som om det var fullt möjligt för mig att bli hästägare. Jag, som knappt kan någonting om hästar och precis har börjat lära mig rida. Det lilla jag kan, lärde jag mig när jag skötte om Malte.

Innan vi flyttade hit lovade pappa att det skulle fin­nas hästar överallt. Hästar som jag säkert skulle få sköta om jag ville. Så är det på landet, sa han och jag trodde honom.

När vi hade flyttat började jag genast leta efter de där hästarna. Det blev många och långa cykelturer, för jag upptäckte snart att pappa hade överdrivit rätt rejält. Men så en dag fick jag syn på Malte. Mager och ynklig stod han i en hage och såg 16

olycklig ut. Självklart stannade jag och det var så jag lärde känna Staffan.

Malte är en ponny som Staffan hade fått i utbyte mot en traktor. Egentligen var det meningen att Mal­tes ägare skulle komma tillbaka, betala traktorn och hämta sin häst, men det gjorde han inte.

Så plötsligt hade Staffan en häst som han inte alls ville ha. Och eftersom han inte brydde sig om Malte lät han mig sköta honom, trots att jag inte ens hade ryktat en häst tidigare.

I början gick det inte så bra. Malte höll nästan på att dö av kolik och jag var säker på att det var mitt fel. Men sen visade det sig att han inte blev sjuk för att jag givit honom för mycket havre utan för att havren var möglig. Det sa veterinären. Han såg till att jag fick träffa Majsan, hans barnbarn. Hon har en egen fjording och hon började lära mig att rida och sköta hästar.

Då, när allting äntligen kändes bra, hände det hem­ska. Maltes ägare ångrade sig och krävde att få tillba­ka sin häst. När Malte åkte kändes det som om jag skulle gå sönder. Plötsligt var livet grått och trist 17

och meningslöst. På mornarna kunde jag inte komma på ett enda skäl till varför jag skulle gå upp.

Att jag fick fyra tusen kronor av Maltes ägare som tack för att jag skött om hans häst, hjälpte inte ett dugg. Inte gjorde pengarna att jag saknade Malte mindre. Jag hade ingen aning om vad jag skulle an­vända tusenlapparna till. Antagligen skulle jag bara ha stoppat dem i spargrisen om inte Staffan hade fått idén att jag skulle köpa en häst för dem.

Vägen till Staffan har jag cyklat så många gånger att jag nog skulle hitta även om jag blundade.

Först slingrar sig grusvägen genom skogen en bit.

Björk­stammarna står som vita utropstecken bland granarna och i dikena trängs hallonsnår med brännässlor. Hal­lonen är mogna nu och om jag inte hade så bråttom skulle jag stanna och plocka några. Uppför den bran­t a backen får jag stå upp och trampa, men sen kom­mer den långa utförslöpan där cykeln flyger fram av sig själv. Skogen försvinner bakom mig och fält bre­der ut sig på båda sidor. Veteaxen har börjat gulna och rasslar svagt i vinden.

18

En häst! En häst som bara är min. Ja, lite Staffans också förstås, men det räknas inte. Jag vet ju att han egentligen inte bryr sig ett dugg om hästar.

Det han vill är att jag ska fortsätta hälsa på honom och det bästa sättet att vara säker på att jag gör det är att jag har min häst i hans ladugård. Att det är så vet jag, för det har han sagt.

Staffan har en dotter som han aldrig har träffat, han vet inte ens var hon bor. Hon heter Alice och är tolv år precis som jag. En gång berättade Staffan att han ib­land låtsas att jag är hans dotter, eftersom han inte kan träffa sitt riktiga barn. Lite konstigt känns det allt att veta att han önskar att jag är någon annan, men jag försöker låta bli att tänka på det. Det är enklast så och jag vet ju att han tycker om mig också.

Jag sladdar in på vägen som går förbi Staffans gård.

Litet och vitt skymtar huset bakom den vildvux­na syrenhäcken. Tjabo, Staffans svarta labrador, skut­tar runt cykeln och slickar mig där han kommer åt.

– Tjena, Tess! Kul att se dig igen, hojtar Staffan.

Han kommer lufsande med händerna djupt 19

nerkör­da i fickorna på sina säckiga jeans. Den vildvuxna luggen hänger ner över ögonen på honom som den brukar. Han ler så stort att snuset skymtar under läp­pen. Tröjan är full med rödfärgsstänk.

Det ser ut som blod.

– Jag håller på att måla om ladugården. Kom och titta, den blir som ny. Vill du hjälpa till? Jag hade tänkt hinna få hela baksidan klar i dag.

Jag tvekar. Det är jag som har övertalat Staffan att måla om ladugården. Och visst vill jag hjälpa till. Men inte just nu.

– Kan vi inte leta efter en häst först? frågar jag.

– Är det verkligen så bråttom? säger Staffan. Jag tror inte att hästarna hinner säljas medan vi målar.

Det vore så skönt att göra klart det här först.

Mamma och pappa kan jag tjata på, men inte Staf­fan. Jag kan inte gärna tvinga honom att hjälpa mig att köpa en häst. Men se bedjande på honom kan jag ju alltid göra. Det fungerar det också.

– Ja, ja, skrattar han. Jag kommer. Målandet får vänta. Nu ska du få se vad jag har skaffat.

Jag sätter mig på yttertrappan och försöker sitta 20

still. Varje minut som rinner iväg är bortkastad. Jag vill ha min häst nu, så fort som det bara är möjligt. Tjabo skuttar runt mig med vevande svans och försö­ker övertyga mig om att vi borde leka. Ibland är han rätt jobbig.

– Titta här, säger Staffan när han äntligen dyker upp igen. En annonstidning med hästar till salu.

Det finns sida upp och sida ner med annonser. Det är bara att välja.

Jag sliter åt mig tidningen och börjar bläddra.

An­nonserna virvlar framför ögonen på mig. ”Fullblod med bra gångarter”, ”Lovande unghäst”, ”D-ponny med kapacitet” … Staffan skrattar åt min iver.

– Ta det lugnt, Tess. Ingen kommer att ta ifrån dig tidningen. Kolla lite du så fixar jag fika under tiden. Passar det med pepparkakor och jordgubbssaft?

– Visst, visst, svarar jag utan att slita blicken från tidningen.

Vad bryr jag mig om saft just nu? Alla hästarna som beskrivs i annonserna verkar underbara.

21

Hur ska jag kunna veta vilken av dem som är den häst jag har drömt om? Det är ju omöjligt. Jag vill ha allihop. Men plötsligt fastnar min blick på en annons längst ner på en sida: ”Connemarasto, 7 år, ngt. tävlad, fin stam.” Det känns i hela kroppen att det är rätt.

– Staffan! ropar jag. Jag har hittat hästen!

– Det gick fort, säger han och sätter ner brickan med saft och kakor bredvid mig.

– Ja, men titta då. Visst verkar det perfekt? Sju år är en bra ålder och connemaraponnyer är jättefina, sä­ger jag. Kan du inte ringa på en gång?

– Får jag dricka mitt kaffe först? undrar Staffan.

Sen flinar han, tar tidningen och halar upp telefo­ nen ur fickan. Jag knaprar nervöst i mig pepparkakor medan han ringer. Tjabo glufsar i sig smulorna jag tappar. Det blir ett kort samtal. Staffan säger just ing­enting, han bara hummar.

– Varför frågade du inget? undrar jag irriterat när samtalet är avslutat.

Staffan rycker på axlarna.

– Därför att de ville ha trettio tusen kronor för 22

ponnyn, så jag tyckte inte direkt att det var någon idé att börja pruta.

Trettio tusen kronor! För en enda häst! Det är ofattbart mycket pengar.

– Se inte så deppad ut, ler Staffan. Det var ju första försöket och vi borde ha förstått att ponnyn var för dyr för oss. Hon går ju att använda som avelssto. Ägaren påpekade flera gånger hur ovanligt fin stam­ tavla hon hade. Leta reda på en annan annons nu.

Tillsammans lusläser vi tidningen och varje häst som verkar möjlig ringar Staffan in med rödpenna.

Det blir en hel del röda ringar. Först när det är klart börjar han ringa igen. Han ringer och ringer. Efter varje samtal kryssar jag över annonsen. Alla hästar är alldeles för dyra för oss. Jag tänker på de fyra tusen jag har hemma. Kanske kan Staffan tänka sig att skju­ta till en tusenlapp eller två, men mer har jag inte att köpa häst för.

– Finns det inga billiga hästar? gnäller jag.

– Jodå, titta här vad vi har missat, säger Staffan och pekar.

Jag läser annonsen. ”Trotjänare. Russ, 18 år.

23

En­dast till djurvän. 4.000:-.” Ett gammalt russ. Det är inte alls vad jag har tänkt mig.

– Det låter nästan som om det skulle kunna vara Malte, eller hur? säger Staffan.

Jag stirrar på honom. Det gör det faktiskt. Plötsligt ser jag Malte framför mig, hur han såg ut när han gick här i trädgården och betade. Med svankig rygg, knoti­ga ben och en svans som bara bestod av några få, spretiga strån. När jag red orkade han knappt trava. Det enda han längtade efter var att äta. Inte var han vacker och inte var han mycket till ridhäst heller. Men han hade varm, mjuk päls och de snällaste ögon man kan tänka sig.

– Ring! säger jag och knuffar på Staffan.

Den här gången blir det ett långt samtal. Staffan frågar om allt mellan himmel och jord. Hur hög pon­nyn är, om den kan hoppa, vad det är för färg och om den är snäll. Medan han pratar ler han mot mig och nickar. Jag håller krampaktigt i tidningen och glöm­mer nästan bort att andas.

– Oj då, säger Staffan och med ens slocknar hans leende. Det var långt. Lite väl långt, faktiskt.

24

Med en suck avslutar han samtalet.

– Vilken otur. Det som lät så perfekt. Men hästen finns utanför Kiruna och det blir ju flera hundra mil att köra fram och tillbaka.

– Det gör väl inget, vädjar jag. Snälla Staffan.

– Det går inte, Tess. Det tar flera dagar att köra och bensinen är dyr. Och tänk om du inte ens gillar pon­nyn när vi kommer fram? Vi hittar säkert en annan ponny på närmare håll om vi ger oss till tåls.

– Snälla …, försöker jag igen.

Staffan svarar inte utan klappar mig bara lite på handen. Han tänker inte köra till Kiruna för att titta på ett gammalt russ, hur mycket jag än tjatar.

– Det finns fler annonstidningar med hästar till sa­lu. Jag skaffar en ny imorgon, säger Staffan. Kom igen, Tess. Det finns ingen anledning att se så ledsen ut. Nu målar vi ladugården så att stallet är riktigt fint när din häst ska flytta in.

Jag vill skrika och gråta och sparka omkring mig som ett tjurigt småbarn. Men det kan jag ju inte göra.

Staffan skulle tro att jag inte var riktigt klok.

– Okej, vi målar väl då, säger jag buttert.

25

När vi väl börjar arbeta är det rätt roligt. Ladugår­ den behöver verkligen målas om. Det mesta av den gamla rödfärgen har flagat för länge sen och där vin­den har legat på är väggarna silvergrå. Staffan står högt uppe på sin stege och målar den övre halvan av väggen. Själv kladdar jag på från marken och så högt upp jag når. Då och då kikar Staffan ner på mig och ler.

– Det är allt bra roligt när du är här, Tess.

Jag ler tillbaka så glatt jag kan. Visst blir jag glad när han säger så, men det är lite jobbigt också. Jag vet att han gärna vill tro att det är på grund av honom jag är här. Men så är det inte. Visst är han schyst, men om det inte var det här med ponnyn så skulle jag inte vara här. Inte varje dag i alla fall.

Det jag önskar är att min egen pappa skulle säga så där ibland. Men pappa ver­k ar mest tycka att jag är i vägen när jag försöker hjäl­pa honom.

– Lyssna, hojtar Staffan. Jag tror minsann att vi får besök.

På avstånd hörs hovslag som närmar sig. Det kan bara betyda en sak.

26