9789170017483

1 ”Det är ute med mig”, tänker Bunny Munro med den plötsliga självinsikt som är förbehållen dem som snart ska dö. Han anar att han vid något tillfälle begått ett grovt misstag, men den tanken övergår i en fruktansvärd hjärtklappning och försvinner sedan, överger honom i ett rum på Grenville Hotel, i bara underkläderna, ensam med sig och sina böjelser. Han blundar och manar fram bilden av en fitta, vilken som helst, sätter sig sedan på kanten av hotellsängen och lutar sig i ultrarapid mot den stoppade sänggaveln. Han klämmer fast mobiltelefonen under hakan och skruvar med tänderna av kapsylen till en piccoloflaska brandy. Han stjälper i sig innehållet, sprätter iväg behållaren tvärs över rummet, huttrar till, får en lätt kväljning och säger i mobilen: ”Älskling, oroa dig inte, allt kommer att bli bra.” ”Jag är rädd, Bunny”, säger hans fru Libby. ”Vad är du rädd för? Du har inget att vara rädd för.” ”Allt, jag är rädd för allt”, säger hon.

Bunny inser att något har förändrats i hans frus tonfall, de mjuka celloklangerna är borta och i deras ställe hörs en gäll, raspande fiol, trakterad av en förrymd apa. Han noterar det men förstår ännu inte exakt vad det innebär.

9

”Säg inte sådär. Du vet att det inte leder nån vart”, säger Bunny, och som en kärlekshandling drar han ett djupt bloss på en Lambert & Butler. I det ögonblicket förstår han hur det ligger till – fiolgnisslet, den otröstligt nedåtgående spiralen i hennes tankegång – och han säger ”Fan också!” och cigarrettröken står som två hetsiga betar ur näsborrarna. ”Har du lagt av med medicinen? Libby, lova mig att du har tagit din medicin!”

Det är tyst i andra änden, sedan hörs en bruten, fjärran snyftning. ”Din pappa ringde igen. Jag vet inte vad jag ska säga till honom. Jag vet inte vad han vill. Han skriker åt mig. Han bara mal och mal”, säger hon. ”För helvete, Libby, du vet vad doktorn sa. Om du inte tar medicinen så blir du deprimerad. Och du vet själv hur farligt det är för dig att bli deprimerad. Hur många jävla gånger ska vi vara tvungna att harva igenom det här?”

Snyftningen stegras kraftigt för att sedan bli ännu starkare, tills den övergår i en tyst, olycklig gråt. Det påminner Bunny om deras första natt tillsammans, när Libby låg i hans famn och kämpade med något slags oförklarlig gråtattack på ett sunkigt hotellrum i Eastbourne. Han minns hur hon tittade upp på honom och sa ”förlåt, jag blir lite känslosam ibland” – och Bunny trycker handloven mot skrevet och klämmer åt, vilket utlöser en njutningsrysning i svanken. ”Ta dina förbannade piller bara”, säger han och mjuknar. ”Jag är rädd, Bunny. Det är en typ som springer omkring och överfaller kvinnor.” ”Vad då för typ?” ”Han är rödmålad i ansiktet och har djävulshorn av plast.” ”Va?” 10

”Nånstans norrut. Jag såg det på teve.”

Bunny fiskar upp fjärrkontrollen som ligger på sängbordet och efter diverse parader och riposter lyckas han slå på teven som är placerad ovanpå minibaren. Med ljudet avslaget bläddrar han genom kanalerna tills han hittar en svartvit sekvens filmad med övervakningskamera i en galleria i Newcastle. En man med bar överkropp och träningsbyxor sicksackar genom en hop vettskrämda shoppare. Munnen är uppspärrad i ett ljudlöst vrål. Han ser ut att ha djävulshorn på huvudet och vevar med något som liknar en stor, svart påk.

Bunny svär dovt och i samma ögonblick rinner all energi, såväl sexuell som all annan, ur honom. Han slungar fjärren mot teven, som slocknar med ett elektrostatiskt knaster, och gungar bakåt med huvudet. Blicken fastnar på en klockformad fuktfläck i taket – eller liknar den ett kvinnobröst?

Någonstans i medvetandets mest avlägsna trakter blir Bunny varse ett maniskt snattrande, ett ilsket klagande tinnitusläte, elektroniskt tjut eller brus, men kan inte placera det. Istället hör han sin fru säga: ”Bunny? Är du kvar?” ”Libby, var är du?” ”I sängen.”

Bunny försöker titta på armbandsuret, slänger ut med handen, men lyckas inte fokusera blicken. ”Men för helvete. Var är Junior?” ”På sitt rum, antar jag.” ”Du, Libby, om farsan ringer igen …” ”Han springer omkring med en trädgårdsgrep”, säger hans fru. ”Va?” ”Med en grep.”

11

”Vad då? Vem?” ”Han, den där typen uppe i norr.”

Bunny har i samma ögonblick förstått att tjutet kommer utifrån. Han kan höra det genom luftkonditioneringssurret och det är tillräckligt apokalyptiskt för att nästan väcka hans nyfikenhet. Men inte helt.

Fuktfläcken i taket växer och ändrar form – ett större bröst, en skinka, ett sexigt kvinnoknä – och en droppe bildas, tänjs ut och börjar dingla, dallra, släpper taget, faller från taket och briserar på Bunnys bröst. Bunny klappar på det våta som om han drömde och säger: ”Älskade Libby, var bor vi?” ”I Brighton.” ”Och var ligger Brighton?” säger han, låter fingret löpa längs de små spritflaskorna som står uppradade på sängbordet och bestämmer sig för en Smirnoff. ”I söder.” ”Vilket i princip är så långt från ’uppe i norr’ man kan komma utan att dråsa i spat. Gumman, stäng av teven, ta dina piller, ta en sömntablett – fan, ta två – så kommer jag hem imorgon. Tidigt.” ”Piren står i full brand”, säger Libby. ”Va?” ”West Pier, den står i full brand. Jag känner röklukten härifrån.” ”West Pier?”

Bunny häller i sig den lilla Smirnoffen, tänder en ny cigarrett och reser sig från sängen. Rummet gungar till och det går upp för Bunny att han är väldigt berusad. Med armarna längs sidorna astronautstudsar han fram till fönstret. Han raglar till, snubblar och griper tag i de urblekta chintzgardinerna tills han återfinner balansen. Han drar ifrån gardinerna med 12

ett storstilat ryck och vulkaniserat dagsljus och fågelskrin rubbar rummets ordning. Pupillerna drar smärtsamt ihop sig och han grimaserar genom fönstret, ut mot ljuset. Han ser ett mörkt moln av maniskt tjattrande starar ovanför det skelett som återstår av West Pier, som hjälplöst står i lågor och rök därute i vattnet på andra sidan gatan från hotellet.

Han undrar hur det kommer sig att han inte sett det tidigare, undrar sedan hur länge han varit i det här rummet och kommer att tänka på sin fru och hör henne säga: ”Bunny, är du kvar?” ”Mm”, säger Bunny, förtrollad av den brinnande piren och de tusentals skrikande fåglarna. ”Stararna har fått fnatt. Det är så hemskt. Alla deras små ungar som brinner inne i sina bon. Jag orkar inte mer, Bunny”, säger Libby och fiolen blir allt gällare.

Bunny återvänder till sängen och hör hur hans fru gråter i andra änden av telefonen. Tio år, tänker han, tio år och ändå blir han fortfarande tagen av den här gråten – de turkosgröna ögonen, den sprudlande fittan, herregud, och så det där oåtkomliga snyftandet – och han lutar sig tillbaka mot sänggaveln och daskar sig på könet likt en apa och säger: ”Jag kommer hem imorgon, gumman, tidigt.” ”Älskar du mig, Bunny?” säger Libby. ”Det vet du att jag gör.” ”Svär.” ”På Jesus Kristus och vartenda helgon. Ända ner till dina små pumps.” ”Kan du inte komma hem ikväll?” ”Jag önskar att jag kunde”, säger Bunny och rotar i sängen efter cigarretterna, ”men jag är inte direkt i närheten.” ”Fan att du aldrig kan sluta ljuga, Bunny …”

13

Förbindelsen bryts och han säger: ”Libby? Älskling? Libby?”

Han tittar perplex på mobilen som om han just upptäckt att han höll i den, smäller sedan ihop den samtidigt som ännu en vattendroppe briserar mot hans bröst. Bunny formar ett litet o med munnen och trycker dit en cigarrett. Han sätter fyr på den med Zippon, drar ett djupt bloss och släpper ut en strimma grå rök. ”Du ser ut att ha händerna fulla, gullet.”

Med stor möda vrider Bunny på huvudet och ser fnasket som står i dörren till badrummet. Hennes självlysande skära trosor pulserar mot den chokladbruna hyn. Hon kliar sig i flätorna som ligger tätt mot hjässan och en tunn strimma orange kött tittar fram bakom den knarkhängiga underläppen. Bunny tycker att hennes bröstvårtor ser ut som utlösarna på minorna som drev omkring i havet och sprängde båtar under kriget och är på väg att säga det högt men glömmer bort det och tar ett nytt bloss på cigarretten och säger: ”Det var min fru. Hon lider av depression.” ”Det är hon inte ensam om, gullet”, säger tjejen som närmar sig på darriga ben över den urblekta Axminster-mattan. En chockrosa tungspets sticker fram mellan läpparna. Hon faller ner på knä och tar Bunnys kuk i munnen. ”Det är en åkomma, alltså. Hon medicinerar.” ”Vem gör inte det”, säger tjejen upp över Bunnys mage.

Bunny tycks begrunda svaret och ändrar ställning med en höftvickning. En lealös svart hand ligger på hans mage och när Bunny tittar ner ser han att samtliga naglar pryds av en noggrant avbildad tropisk solnedgång. ”Det är riktigt jobbigt ibland”, säger han. ”That’s why they call it the blues”, säger hon men Bunny hör 14

det knappt eftersom hennes röst förvandlats till ett djupt, ohörbart kraxande. Handen rycker först till och studsar sedan mot hans mage. ”Vad var det där? Va?” säger han och drar in luft mellan tänderna och plötsligt flämtar han till, där kom den igen, uppvirvlande från hjärtat, den där slutet-på-allt-tanken – ”Det är ute med mig” – och han lägger ena armen över ögonen och kröker på ryggen. ”Mår du bra, gullet”, säger fnasket. ”Jag tror det är ett badkar som svämmar över däruppe”, säger Bunny, ”Ssch, baby.”

Tjejen lyfter huvudet och tittar hastigt på Bunny och han försöker hitta mittpunkten i hennes ögon, pupillernas avslöjande nålstygn, men hans blick tappar målet och allt blir suddigt. Han lägger en hand på hennes huvud, känner den glansiga fukten på hennes hals. ”Ssch, baby”, säger hon på nytt. ”Kalla mig Bunny”, säger han och ser ännu en droppe dallra i taket. ”Gullet, jag kan kalla dig vafan du vill.”

Bunny blundar och pressar händerna mot hennes hårs sträva reptåtar. Han känner den mjuka vattenexplosionen mot bröstet, likt en snyftning. ”Nej, kalla mig Bunny”, viskar han.

15

2 Bunny famlar i mörkret, han trevar längs badrumsväggen efter strömbrytaren. Det är i vargtimmen, någon gång efter tre fyra, och fnasket har fått betalt och avpolletterats. Bunny är ensam och vaken och den monumentala baksmällan tvingar ut honom på en förfärande jakt på sömntabletter. Han tror att han lagt dem i badrummet och hoppas att fnasket inte nosat rätt på dem. Han hittar strömbrytaren och lysrören vaknar till, sprakande och surrande. Bunny drar sig mot spegeln och dess skoningslösa ljus och trots bakrusets giftiga, heta bultande – den uttorkade, illasmakande munnen, den kokande huden, de blodsprängda ögonen och den ödelagda frisyren – är han inte missnöjd med synen som möter honom.

Han drabbas inte av någon djupare kunskap, upplysning eller större lärdom, men han ser med detsamma varför han har kvinnotycke. Han är varken någon filmstjärnehunk med tvättbräda eller gigolotypen med maggördel, men det finns ett sug, till och med i hans alkoholsprängda ansikte, en magnetism som framkallas av de små förstående vecken som bildas i ögonvrån när han ler, en okynnig tillspetsning av ögonbrynen och de små mödomsspräckande smilgroparna när han skrattar. Kolla! Där är dom!

16

Han slänger i sig en sömntablett och av någon kuslig anledning börjar UV-ljuset att fladdra och blinka. För en bråkdels sekund ser Bunny hur ansiktet röntgas och de gröna skallknotorna framträder genom huden. Bunny säger till den flinande dödskallen: ”Äh, lägg av!” Han slänger i sig en tablett till och släpar sig sedan tillbaka till sängen.

Nyduschad med deo och frisyren under kontroll sitter Bunny lutad över Daily Mail i Grenville Hotels frukostmatsal. Han har tagit på sig en ren skjorta mönstrad med oxblodsfärgade medaljonger och mår skit, men är förhållandevis optimistisk.

Det måste man vara om man ska leka den här leken. Han ser att klockan är halvtio och svär för sig själv när han minns löftet till sin fru att vara hemma tidigt. Sömntabletterna pilar fortfarande runt i systemet och han märker att det kräver ett visst mått av ansträngning att vända blad i tidningen.

Bunny känner en nyfiken blick kittla honom i ryggen, en retning i nackhåren, och förstår att han dragit till sig uppmärksamheten från det par som sitter och äter frukost i andra änden av matsalen. Han såg dem när han kom in, hur de satt i det strimmiga ljuset från det spjälförsedda fönstret. Han vrider långsamt och utstuderat på huvudet och blickarna möts som när djur iakttar varann.

En man med reptillika tänder och en hjässa som blänker genom det tunna håret smeker den juvelprydda handen på en kvinna mellan fyrtio och femtio. Han möter Bunnys blick med ett igenkännande litet leende – de leker samma lek. Kvinnan ser på Bunny och Bunny registrerar de uttryckslösa ögonen, kalla under botoxtunga ögonbryn. Han tar in solbrännan, blonderingen och de geléartade läpparna, fräknarna mellan de rejält förstorade brösten, och förnimmer ett välbekant 17

stramande i skrevet. Bunnys tankar far iväg en liten stund och så kommer den, minnesblixten av samma kvinna, för ett år sedan, kanske två, på ett strandhotell i Lancing, men då var hon inte opererad. Han minns hur han vaknade förvirrad och skräckslagen, med kroppen kladdig av hennes orange brun-utan-sol-kräm. ”Vad är det här?” hade han ropat och daskat sig på sitt missfärgade skinn. ”Vad är det som har hänt?” hade han ropat, i panik. ”Känner vi varann?” säger mannen tvärs över matsalen, med glansig blick och nasal röst. ”Va?” säger Bunny.

Musklerna runt kvinnans mungipor dras ihop vilket får läpparna att tänjas ut i sidled och det dröjer lite innan Bunny förstår att hon ler mot honom. Han ler tillbaka, kindgroparna gör sitt jobb och han känner hur en fullfjädrad supererektion börjar stångas med de tigermönstrade boxerkalsongerna.

Kvinnan kastar huvudet bakåt och ett rosslande skratt tränger upp ur strupen. Paret reser sig från bordet och mannen går fram mot Bunny, likt ett skinntorrt djur som går på bakbenen, och borstar brödsmulorna från byxorna. ”Du är ju fan inte sann”, säger han likt en varg. ”Inte nånstans.” ”Nej, jag vet”, säger Bunny. ”Du är ju bortanför allt”, säger mannen.

Bunny blinkar åt kvinnan och säger ”Du ser bra ut”, och menar det.

Paret försvinner ur matsalen lämnande efter sig en vidrig vålnad av Chanel no.5 som ytterligare förvärrar Bunnys baksmälla. Han grimaserar, blottar tänderna och återvänder till tidningen.

18

Han slickar sig om pekfingret, bläddrar och får syn på en helsida med övervakningskamerabilder på den kroppsmålade snubben med treudd och djävulshorn i plast. ”KÅT, VÄSSAD OCH PÅ FRI FOT”, lyder rubriken.

Bunny försöker läsa artikeln men orden vägrar bestämt att utföra det de är ämnade för, de glider isär, omgrupperar sig, förblandas, avkodas, eller vad de nu gör, tjafsar i största allmänhet och Bunny ger upp och känner hur ett svampformigt syramoln exploderar i magen och väller upp i strupen. Han huttrar till och får en kväljning.

Bunny tittar upp och blir varse att en frukostvärdinna står lutad över honom med en fullastad bricka. Hennes kinder, haka, mage och rumpa är en serie mjuka cirklar av hull i vars mitt två stora, runda, färglösa ögon svävar – hon ser ut att ha formgivits med enbart passare. Hon har en lilarutig uniform, en storlek för liten, med vit krage och vita manschetter.

Håret är samlat i en hästsvans och på namnskylten står det ”River”.

Bunny klär av henne med blicken och kommer först av allt att tänka på en hög med vaniljbakelser, sedan en blöt påse med övermogna persikor, men han stannar upp vid sin inre bild av hennes fitta, med dess hår och dess hål. Han slår igen tidningen med en noggrann, misstrogen skakning på huvudet och säger: ”Den här världen blir fanimej bara sjukare för var dag som går.”

Bunny knackar på tidningen med en manikyrerad nagel och tittar upp mot frukostvärdinnan. ”Jag menar, har du läst det här? För jävligt.”

Frukostvärdinnan betraktar honom med tom blick. ”Nä, strunta i det. Skippa det, bara.”

Trött knycker hon lite lätt på huvudet. Bunny viker tid19

ningen på mitten och skjuter den åt sidan så att hon kan ställa ner hans frukost. ”Det är inget man vill läsa till frukost, i synnerhet inte när man har en jävla cementblandare i skallen. Man skulle kunna tro att nån kastat minibaren i huvudet på mig.”

I ögonvrån noterar Bunny att en pelare med gult solljus kravlat sig över matsalsgolvet och upp längs frukostvärdinnans ben, men eftersom hon har börjat rycka av otålighet får han det surrealistiska intrycket att ljuset blinkar som ett defekt lysrör innanför hennes klänning eller att det liksom uppstått ett ljusläckage över det bleka, degiga hullet på insidan av hennes lår. Bunny kan inte avgöra vilket.

Han stirrar på frukosten som simmar i slaggigt fett, tar sin gaffel, petar lite bedrövat på en av korvarna och säger: ”Men var i helvete kommer de här äggen ifrån? Skolbespisningen?”

Frukostvärdinnan ler och lägger en hand för munnen. I en tunn länk runt halsen hänger en drakklo i tenn som griper om en liten ögonglob i glas. Bunny fångar upp leendet som är ogarderat i hennes jättelika, färglösa ögon. ”Se där. En liten strimma solsken”, säger Bunny, kniper ihop låren och får en njutningsilning i trakten av mellangården eller var det nu är någonstans.

Hon fingrar på halsbandet och säger: ”Te?” Bunny nickar och hon försvinner iväg, han iakttar det plötsliga och självmedvetna gunget över höfterna där de rör sig bort från honom och Bunny vet, mer än någonting här i världen, att han kan få frukostvärdinnan i säng på nolltid, inga problem, så när hon återvänder med Bunnys tekopp pekar han på namnskylten och säger: ”Vad är det där? Heter du så? River?

Vem i all världen döpte dig till det?”

20

Hon lägger handen för namnskylten. Bunny noterar att det frostade, akromatiska nagellack hon använder kan tänkas överensstämma med icke-färgen på hennes ögon.

De har båda någon sorts koppling till månen eller planeterna. ”Mamma”, säger hon. ”Är det sant? Gulligt namn”, säger Bunny, lägger ett snitt i en korv och gafflar in den i munnen. ”För att jag föddes vid en flod”, säger hon.

Bunny tuggar och sväljer och lutar sig fram och säger: ”Tur för dig att du inte föddes vid en toalett.”

En arkaisk smärta rynkar frukostvärdinnans ögon så att de krymper, sedan slätas rynkan ut, ögonen slocknar och hon vänder ryggen till igen och går sin väg. Bunny skrattar urskuldande. ”Förlåt. Kom tillbaka. Det var ett skämt.”

Frukostmatsalen är öde och Bunny knäpper händerna i en låtsad bön och säger: ”Snälla.” Hon håller in steget.

Bunny fokuserar blicken på bakdelen av hennes lilarutiga uniform och en reva i rutmönstrets pixlar upplöser tiden.

Omtöcknat går det upp för honom att just detta ögonblick är helt utslagsgivande för den unga damen, att hon står inför ett val. Ett val som kan komma att prägla hennes liv för alltid.

Hon kan fortsätta in i köket och dagen skulle vältra vidare i alla sina dystra framtidsutsikter eller så kan hon vända på klacken och hennes underbara, unga liv skulle öppna sig som, tja, typ en fitta. Så tänker Bunny, men han vet också, mer än någonting i hela världen, att hon faktiskt kommer att vända sig om och villigt och utan tvång stiga ner i strömmen från hans ansenliga sexuella magnetism. ”Snälla”, säger han.

21

Han överväger att ställa sig på ett knä men förstår att det inte behövs och att han dessutom troligen inte skulle kunna resa sig igen.

Frukostvärdinnan River stannar, vänder sig om och i ultrarapid faller hon med ryggen före ner i strömmen och flyter bort mot honom. ”River är tvärtom ett mycket vackert namn. Det passar dig.

Du har väldigt vackra ögon, River.”

Bunny minns att han en gång på radions Kvinnotimmen (hans älsklingsprogram) hört att de flesta kvinnor vill att deras män helst av allt ska klä sig i mörkrött – det hade något att göra med makt eller sårbarhet eller blod – och han är nöjd att han tog skjortan med oxblodsmedaljongerna. Den gör bara det hela så mycket enklare. ”De är djupa”, säger han och ritar en hypnotisk spiral i luften med pekfingret. ”Väldigt djupa.”

Han känner någonting förskjutas inombords och det vedervärdiga maskineri som skoningslöst hackat i hjärnan hela morgonen smörjer sig självt, plötsligt och utan vidare, och förvandlas till något glänsande och välkoreograferat och han nästan gäspar åt det ofrånkomliga i det han strax ska uträtta.

Han slår ut med händerna och säger: ”Gissa vad jag heter!” ”Jag vet inte”, säger frukostvärdinnan. ”Seså. Gissa.” ”Nej, jag vet inte. Jag måste jobba.” ”Ser jag ut som en John kanske?”

Hon tittar på honom och säger: ”Nej.” ”En Frank?” ”Nej.” 22

Bunny låter ena handen hänga lite slappt, fjollar till sig och säger: ”En Sebastian?”

Frukostvärdinnan knycker på nacken och säger: ”Tja … kanske det.” ”Du är inte lite kaxig, du”, säger han. ”Nej, då får jag väl lov att avslöja det.” ”Gör det, då.” ”Jag heter Bunny.” ”Barney?” säger hon. ”Nej, Bunny.”

Bunny håller upp händerna intill huvudet och viftar med dem som kaninöron. Så rynkar han näsan och sniffar ljudligt. ”Jaså, Bunny! Jämfört med det är ju River ett helt okej namn!” säger hon. ”Och en liten näbbig käft har hon också!”

Bunny böjer sig fram och lyfter upp en liten resväska som står vid stolen. Han lägger den på bordet, rättar till skjortärmarna och låter väskans lås smälla upp. I den ligger diverse skönhetsprodukter i form av varuprover – miniflaskor med kroppslotion, små förpackningar med ansiktsrengöring och små handkrämstuber. ”Här, ta den här”, säger Bunny och ger River en handkrämstub. ”Och vad är det här, då?” säger River. ”Det är en elastinberikad extra mjukgörande handkräm.” ”Säljer du sånt här?” ”Javisst, hemförsäljning. Den är helt jävla undergörande, ska du veta. Du får den. Gratis.” ”Tack”, säger River med liten röst.

Bunny sneglar upp mot väggklockan och allt saktar in och 23

han känner hur blodet dundrar fram genom kroppen och hur tänderna bultar ända nere i rötterna och han säger, väldigt tyst: ”Jag kan ge dig en demonstration om du vill.”

River tittar på den lilla krämtuben som ligger i hennes hand. ”Med aloe vera dessutom”, säger han.

24

3 Bunny vrider om tändningsnyckeln och hans gula Fiat Punto vaknar till liv med en sjuklig rossling. En lågintensiv skuldkänsla, om man nu kan kalla det för det, en gnagande förfäran över att klockan redan är kvart över tolv och han fortfarande inte är hemma skaver i medvetandets gränstrakter. Han har ett diffust, störande minne av att Libby varit extra upprörd kvällen innan men han kan inte erinra sig av vilken anledning och det är i vilket fall som helst en mycket fin dag och Bunny älskar sin fru.

Att minnet av deras parningsleks glansdagar vägrar släppa sitt grepp vittnar om Bunnys obetvingliga optimism. Det är såpass starkt att det faktiskt kvittar hur mycket skit som fastnar i det äktenskapliga maskineriet, för när Bunny frammanar sin fru i tankarna är hennes röv alltid fastare, hennes bröst torpedformade och hon fnittrar fortfarande samma småflicksfnitter och har samma lyckliga lavendelblå ögon. En glädjebubbla briserar i magen när han kör ut från parkeringsplatsen och kommer ut i det överdådiga solskenet vid havet. Det är en mycket fin dag och han älskar utan tvekan sin fru.

Bunny rattar sin lilla bil genom veckoslutstrafiken och kommer fram till stranden och han närapå svimmar vid åsynen av 25

den yrande vilda sommarcirkus som böljar fram inför hans ögon.

Skaror av saxbenta fjortisar med piercade navlar, varumärkesindränkta joggartjejer, glada, storarslade hundägare, par som kopulerar raktuppochner i sommargräset, pilska solbaderskor som vilar under de erotiskt uppbubblande stackmolnen, en sån jävla massa tjejer som inte skulle tacka nej – stora, små, svarta, vita, unga, gamla, ge-mig-en-minut-så-ska-jag-hittadin-lilla-mouche-tjejer, härliga frånskilda småbarnsmödrar, de glänsande sprudlande brösten på rakade bikinibabes, de sandkornsfläckiga ryggarna på kvinnor som kommer strosande upp från stranden – så jävla fett, tänker Bunny – blondiner, brunetter, grönögda rödhåriga tjejer man bara inte kan låta bli att älska, och Bunny saktar ner till krypfart och vevar ner rutan.

Bunny vinkar åt en workoutledare med iPod och sport-bh som kanske vinkar tillbaka; en svart brud studsar fram över gräset på en gul hoppboll (respekt); en halvnaken högstadietjej med ett kexstort knullskrubbsår i svanken, vilket härligt nog visar sig vara ett tatuerat prydnadsband – ”Levereras i presentförpackning!” ropar Bunny. ”Helt otroligt.” Sedan busvisslar han åt en spritt språngande naken, helvaxad brud som vid närmare påseende trots allt har en stringtrosa, hudfärgad och hudnära som ett korvskinn; han vinkar åt tre amasongudinnor med maffiga lårmuskler och Ugg-stövlar som står och bollar med en jättebadboll (de vinkar tillbaka i ultrarapid). Bunny tutar åt två överraskande snygga små flator som ger honom fingret och Bunny skrattar och ser dem framför sig med en oljad massagestav i högsta hugg; får sedan span på en kobent tjej i flätor med tungan glidande över en rödblårandig slicke­ pinne; en tjej som har på sig något som inte går att urskilja men 26

som gör att det ser ut som om hon krupit under skinnet på en regnbågsforell; sedan typ en au pair lutad över en barnvagn och den klarvita glimten av trosorna och han frustar till och hänger på tutan. Sedan får han syn på en ömklig, grovlemmad kontorsbrud som tappat bort sin möhippa och berusat vinglar fram över gräsmattorna, ensam och desorienterad, iförd en t-tröja med texten ”GRYMTA SOM EN GRIS” och med en stor uppblåsbar penis i handen. Bunny tittar på klockan, funderar en stund, men fortsätter sin färd. Han ser en förryckt, beslöjad brud i bikini med viktoriansk turnyr och vinkar sedan åt en söt liten pundarbrud som är väldigt lik Avril Lavigne (samma svarta kajal) som sitter på en hög med uteliggarnas tidning i en av portarna till det fallfärdiga Embassy Court. Hon reser sig och hasar sig fram mot honom, mager som en sticka, med jättelika tänder och svarta pandaringar under ögonen och då inser Bunny att hon inte alls är någon pundarbrud utan en berömd fotomodell på höjden av karriären och som han inte kommer ihåg namnet på, vilket får Bunnys ribba att skallra till i kallingarna, och sedan, vid närmare påseende, ser han att det trots allt är en pundarbrud och han glider vidare, fastän alla konnässörer vet, mer än någonting i världen, att pundarbrudar suger bäst (och crackhoror sämst). Bunny slår på radion och Kylie Minogues ”Spinning Around” strömmar ut och Bunny tror inte sina öron och känner en nästan gränslös glädje välla upp när den klafsande, kittlande synten drar igång och Kylie tjuter ut sin orgiastiska sång till rövknullandets lov och han tänker på Kylies gyllene hotpants, de där praktfulla guldrundlarna, som för tankarna till när han med magen proppad med korv och ägg bakifrån satte på frukostvärdinnan River med hennes stora, bleka röv uppe på hotellrummet, och han börjar sjunga med, I’m spinning 27

around, move out of my way, I know you’re feeling me ’cause you like it like this, och det är som om musiken strömmar ut från alla bilar i hela världen, och beatet bultar som bara helvete. Så får han syn på ett gäng fläbbiga ruggugglor med självbelåtna midjor och frostat läppglans, en potentiellt skitsnygg arabisk tjej i heltäckande burka (shit, muslimskt mus-lim!) och sedan en reklamtavla för Wonderbra eller något liknande och han säger ”Yess!” och vänder aggressivt tutande tillbaka nerför Fourth Avenue medan han skruvar av kapsylen till en av sina provtuber med handkräm. Han parkerar och runkar med ett stort lyckligt leende på läpparna och lägger från sig en skvätt säd i en strumpa stel av intorkad sperma som han alltid har gömd under sätet. ”Oj”, säger Bunny och radioprataren säger: ”Det där var Kylie Minogue och visst älskar man hennes hotpants!” Bunny säger: ”Amen!” Sedan rattar han ut i trafiken och tillryggalägger de tio minuter det tar hem till lägenheten i Grayson Court i Portslade och han ler fortfarande och skrattar och undrar ifall hans fru Libby möjligen inte är sugen på ett nyp när han kommer hem.

28

4 Bunny svänger in på Church Road och killen på radion har fortfarande inte släppt ämnet Kylies guldlamébrallor. Han påstår att de ligger i ett temperaturkontrollerat museivalv, försäkrade för åtta miljoner dollar (mer än Turinsvepningen).

Bunny känner mobilen vibrera och sprätter upp den, drar ett djupt andetag, släpper ut en delmängd luft och säger: ”Vad är det?” ”Bunny, har du hört den här?”

Det är Geoffrey som ringer från kontoret. Geoffrey är Bunnys chef och är dessutom i Bunnys ögon något av ett sorgligt kapitel som suttit och fettat till sig i ett råttbo till kontor ute på Western Road, praktiskt taget fastsvetsad i en mörbultad, hjulförsedd snurrstol som han sällan verkar resa sig ur. En gång för tusen år sedan var han stilig – det sitter inramade foton på honom på kontorsväggen längst in, där är han smal och nästan snygg – men numera har han förvandlats till ett förvuxet pervo med slibbig röst som svettas och snörvlar och skrattar i näsduken som han ständigt har i handen och viftar teatraliskt med. Geoffrey är i Bunnys ögon ett sorgligt kapitel men han gillar honom i alla fall. Det händer att Geoffrey levererar ett slags faderliga, pseudobuddhistiska visdomsord 29

som Bunny konstaterar att han ibland tar till sig. ”Och?” säger Bunny.

Geoffrey drar en vits om en kille som har sex med sin flickvän och säger åt henne att ställa sig på alla fyra för han vill knulla henne i röven och tjejen säger att det är faktiskt ganska perverterat och killen säger att det var minsann ett avancerat språkbruk för en sexåring och Bunny säger: ”Den har jag hört.”

Ur radion strömmar en låt som Bunny inte kan placera och plötsligt tonar alltsammans ut i brus och knaster och Bunny boxar till apparaten och utropar ”Helvete!” varpå det dånar till av sorgmodig klassisk musik, som en härold om kommande, ogripbara fasor. Bunny ger radion en lång blick. Det skrämmer honom att den verkar slumpa fram vad den själv vill höra, och han sänker volymen. ”Jävla skitradio”, säger Bunny. ”Va?” säger Geoffrey. ”Det är bilradion som …” Sedan hör Bunny det plågade gnisslet från kontorsstolen och hur Geoffrey knäcker en ölburk i andra änden. ”… är paj.” ”Tittar du in på kontoret, bwana?” säger Geoffrey. ”Vad ska jag göra det för?” ”För att din chef känner sig ensam och jag har kylen full med öl.” ”Måste titta till frugan först, Geoffrey.” ”Hälsa från mig”, säger Geoffrey och rapar grundligt. ”Visst”, säger Bunny. ”Du, Bunny, det ringde nån donna hit till kontoret, som påstår att hon tar hand om din farsa eller nåt. Hon säger att du måste komma och titta till honom. Det är bråttom.”

30

”Vad fan nu, då?” ”Ja, jag är ju bara budbäraren.”

Bunny svänger in på planen framför Grayson Court, snärtar igen mobilen och parkerar. Han kliver ur bilen och slänger varuprovsväskan och kavajen över axeln. Han har svettringar under armarna på den kanariegula skjortan (han bytte till en ren efter att ha satt på River) och när han skrider fram över planen känner han en välbekant och på intet sätt obehaglig åtstramning i skrevet.

Maybe, just maybe, gnolar han för sig själv, tänker på sin fru och ger den pomaderade locken som piggt ringlar sig ner över pannan en liten justering.

Han går in genom porten och slungar sig uppför betongtrappan. På första våningen passerar han en ung tjej i kort, gul kjol och ett vitt stretchbomullslinne med texten FCUK KIDS. I nyllet har hon en finnig fjortonårig kille i skitiga grå träningsbyxor fastkletad. Bunny kollar in hennes små styva bröstvårtor som avtecknar sig skarpt mot stretchtyget och han lutar sig tätt intill när han går förbi. ”Akta dig, Cynthia, byrackan verkar ha nån infektion”, säger han.

Killen, tvättbrädemagad och vit som innanmätet på en fisk och med en aknemantel över axlarna, säger: ”Dra åt helvete, ditt as.”

Bunny ger ifrån sig en serie hundskall. ”Voff! Voff! Voff!” låter han och fortsätter uppför trappan, två steg i taget. ”Du ska fan få, din jävel!” säger killen, ansiktet stelnar och han låtsas göra ett utfall mot honom.

Tjejen som heter Cynthia säger till killen: ”Han är schyst.

Låt han vara.” Sedan blottar hon de långa ställningsförsedda 31

tänderna och sätter dem lystet i killens hals, som en månlandare eller ett nejonöga.

På väg utmed loftgången mot dörren gräver Bunny i fickan efter nyckeln. Ytterdörren har samma gula färg som Bunnys skjorta och för ett ögonblick viner en bortglömd bild av Libby förbi, när hon tio år tidigare, i jeans och gula diskhandskar, satt på huk vid dörren och målade den, tittade upp, log mot honom och föste undan en hårtest ur ansiktet med baksidan av handen.

Han öppnar dörren. Det är mörkt och konstigt inne i lägenheten. Han stiger in, släpper varuprovsväskan på golvet och försöker hänga kavajen på X-kroken som inte längre sitter där. Den är bortryckt. Kavajen faller till golvet i en svart hög.

Han knäpper på ljuset men inget händer och han upptäcker att glödlampan i taket har skruvats ur. Han stänger ytterdörren.

Han tar ett steg in och i takt med att ögonen vänjer sig vid mörkret blir han med stigande förvirring varse en än värre oordning. En ensam glödlampa lyser i sockeln medan tofsskärmen böjts i nittio graders vinkel och i det bleka svaga ljuset ser han att möblerna har flyttats runt. Bland annat har hans fåtölj vänts mot väggen likt en olydig skolgosse och begravts under ett lass utsorterade kläder, skänken i laminat ligger uppochnervänd, med alla ben avslagna utom ett, på vilket ett par av Bunnys kalsonger hänger likt en dyster flagga. ”Herregud”, säger Bunny.

På soffbordet intill ett dussin oöppnade tvålitersflaskor med cola tornar en hög med pizzakartonger upp sig. I ultrarapid går det upp för Bunny att det framför allt är hans kläder som ligger kringslängda. Bunny känner igen den sura unkna lukten någonstans ifrån men kan inte placera den. ”Hej, pappa”, hörs en liten röst säga och en nioårig pojke, 32

barfota i blå kortbyxor, dyker plötsligt upp i det fragmenterade dunklet. ”För helvete, Bunnyponken! Du skrämmer ju skiten ur mig!” säger hans far och snurrar åt alla håll. ”Vad är det som har hänt?” ”Jag vet inte.” ”Vadå jag vet inte? Du bor väl här, för fan? Var är din mamma?” ”Hon har låst in sig i sovrummet”, säger Bunny junior och gnider sig i pannan för att sedan klia sig på benet. ”Pappa, hon vägrar komma ut.”

Bunny ser sig omkring och två parallella tankar förlamar honom. Dels att lägenhetens skick är något som angår honom personligen, att det är ett budskap – han upptäcker att en del av hans kläder skurits eller rivits sönder – dels att han på något sätt bär skulden. En ospecificerad skuldkänsla kommer ilande från psykets gränstrakter, sticker för ett ögonblick upp sitt tryne ovanför staketet för att sedan försvinna igen. Men obehagskänslan det ger byter dock kvickt plats med en annan mer akut insikt som inverkar negativt på humöret: sexet är med största sannolikhet struket från dagordningen. Bunny blir skitsur. ”Vadå vägrar komma ut?!” säger han och klampar genom vardagsrummet in i hallen och skriker: ”Libby! Libby!”

I hallen har någon tömt och jämnt och målmedvetet spridit ut en kartong kalaspuffar över heltäckningsmattan och Bunny känner hur de sprängs under fötterna. Rasande vrålar han ännu högre: ”Libby! För helvete!”

Bunny junior följer efter sin far in i hallen och säger: ”Pappa, det ligger kalaspuffar överallt.” Han kliver omkring på dem med sina bara fötter. ”Gör inte så där”, säger Bunny. Han rycker och sliter i dörr33

handtaget och skriker: ”Libby! Öppna!”

Hans fru svarar inte. Bunny trycker örat mot dörren och hör ett underligt gällt läte därinifrån. ”Libby?” säger han med stillsamt tonfall. Det är något inte alldeles obekant över det underliga, aparta skriet och det får Bunny att tippa huvudet bakåt och han ser att det i hallampans tomma sockel hänger mängder av stripiga sprejserpentiner, likt en utomjordings blå inälvor. Häpet pekar han på dem och säger ”V-va?” och sjunker i nästa ögonblick sakta ner på knä. ”Oj, det där har jag gjort”, säger Bunny junior och pekar på serpentinerna. ”Förlåt.”

Bunny kikar genom nyckelhålet. ”Ha!” utropar han och vaknar till liv igen.

Genom nyckelhålet kan han se sin fru Libby stå vid fönstret.

Märkligt nog har hon på sig samma orange nattlinne hon bar under deras bröllopsnatt och som Bunny inte sett på många år.

Plötsligt minns han som i blixtbelysning, som i en dröm, hur hans alldeles nyblivna hustru på smekmånadshotellrummet kommit gående mot honom med det ultratunna, snudd på genomskinliga orange tyget riskabelt draperat över de svullna bröstvårtorna, den självglänsande hyn därunder, skuggan av gulblont pubeshår som förtäckt dansade inför hans ögon.

Bunny står på knä bland kalaspuffarna med ögat tryckt mot nyckelhålet och han tänker, i en hastig stöt av eufori, att chanserna för ett eftermiddagsknull avsevärt förbättrats. ”Hallå, baby, det är din Bunnyman”, säger han, men Libby svarar fortfarande inte.

Bunny hoppar upp på fötter, bultar på dörren med knytnävarna och vrålar ”Öppna för helvete!” medan Bunny junior säger ”Pappa, jag har nyckel”. Men Bunny föser sonen åt sidan, tar sats och kastar sig mot dörren med ett brak. Sonen säger 34

”Pappa, jag har nyckel!” och Bunny väser ”Flytta på dig för fan!” och den här gången flyger han mot dörren, som en vettvilling, med full kraft och ett högljutt stön, men dörren går inte upp för det. ”Helvete!” skriker han frustrerat, sjunker ner på knä och pressar ett ursinnigt öga mot nyckelhålet. ”Öppna för helvete!

Du skrämmer ju grabben!” ”Pappa!” ”Håll dig undan, Junior!” ”Jag har nyckel”, säger sonen och håller fram nyckeln mot sin far. ”Men säg det då för fan!”

Bunny tar emot nyckeln, sätter den i nyckelhålet och öppnar dörren till sovrummet. Bunny junior följer sin far tätt i hälarna. Han konstaterar att teven visar Teletubbies men att den lilla bärbara apparaten har ställts på golvet vid fönstret.

Den minsta, röda teletubbien, som heter Po och har en rund antenn på huvudet, yttrar något med en röst som pojken inte längre kan förstå. Utan att flytta blicken från teven märker Bunny junior att hans far stannat upp och längst ut i synfältet anar han ett orange fält av stillhet. Han hör sin far säga ”Helvete”, fast tyst och förfärat, och han bestämmer sig för att inte lyfta på huvudet. Istället stirrar han stint ner i mattan och ser att en kalaspuff har kilat in sig mellan två tår.

Bunny svär återigen, dovt, och för handen till munnen. Libby Munro hänger i fönstrets säkerhetsgaller iklädd sitt orange nattlinne. Fötterna vilar mot golvet, knäna är böjda. Med hjälp av sin egen krökta tyngd har hon strypt sig själv. Ansiktet är auberginefärgat och Bunny tänker för ett ögonblick, samtidigt som han kniper ihop ögonen för att jaga tanken på flykten, att hon har snygga tuttar.

35