9789170017520

D

en stora, kraftigt byggda hästen, som svajade från sida till sida högt ovanför det öppna lastrummet, sparkade rätt ut i luften. Dess gråsprängda sidor rörde sig ut och in som efter ett utmattande lopp. På halsens svettblanka hud syntes hur det pulserade i de tjocka ådrorna och fradgan skummade från de blottade tänderna när den såg ned genom lucköppningen för att hitta den försvunna marken igen. De tunga hovarna sparkade våldsamt i skräck. Så vände den ögonen ut och in. En stråle diarré sprutade från den samtidigt som urinen forsade ur den väldiga, slappt hängande lemmen.

Signalmannen, som dirigerade ångvinschen, svor högt och beordrade bommen ut över skeppssidan så att det skräckslagna djuret skulle kunna tömma sig i det grumliga hamninloppet.

Hästen gnäggade inte när den såg vattnet under sig. Ljudet som kom från den darrande mulen, lät som ljudet från en människa som skrek i djupaste förtvivlan.

Skriket rullade över hamnen innan det kastades tillbaka från magasinen runt Asiatisk Plads. En flock gråsparvar som slagit sig ned runt en komocka på Havnegade flög förskräckta upp.

Carl Rasmussen vände bort ansiktet.

9

Jensen-Sista resan.indd 9

09-05-05 13.49.53

Jensen_titels:Layout 1

09-03-31

10.46

Sida 5

Avsked

Jensen-Sista resan.indd 11

09-05-05 13.49.53

P

erus besättning gick ombord tidigt på morgonen med rödbrusiga ansikten. Hos en lång, framåtböjd man med ett plommonstop nedtryckt över pannan samlades svetten i de kraftiga ögonbrynen och rann vidare ned över kinderna där den fångades upp av dygnsgammal skäggstubb. Sjömännen bar sina sjösäckar på skuldrorna och när den ene efter den andre klev ned på däcket knäade de och svajade till som för att anpassa sig till ett oroligt, sluttande däck. Men Peru låg stadigt vid kaj. Det återstod flera timmar tills bogserbåten skulle dyka upp för att dra ut dem på redden. Det var nattens svirande som satt kvar i deras kroppar.

De skeppades över från Nyhavn till andra sidan av hamninloppet och hos några av dem såg man halsen på en ölflaska sticka upp ur mollskinnsbyxornas djupa fickor. De hade redan varit hos läkaren och fått sina tjänstgöringsintyg. På redden väntade ytterligare ett läkarbesök innan Peru satte kurs norrut.

Det skulle undersökas ifall de bar på någon smittsam sjukdom som kunde följa med på resan.

Nästa gång de satte foten på fast mark skulle den vara täckt av is och högt över dem skulle en obarmhärtig sol hänga, som fastsydd i himlavalvet och utan att ge dem någon vila, varken dag eller natt. De hade druckit länge och innerligt av mörkret innan de satte sina fötter på Perus däck.

Styrmannen var en liten och senig man som stod på akterluckan med skärmmössan nedskjuten i nacken. Varje gång han 13

Jensen-Sista resan.indd 13

09-05-05 13.49.53

sista resan

fick syn på en flaska rusade han fullkomligt rasande fram till de nyanlända. ”Din fördömda fyllbult, tror du det är en krog som du fått hyra på?” skrek han med en stämma som tycktes hämta kraft från lungor långt större än hans trånga bröstkorg såg ut att rymma.

Hans ansikte, med djupa rynkor som gick kors och tvärs över kinderna och den framträdande näsan, drog ihop sig i oväntade mönster. ”Nästa gång du så mycket som tänker på att ta dej en klunk öl så sätter jag av dej på närmsta isberg.”

Han fiskade upp flaskan ur fickan på syndaren, som duckade som om han väntade sig ett slag, varpå han slängde iväg flaskan med en van rörelse över relingen. Med ett plums landade den i det skitiga hamnvattnet, vaggade upp och ned ett ögonblick innan den satte kurs mot hamninloppets mitt.

Vid landgången bockade stewarden med hög röst av provianten som just fördes ombord. Där fanns rökt, saltat och konserverat kött, smör, klippfisk, gryn, skeppsskorpor och skeppsbröd, rågmjöl och vetemjöl. När han kom till kaffet, nämnde han två sorter, det brasilianska och det javanesiska.

Skadeglatt tillfogade han att det sistnämnda var kajutakaffe, vilket för den invigde signalerade att det var förbehållet befäl och passagerare. Så fortsatte han sin uppräkning: te, sviskon, russin och vinäger, färsk och torkad potatis, sopprötter och lök, färsk vitkål och konserverad sådan, gula ärtor och bönor, salt, risgryn, sagogryn, strösocker och farin.

Nu gjorde han paus igen, som om han fick lust att komma med en ny obehaglighet. Den här gången var det styrmannen som han ville utmana, ja, kanske ville han rent av undergräva dennes auktoritet. Med hög stämma deklarerade han att det i den ombordförda mängden proviant också fanns tjugo krus brännvin och tio fat skeppsöl. Männen rätade på sig, som om de fått upprättelse, samtidigt som de stirrade utmanande åt styrmannens håll.

14

Jensen-Sista resan.indd 14

09-05-05 13.49.53

avsked

”Ni tror väl ändå inte”, skrek styrmannen när han lade märke till deras blickar, ”ni tror väl ändå inte, att brännvinet är åt er, era hundar!”

Han hade slitit av sig skärmmössan och slängt den på luckan framför sig där han nu började trampa på den, som om den i det ögonblicket var ett substitut för ett slagsmål med hela besättningen.

I båtens för stod en ensam gestalt med ryggen åt tumultet. Carl Rasmussen var inte mycket längre än styrmannen, men verkade kraftigare, vilket möjligtvis hängde ihop med de många klädlager som han bar ovanpå varandra, som om han redan nu ville skydda sig mot den arktiska kylan. Även han reagerade på stewardens uppräkning, men på ett annat sätt än styrmannen och manskapet. Han tog sig åt magen, som om blotta omnämnandet av den mat han i flera månader var hänvisad till, redan orsakade honom magont.

Solen stod fortfarande lågt. Skeppets rigg och de omgivande magasinen kastade långa skuggor över hamnbassängen. På kajen längs Havnegade hade lastningen av smördrittlar och fläsk på två engelska ångbåtar börjat. En boskapsskötare drog iväg med en flock kor som vid åsynen av de höga skeppsskroven råmade mot morgonhimlen. På andra sidan Kongens Nytorv skymtade han Store Nordiske Telegraf-Selskabs huvudkontor, där det saknades en våning innan det var färdigbyggt. Träden runt Krinsen hade ännu inte slagit ut, men han visste att skogsmarken i Dyrehaven var täckt av blommande vitsippor och om några dagar skulle bokarna slå ut. Det skulle han inte få uppleva. Trots att Peru hade flera timmar kvar vid kajen, kände han, att han redan hade lämnat Danmark och befann sig i en främmande värld.

Han var den ende passageraren ombord på Den Kongelige Grønlandske Handels skepp, briggen Peru. Han hade magknip, och det gav honom ingen tröst att det ombord på Peru var ett 15

Jensen-Sista resan.indd 15

09-05-05 13.49.53

sista resan

privilegium förbehållet passagerare och befäl att dricka javakaffe. Carl Rasmussen drack inte kaffe.

Vid åttatiden dök bogserbåten upp. Förtöjningarna gjordes loss och Peru drogs ut mitt i det överfulla hamninloppet, där bogserbåtar, läktringspråmar, lastpråmar och färjeslupar från Nyhavn hela tiden höll på att segla in i varandra. Det hördes varningsrop och de kraftiga propellrarna piskade det skitiga vattnet i hamnbassängen till slamfyllda skumvirvlar. På alla sidor tornade de stora magasinen upp sig. Stadens kyrktorn försvann nästan bakom dem. Längre söderöver stod Knippelsbrons järnportar öppna. Långa köer med fotgängare och hästdragna vagnar syntes på båda sidor om bron. En ångbåt hade fastnat i den trånga öppningen. Den gav ifrån sig flera varningsbröl och röken pulserade stötvis ur den höga, smala skorstenen, som om skeppet försökte vrida sig loss ur murverkets grepp med ren maskinkraft. Det skorrade och tjöt av metall som gav med sig i det ojämna styrkeprovet.

Ett mudderverk var i färd med att fördjupa hamninloppet.

Det stora skovelhjulet vältrade upp slam och gyttja från bottnen ned i halvruttna, sjunkfärdiga pråmar, som såg ut att kunna gå till botten under tyngden av den stinkande gyttjan. Bakom stack en kolkran upp sin svarta järnkonstruktion i vädret. En bucklig järnhink, som lätt kunde ha rymt en människa, firades ned i den öppna luckan på en förtöjd läktringspråm. Ett dammmoln stod upp ur lastrummet, där kollämparna skyfflade för fullt. På kajen sprang sotiga män med fulla skottkärror över små, gungande brädor som lagts ut som gångbroar. Först fram, sen tillbaka, samma rörelse hela dagen lång. ”Se, som de springer fram och tillbaka. Vilket jävla myrliv.”

Det var kapten Thomsen, som hade ställt sig vid relingen tillsammans med skeppets ende passagerare. Han tog kritpipan ur munnen och spottade i vattnet. Han hade ett runt huvud, 16

Jensen-Sista resan.indd 16

09-05-05 13.49.53

avsked

vars regelbundna drag underströks av ett gråsprängt hakskägg, som noga följde käkens linje men lät det mesta av kinderna och partiet runt munnen vara fritt. Hans djupt liggande ögon var små, blicken var forskande och kunde från och till uppfattas som lättretlig. ”Jag låg och lastade på Yangtsefloden en gång”, sade han. ”I Kina har de inte uppfunnit skottkärran. De bär ett ok med två korgar över axlarna. Men annars är det sej likt.”

Han såg tankfullt in mot Christiansholm. ”De springer också. Bördan är omänsklig. Men de släpar sej inte fram. De sätter inte försiktigt ner den ena foten framför den andra. De springer. Liksom kanaljerna därborta. Jag har försökt att ta en sån säck på nacken en gång. Det gällde ett vad med en hamnarbetare. Jag kunde inte ens flytta fötterna. Hundrafemtio kilo! Så visade han mej tekniken. `Spring, kapten!´ sa den drummeln till mej. Jag trodde jag skulle stå på näsan.

Men det fungerade! Det var som om jag sprang ifrån tyngden.

Se på dem därborta. I varje ögonblick är de nära att ramla ner med skottkärran. Och vad gör de? Går försiktigt fram steg för steg, som vi andra skulle göra? Nej. De springer. För att inte få svindel och tappa balansen.”

Han skrattade för sig själv. ”Frågan är naturligtvis hur långt man ska springa. Det finns ju en gräns för allt.”

Han vände sig om för att ropa ett kommando. Så drog han med sig passageraren till styrbordssidan. Kvæsthusbroen försvann akterut. Hästar och vagnar med halvsovande kuskar stod i långa köer på den överfulla kajen och väntade på att lasta styckegods på de många ångbåtar som gick i linjefart till landsortsstäderna på Jylland. Pråmar med nytt, färskt kol gled upp vid sidorna av ångbåtarna. Det brölade och tutade, som om hela hamnen och landet bakom gjorde sig klart för uppbrott.

De passerade Larsens Plads. Bakom en rad låga magasin låg Amalienborg gömt. Det bolmade rök ur skorstenen på den 17

Jensen-Sista resan.indd 17

09-05-05 13.49.53

sista resan

stora Amerikabåten Thingvalla och kajen vimlade av männi­ skor som kommit för att vinka farväl till utvandrarna. ”Jag har lust att fråga er om en sak, Rasmussen. Ni är ju målare.”

Passageraren nickade. ”Hur kommer det sej att jag aldrig ser någon med staffli härnere? Här borde det ju finnas gott om motiv.”

Carl Rasmussen, som hittills hade stått i egna tankar, verkade plötsligt vakna till: ”Vad då för motiv?” frågade han och pekade mot kajen. ”Kolhögar, master, en osande skorsten. Amalienborg går ju knappt att se och den vackra platsen framför slottet ser man ju inte alls.

Det är den utsikten vi bjuder vår kung på. Rotlösa människor i färd med att vända honom ryggen och lämna landet för att det inte är gott nog åt dem. Skulle målaren då lägga sten på börda genom att välja smutsen som sitt motiv? Nej, då finns det helt säkert mer passande motiv. Danmark är fortfarande ett vackert land. Det får vi inte glömma. Och det är målarens uppgift att hjälpa till med att komma ihåg detta.” ”Likväl är ni på väg till Grönland.” ”Naturen är så storslagen där. Man ser fortfarande skaparens hand så tydligt.” ”Rasmussen har rätt.”

Den lille styrmannen hade dykt upp vid sidan om dem. Han tog en paus i utskällningen av besättningen.

Målaren såg på honom. ”Jag tror inte vi har blivit presenterade för varandra.” ”Ursäkta mina dåliga manér.”

Styrmannen tog med en överdriven rörelse av sig skärmmössan och stack fram handen. ”Ryberg, Harry. Mitt namn är Harry Ryberg.”

Han uttalade det engelskklingande namnet med danskt y. ”Jag håller med er. Vår Herre vördas inte här i Köpenhamn.

Se bara hur de troende tvingas leva.”

18

Jensen-Sista resan.indd 18

09-05-05 13.49.53

avsked

Han pekade bakåt mot hamnen, där den krökta spiran på Vor Frelsers Kirke stack upp bakom magasinen på Asiatisk Plads.

Målaren såg förbryllat på styrmannen. ”Menar ni kyrkorna? Jag tycker nog annars att vi har rätt vackra kyrkor här i staden.” ”Nej, han tänker på sjömanshemmet Betel i Nyhavn. Det är inte fint nog åt herrn här.”

Kaptenen klappade styrmannen vänligt på axeln. ”En barack är vad det är! Inget annat!” utbröt styrmannen upphetsat. ”Och i Nyhavn som är så fullt av frestelser. Hur ska sjömännen kunna ledas bort från fördärvet om allt de erbjuds är en barack? Då är till och med det eländigaste, nerlusade horhus att föredra.” ”Nu tror jag inte att Vår Herre Jesus Kristus hade den typen av bekymmer. Var det inte just Jesus som jämförde sej med naturens alla fåglar och sa att han inte ens hade en sten att luta sitt huvud mot?”

Målaren såg spjuveraktigt på styrmannen som förvirrat slog ned blicken. Den tanken hade aldrig slagit honom.

Kaptenen blinkade i samförstånd mot Rasmussen. ”Arbetet kallar”, sade han och gav Ryberg en respektlös knuff, som om styrmannen bara var en tröttsam skeppsgosse som blandat sig i ett samtal mellan vuxna.

Carl Rasmussen stod kvar vid relingen. Nya kajplatser gled förbi. Efter Larsens Plads följde ännu ett kollager. Så tornade Dahlerups magasin upp sig. Längre bort ruvade en jättelik kornsilo. På däcket till en ångare stod besättningen uppställd för fotografering, självmedvetna, fosterlandslösa män med skärmmössor och plommonstop nedtryckta i pannan, korslagda armar och trotsig blick, som om de ägde hela världen.

Kaptenen stod längst ut i kanten. Han trampade otåligt med fötterna, som om han vore rädd att bli bortglömd av fotografen.

19

Jensen-Sista resan.indd 19

09-05-05 13.49.53

sista resan

”Nej”, tänkte Carl Rasmussen, ”här finns inget att göra för en målare.”

Hela det enorma hamnområdet liknade ett slagfält. Röken steg mot skyn från de höga skorstenarna på ångkvarnar och elverk och fick det att se ut som om halva området stod i brand.

Kolhögarna, som reste sig överallt och förhindrade anblicken av staden där bakom, påminde om improviserade, hastigt uppförda vallar, bakom vilka nya skyttegravar ryckte fram.

Köpenhamn var en belägrad stad och fienden hade redan lagt sin ring av järn, stål, kol, ånga och eld så nära dess centrum att det sista, avgörande angreppet mot den dödsmärkta staden kunde väntas när som helst.

Han hade inte sett hamnstäderna längs Yangtseflodens bräddar, som kaptenen på Peru hade gjort, men han hade seglat på Themsen och upplevt Londons dockor. En världsbrand drog över kontinenterna och lade allt som han kände till i aska. I Köpenhamns hamn var han inte längre i Danmark utan i framtidens vulkaniskt pumpande hjärta, mitt i ett energiutbrott så väldigt som naturen någonsin kunde prestera. Han var målare men här blev han blind.

Han hade svarat på kaptenens fråga genom att prisa det Danmark som han kände till, men det var bara gamla fraser och förkastade trosbekännelser som han mekaniskt återgav för att dölja att han var rådvill.

För andra gången i sitt liv var han på väg till Grönland. Var det för att hitta en motvikt, en kraft som var ännu starkare än den som stod på spel här? Kanske sökte han en själ, en blick.

Eller hoppades han bara på att än en gång få gå på en igenvuxen stig som han alltför tidigt hade övergett? Han viss­te inte. Han visste bara att han måste iväg, och kaptenens ord om de hamnarbetare längs Yangtseflodens bräddar och på Köpenhamns kajer, som reagerade likadant och stack iväg illa kvickt när en omänsklig börda lades på deras skuldror, väckte en förunderlig genklang i honom.

20

Jensen-Sista resan.indd 20

09-05-05 13.49.53

avsked

”Kanske har han rätt”, tänkte han. ”Kanske är jag en sån där hjärtats hamnarbetare och nu är det jag som springer med min börda.”

I nästa ögonblick fick han en motsatt tanke. ”Kanske springer jag inte med den. Kanske springer jag bara ifrån den.”

De lämnade hamninloppet bakom sig och ankrade på redden. Läkaren kom ombord strax efter lunch och undersökte besättningen en sista gång. Han dök upp ur skansen tillsammans med den långe, framåtböjde man som mönstrat på med plommonstopet nedtryckt över sin svettiga panna. På ena axeln bar han sin sjösäck. Ingen av dem sade ett ord, när de gick bort till lejdaren för att klättra ned i bogserbåten som skulle ta dem tillbaka till kajen. Mannen var blek med sammanpressade läppar. Han såg ned på däcket. Läkarens undersökning hade uppenbarligen avslöjat att han bar på en smittsam sjukdom och nu var han tvungen att mönstra av.

Läkaren höll honom under ena armen, som om den olycklige sjömannen var någon som gripits och skulle hindras från att ta till flykten. När de nådde fram till relingen slet mannen sig lös och vände sig mot besättningen, som under tystnad följt honom med ögonen. ”Era skitar!” skrek han.

Hans ansikte förvreds av ett plötsligt raseriutbrott. ”Ni ska inte tro att ni är bättre än mej! Ni kommer att få pissa glasskärvor allihop!”

Han såg hånfullt på läkaren, som på nytt tog ett fast grepp om hans överarm. Så klättrade han utan motstånd ner för lejdaren.

När bogserbåten satte kurs tillbaka mot hamnen stod han i fören och stirrade in mot staden, som om han redan hade glömt den hyra han just förlorat.

Från och med nu var landpermission inte tillåten. Klyvarbommen sattes och skeppet gjordes klart för avgång. Klockan 21

Jensen-Sista resan.indd 21

09-05-05 13.49.53

sista resan

fyra kom posten. Det blåste jämn kuling hela natten och det drog i ankarkättingarna.

Carl Rasmussen stod på däck och tittade länge in mot den upplysta staden innan han gick och lade sig.

Halv sex nästa morgon kom lotsen ombord. Man satte segel och Peru gick norrut genom Öresund. Carl Rasmussen kände sig hemma igen. En hel parad av segelbåtar hade stämt träff ute på Öresund. De kom kryssande upp mot vinden, ut och in mellan ångbåtarna, vilka gick som efter linjaler med sina svarta rökfanor i obrutna ränder bakom sig, som om de ville bevisa att de inte för ett ögonblick svek sin utsatta kurs. Där fanns stora, tremastade barkar, små lustjakter och galeaser, vilka i det här sammanhanget inte var att räkna som annat än jollar. En bramsegelskonare passerade på babords sida. Han kände igen sydamerikafararen Hans, som hörde hemma i Marstal. Bramsegelskonare och toppsegelskonare var de skeppstyper som marstalborna föredrog. Jo, han kände till vartenda segel, varenda repända som vilken sjöman som helst. Som marinmålare hade han tvingats ge avkall på allt detta vetande, som ju kunde fylla en duk till bristningsgränsen. En målare skulle inte stå med en kikare framför ögonen och förlora sig i detaljer. Hans uppdrag var att fånga ljuset. Över havet fanns det en speciell färgton i luften. Den vida utblicken lät åskådaren se långt, men avståndet hade också en dämpande effekt. Ett skepp som närmade sig horisonten blev inte bara mindre, det förändrade sig också.

De skarpa linjerna upplöstes och marinmålaren måste liksom dra en slöja framför sin duk. De spända seglen var inget annat än ljus. Vågorna, massiva och skiffergråa, kunde häva sig och sjunka med bedräglig regelbundenhet men hade ändå ingen fast gestalt. Oavsett hur tungt de rörde sig så skulle de framstå som dansande lätta på duken.

Staden sjönk bort bakom dem och den nordsjällandska kusten dök upp. De passerade Skovshoved, där fiskebåtarna sköt ut i stim. Vattnet rörde sig oroligt. Det blänkte och skvalpade 22

Jensen-Sista resan.indd 22

09-05-05 13.49.53

avsked

om båtarna, vilkas spegelbilder bröts i vattnets blanka småytor.

Det vita Eremitaget reste sig på toppen av backen i Dyrehaven.

På den öppna slätten framför jaktslottet gick hjortflockar och betade lugnt, obekymrade om människornas närvaro. Här hade han gått för längesen, tillsammans med den gamle, nysande Frisch och studerat den danska naturen.

Vid halv elvatiden passerade de Kronborg och lotsen lämnade skeppet. Åsynen av de uråldriga koppartornen och den vajande Dannebrogen fick Carl Rasmussen att för första gången på resan plocka fram sina vattenfärger och sitt skissblock. Han kände sig som en konvalescent som efter lång tids sjukdom märker hur livsmodet återvänder.

Klockan åtta på kvällen pejlade de Anholts fyr. Nästa morgon vaknade han till snö, trots att det var första maj. Snön låg inte kvar på det våta, hala däcket men luften var full av virvlande snöflingor. På nytt fick han en obestämd känsla av att ha gett sig ut på sin sista resa.

När han satt i sin hytt hittade han ett tidningsklipp från Svendborg Amtstidende. Det var Holm som givit honom det till avsked. Arkitekten var gammal vid det här laget men deltog med samma entusiasm som förr i hans små triumfer. Det var ett fint omnämnande av den utställning som han tillsammans med professor Bøgh hade haft i Teknisk Skole, och Holm hade väl tänkt sig att det skulle hjälpa honom att hålla humöret uppe under den långa frånvaron. ”Vackrare prydnad kan man inte hitta till sina väggar än en av dessa uppfriskande tavlor från våra inhemska sund, som Rasmussen målar med så mycken trohet och charm”, hade den anonyme anmälaren skrivit. Omnämnandet fortsatte i samma begeistrade tonfall: ”Det finns inte heller många av våra målare, som har en sådan kontroll över sin pensel, när det gäller att måla luft och hav, som just Rasmussen. Han behöver 23

Jensen-Sista resan.indd 23

09-05-05 13.49.53

inte ge oss mer än en svagt krusad havsyta, en himmel med några lätta moln, som dock tillåter solen att sprida några strålar över vattnet, ett par småöar i bakgrunden och en segelbåt i fjärran – och man har ett konstverk, som man får leta länge för att finna maken till.”

När han lade omnämnandet ifrån sig, hade den tillfredsställelse som det först väckt i honom, redan förbytts i sin motsats.

Han hörde locktonen i det. Var det inte just detta lätta måleri, hans egen förtjusning i naturens luftspeglingar, hans dragning till det idylliska, som han var tvungen att göra upp med? Han hade lagt nog med tid på väggprydnader och altartavlor. Nu måste han hitta vägen tillbaka till konsten, till det spår som han varit på den gången då han i sin ungdom fattat det för en konstnär så oerhörda beslutet att bege sig till Grönland.

Han skulle fylla femtiotvå uppe vid den grönländska kusten.

Var det redan för sent?

Jensen-Sista resan.indd 24

09-05-05 13.49.54

Jensen_titels:Layout 1

09-03-31

10.46

Sida 7

P책 v채g

Jensen-Sista resan.indd 25

09-05-05 13.49.54

Jensen-Sista resan.indd 26

09-05-05 13.49.54

N

är han som ung första gången seglade norrut längs den grönländska västkusten, tänkte han att han aldrig skulle ha gått i land ifall han inte i förväg hade känt till att det bodde människor där. Även om han varit i sjönöd, en skeppsbruten i en öppen farkost, eller drivit omkring i månader utan vatten och mat och med tänder som föll ur munnen på grund av skörbjuggen, skulle han ha föredragit havets oändlighet och inte ha sökt sin räddning här, oavsett hur svag han vore.

Det var sommar, men den tycktes honom bara som ett tunt lager smink på en dödskalle. Landet var avvisande från den första lodräta klippsidan och ju längre den resande trängde in i det, desto mer människofientligt blev det. Glaciärerna stod rätt ner i havet som ett förebud. Här började dödsriket. Överallt sträckte isen sina vita likfingrar mot kusten och den lilla vegetation som höll stånd gick inte att se som annat än mögel som växte på ett skelett.

Isbergen kom seglande som dödens budbärare ur de djupa fjordarna mot vilkas botten glaciärerna kalvade, eller också kom de svängande på havsströmmen söderifrån, som om de ville betvinga det skepp som vågat sig så långt upp mot klotets och livets ände under polen. Han fick känslan av att det var början på en nedfrysning av hela världen. När domedagen kom skulle han sitta infryst i ett isblock med gapande mun i ett stumt skrik.

Inlandsisen var en skärande vit, avvisande mur bakom 27

Jensen-Sista resan.indd 27

09-05-05 13.49.54

sista resan

fjällen. Den som stirrade för länge på denna vita mur skulle ta skada till sin själ och förlora livsmodet. Hela världen och meningen med den skulle gå i bitar inför ögonen på honom.

Inlandsisen var sterilare än den obarmhärtigaste öken. Inte en fågel fanns det som sjöng här, inte ett grässtrå vågade sig fram, inte ens en blygsam lav kunde få något fäste på isens blanka yta. Författare kände väl till ångesten för det vita papperet när inga tankar sköt fram, målare kände rädslan för den vita duken om inspirationen uteblev. Inlandsisen var Guds vita duk. Här hade hans skaparkraft blockerats, här föll hans händer kraftlöst ned längs sidan. Inlandsisen var ett monument över Guds vanmakt.

Carl vände bort blicken men vart han än såg, gnistrade isbergen i solen så att det gjorde ont i ögonen. Som ådror under huden syntes blå och gröna strimmor av smältvatten under den hårdfrusna, skärande vita ytan. Här brottades väldiga krafter med varandra. Utan förvarning kunde iskolosserna spricka mitt itu och bitar större än en domkyrka störta i havet och i fallet dra med sig inte bara en kajak utan ett helt skepp ned i djupet.

Han såg på de isiga fjällen igen. Han rös men kunde ändå inte släppa anblicken av den gnistrande ismassans färgspel. Det var målaren i honom som vaknade.

Närmare kusten såg han ängsmarkerna och de steniga slätterna. Han såg mattan av gula smörblommor och dvärgbjörkens skira grönska i lövverket. Ofta syntes blommande partier med dunört, sälg och blåbär som granne till en glaciär som sköt fram hotfullt mellan de gråsvarta klipporna och plötsligt såg han allt i ett omvänt perspektiv. Det var inte glaciärerna som kalvade. Det var livet. Han var inte i ett dödsrike utan i ett gränsland där livet höll stånd.

För första gången förstod han de nordbor som för tusen år sedan slagit sig ned här och hållit ut i hundratals år innan de försvann igen. Ängsmarkerna hade kallat på dem. De hade inte kommit hit för att göra sig till herrar över främmande folkslag 28

Jensen-Sista resan.indd 28

09-05-05 13.49.54

på väg

utan för att slita ännu ett stycke fruktbar jord ur isens grepp.

De stod på smörblommornas sida.

Med detsamma bestämde han sig för att måla en tavla av Erik den Rödes ankomst till Grönland. Grönlands upptäckare skulle få röda strimmor i seglen, röda som ljung, röda som dvärgbjörkens löv om hösten, röda likt hjärtat som slog i trots mot isens struptag.

I Julianehåb, där skeppet gjorde ett uppehåll, bad han om att få komma över till Hvalsø. I en liten bukt här låg den bäst bevarade av nordbornas kyrkor. Han hade fått berättat för sig att längst in i den närliggande Einarsfjorden hade nordborna haft sitt största samhälle, Gardar, med domkyrka, biskopssäte och stall så stora att hundratals kor rymdes i dem. När malmklockan i domkyrkan slog, hördes det ända till mynningen av den djupa fjorden. Nu låg klockan sönderslagen bland albuskarna efter en brand som ödelagt allt. Av den stora byggnaden fanns inte tillräckligt kvar för att utgöra motiv åt en målare, blott oregelbundna stenrader, som säkert skulle kunna intressera en arkeolog men aldrig göra sig på en målarduk.

Det som det hårda klimatet inte hade brutit ned, hade eskimåerna släpat iväg för att uppföra sina blygsamma stenhyddor med. Dessa hade långa, rörformade ingångar som skulle skydda dem mot kylan och var förmodligen kopior av deras igloor uppe under polen.

Till Gardar ämnade han sig inte. Det var en för lång resa från Julianehåb och han var rädd att besöket inte skulle vara värt ansträngningen.

Men kyrkan på Hvalsø stod fortfarande kvar med uppresta väggar.

Till sitt förfogande fick Carl en lokal vägvisare som skulle ro honom hela den långa vägen in genom Hvalsøfjorden. Det var 29

Jensen-Sista resan.indd 29

09-05-05 13.49.54

sista resan

en kraftigt byggd man med fårat ansikte. Carl gissade att han var medelålders, men det stripiga håret, som satt som en platt hjälm på huvudet, var gnistrande blåsvart liksom den tjocka mustaschen. Han hette Jonas och talade inte ett ord danska.

Han log och var medgörlig, nästan överdrivet tjänstvillig, och protesterade vilt med många obegripliga ord när Carl slog sig ned på toften bredvid honom för att göra sin del av arbetet med de tunga årorna. Snart hittade de emellertid en gemensam rytm. Båda var duktiga roddare och båten sköt fram med god fart genom det mörkblå vattnet.

Det var vid middagstid. Solen stekte och Carl började bli törstig. De hade tagit med sig proviant men han såg ingen vattenflaska någonstans. Jonas lutade sig ut över båtkanten och drack direkt ur havet. Carl såg förvånat på honom. Hade mannen blivit tokig? Jonas skrattade och uppmanade honom att göra samma sak.

Carl trodde att det var ett skämt han utsattes för som okunnig dansk men efter viss tvekan lutade han sig ändå över båtkanten.

Han formade händerna till en skål och drack. Vattnet smakade inte salt, det var sött och uppfriskande. Först förstod han inte.

De var ju mitt ute på havet och inte på någon sjö. Så gick det upp för honom och han skrattade högt. Han erfor en barnslig glädje vid upptäckten. Det färska smältvattnet från de stora glaciärerna lade sig ovanpå det tyngre saltvattnet. Så måste det vara. De rodde i en sötvattensjö som kanske bara var en halv meter djup. Någon fast botten hade sjön inte. Den flöt som en timmerflotte på det salta havets obarmhärtiga djup.

Kyrkan låg alldeles vid stranden med långsidan vänd mot fjorden. Det blänkte från forsar som störtade ned från fjällsidorna från alla håll och drivisen lyste vit mot den lilla buktens mörka vatten. Ett pyramidformat fjäll, större än någon pyramid som den mäktigaste faraon skulle ha kunnat bygga, ruvade bakom kyrkan. Det var som om en skadeglad natur hade valt 30

Jensen-Sista resan.indd 30

09-05-05 13.49.54

på väg

likheten med de väldiga byggnadsverken i ökensanden för att visa sin egen överlägsenhet gentemot den utsatta gud som bara hade en pytteliten, skröplig kyrka att härska över.

Kyrkans södra vägg lutade men stod fortfarande upprätt.

Dörrarna och taket hade varit av trä. Träet var borta för längesen och istället hade den grönländska himlen invaderat det förr så dunkla kyrkorummet. En gång hade det funnits en dopfunt av täljsten och en snidad altartavla där, och framför den ett altare med silverljusstakar och altarduk, där det vigda nattvardsbrödet stått under högmässan. Nu hade naturen övertagit utsmyckningen. På väggarna växte lav och Carl gick upp mot koret på en blöt matta av mossa och grästuvor.

Det glimmade i jorden framför honom. Han böjde sig ned och plockade upp en skärva av det gröna glas som en gång suttit i de små fönstren. Han tittade på det välvda korfönstret i den östra gaveln som kyrkobyggarna måste ha slitit med. Valv skulle det vara. Här hade man inte ägnat sig åt simpelt nyttotänkande. Här skulle det siktas modigt uppåt. Nordborna var inte barn av denna mäktiga natur, de var dess utmanare. Han slöt ögonen och föreställde sig biskopen från Gardar på besök med guldring och biskopsstav av ask med en böjd överdel av en konstfärdigt snidad valrosstand.

Han gick ut ur kyrkan för att hitta en vinkel där han kunde börja på sin skiss. Jonas låg och sov mitt i ängens blomsterprakt av tätört, dunört och blåklockor. En korp landade en bit bort och började titta på honom med sina kolsvarta ögon. Hans hand hejdade sig en bit från papperet.

Han kom att tänka på Eckersbergs skildring av utsikten från den översta våningen i Colosseums mäktiga ruin mitt i det gamla Rom. Det kolossala murverket utgjorde bildens ram. Här var människan alltings måttstock och naturen hade tvingats att ge vika. Det var till Rom målarna for på sina bildningsresor och en dag skulle han nog själv också åka söderut. Men nu hade han rest i rakt motsatt riktning mot alla andra, till den yttersta 31

Jensen-Sista resan.indd 31

09-05-05 13.49.54

sista resan

nord. Även här väntade motiv på målarens pensel och ingen hade varit här och målat före honom.

Han hade sedan länge planerat att besöka kyrkan på Hvalsø men först nu, när korpens blick vilade på honom, gick det upp för honom att något var på tok. Det var inte bara en tanke som sköt fram helt oväntat utan snarare ett slags svindlande illamående, ett anfall, som hos en febersjuk som hemsöks av obegripliga syner.

Vad var skillnaden mellan Roms ruiner och den förfallna kyrkan framför honom? Det var inte bara proportionerna, det väldiga Colosseum mot den diminutiva kyrkan. Romarriket dukade under men det var inte de invaderande barbarerna som hade avgjort Roms framtid. Tvärtom, en högre samhällsform hade fötts när det en gång så mäktiga världsriket gick under.

Från ruinerna på Colosseum hade Eckersberg utsikt över en kristen stad.

Carl var ännu inte så bevandrad i det stora Europa. Han hade gått på många utställningar och sett otaliga målningar, också av ruiner, men det var alltid resterna av tidigare civilisationer som målarna avbildade. En kyrkoruin hade han aldrig sett avbildad. På trettiotalet hade Södring målat av de stora stenblock som låg spridda över Marmorpladsen i väntan på att den ofullgångna kyrkan en gång skulle stå klar. Men det var trots allt ingen ruin. Det var en byggarbetsplats som bara legat nere i hundratals år, ett ouppfyllt löfte, en början. Kyrkan på Hvalsø var ett slut.

Carl kunde inte föreställa sig att en ny samhällsform en gång skulle avlösa den som grundats på tron, eller att ingenting alls skulle komma efter. Den som besvärade sig med att tänka riktigt långt framåt, visste att före slutet på historien väntade frälsningen och förlösningen, där det jordiska skulle övergå i det himmelska. Olika tidsåldrar byggde kyrkor i ständigt nya stilar men en ersättning för Guds hus var omöjlig att tänka sig.

Kyrkan var det sista byggnadsverket. Den stod vid tidens rand 32

Jensen-Sista resan.indd 32

09-05-05 13.49.54

på väg

och förkunnade evighetens början. Men här på Grönland hade en domedag utan frälsning inträffat, de kristna hade försvunnit utan att ha lämnat några spår efter sig. Tiden hade brutit ned deras kyrkor. Knappt en ruin fanns kvar. Här var kristendomen bara en episod och den eviga tron hade visat sig vara lika förgänglig som jordelivet.

Grönlands apostel, Hans Egede, kom inte till den isiga ödsligheten för att kristna eskimåerna utan för att finna nordborna. Han dog utan att ha hittat en enda. Trons kontinuitet hade brutits på ett obotligt sätt. I femhundra år hade nordborna hållit ut. Men så svek kyrkan och deras eget land dem. Inget skepp med proviant nådde deras kuster längre, inga biskopar slog sig ned i biskopssätet i Gardar, inga präster blev prästvigda.

Utan järn och andra metaller hade de inte längre kunnat framställa de vapen som tryggade deras överlägsenhet gentemot eskimåerna. Hade de själva förvandlats till barbarer? Hade de förlorat sin tro?

Carl tänkte på altaret igen, det som en gång hade stått i det plundrade kyrkorummet på Hvalsø. Till sist hade nordborna kanske bara haft altarduken som minne av nattvarden, nu då inget nattvardsvin och inget mjöl till bakning av nattvardsbrödet fördes till landet. Utan biskop, utan präst, hade de överhuvudtaget förmått att se någon mening i högmässan? Hade vikingen, som tuktats genom århundraden, kommit fram i dem igen? Hade de överlåtit sig åt Ragnarök och i återuppblossande vildhet bränt ned kyrkorna själva? Vad var det som till sist hade tagit livet av dem? Svält? Sjukdom? Eller hade eskimåerna besegrat dem?

Han såg det framför sig, hur den brinnande kyrkan försvarades av de kraftlösa nordborna, som knappt kunde lyfta sina rostiga svärd, eskimåernas spjut som gled genom slitna brynjor, ett Harmageddon utan Gud. Han kände hettan från det brinnande kyrkotaket på kinderna. Han hörde larmet från de stridandes vapen och hur de 33

Jensen-Sista resan.indd 33

09-05-05 13.49.54

sista resan

sista nordborna ropade sina förbannelser mot himlen innan de sjönk ihop på den jord som inte ville ha dem.

Han ryckte till när en hand plötsligt lades på hans skuldra.

Jonas stod framför honom med ett leende på läpparna. Han trodde förmodligen att Carl följt hans exempel och tagit sig en lur mitt på den soliga ängen.

Han skakade fortfarande när han satte sig på toften i roddbåten. Det var först när han var tvungen att följa årtagens rytm som han fick tillbaka fattningen.

Han återvände från Hvalsø med ett tomt ritblock.

Han skulle inte måla allt han såg. På Grönland lärde han sig det igen.

Men det var i Marstal som det började.

34

Jensen-Sista resan.indd 34

09-05-05 13.49.54

H

an hade trott att han skulle hitta sitt ställe där.

De senaste tolv åren, före beslutet att resa till Grönland, hade han bott i Marstal med sin familj. Det var det som var hans egentliga missräkning som målare och orsaken till all missbelåtenhet.

Han var född på samma ö, i Ærøskøbing.

Hans far, skräddaren Johan Arent Rasmussen, var en man med enkel bakgrund och ett intetsägande och anspråkslöst yttre. Precis under högra näsborren hade han en mörk vårta som började blöda ifall rakkniven kom för nära och därför fanns det alltid, runt utväxten, en krans av skäggstubb som skräddarmästaren ansade med sin frus brodersax. Vårtan var varken iögonenfallande eller missklädsam. När den likväl drog till sig blickarna var det för att den, mitt i skräddarmästarens omsorgsfulla framtoning, vittnade om att allt ändå inte var under kontroll. Den var som en mycket liten darrning på en annars säker hand, en spricka som helt oväntat kunde utvidga sig och få hela hans ansikte att rämna.

För en målare skulle skräddarmästarens vårta ha inneburit en utmaning. Skulle han ta med den i sitt porträtt eller utelämna den? Vårtan var ingen fysionomisk egendomlighet som förtjänade att framhävas, så varför ge den plats i beskrivningen av skräddarmästarens ansikte?

En målare är tvungen att leva sig in i den person som han 35

Jensen-Sista resan.indd 35

09-05-05 13.49.54

sista resan

porträtterar, men han måste också låta en del av den andres själ flytta in i sin egen, om så bara som en tillfällig gäst. I så fall gick det inte att negligera vårtan, för den berättade att skräddarmästaren bakom sitt välkontrollerade uppträdande bar på en vanmaktskänsla som gjorde honom underdånig inför dem, som var mer välbärgade och bildade än han själv, det vill säga större delen av hans kundkrets. Han hade även satt sin självkänsla i pant hos dem. Johan Arent Rasmussen litade inte på sitt eget omdöme och var alltid rädd för att bli vägd och befunnen för lätt.

I ett porträtt måste det finnas balans. Den håromgärdade vårtan uttryckte inte hela skräddarmästarens person. Vårtan uttryckte en del av den och under vissa omständigheter möjligtvis hela, men om ingen störde honom i hans dagliga gärning skulle vårtan förbli vad den var, en vårta, och inte något vittnesbörd om en inre svaghet.

När Carl till sist såg på sin far med den distanserade, värderande blick som barn så sällan använder sig av gentemot sina föräldrar, och som han uttryckligen hoppades att hans egna barn aldrig skulle se på honom med, var det vårtan han såg.

Vårtan och endast den. Och han förstod i djupet av sitt hjärta, att han aldrig skulle kunna måla fadern. Han ville inte ha den närhet, som ett porträtt kräver. Det skulle bli en målning utan balans eftersom den skulle skildra en människa som själv förlorat balansen. Han tvekade inte att erkänna det för sig själv, fastän han aldrig skulle ha sagt orden högt: det skulle ha blivit ett otäckt porträtt.

Trots sin blygsamma storlek var Ærøskøbing en handelsstad.

Stadens gator myllrade av fogdar, domare, tullförvaltare, konsuler, assessorer och prokuratorer. Bara ett fåtal hade en titel som gjorde det begripligt för vanligt folk vad de i grunden fick sin utkomst från. De representerade maktens och överhetens outgrundlighet. En läkare, till exempel, kallades inte bara för 36

Jensen-Sista resan.indd 36

09-05-05 13.49.54

på väg

doktor utan för doctor physicus. Förstod man så till sist vad deras yrke bestod i, tillhörde de likväl en högre, oberörbar värld. Och vad de än var, köpmän, patroner eller skeppsredare, så var de först och främst familjer. ”Stadens fina familjer” sade man, inte så mycket syftande på deras stamtavla som på deras titlar.

Genitiven stod på fel plats: de var inte stadens fina familjer.

Staden var de fina familjernas. Även om inte alla stadens invånare arbetade åt dem, tillhörde de likväl kretsen av beundrare. Sjöfolket, som hade klumpat ihop sig längs den vänstra sidan på Nørregade, varifrån man hade utsikt över havet, hade också familjer. Samma med segelmakare Dauer på Brogade och färgare Jørgensen på Søndergade, men familjer var de ändå inte. De hade ingen som var beroende av dem. Det fanns ingen glans kring dem. Deras fruar gick inte klädda i krinolin av brokad eller moaré. De kände inte heller till taftmantiljer eller sammetskappor och kom aldrig gående i kapotthatt med hakband.

Skräddarmästare Johan Arent Rasmussen var väl förtrogen med glansen. Han levde av att bidraga till den. Också han hade avkomlingar, rätt många till och med, Carl var den äldste i en skock på elva, och fler var helt säkert på väg. De skulle alla lära känna glansen, respektera och hylla den, trots att de själva aldrig skulle kunna göra sig något hopp om att få ta del av den.

Rasmussen var en man av få ord, utom när det inför kunderna handlade om att framhäva deras skräddarmästares förtjänster.

Han pryglade sina barn varje söndag. En kraftprestation som dementerade föreställningen om de svaga muskler som man normalt förknippar med skräddarskrået. Det var bara den sistfödde, som fortfarande satt i moderns armar, som gick fri.

Skräddarmästaren gjorde det utan lidelse eller vrede, som en påminnelse om livets svårigheter och den disciplin som måste till ifall man inte skulle gå vilse på livets bana. På barn av enkel familj utan glans lurade det, enligt hans mening, större faror än på andra.

37

Jensen-Sista resan.indd 37

09-05-05 13.49.54

sista resan

Bestraffning var det inte tal om, snarare förmaning. Han slog med en klädborste som gav ifrån sig en högljudd smäll varje gång den träffade men effekten stod inte i paritet med ljudet. Som allt annat i de fina familjernas stad var också slaget symboliskt.

Carl hade aldrig ifrågasatt faderns uppfostringsmetoder. Men de yngre syskonen i barnaskaran gjorde det. En efter en kom de till honom och frågade med händerna på baken, som om han i egenskap av äldsta barnet skulle haft faderns förtroende och känna till svaret. ”Varför slår far? Vi har ju inte gjort något.”

Carl ryckte på axlarna. Han visste inte vad han skulle säga och hans vanmakt fick vreden att blossa upp inombords. ”Så är det bara”, sade han avfärdande.

Han kände själv att lite av det outgrundliga i de vuxnas handlingar smittade av sig på honom i det här ögonblicket och att han fick låna lite av deras glans.

Söndagsritualen ägde rum efter gudstjänsten och tiden under predikan var fylld av oro för Carl. Han led redan av den kommande förödmjukelsen. För en förödmjukelse var det. Bestraffningen höll kvar honom i barnets värld, en värld han sedan länge hade känt sig redo att lämna. Likväl tvingades han åtlyda ordern om ett kok stryk.

Om pastor Fabricius hörde till stadens fina familjer var oklart.

Han hade tvingats finna sig i att postmästare Kaffkas målning av Jesu gravläggning hade hängts upp i kyrkorummet. Postmästaren hade deltagit i kriget 1848 och betraktade sig själv som konstnär, en åsikt som hans målning mer än nog dementerade för Carls redan tränade, kritiska blick, men Kaffka hörde till de fina familjerna och då var det klokast att anlägga kännarmin och hylla bilden av Jesu själlösa lekamen, trots att Guds korsfäste son mest av allt liknade en avbarkad trädstam.

38

Jensen-Sista resan.indd 38

09-05-05 13.49.54

på väg

En söndag talade prästen om egenkärleken som inte kände till glädjen att offra sina egna intressen för att hjälpa andra. ”I veten icke annat än att beständigt tänka på er själva och att betrakta varje eder handling utifrån den fördel som kan komma ut av den senare. Hur mycket brister vi dock i att älska.”

Pastor Fabricius såg ut över församlingen med en uppfordrande blick. Var det stadens fina familjer han syftade på? De flesta såg rakt fram med oförändrad blick men enstaka, däribland Carl, slog ned blicken.

Fabricius tonfall blev nu mer försonligt, som alltid när han närmade sig slutet av sina predikningar. ”Vi ha icke annat hopp, än att Vår Herre icke ska döma oss efter våra ord, tankar och gärningar utan att han dömer oss med sin nådiga kärlek, annars kunna vi icke bli saliga.”

Vart ord drabbade Carl som ett slag och sådde en ständig ovisshet i honom om äktheten i hans egna känslor. Han fattade aldrig något beslut utan att det var fullt av denna uppslitande blandning av tvivel och skuld: ”Är jag egenkär nu?”

Hemma väntade modern med maten. Hon var klädd i svart klänning med silkebroderade kanter och prydnadsknappar. Det var hennes söndagskläder, som hon under de korta perioderna mellan de på varandra raskt följande graviditeterna kompletterade med ett bälte, vars spänne smyckats med emaljinlagda blommor. När bältet försvann var det ett säkert tecken på att familjen väntade tillökning. Carl såg framför sig hur de ofödda stod i en lång kö utanför på Nørregade. Med jämna mellanrum öppnade modern dörren för att bjuda in ytterligare en hyresgäst som genast var tvungen att ställa sig i kö för söndagsritualen i det redan överfulla huset.

Den starkaste strålglansen utgick från grannhuset. Ærøskøbing var en för liten stad för att de olika klasserna skulle kunna bo i olika kvarter. De fina familjerna och de mindre fina bodde 39

Jensen-Sista resan.indd 39

09-05-05 13.49.54